Bref til en vän i Sverige innehållande historisk och geographisk beskrifning öfver colonien Sierra Leona i Afrika/Femte brefvet

←  Fjerde brefvet

Bref til en vän i Sverige innehållande historisk och geographisk beskrifning öfver colonien Sierra Leona i Afrika av Daniel Wilhelm Padenheim Femte brefvet

FEMTE BREFVET.

Freetown Sierra Leona d. 4 October 1792.

Min Herre.

— — jubes renovare dolorem!

Jag har haft den äran emottaga M. H. högst fägnesamma af den 10 Januarii med skeppet Afrikanska Drottningen, (The African Queen) som lyckligen anlände hit i början af förliden månad.

Jag var förvånad öfver den långa tid, som M. H. bref varit på vägen hit; visserligen har det legat några månader i London! Och jag tänker at ni vill blifva icke mindre så, öfver Innehållet af detta, och den korrta resa som det förmodeligen vill göra för at finna Er, sedan jag intet i sju månader haft et enda tilfälle at underrätta Er om alla våra bedröfvelser, ej heller om alla våra glada stunder.

Krigets utbristande, emellan England och Frankrike, har varit mera kännbart för oss fattige öfvergifne philantroper, i denna aflägsnade verldsvrå, än för många som däruti nödgats deltaga. Upvaknade ifrån den vådeliga dvala och de olyckor hvilka jag omnämnt i mitt förra^[1]; befarade vi at komma i behof af alla sorter lednadsmedel. Bröd och mjöl funnos intet, och ris, Infödingarnes förnämsta födämne, var icke heller lätt at bekomma. Africanske Drottningens ankomst upklarnade alla ansikten, och de missnöjena, som rådde förut, och voro hotande, blidkades. The Amy, en stor brigg, tilhörig Compagniet afgår om få dagar til England, och Herr Professor Afzelius går med denna lägenhet til Europa, för at återställa sin helsa, och igenom sin frånvaro glömma våra missöden, och förlusten af en vän, Herr Bergshauptmannen U. Nordenskjöld. Denne värde landsman, hvars förlust är känbar både i anseende til hans kundskaper, personliga förtjenster och erfarenhet i Bergsväsendet, som ock i anseende til hans outtröttlige nit för Afrikas närmare kännedom och uplysning, som gränsade til Enthousiasm, har i förtid slutat hans dagar, och försatt oss i en sorgfull saknad. Ännu icke fullkomligen återstäld ifrån sin svåra sjukdom som jag nämnt i mina förra, reste han til Gambia floden med et litet fartyg tilhörande Compagniet, i förliden December månad, och sedan han anländt där med varor, til et värde af 300 Lisp. Sterling, uti tjenlige artiklar för hans ändamål; så blef hans vacklande helsa aldeles undertryckt. Hans afsickt var at uprätta handelsvilkor med de infödde, som lefva vid stränderna af denna flod, och igenom skänker och någon liten handel, vinna underrättelse om deras industrie, samt at vinna Chefernas upmerksamhet längs denna kust, igenom det at han underrättade dem om Sierra Leona Compagniets afsigter m. m. Två fria svarta ifrån Colonien, som voro födde där vid floden, men som råkat i slafveri och nu återkommit hit ifrån Amerika med de öfrige, fölgde med honom såsom tålkar; men som han blef så eländig, at han intet kunde sköta sig sjelf; så kunde en Infödd Chéf icke hindras at komma om bord med sit folk och plundra fartyget! Aldrig tror jag at man kunnat erhålla tilförlitlig underrättelse huru detta tilgått; men sanning är, at de medbragde sakerne plundrades, äfven som det är sanning, at jag haft i mine händer några af de samma sakerne, som då medfördes til Gambia, här på Sierra Leona, efter Herr Nordenskjölds död, och detta lemnar icke heller hans medfölje utan misstanka. Det vissa var, at Compagniet feck vidkännas förlusten, och Herr Nordenskjöld återkom til Sierra Leona, förtretad öfver misslyckandet af hans annars väl öfverlaggde försök, utmattad af en feber och aldeles utmerglad.

Hans resa var dock icke utan all frugt: et fartyg, som seglade dit efter hans återkomst och död, blef väl imottaget, gjorde där någon handel, och bragte med sig til Sierra Leona fem af landets Hufvudmän och några barn. Jag vill framdeles göra M. H. bekant med en af desse Chéfer, som förtjenar Er upmerksamhet, hans namn är Cuddy. — Men til mitt sorgelige föremål nu. Vid Herr Nordenskjölds återkomst til Colonien, blef han ombuden at gå om bord på skeppet Yorck, hvilket ligger här såsom Magazinsskepp, och är försedt med alla beqvämligheter och förnödenheter; men han vägrade at gå om bord där, dels af hans egna besynnerlige tankesätt, hvilka helt säkert voro en fölgd af sjukdommen, dels ock af hans högst ytterliga svaghet, som aldeles hindrade honom at kunna gå, och han blef buren, efter sin egen uttryckliga åstundan, i en liten koja, tilhörig en af de svarta Colonisterne. Detta ställe var på alt sätt otjenligt för hans helsas återvinnande, och det var intet utan mycken och häftig motsägelse, som han kunde öfvertalas at taga et rum i et af de förr nämnde Segeldukshusen, bebodt utaf en af hans landsmän och vänner, hvarest han ändade sina dagar den 10 sistlidne Februarii. Hans många och goda manuscripter äro af honom sjelf öfverlemnade til Secreteraren Strand, som tänker at göra dem allmänne. Herr Nordenskjöld hade aldeles ingen lön af Compagniet, och hans älskade föremål — Afrikas kännedom och uplysning — förmådde honom at upoffra alt och den verkliga lycka, som var i hans eget och ovilkorliga skön, och hvilken så ofta förgäfves är efterjagad både af Håfmannen och ynglingen i allmännhet.

Utom denna verkliga sorg för oss Afrikanske Svenskar — ty utrikes, på skepp eller i ödemarken, äro alla Svenskar af en slägt — hafve vi icke varit fritagne för andra allmänna. Våre behof hafva varit känbare, och de svarte Colonisterne missnöjde på mera än et sätt.

Gouverneuren Herr Clarkson, en man af mycken förtjenst och skicklighet, älskad af de svarte Coloniens Inbyggare, med hvilka han i Amerika slutat contract, och hvilkas ledare til Afrika han var, har rest til Europa, och Coloniens styrelse har blifvit updragen åt et Råd. (Council). De tre personer, hvilka jag i mitt förre omnämnt, nämligen Daws, Macauley och Watt utgjör detta.

Daws är verkeligen en skickelig erfaren och god man, af några och 30 år, född i England; men, kanhända af klokhet, eftergifven imot sina Jesuitiska medbröder, som äro Skottar, och i sjelfva verket hvarken ega hans förtjenster eller allmänna kundskaper, ehuru desse icke heller äro lottlöse. Imedlertid upkom i Coloniens oeconomiske författningar genast et annat system, och allehanda små förmåner, dem Gouverneuren Clarkson, kanhända på eget bevåg lemnat de svarte och dem tilerkändt, blefvo indragne. Om detta å ena sidan var högst nödigt, för at icke betunga Compagniet med utgifter, som intet voro beräknade, och som blefvo känbara emedan de, i anseende til myckenheten voro betydlige, samt ledde Colonisterne ifrån omtankan at bygga sig hus och upbruka landet; så upväkte det å den andra et obehageligit missnöje. Den verkeligen skickelige Dubois blef ändtledigad utur Compagniets tjenst, och reste missnögd borrt. De svartes lotter i landet hade väl blifvit dem anviste, efter den sednare öfverenskommelsen; men utom det at de utföllo på det sättet, at somlige fingo til mästa delen berg och klippor, utan at en buske växte derpå, andre all skogväxt o. s. v. och det icke kunde annorlunda tilgå, emedan ingen upskattning af jordmån m. m. blef satt i fråga, utan blotta arealen med kädjan utmätt, och därefter med namnpålar utstakad; så fingo somlige sina klippor flere mil (Engelske) in i ödmarken, af hvilka några voro nästan otilgänglige, och tilbödo innehafvaren icke den mindsta upmuntran för hans idoghet — knappt ämne til en koja! Denna både mätning och lottning skedde efter Clarksons bortresa, som väl insåg de svårigheter hvilka därmed skulle åtfölja, och, at tala efter erfarenhet, fåfängan, för at icke tillägga oförståndet, af hela denna plan, hade låtit honom aldeles hvila, såsom et halsbrytande företag. Det är en sanning, som intet tarfvar något bevis, at få ställen gifvas, utom sandöknarna i Arabien och dylike, hvilka icke kunna odlas med tiden igenom stora omkostningar; men at verkställa sådant i hast, uti en nyss anlagd Colonie, så vida aflägsnad ifrån andra odlade länder, och med vid climat och öfrige omständigheter ovane inbyggare, vore at hushålla med dem, såsom Österbottniske Bondfolket med sine barn, dem modern lemnar för hela dagen vid et genomsyrat mjölkhorn, hvilket så hänges öfver barnets munn, at det icke kan förlora det samma, då ungen skrikit sig trött, somnat och upvaknat, ofta med halsen full af flugor. — Knappast någon Province i Sverige eller Finland kan upvisa, i allmänhet så många barn, af hvart äcktenskap, som Österbottn, men ock ingen så stor afgång genom döden. De som igenomgå denna surmjölkscuren, blifva i sanning jernmänniskor, som våra raske och härdade Österbottningar gemenligen äro; men få! — — Men! Quam longo distas ab ego!!

Den idoge, hushållsaktige och ihärdige Holländaren, som bemäktigade sig de hiskelige bergen i Afrika, hvilka den late och modfälde Portugisaren, som uptäckte dem, kallade: Promontoria Diaboli, och hvarest han hölt på at förgås af hunger, har, i sanning, icke på en dag drifvit dess Colonister, med två tomma händer, eller med en yxa, en spade, en matsäckspåse på credit til skogs, at förrätta storverk. Nej! I hela 20 åren kostade Cap de goode Hoop Holländske Ostindiske Compagniet en million gyllen årligen! odlingen skedde efter hand, först närmast staden som de byggde, och som spridde sig småningom i granskapet och som anläggen gåfvo anledningar och kunde räcka hvarandra handen; så at man nu med flere par oxar för en vagn, hullige och raske såsom hästar; reser 10 til 12 dagsresor och flere, med landtmanna varor til Staden den man icke mera än en gång om året behöfver, för at hemtaga några oundgänglige tilbytte förnödenheter tilbaka. Man finner här landtmän, som alla varit soldater, eller på annat sätt i Compagniets tjenst, ty ingen annan får bosätta sig der i landet, än den som i 6 år tjent Compagniet, emot 100 år gamle, vid munterhet och god helsa; och gästfriheten är der så stor, som deras allmänna välmåga. Det är sannt, inga granna hus och möbler finner man der; men beqvämligheter nog: Inga granna bord; ty sjelfva brödet felas, ehuru landet bär det skönaste hvete. Boskapsskjötseln är själen af landtmannayrket. En enda kan äga 20,000 får, utom ull, med svansar som väga 10 til 12 marker, och som bestå helt och hållet af talg — 10 à 12 000 boskapskreatur, hvilka omstryka trakterna hela året genom, åtföljda af Vallhjon och Hundar, utan allt annat tvång, än at så många af de först til hands varande fasttagas vid förefallande behof, som kunna fylla de medtagna mjölkkärilen, eller de vanliga slagthoarna, hvars antal icke är litet; då köttet torrkat tjenar det dem i ställe för bröd, hvarpå smör och ost lägges, och mjölken utgör matvinet. — På hvilket ställe man kommer, ser man treflighet och snygghet, och man är välkommen — at aldrig släppas borrt. — På sådant sätt är ingen konst at anlägga Colonier, och deras bestånd skall blifva lika så ofelbart, som sjelfva naturen, hvarpå de äro grundade.

Hos oss felades ännu både medel, upmuntran och efterdöme! Man ville föra krig emot Naturen.

Under den nu förflutna torra årstiden, och innan regnet började hindra, blef Stadens grund utpålad och hvar och en Invånare tillottad hans Stadstomt, med sin trägårdsplats, tilsammans af 112 dels tunneland, (Acre). Då alla husen byggas vid gatan, så utgör hela qvarteret inuti trägårdar. Staden är laggd i N. O. och S. W. så at sjövinden kan blåsa längs efter gatorna, hvilka är nio til antalet, i den sträckningen, af 80 Engelska fots bredd, hvilka äro öfverskurna af tre andra ifrån S. O. til N. W. af 180 fots bredd. Alla gatorna bära namn af de 12 Directeurerna i London, såsom Parkersgatan, Wolffsgatan (Wolffsstreet) o. s. v. Den 13:des namn, som är Præses, har man gifvit åt en hög kulle, som ligger utanför Staden och kallas Thornton-Hill, och alla husen skola byggas derefter, hvar och en husägare på sin utmärkta lott. Månge hafva redan upsatt ganska snygga hus, dem somlige målat, och deras trägårdar äro äfven upgräfde och besådde. Härigenom har Staden erhållit mera anseende, och hvad som nu icke blifvit flyttadt, skall utan skonsmål borrt i nästa år, då Staden får sit rätta utseende och skapnad. Alla Compagniets hus och byggnader, samt de allmänna, upföras efter hand på deras behöriga ställen, och början är gjord med källares utgräfvande och stenfötters eller grundmurars upsättande af både sprängd sten och regel. Men, M. H., jag beder at Ni vill vänta något med at komma in i Staden; allting är der ännu i oordning och villervalla; haf litet tålamod, och jag vill föra Er in uti en stad, belägen som et Paradis.

Emedlertid vill jag som hastigast visa Er våra tilhörande lägenheter. Omkring tre Engelska mil härifrån är Forabaijen, eller viken belägen, hvarvid Granvillsstad (Granvillstown) är anlaggd. Alle de förste Colonisterne, som utsändes år 1786, hvilka jag förut omtalat^[2], bo derstädes, utom några få, som igenom giftermål med de sednare ifrån Nova Scotia, hafva kommit i besittning af stadslotter eller tomter i fristaden och bosatt sig der. Denna lilla stad är likaså utlaggd i regelbundna lotter och gator, och der är en kyrka upsatt, nödfallsvis til dess annan medhinnes, hvaruti gudstjenst håller hvar söndag.

Som Jordmånen här befunnits sämre än det var berättadt, och man sålunda hade anledning at hoppas; så har Compagniet arrenderat utaf Infödingarna på den andra eller norra stranden af floden, en Engelsk qvadratmil af land, emot 16 L. Sterling årligen. Hela landet på denna sidan, ehuru ganska högländt öfver floden, är ganska jämnt, flera mil inuti landet, och der är knappast en enda sten, mycket mindre et berg at se. Et stycke land, af 12 eller 15 tunneland har blifvit upröjdt här af Infödda arbetare, och Clarksons plantage anlaggdt, hvarest man plantera ris och bomull. Här äro nödiga hus äfven byggda för planteuren, en Missionair och Skolmästare, och några andra. Sjelfva stället har en förträfflig belägenhet, och hade säkerligen blifvit valdt framför Sierra Leona, om der funnits någon hamn, eller redden, ehuru aldeles öppen för tornader och vindar, varit nog djup och tilgänglig för skepp; men der är blott några fots vatten, långt ut i floden, och et stort grund, som vid ebbtiden är en alldeles blottad sandbank, ligger emellan Sierra Leona och Bulloms landet, eller Clarksons plantage. Denna plats torde äfven med tiden tilväxa til en stad, som får et rikt grannskap, och som då i vinkeln emot Fristaden och Granvillestad vill göra med dem nästan en spetsig triangel (Isoscele) hvaraf linien emellan Fristaden och Granvillsstad blifver basen.

Man har äfven här planterat sockerrör, som trifdes väl; men blefvo skadade af Insecter, som här kallas Bug-a-bugs, förmodligen Termies.

Hela denna plantage drifves med infödda arbetare, emot viss daglega, hvilka äro skäligen goda arbetare, och kallas til deras förrättningar om morgonen vid solens upgång, igenom blåsande uti et stort horn, som höres til alla omliggande städer eller rättare byar, hvarest de lefva, och som genast sätter dem på fötterna. Inga andra arbetare finnas här, utom Planteuren och en Upsyningsman. Då de komma til stället börja de genast sit arbete under sjungande. De aflönas med 4 eller 5 Bars^[3] i månaden; men få nu hädanefter, til undvikande af oredor, i deras ställe tre Dollars.

Uti skeppet Afrikanska Drottningen, som bragte oss så många goda saker, var äfven medsändt för Colonien en ansenlig mängd af myntadt silfver och koppar, i dollars, half-dollars 5 och 10:dedelar, samt halfva och hela pence i koppar. En Dollar är värd 5 skillingar, och är af den storleken, som Svenska 23 Riksdaler. Den har på åtsidan två uti hvarannan laggda händer, den undra hvit och den öfra svart, såsom Compagniets sinnebild öfver vänskapen för Afrikanerna, med omskrift Sierra Leona Compani, samt myntes värde, och på frånsidan et lekande Lejon, med Afrika under randen. Inre halten af detta mynt är 10 procent under sterling, och förmodas tjena til afskaffande af det osäkra medium af Bar, så ytterligen föränderligt och förbryllande. Af dessa Dollars få nu de svarte tre i månaden til mans.

I Fristaden äro nu i dagligt arbete omkring 200 handtverkare och arbetare utaf de Amerikanska svarta, med dagspenning, ifrån 3 skillingar til 6 pence, til 1 skilling och 6 pence: som tilsammans utgör hvar vecka emellan 160 och 170 pund sterling, hvilka penningar betalas til dem hvar måndags middag kl. 12, då de gå hem ifrån deras arbete, för den förflutna veckan. Handtverkarena bestå af Timmermän och Snickare, Pistolsmeder, Svart- och Klensmeder, Tegelslagare, Murmästare, Tunnbindare, Spånmakare och andra. De allmänna arbetskarlarne äro indelte i sju Compagnier, hvart och et under sin Hufvudman, och desse äro använde, at hugga och rödja skog, bära byggningsämnen, göra diken, planera, gräfva källare, korrteligen at göra allt det arbete som erfordras, för at bygga en stad i en ödemark.

Då Compagniets stora föremål är, at gifva Afrika, eller åtmindstone denna Colonies område, uti den nya tilväxande en undervist Generation; så har det låtit uprätta skolor, på dess bekostnad, hvaruti ungdomen undervises. Här äro nu, utom våra två präster, som äro af Engelska kyrkan såsom hufvudreligionen, ehuru här är fri Religionsöfning, 4 Europeiske och några Svarte Skolmästare; en Missionär och Skolmästare vid Clarksons plantage eller Bullom, och en i Granvillsstad. I Fristaden äro öfver 200 barn hållna i skolan och omkring 40 af de Inföddes. De äro undervista i läsande, skrifvande och räknande, för och eftermiddagen och begynna samt sluta deras skoltimmar med sång och bön. Vid Bullom äro likaså omkring 20 Infödde skolgossar, och de göra förundransvärda framsteg. Jag har sett en infödd gosse om 16 år skrifva en styl, som kan förliknas med den aldravackraste, då den blir mera upöfvad.

Under det vi äre så arbetsamme hemma inom oss, arbete vi äfven utomkring. Vår handel och sjöfart är icke på något sätt försummad. Utom skeppet York, och The Harpy, af 380 tons, eller 190 lästers drägt, har Compagniet nu här 12 andra skepp och fartyg, ifrån 100 til omkring 20 läster, hvilka äro sysselsatta längs kusterna, med handel, utaf Elefantständer, vax, honing, färg, trä, ris, boskap, skinnvaror, malaguettapeppar och andra varor; och de medbringa alla sådana saker, som de veta vara begärliga för de svarta, och hvilka desse eljest icke kunna erhålla, utan i byte emot slafvar. At handelsvinsten är betydlig på kusten, äfven för Compagniet, kan slutas deraf, at man kan icke ännu på kusten bruka annat betalningssätt, än efter måttståcken bar, hvilken blifvit af slafhandlaren utskuren efter behag, för varubyte, sådan som jag beskrifvit honom i föregående noten. Elfenbenet t. e. betalas efter tandens vigt. En tand, som väger ifrån 15 til 20 skålp. betalas med 12, 15 til 18 pence för hvart skålpund; en ifrån 20 til 40 med 2 skillingar; ifrån 40 til 60 med 2 sk. 6 pence, ifrån 60 til 80 med 3 skillingar, samt ifrån 80 til 100 skålp. med 3 skillingar och 6 pence. Men desse skillingar pence betalas icke med klingande mynt, utan med varubyte efter bar, det är med flintor, kulor, krut, tobak, glaspärlor, rum &c. &c. som Européen så väl förstår at sortera at det sammanräknadt knappast utgör fjerdedelen af det värde, som den enfalldige Negern tror sig erhålla.

Af åtskilliga prof utaf de svartes arbeten, som blifvit hitbragta af Infödingarna sjelfva, eller med våra fartyg ifrån särskillda ställen, synes at de gifva skyldig upmärksamhet åt den allmänna Läromästarinnan, Naturen.

Guld arbeta de til ringar och andra prydnader, hvilka de bruka omkring sina fingrar, armar och smalben, i öron och näsa. Dessa äro utan all grannlåt. Somliga af deras qvinnor kunna hafva sådana prydnader, då de äro utsmyckade, til mer än 20 pound Sterlings värde. Våra närmaste grannar, i Timmancy, äro fattigast på sådana prydnader. I förlidna torra årstiden hade vi besök af åtskilliga hufvudmän ifrån längre borrt belägna landskaper. I Norden hafve vi först Bullom, hvarintil gränsar Susse, af nästan samma jordmån och frugtbarhet; men mera rikt på boskap och guld. Derefter kommer Mandingo och sedan Fouhla, som gränsar ända til Gambia floden. Bägge dessa sistnämnda Nationer hafva rika och stora länder, och äro Mahommedaner; natift guld finnes i alla dessa länder, utom veterligen hos oss, hvilket snarare förtjenar namn af Jernbäraland. Guldet i Afrika blifver funnet nära jordytan, hvilket så väl dess lösrifvande af floderna, som föra det med sig, som ock deraf at Invånare samla det i landet, hvarest inga floder finnas, och som äro för late at söka det på stort djup, nogsamt bevises.

Alla dessa Nationer höra til den så kallade kornkusten. Min Herre vet, at Guinea kusten indelas i tre delar: guldkusten, som är utsträckt på bägge sidor om dagjämningslinien, Quaqua, eller Elfenbenkusten, och sedan vår kust, som gifver ris och deraf fått namn; dock har hela Afrikas västra kust dessa naturalster blandade, fastän den blifvit namngifven efter det rådande ämnet på stället. Med slafvar handla alla dessa folkslag och föra blodiga krig med hvarandra, för at vinna dem. Hvar Nation eller område har sit national kännemerke inskuret på kroppen, med knifvar, som gifva breda och uphöjda ärr, samt ock insänkta, såsom om en krogkig rensa vore utskuren. Somlige hafva dem i form af halfcirklar på kindbenen, andre öfver pannan, andre öfver hela ansiktet; somlige på bröstet, armarna o. s. v. Qvinfolken hafva dem på ryggen i allehanda damascherade uphöjningar, som räcka ända ifrån nackbenet til länderna. Detta anses såsom en stor prydnad, och mödrarna utskära dem på sina döttrar, då dessa äro omkring 3 år gamla. Ärren äro ofta af flera liniers uphöjning, och se förfärliga ut. Mandingos och Foulahs äro af en reslig och vacker kroppsbyggnad, samt martialiskt utseende, och, som sagdt, Mahomedaner. De dricka inga starka drycker, såsom til en del trogne efterföljare af deras torra och vällustiga Profet, hvars sattser äfven angripit denna kust. Deras språk är en Arabisk Dialect, som låter manligt, och hvilket de tala och skrifva fullkomligen väl. En vid namn Job Ben Salomon, som var någon tid i England, skref der en copia af Alcoran, efter minnet. Deras klädebonad består i ett kläde, väfvet på deras sätt af bomull, svept rundt omkring höfterna och låren, för at tjena i ställe för benkläder; och öfre delen af kroppen är betäckt med et större kläde eller duk, nyttjad såsom mantel, kastad öfver den vänstra axeln, och indragen under högra armen, som alltid är blottad, om det icke är regnigt eller kallt. På hufvudet bruka de en liten rund mössa, såsom Finnarne, utaf färgadt bomullstyg, ganska väl sydd; fötter och ben äro bara.

Som de äro mästare at arbeta i läder och skinn, hvilka de förstå at ganska väl bereda och gifva åtskilliga färgor, samt skära i allahanda slags remmar, som skulle gifva alla våra Europeiska Remsnidare hufvudbry, så hafva de alla sina vapen klädda med färgadt läder, obeskrifligen nätt arbetadt til baljor och koger, med fint flätade remmar och tofsar at hänga dem uti. Under armarna hänga små tunna väskor, förträffligen väl arbetade, hvaruti de bevara penningar och andra småsaker, äfven Grigris; ty fastän Mahomedismen är rådande ibland dem, så at de bedja 5 gånger om dagen o. s. v.; så hafva de dock något i beredskap emot djefvulen, som äfven får sina små offer.

Omkring lifvet är fästad en korrt dolk, omkring 15 tum lång, hvaraf handtaget eller fästet gör en tredjedel. Klingan är obeskrifligen skarp och spetsig, fyrslipad ehuru flat, och tiltager uti bredden ifrån udden, som lemnas til en tum eller något mer, såsom en spetsig Lancette, men tjockare, til hälften af klingan, hvarest han då blir vid pass 3 tum bred, och hvarifrån hon sedan utringas in til fästet, til 2 tums bredd, hvarinvid han formerar en korrt paradstång, som möter handtaget. Öfver högra axeln hänger i väl flätade och granna remmar, med tofsar &c. et lika väl arbetad pilkoger, som innehåller omkring 30 pilar, mer eller mindre. Pilarne äro gjorde af jern, högst spetsige, förgiftade, och med fenorna så böjde, at de aldrig kunna utdragas utur såret. Jernet är fästadt uti et i ändan klufvet smalt rör eller rotting, samt väl fastbundet. Deras skicklighet at bruka dem är förvånande, både i anseende til den otroliga längd ifrån och deras färdighet at träffa föremålet. I handen bära de bågen, som är 6 fot lång, af elastiskt tråd, väl arbetad, somlige med tunnt messingsbeslag; men utan all annan tilställning, än en sena af djurs inälfvor, fästad vid bågens bägge ändar, af et vanligt såckerbands snöres tjocklek.

Då jag nu satt i rätta handen på min man en vanlig Turkisk sabel; så är jag färdig at presentera för M. H. en granne, med oborgadt mod några och 70 tum hög. — Men blif icke rädd; det är vår vän — Cuddy. Hvad synes eder om honom? Han är omkring 30 år gammal. Hvilken vacker och väl afmätt figur! Är han icke intagande! Se på hans maner, huru fria och otvungna; och hans ansikte en målning af välmeningen! Han är skapad för uprigtighet, och han skulle af ingen ting kunna förmås at såra sanningen. Huru enfaldig, nätt och ren är icke hans hela drägt! Men — Ni torde tro at jag är intagen af honom? I sanning, jag är så; och jag ville icke för någon del här uppenbara alla de oskyldiga samtal vi haft — vill ni behaga at examinera hans förstånd och fattningsgåfva? Ni skall finna honom betrakta och studera allt som förekommer honom nyttigt och främmande, i afsikt at vända det til sit lands fördel. Han bor vid Gambia floden, och der är han sinnad at bygga en stad, som han vill gifva namn af lilla Sierra Leona.

Hvar morgon kommer han til mig, innan jag går til mina göromål, samt dessemellan, så ofta han förmodar at träffa mig hemma; och då befinner han sig uti sit element. Jag har et af de förr omtalta målade Segeldukshusen, som är vid pass 16 alnar långt, med 5 fenster åt sjösidan, på hvilken sida hela huset har en öfvertäckt Balcon af 3 alnars bredd, hvaruti jag har min Volier af de skönaste Plumer &c. min promenade, min matsal, min — — Huset är tillika Coloniens Arsenal. Intui är det rundt omkring väggarna, äfven bakom mit husgeråd, beklädt med mer än 500 blanka gevär, bajonetter, sablar, pistoler och pikar ifrån golf til tak, hvilka Pistolsmederne hålla i god ordning; jämte trummor, fanor, flaggor &c. och med allt detta finner sig Cuddy ganska nöjd; men ännu mera då jag gifver honom små underrättelser om Europeernas seder, tactik, författningar i allmänhet, den ordning som är oskiljaktig ifrån alla företag, och gifver dem en ostörd och regelbunden gång; våra husliga göromål o. s. v. Han kan knapt andas för at höra och fatta; och jag är säker han behåller hvad han hör. Ibland är han litet tröttande med frågor; men är det underligt? —

Huru ofta har han icke sökt öfvertala mig at följa sig til Gambia, för at sluta mina dagar der, utan alla omsorger? Han har tilbudit mig allt, ända til — — Hustrur. Gode man! Han tror at jag icke har något Fädernesland, inga pligter! inga! — — Kanhända skulle jag få mitt öde at tröttna vid at förfölja mig, och undgå många missöden, som til äfventyrs ännu ligga uti min väg til mit förresatta mål, hvilka jag hade behof at undgå, efter så många redan utståndna! men gode Cuddy, tack! jag har ett Fädernesland! jag har — — jag skall sucka för Afrika — och för dig! —

Cuddy har hunnit öfvertala et par timmermän at gå med sig til Gambia, för at göra honom plogar, Europeiska väfstolar och andra redskap. Han är högst förnöjd med sin resa hit, och far snart tilbaka med hufvudet fullt af förslag, hvilka han upgjort ibland Europeerna, dem han älskar, och fråga honom sjelf — ty han talar god Engelska — och han skall säga Er at han åstundar eder vänskap; och ni må sjelf döma om han förtjenar den! — —

Vår breda väfstol är alldeles okänd hos Afrikanerna. De spinna på sländor, tämmeligen fint garn, som är stadigt och starkt, samt godt at slita sedan det kommit i väf: men alla deras väfnader äro icke bredare än 4, 5, 6, eller högst 7 tum, hvilka de ganska nätt sy tilsammans på bredden, til hvad storlek de behaga.

Sömmarne kunna knapt synas, så nätt passa de kanterna tilsammans, och deras sålunda ihopsydda stycken, hvita som snön, passa både til duktyg och bäddlinnen. Som de äro mästare i färgning, så gifva de dessa väfnader åtskilliga slags couleurer; men den blå färgen nyttja de mest, hvartil indigo-plantan, som växer vildt, såsom et besvärligt ogräs uti ris- och millers- fälten, är dem snarast tilhands, och hvilken färg de förstå at så fästa, at den aldrig släpper. Jag vet icke på hvad sätt de bereda färgen här, eller om de hafva någon genväg, mera dräglig för dem som dermed hafva befattning, än den allmänna, som nyttjas i Westindien, igenom förruttnelse. Denne är faslig och folködande. Förruttnade vegetabilier i allmänhet gifva en stank, mycket odrägligare än ifrån Djurriket — våra Stärkelsebruk i Europa, och högar af potatoesskal i Amsterdam, som hopvräkas vid kaijarne och blifva längre tid liggande, äro lika så ohyggliga som säkra bevis härpå; men intet i naturen kan jämnföras med Indigo. Den är qväfvande. I Surinam äro alla Indigo-fabriquer afskaffade, hvarest alldeles ingen rörelse är i luften, och hvarest försöken kostat flera slafvar, än Afrika skulle kunna i längden ersätta, och tilverkningen godtgöra! — —

Som deras mattor, gjorda af rötter, svara emot våra sängkläder i Europa, samt många andra behof; så hafva de lärt sig at arbeta dem såsom de skönaste tapeter, med de täckaste border af allehanda färgor och mönster. Då jag kommit at nämna Indigo, skulle det vara nu i ordning at om våra öfriga naturalster gifva er något begrep; men mitt bref har blifvit öfver all förmodan långt ändå. — Herr Professor Afzelius vill framdeles gifva Er det mycket säkrare och fullständigare; och breflådan skall i morgon — eller rättare i dag, ty kl. är slagen et — förseglas. Ännu en suck för mit Fädernesland! och jag har äran med vördnad &c.

---

Anmerkn. Af misstag är uti Noten til 5:te Brefvet en Bar, beräknad, til 2, 6. men bör heta 3 sk. 6. och Jernstängens längd tagen til 12 tum, i ställe för en och en half aln; hvilket härmed rättas.

1. Se 3 brefvet.
2. Se 1:sta Brefvet.
3. Då de icke hafva något begrep om penningar, eller deras värde, eller nytta; så hafva de, lika som Engelsmannen med pound sterling, imaginerat et Intermediaire, hvilket de kalla Bar, och som har sin uprinnelse ifrån jernstänger (Iron bars) hvilka såsom bytesvara blifvit dem, såsom ganska mycket efterfrågade, tilbragte, til en och en half alns längd. De äro kännare af jernets stämplar, och kunna icke lätteligen bedragas, äfvensom de veta at värdera Svenska jernet för dess företräde framför andra slag. Slafhandlare, som komma dit på kusten och icke medbringa jernstänger, hafva vändt deras medhafvande handelsvaror af alla slag äfvenså i värde emot bar, eller jernstänger; så at två famnar groft blott cattun, Baffetas, är 1 bar, 4 bouteiller rum, 1 bar, 12 viskor bladtobak, icke sådana som de finnas i de vanliga tobaksfaten, utan endast 4 blad och det 5:te til bindning, äro äfven 1 bar; en bar räknas til 4 schill. 6 pence Sterling. Aldrig betalas en slaf eller annan vara endast med rum, utan endast få bar, resten med annat gods af mindre värde, och man accorderar alltid huru många bar af hvar sort som böra gifvas. Vinsten för Européerna är otrolig. 12 byssflintor göra ock en bar; krut, kulor och gevär säljas äfven så dyrt.