Bref til en vän i Sverige innehållande historisk och geographisk beskrifning öfver colonien Sierra Leona i Afrika/Fjerde brefvet
| ← Tredje brefvet |
|
Femte brefvet → |
FJERDE BREFVET.
- Min Herre.
Åter et tilfälle at kunna afsända bref til Europa; och jag griper mig an, efter vanligheten, at skrifva Er til. Hvad det är obehagligt, at jag alltid i sådan brådska skall vara nödsakad at sammanrafsa mina; ty sällan känne vi en sådan lägenhet i tjugufyra timmar, innan den är förbi. — At förekomma et sådant tilfälle, har jag, redan förr två eller tre veckor, föresatt mig at sammanfatta något vid några lediga stunder, och inbilla mig, at et skepp kommer at afgå til London en viss dag, för at hafva min post färdig, då sådant framdeles kunde hända: Detta har icke blott stadnat vid föresattsen; jag har skrifvit en Epistel, som blifvit lång — men som jag vid efterseende finner honom så ojämn, som lynnet på de särskillda timmar jag derpå användt, och i det hela upfylld med så mycket småsaker, hvilka kunna vara M. H. aldeles likgilltiga; så har jag beslutit at sönderrifva den, och jag skall framdeles alldeles spara mig bägge dessa mödor. För oss här äro äfven småsaker betydliga. Vi anteckne dem, såsom något ganska vigtigt för verlden; och besinne icke, at verlden har alltför liten hog och vinst af at bry sig med våra hushållsanstallter. Jag hade, til exempel, ibland annat gifvit M. H. en lång beskrifning öfver Gouverneurens tilkommande hus, hvilket en här varande Planteur Hr. Dubois låtit upföra utaf et af de utsända Hospitalen, o. s. v. Qvidqvid agit Rufus, nil est nisi Livia Rufo! Jag älskar och arbetar för Stadens prydnad och tiltagande, och detta fyller beständigt min tanka! — Men — hvad är M. H. betjent med dessa underrättelser? Likväl, då jag kommit at nämna härom, torde jag få tillägga: at som vi nu hafve två Hospitaler, nästan nog rymliga at hysa alla Colonisterna på en gång, och de qvarlemnade äro fullkomligen återställde, samt Gouverneuren, så tilsägandes, husvill; så kunde et af Hospitalerna, hvilka förmodligen mindst komma at numera nyttjas för sådant ändamål, gerna och med fördel härtil användas. Detta är nu upfördt på den Östra udden, eller stadens högra flygel, och är omgifvet af vatten på två sidor, samt af Herr Professor Afzelii plantager och trägården, och instängdt af höga pallisader. Huset är ganska rymligt, och innehåller, utom en ovanligt stor sallon, 6 beqvämliga boningsrum. På bägge sidorna, så åt sjön, som landssidan, äro breda öfvertäckta Balcons, af hela husets längd, hvilka tjena både til matsalar, promenader o. s. v. Ännu är det icke färdigt at bebos. Det öfverblifna Hospitalet är upsatt en åttondedels mil utom staden, på en angenäm udde vid sjön, för at vara aflägsnadt, lika som vår kyrkogård, åt en annan sida: men jag tror säkert, at aldrig någon patient kommer at dö deruti; ty det är så aflägset, at ingen vill komma dit. — Eviga uppehåll med byggningsanstallter. — — —
Directionen i London, som blifvit tidigt och vid hvarje sig yppande lägenhet underrättad om Coloniens tilstånd, både officielt, och igenom privata kunskapare, har funnit för godt at gifva Gouverneuren Clarkson et Råd af 2 personer, (the first and the second in the Council) samt andra tjenare.
Den förste är Marine-Lieutnant, vid namn Daws, hvilken längre tid varit vistande på Botany bay, och är en man af insigter och erfarenhet. Den andre är en Skotte, vid namn Macauley, som varit några år i West Indien. Desse bägge äro nu Gouverneurens tilförordnade Råd. En planteur, vid namn Watt, ifrån West Indien är äfven anländ, som skall bringa landets odling til fullkomlighet. Jag tror säkert, at de alla tre äro män af kundskaper, hvar och en i sit yrke; — men förhatliga oenighet! — Emellan Gouverneuren och hans rådgifvare tyckes redan vara missförstånd! Jag hvarken vet eller bekymrar mig derom, antingen deras Instructioner ålägga dem at hålla Gouverneuren inom trängre gränser, hvartil hans frikostighet emot de svarta Colonisterna kunnat möjligen gifva Directionen anledning, eller om det kan vara sjelftagen myndighet; — men illa står det til.
Hos Engelska nationen finnes i allmänhet en, så tilsägandes, medfödd täflans ande, som drifver hvarje individu at utmärka sig framför sina medbröder. Orsaken härtil ligger utom all tvifvel til största delen i upfostran; men ock til en betydlig del uti Jalousien emellan de tre förenta nationerna, hvilka hjerteligen, ända til ordspråk, förringa hvarandra, för at uphöjas på de andras bekostnad. Om denna täflan å ena sidan verkar fullkomlighet i manufacturer, och sjöfart, hvaruti Irrländaren oförnekligen är bägge de andras mästare, samt alla de andra vackra saker, hvarför dessa nationer äro så kända; så är å den andra ofelbart, at det förhåller sig der på samma sätt, som ibland våra svarta Christna, hvilka alla högmodas öfver detta namn — utan at veta hvad det betyder! Också kan intet land i verlden framvisa så många Charlataner, som England. Ingen, som tilträder en syssla, eller et ofullkomnad arbete, finner at hans företrädare handlat — med förnuft och kännedom; man är der i beständig motsägelse. Sådant förefaller mig här högst obehagligt, som så länge levat med Holländaren, hvilken tror, enligt sit valspråk, at ingen ting kan uträttas utan samdrägt. Om inbördes oenighet störtat Holland; så tyckes England hafva i alla tider bevisat motsattsen, och at en nästan oafbruten strid emellan ministeren och oppositionen bragt det til sin högd. — Men skulle väl detta söndrande i tänkesätten alltid kunna frälsa England från fall? och försvinna beständigt vid allmänna påkommande vådor? — men — men — intet politicerande här. —
I förhoppning och väntan på en rik skörd af ris, hvilken nu närmar sig, och är så högeligen efterlängtad af landets sorglösa inbyggare, våra grannar och vänner, komma desse dagligen troppvis til Fristaden, hvilken de gifvit namn af Camp (the camp) och medbringa då alltid något grönsaker och frugter, fisk, foglar m. m. som de här borrtbyta eller försälja emot i Colonien gångbart pappersmynt. Jag önskar, M. H., at göra Er litet bekant med detta goda folk.
Fristaden med dess område är belägen i et landskap eller Konungadöme, om Er behagar, som kallas Timmancy. Konungen af detta land bor på Robanna, en liten Ö, omkring tre mil ifrån Fristaden och två och en half ifrån Granville-town, up uti floden, nästan midtemellan Fransyska Slaf-Contoiret Gambia och Bance Island, som är et Engelskt Contoir, tilhörigt et handelshus i London. På Robanna är omkring 50 Invånare, alla Konungens afhängige, hvilken sjelf är af et fredligt sinnelag, och i allmänhet vördad och åtlydd. Han är omkring 60 år gammal. Dennes område sträcker sig, såsom de säga, tre dagsresor up uti landet, och är mera folkrikt, ju längre man kommer ifrån Hafvet. Naturen af hans Jurisdiction, äfvensom vidden af hans land, tyckes dock icke vara någondera med säkerhet upgifven. Populationen på kusten synes högst obetydlig. Der äro åtskilliga så kallade städer (towns) af knappast mer än 50 hus, och dessa äro af de största. Hvar och en af dessa städer tilhör en Chef, eller Hufvudman, som lyder under Konungen, men har uti sin stad Patriarchal-rätt öfver allt sit folk, utaf hvilka han i allmänhet kallas fader. Omkring Fristaden, inom en tysk mil, finnas 8 eller 10 sådane Chéfer, hvaraf en har sin stad och sit lilla land alldeles omgifvet af Compagniets område. En annan sådan stad ligger en half mil ifrån oss, som blifvit upbyggd och befolkad i sednare åren utaf en flock slafvar af bägge könen, hvilka voro destinerade til West Indien; men som gjorde upror, bemägtigade sig skeppet, och landade vid Sierra-Leona, hvarest de byggt sin stad och äro talrike.
Landets Inbyggare äro alldeles okunnige i Religionen; och alldeles under deras sinnesrörelsers herravälde: Härifrån härrörer det öfverdrifna nitet i deras tilgifvenhet för sina vänner, och ytterligheten i deras hämndgirighet emot deras fiender, hvilken de fortplanta på sina efterkommande, som borrtföra hvarandra i Slafveri, med inbördes bitterhet, då de kunna finna tilfällen, dem de alltid söka och ofta finna. De äro sålunda i allmänhet hedningar, utan någon slags Gudstjenst, Präster, eller Ceremonier, samt förvånsamt vidskeplige. Hvar och en bär på kroppen en liten påse, hvaruti han förvarar små ben, jernbitar och annat dylikt; äfvenledes tänder af vilda djur på et band omkring halsen. Dessa saker kallas af dem: Grigris, hvilket icke bättre kan försvenskas, än med förtjuselser. De tro fast och säkerligen, at deras grigris äro mägtige at emotstå och afböja alla slags olyckor ifrån den som bär dem, äfven alla slags skott, utom dem, som ske med kanoner, för hvilkas ovanliga verkan de hafva högsta farhoga.
Polygamien är allmän; men deras äktenskap är icke ouplösligt. De sälja sjelfva hustrurna, om anledning gifves igenom missnöje; och de gifva sina barn ingen upfostran. De taga så många hustrur, som de behaga och kunna erhålla. Hustrun för dag och natt är äfven förbunden at tilreda mannens måltider för dagen, och hvar och en drager försorg at icke förlora sin tour, efter fastsatt ordning sinsemellan: hvar morgon sker ombyte, och den tilträdande håller sin tillagda måltid i beredskap. Alla stå de under Hufvudqvinnans befallningar; ehuru med lika rätt til dagen efter ordningen. Jag har hört dem räkna dagarna i veckan, på hvilka de icke hafva några namn, efter deras hustrur; och dessa likaså. Om man frågar dem, hvilken dag de skola företaga något göromål? så räkna de på fingerna 1, 2, 3, eller så många som skola framlöpa dessförinnan. Qvinnornas trohet och kyskhet synes vara oöfvervinnerlig af alla försök. Denna dygd, om den förtjenar at kallas så, är i sanning dels grundad i deras caracter dels i fördomar; ty deras upfostran, om de icke blifva gifta såsom barn af 5 eller 6 år, i hvilken händelse den förlofvades moder bör vara ansvarig för all våda, hvaruti bruden kunde falla, alstrar den icke, dels ock i deras straff, som verkeligen äro tilräckliga at göra dem omtänksamma äfven emot blotta misstankan. Om en sinnesrörelse af sådan art blossar i en Afrikanskas barm och der märkes, och ingen Slafhandlare är tilstädes, at mannen kan borrtbyta en sådan trolös och yr flicka emot rum, tobak, krut, cattun eller andra åstundade artiklar; så kan han tvinga henne at dricka rödt vatten, för at bevisa sin oskuld! Detta består deruti, at låta den misstänkta personen dricka en myckenhet af vatten, hvaruti et slags bark är kokad, hvilken färgar vattnet rödt och hvilket tros blifva deraf förgiftadt, samt hvaraf verkningarna sålunda vidskepligen bekräfta, som det säges, brottslighet eller oskuld. Barken, som är af en emetisk natur, skall utan tvifvel angripa Patienten på så häftigt sätt, at intet deraf lemnas i hans inälfvor, och om det lyckligen åter upgifves, så är oskulden bevisad — ofta på den drickandes helsas bekostnad för lifstiden! — Men om hon angripes, som äfven ofta händer, genom en väg, som är ansedd at tilkännagifva brottslighet; så krossas hufvudet straxt på stället på den brottsliga, och folket är tilreds, beväpnadt med klubbor för executionen!
Så usla äro menniskor utan seder och vetenskaper! Somliga dö genast, af första drycken, och upsvälla, så at de synas villja spricka, i hvilket fall hela den sålunda mördades slägt är dömd til slafveri. Männerne äro icke heller frie ifrån detta prof af oskuld. Jag har sett en ynglig af 20 års ålder, misstänkt för mord, ehuru efter all anledning oskyldig, undergå denna dom, och komma ifrån med seger, ehuru nästan alldeles upgifven och förvandlad til en sjukling, kanske för all sin tid.
Konungen, som alltid är förbunden at vara närvarande vid sådana executioner, och alla de omkringboende Hufvudmännerne omgåfvo campplatsen med deras beväpnade män; och den ryslige sanningsdrycken blef framgifven af en gammal gumma uti en calabass[1]. Två eller tre dagar förr executionen är den misstänkte innesluten och noga bevakad, på det han icke måtte äta något, utom det sparsamma riset och vattnet, hvilket man gifver honom, af fruktan at han kunde betjena sig af något motgift. Somlige äro dömde at dricka 7 til 8 calabasser af omkring et halfstops rymd.
Så heligt aktade äro deras äktenskaps förbindelser, ehuru ingångna utan något annat band eller ceremonie, än en liten gåfva til brudens moder, ofta medan flickan ännu är et barn, hvaraf lika så ofta händer, at en man, som tänker på framtiden, kan gifta sig, såsom de kalla det, med en 5 års gammal flicka, som då blifver, såsom förr är sagdt, under modrens vård och ansvar tils hon blifvit manbar, då hon gifves til sin man, och tager emot sin dag til skiftes med de förra. De ogifta, eller sådana, som icke äro köpta eller förlåfvade, äro utan allt slags tvång, och hafva icke den mindsta misstanka om någon harm i deras caresser. Den förstgifta hustrun blir i allmänhet hufvudqvinna, och mest älskad, eller snarare mest betrodd. Alla de öfriga stå under hennes styrelse; och ingen ting kan öfverträffa det förtroende och den enighet, hvaruti de lefva tilsammans. Fastän qvinnorna i Afrika, så väl som flerestädes, äro afsagda fiender til tystlåtenheten, och sällan vakande hvila sina läppar, så nyttja de dem aldrig til trätor sinsemellan: Jag vet icke visst, om sådant straffas med förlust af tour, eller på annat hårdt sätt; men brottet är ohördt, eller åtmindstone sällsamt. Ofta har mannen blott en enda qvinna för flera år, som antingen icke har råd at köpa flera, eller åtnöjer sig med en enda; och i allmänhet har jag anmärkt, at en sådan, eller de först gifta hustrurna gifva största antalet af barn, hvilket sällan öfverträffar 3 eller 4, då jag äfven vet och känner 3 eller 4 andra hustrur à la suite, hvilka, ehuru de oförvitligen iakttaga sin rätt, hafva alldeles intet, eller kanhända et, ehuru de icke tyckas vara af naturen ofrugtsamma. Slafhandeln allena, ehuru folködande, är således icke det enda skälet til Afrikas folkbrist; Polygamien blifver äfven et uppenbart starkt skäl.
De Inföddes begrep om egendomsrätt är i allmänhet ganska mörkt och oredigt, och de hafva ingen idée om någon slags rätt, som härrörer, ifrån besittande eller förbättring. Antingen begära eller taga de hvad de tycka de behöfva, ehvarest de öfverkomma det, — och, i sanning, det samma tillåta de äfven andra hemma hos sig: Och som de hafva blifvit lärde af erfarenheten, at Européerne icke bifalla sådant; så använda de ibland list och allehanda påfund emot dem. De afstå likväl härifrån, då man underrättat dem på et sätt, som är dem begripligt.
Med alla Invånare emellan Tropikerna, undantagande den idoge Chinesaren[2] hafve våra grannar lättjan och sorglösheten gemensamt. Ehuru de äro starka och väl skapade, snarare långa och smala samt ganska raka, med vacker proportion, utan at en enda krympling ifrån födelsen finnes ibland dem, som då skulle vara en besynnerlighet, så skulle de dock aldrig arbeta, om icke nödvändigheten af hus och föda förband dem til denna hörsamhet emot naturen: Deras klädnad gifver dem blott ringa omsorger. Äfven de för lifvets första förnödenheter äro icke vidsträckta. Deras jord, ehuru tacksam, är ganska uselt arbetad. Skogen fälles, som gifver det mödosammaste arbetet, äfven i anseende til usel redskap, hvarvid qvinnorna äfven äro behjelpliga, hvarefter stället svedjes: Härpå utså de ris i början af regntiden, som de krafsa ner i askan och den lösbrända myllan, nästan som på vanliga svedjeland hos oss. Vid denna plantage bygges en liten koja, för en vaktare, hvars göromål är at hindra småfoglarna, hvilka anlända i millioner, ifrån at förstöra hela plantagen, hvilket de otvifvelaktigt skulle göra på korrt tid, i anseende til deras gräseliga myckenhet, om de blefvo lemnade ostörde. Två eller tre Negergossar, äfven en, efter vidsträcktheten af plantagen, äro hela dagen sysselsatte at jaga dessa små och förödande gäster, hvartill de bruka små stenar, hvilka de kunna kasta med en förundransvärd skicklighet, äfven med slungor af bastrep. Foglarne, som med mycken noggrannhet mäta sin förföljares afstånd, gifva honom föga tid at stadna på et ställe.
Männerne nedhugga den gröfsta skogen och bygga sina hus. Dessa äro ställda på en dertil gjord uphöjning, eller rund bädd, af sand och lera, hvilken göres för ändamålet, til en fots högd öfver jordytan, och hvilken stampas och hopslås, at den blifver hård som sten, för at tjena til golf, af omkring några och tjugu fots tvärlinia, mer eller mindre. I randen af denna underbädd nedgräfves och inslås runda timmerstockar af 8 til 10 tums tvärlinie, til 4 fots afstånd ifrån hvarandra, i circular-form efter bädden, och på det sättet, at öfre ändan af stockarna lutar utåt. När nu desse stockar blifvit väl indrifne, fästade, och fått sin behöriga ställning, så inskäres och förbindes takresningen i dem med starka tränaglar, äfvensom i toppen, hvarest densamma faller tilhopa i käggleform, samt likaså fastbindes med oförgängliga vidjor af trärötter. För at blifva säkre för regnet, göra de sina tak ganska spetsiga, hvilka täckas med torrkadt gräs, mycket gröfre än vanlig råghalm, som ock fastbindes, med sina rotvidjor, och stå i mannaålder, och de äro under dessa tak obedragne under de mest förvånande regnskurar. Midt under denna runda hatten upsätta de et fyrkantigt hus, af smalare störar, som indrifvas i golfvet på en alns afstånd ifrån hvarandra. Detta blir så stort, at det lemnar utom sig på alla sidor 6 fot, til de yttersta stockana som upbära taket. Derefter flätas emellan de för sjelfva rummet utsatta störar, med tunna och sega träspjälor, nästan såsom Finnarnas Pörtstickor, hela väggen full, så tätt som de kunna tryckas til hvarandra, nerifrån ända til taket, som på rummet blir platt, af uplaggda bräder. När nu alla fyra väggarna blifvit upfyllda med inflätningen; så öfverdrages hela rummet på bägge sidor med murbruk af ganska hvit kalk, den de bränna af den ofantliga mängd ostronskal, hvaraf alla stränder äro fulla, så at det får anseende af stenhus, och blir ganska tätt. Öpningar lemnas för två dörrar, midt igenom huset; fenster anses onödiga. Den delen af jordbädden, som man lemnat rundt omkring sjelfva rummet intil stockarna som upbära taket, blir för dem i ställe för Balcon, hvarest de öfver dagen vistas, taga sina måltider, och korrteligen deras dagliga uphållsplats, då de icke äro syselsatte i marken. Här äro bänkar upsatte och krokar fästade, hvarpå de hänga gröfre nät af bast, som tjena dem såsom hängmattor, hvaruti de sitta eller ligga efter behag. Sjelfva rummet nyttjas endast för natten, och at deruti bevara vapen, verktyg och annat smått.
Om morgonen och aftonen taga de sina måltider, hvarvid ris utgör hela anrättningen, tilredt med salt och palmolja, samt ibland fisk och krabbor eller ostron, som finnas i myckenhet. Deras dagliga boningsplats är äfven deras mötesplats om aftonen. Så snart det blifvit mörkt, kl. 7, och den ofantliga skaran af grodor börjat sin enstämmiga och i början för åhöraren obehagliga musique, hvilken vanan aldrig kan göra dräglig, men väl omärklig, så uptända de sina lampor, men mest vaxfacklor; ty ljus kunna de icke med något skäl kallas. Et stycke vax utkaflas, hvaruti lägges en hoprullad cattunslapp efter vaxets längd, hvarefter hela facklan rullas emellan händerna, då den är färdig at antändas och gifver mera sken än flera ljus. Det är vid denna tiden, som de vanligen samlas vid Hufvudmannens hus, der de, utan alla complimenter eller tvång sätta sig och föra hvarjehanda samtal öfver den framlidne dagens händelser och mödor, eller deras göromål i morgon — ty längre sträcker sig visst icke deras omtanka. Under conversationen, hvarest qvinnorna äfven äro närvarande, och sitta nerhukade rundt omkring[3], har hvar och en något at säga om saken som afhandlas. De tala häftigt, men med märkbar urskillning och korrt, och deras tungomål är snarare en art af sång, som intet är obehaglig för örat.
Omkring kl. 10 går hvar och en til sit hus. Hvar och en gift man har sit serskildt, bygt på samma sätt. De gå nu til sängs, det är, uppå mattor af deras egen Fabrik, som bredas ut på golfvet eller, hos somlige, på en uphögning af bräder. Alla hustrurna ligga i et hus eller rum, hvarest mannen äfven har sin plats, tilredd af hustrun för dagen, hvilken derjämte är förbunden at tilreda hans måltider. De öfriga qvinnorna sörja för sig sjelfva och sina barn — förrådet af ris är gemensamt ifrån deras skörd; det öfriga skaffar hustrurna.
I hvar och en af dessa städer, hvarest hvar och en upsätter sit boningsrum efter sin beqvämlighet, och hvar han finner bästa platsen för at slå sit golf, utan all ordning af gator eller torg, hvilka och kunna umbäras, finner man et litet ödehus, hvaruti ingen inkommer; och hvaruti de inkasta sina långa trummor. För ingången til detta, så väl som här och där omkring deras boningsrum, äro smala pålar slagne i jorden, på hvilkas toppar allehanda småsaker äro uplaggde såsom jernbitar, sönderbrutet porcellaine, med vatten uti, ben, kulor, snäckskal o. s. v. hvilket jag sedt dem inkasta där, då de af en händelse funnit något dylikt i granskapet. Alt hvad jag kunnat lära häraf är: — at det är Grigri. Då någon ibland dem dör; så är alt i full rörelse. Den döde bäres til skogen, och nergräfves med mycken omsorg; men en lång tid derefter, begynna de vid solens nedgång at skjuta med sina gevär och slå på sina trummor, ända til sent på natten, förmodligen för at skräma den döde från at återkomma, men kanhända ock för at hedra hans minne. Deras skäl är: Det bör så vara; men de äro så mörkrädde som vidskepplige.
Om morgonen, vid första solstrålen, gå alla qvinfolken til deras vattenställe, hvarest, sedan de, i medbragte käril, uptagit sit vattenförråd för dagen, de tvätta och bada sig ymnigt öfver hela kroppen.
Dagen är använd at samla ostron, krabbor, fisk sköldpaddor, i deras årstid, samt vegetabilier för deras måltider; at plantera några Annanas eller andra frugter, och det öfriga deraf, om icke i sånings och bergningstiderne, eller då de gå til Freetown, at sqvallra tilsammans och göra — intet, at stampa ris för deras måltider är et af deras svåraste arbeten. At få det utur halmen och skilgt ifrån sina agnar, är lätt; ty det växer nästan såsom hafran hos oss, och är med liten möda sålunda renat, at sjelfva kärnan, som vi kalle risgryn, kan uphemtas: men detta risgryn, eller sädeskorn, är öfverdraget med et tunt rödaktigt skal, som måste aftagas, innan det kan nyttjas til föda, och detta arbetet är mödosamt. Det sker med en stång som upreses uti et urhålkat trädblock, hvaruti riset inlägges, och så länge stampas med stången, til dess skalen utaf långsam gnidning affalla, och lemnar oss de så hvita som smakeliga risgrynen. Ehuru nu denne artikel utgör de svartas hufvudsakligaste föda, utom hvilken de, vid närvarande omständigheter, icke skulle kunna uppehålla lifvet; så hafva de dock så små förråd däraf, at de ofta, för at intet säga altid, befinna sig i Olofmässekroken! Deras omtanka är så liten, och deras hoglöshet så stor, at de försumma at föda up höns, hvilka här i landet trifvas och föröka sig obeskrifligen och mera än i något annat land, som jag sedt, utom i Bengalen, där man kan köpa en Capun för 2 styfver. Et par Getter utgöra all deras boskap, och månge hafva intet en enda. Detta rörer dock endast våra närmaste grannar i Timmancy. Fiskande är ej heller deras stora göromål. Sjön och floderna öfverflöda med åtskillige slag ganska välsmakande fisk; men alt deras bemödande, för at fånga dem, består deruti, at de litet ifrån landet nerslå några pålrader, hvarimellan qvistar af trän inpackas, hvilka pålrader formera kilar, hvaruti fisken ingår med flodvattnet, för at bada sig i solstrålarne under landet: men denna, såsom all vällust, är korrt och drager harm efter sig. Ebben tager ifrån fisken hans element, och slutet på denna vällust, som han igenom besvär et ögonblick fått njuta, blir at qvinfolken taga honom lefvande med händerne i gyttjan eller på torra sanden. De förstå likaledes at fånga allehanda foglar och små djur; men de grymma vilddjuren blifva fällde af männerne med skjutgevär, eller med deras bågar. Oagtat Negerns okunnighet i gevärs handterande, träffar han dock då han skuter. Han håller sit gevär med begge armarne utsträckte ifrån lifvet, så långt han kan, af fruktan at få någon stöt, och siktar så på målet imellan bägge sina händer. Männernes göromål är äfven at förse huset med salt. I den torra årstiden draga de åstad för detta ändamål, til sine upgräfde grafvar, hvaruti hafsvattnet intränger, som gifver dem et vitt och starkt salt, utverkat af solen, och samlat med ringa möda.
Både män och qvinnor älska högeligen starka drycker, ehuru de ej förstå at tilreda några sådana, qvinnornas klädnad består i et stycke hvitt eller blått Cattun, af omkring 3 alnars längd och hälften så bredt, hvilket de svepa omkring lifvet, under bröstet, på det sättet, at det betäcker kroppen rundt omkring, såsom en kjortel, och den sista ändan däraf stickes imellan slagen, för at fästa den. I regnväder bära de et annat stycke öfver skuldrorna, såsom en kappa. Så snart regnet är förbi aftages detta och knytes hoprullad under den ena armen och öfver den andra axeln. Då deras barn äro små hafva de ännu et tredje stycke nödigt, för at fästa barnet på deras höfter, hvarpå de bära dem, då de gå ut i sina syslor: barnet har et ben på hvar sida af modrens länd, och det stycket cattun, hvaruti barnet sättes, såsom i en påse, fastbindes omkring lifvet på qvinnan, och så är hon färdig at gå flere mil. Jag har ofta tänkt, at deras platta näsor kunde härröra af barnets beständiga tryckning emot moderns rygg? så snart de blifva äldre fatta de modern med händerne och lägga hufvudet åt sidan, för at kunna se hvad som passerar framför på deras väg. På hufvudet bruka de — — Afrikanskt ull, hvarmed Naturen prydt dem, och som är tilräcklig i ställe för mössa, och då de frukta för ingen ting så litet, som at förlora sin vackra hy; så nyttja de icke eller hvarken flor eller slöjor. Det är likväl endast de gifta och deras vederlikar som bära det omtalte cattunstycket om lifvet, och i sanning icke alla af dem, om någon enda längre in i landet. Några unga flickor, om 10 12 år äro prydda med en gjördel rundt omkring lifvet, som är öfverlaggd med stråpärlor af alla färgor, upträdde i allehanda Zirlige figurer, omkring 3 tum bred, bunden med band på ryggen. En rimsa af hvitt cattun, af samma bredd och 212 alns längd, stickes emellan gjördeln och lifvet för och efter, upåt med begge ändarne, hvilka då de blifvit igenomdragne, så at de icke kunna längre komma, släppas och hänga fritt. Andra äro lemnade — åt Naturen. Deras korrta hår äro öfver hela hufvudet sammanflätade i de finaste flätor, som gör deras hufvudprydnad mera elegant än beqvämlig. Detta är deras tidsfördrif; och de gifva äfven sine män sådana prydnader. I granskapet af Freetown begynna männerne at taga Europeiske moder. De kläda sig i långa benkläder och, om det är kallt, i jacka. Linnen och strumpor och skor äro brukade af några hufvudmän. Qvinfolken tycka äfven om skor, men Europeiske linnen äro i allmänhet intet brukade af någondera könet. Mera härnäst.
- Jag har äran framhärda o. s. v.
- ↑ Skalet af et träds frugt, som då den afskäres på midten, eller efter behag, gifver 2:ne nätta, lätta och tunna, men starka skålar, af til och med en kannas rymd. De brukas til dryckeskäril och til allehanda behof.
- ↑ Chinesaren är Ostindiens Dalkarl. Han odlar icke allenast sit eget land och sina mångfaldiga Fabriker, utan han odlar äfven, igenom sina perindiska Emigrationer, hela Ost-Indien. Alla folkslag der, såsom Morer, hvilka likväl tjena Européerna såsom soldater, under namn af Seapois, och äro dertil oförliknelige på allt sätt, Malaijer, Javaner, Siamesare &c. &c. äro alla lättingar och sorglöse, likasom de så kallade Buckaneserne, eller södra Amerikas små kopparfärgade barn, i omdrifvande horder. På Batavia har varit boende öfver 80,000 Chinesare, för några år tilbaka, alla sysselsatte med hvarjehanda handtverk, ibland annat at göra de äfven här hos oss väl kända Thecanistrarna, öfverdragne inuti med tunnt bly, och utanpå med papper, fullkluddradt med Hieroglypher. Holländaren nyttjar desse på Batavia, för at deruti inlägga det så kallade pack-théet, hvaruti porcellaine i China inpackas, hvilket den hushållsagtige Holländaren nu ompackar i de förfärdigade Canistrarne på Batavia, och hvilket sedan drickes i Tyskland, i West-Indien &c. En otalig skara af sådana Chinesare finnas på Malacca; på Ceylon; öfver 60000 på Borneo, hvarest de arbeta i guld, jern och nästan alla metaller. De gjuta kanoner och infatta juveler. Besynnerligast är at de ej, ehuru så talrike, få medföra ifrån China en enda qvinna.
- ↑ Qvinfolken äro här aldeles lemnade til egen conduite: De gå til fristaden allena, utan slöjor — och lika trogne hem igen. Inga Harems — som hos de vackra Morerna, hvilka äro Mahomedaner, ibland hvilka ingen qvinna får ses, och ofta ändå blir brottslig. Det är en contrast, då jag erinrar mig, eller jämnförer våra svarta grannars seder och bruk med Morernas. Dessa äro så förälskade uti den hvita färgen, at de, oagtat deras lättja äro de snällaste murare man kan tänka ibland desse folkslagen. De smeta sig fulla af kalk, för at bli hvita. Deras linne liknar snön, och de tvätta åt Européerne, bättre än man får det gjordt i Paris: på Malacca hade jag en sådan tvättare, med hvilken jag råkade i mycket förtroende. Han böd mig til sin boning, och då jag en gång ville besöka honom, geck jag in, men träffade ingången af en händelse, til hans harem. Någre Morer som togo mig, tiltalade mig, som bonden vargen i fårhuset. Gjärningen ansågs med alfvar, och jag hade säkert ångrat min visit, för detta obehagliga misstag, om intet mannen kommit tilstädes, som böd mig in til sig, stillade de upretade och skrattade åt händelsen. Här är min boning ibland så full med qvinnor, at jag nödgas säga: Farväl.