Kalevala/Sång 13
< Kalevala
| ← Sång 12. |
|
Sång 14. → |
TRETTONDE SÅNGEN.
Nu till Pohjola-värdinnan
Sade muntre Lemminkäinen:
»Giv mig nu, bland dina tärnor,
Hämta hit, av dina döttrar,
Den i hopen allra bästa,
Den i skaran ståtligaste!»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Jag ej ger dig någon tärna,
10. Skänker dig ej någon dotter,
Ej den bästa, ej den sämsta,
Ej den största, ej den minsta;
Ty du har en äktad maka,
En förut ren hemförd hustru.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Kylli jag i klave binder
Uti byn vid andra trösklar,
Invid andra gårdars grindar;
Här jag får en bättre hustru.
20. Hämta genast hit din dotter,
Den som fagrast är bland alla,
Skönast bland de lockomhöljdal!»
Pohjolas värdinna svarar:
»Jag min dotter icke giver
Åt en man av intet värde,
Åt en obetydlig hjälte;
Förr må du ej mön begära,
Till den fagra flickan fria,
Än på skidor Hiisi-älgen
30. Bortom Hiisis fält du fängat.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Började att sko sitt jaktspjut,
Spände strängen på sin båge,
Bragte pilarna i ordning,
Tog till orda sen och sade:
»Nu mitt spjut är skott och spetsat,
Redo äro alla pilar,
Spänd är strängen på min båge,
Endast skidor, skinnbeklädda,
40. Saknas här ännu för färden.»
Därpå muntre Lemminkäinen
Eftersinnar och begrundar,
Var han kunde få sig skidor,
Hur han dem sig skulle skaffa.
Bort till Kauppis gård han vandrar,
Hän till Lyylikki i smedjan:
»O du vise Vuojalainen,
Sköne Kauppi ifrån Lappland!
Slöjda mig två goda skidor,
50. Gör dem prydliga och vackra,
Att med dem jag Hiisi-älgen
Bortom Hiisis fält kan fånga!»
Lyylikki till orda tager,
Kauppi skyndar sig att svara:
»Fåfängt går du, Lemminkäinen,
Ut att Hiisi-älgen jaga!
Blott en murken träbit får du,
Även den med största möda.»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
60. Han sig yttrar nu och säger:
»Gör mig endast tvenne skidor,
Som på snön med lätthet löpa!
Ut jag går att älgen jaga,
Bortom Hiisis åkerändar.»
Lyylikki som slöjdar skidor,
Kauppi som i trä arbetar,
Gör den vänstra under hösten,
Under vintern högra skidan,
Täljer stavens skaft på en dag,
70. Och dess trissa på en annan.
Färdig fick han vänstra skidan,
Färdig ävenväl den högra,
Stavens skaft han fick i ordning,
Trissan fogad vid dess ända;
Värt ett utterskinn var skaftet,
Värd ett rävskinn själva trissan.
Skidorna med smör han smörjer
Och bestryker dem med rentalg;
Börjar nu begrunda saken,
80. Yttrar dessa ord och säger;
»Månne här bland denna ungdom,
Detta släkte, som nu växer,
Finnes den som kunde löpa
Uppå dessa tvenne skidor?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den raske sällen:
»Här finns nog bland denna ungdom,
Bland det släkte, som nu växer,
Den som väl förstår att löpa
90. Uppå dessa tvenne skidor.»
Band på ryggen nu sitt koger,
På sin axel nya bågen,
Fattade sin stav i handen,
Gled på vänstra skidan framåt,
Ökte farten med den högra,
Yttrade ett ord och sade:
»Icke lär väl här i världen,
Under himlens höga välvning,
Finnas någonting i skogen,
100. Något djur på fyra fötter,
Som ej nås med dessa skidor,
Som ej lätteligen hinnes
Uppå Kaleva-sonens skidor,
Lemminkäinens glatta skrinndon!»
Detta höra Hiisis gastar,
Juutas’ män förnimma detta,
Börja då en älg att dana,
Att ett rendjur sammansätta:
Gjorde huvu’t av ett träblock,
110. Hornen av ett grenigt sälgträd,
Fötter utav strandens käppar,
Ben av stänger ifrån kärret,
Ryggen av en stör ur gärdet,
Senorna av torkad höstubb,
Ögonen av insjöblommor,
Öronen av träskets näckblad,
Inre huden utav granbark
Och av murkna stubbar köttet.
Hiisi nu sin älg förmanar,
120. Talar dessa ord till djuret:
»Spring nu, Hiisis älg, med snabbhet,
Stolta kreatur, dig skynda
Bort till renars samlingsställen,
Till de fält, där lappar leva;
Låt skidlöparn svettig bliva,
Främst av alla Lemminkäinen!»
Hiisis älg med snabbhet springer,
Renen löper oförtövat,
Nedom Pohja-gårdens visthus,
130. Långs de fält, där lappar leva,
Sparkar ut en så ur kåtan,
Stjälper kittlarna på elden,
Vräker köttet uti askan,
Spiller soppan över härden.
Nu ett häftigt larm begynner
På de fält, där lappar leva:
Lapplands hundar börja skälla,
Lapplands barn, de börja gråta,
Lapplands kvinnor börja skratta,
140. Alla övriga att brumma.
Allt ännu var Lemminkäinen,
Muntre sällen, stadd på älgjakt,
Skidade på kärr och marker,
Över öppna svedjesträckor.
Eld sköt fram utur hans skidor,
Rök ifrån hans stavars ändar,
Men till älgen såg han icke,
Såg ej, hörde icke till den.
Så han gled kring berg och slätter,
150. Över länder bortom havet,
Genom Hiisis alla skogar,
Längsmed Kalmas alla moar.
Surmas gap förbi han glider,
Bortom själva Kalmas gårdar;
Surma redan gapet öppnar,
Kalma sträcker ut sitt huvud
För att Lemminkäinen gripa,
För att hjälten nedersvälja;
Räcker honom likväl icke,
160. Hinner dock ej fånga honom.
Obesökt var än en enda
Liten vrå i ödemarken,
Allra längst vid Pohjas gränser,
I det vittutbredda Lappland;
Även dit han slutligt skidar,
För att även den besöka.
När han till dess ända kommit,
Fick ett häftigt larm han höra
Allra längst från Pohjas gränser,
170. Från de fält, där lappar leva;
Hörde Lapplands hundar skälla,
Hörde Lapplands barn sig jämra,
Hörde Lapplands kvinnor skratta,
Alla andra lappar brumma.
Nu den muntre Lemminkäinen
Skidar ditåt ofördröjligt,
Till de fält, där hundar skälla,
Och där Lapplands söner leva.
Yttrar när han stället hunnit,
180. Gör en fråga vid sin ankomst:
»Varför höras kvinnor skratta,
Kvinnor skratta, barn sig jämra,
Gammalt folk sig högt beklaga,
Varför skälla edra hundar?»
»Därför höras kvinnor skratta,
Kvinnor skratta, barn sig jämra,
Gammalt folk sig högt beklaga,
Därför skälla våra hundar:
Hiisis älg förbi har sprungit,
190. Lopp förbi med släta klövar,
Sparkade en så ur kåtan,
Stjälpte kittlarna på elden,
Vände upp och ner på maten,
Vräkte vällingen i askan.»
Nu den oförvägne sällen,
Lemminkäinen själv, den muntre,
Sköt sin skida ut på drivan,
Lik en snok i torra gräset,
Stötte framåt furudonet,
200. Glatt och böjligt som en huggorm,
Sade, under det han framgled,
Yttrade, med stav i handen:
»Nu må alla Lapplands karlar
Komma för att älgen bära,
Nu må alla Lapplands kvinnor
Komma för att kitteln skura,
Nu må alla barn i Lappland
Skynda sig att spånor plocka,
Lapplands kittlar sig bereda
210. Att den stora älgen koka!»
All sin styrka nu han samlar,
Tager fart och jagar framåt,
Ilar ren med första taget
Bortom ögats längsta synvidd,
Och försvinner med det andra
Bortom örats hörselomfång,
Hinner med det tredje taget
Fram till Hiisi-älgens länder.
Tager nu en stör av lönnträd,
220. Gör en hank av björkträdskvistar,
Binder därmed Hiisi-älgen
I en liten avstängd ekskog:
»Hiisis älg, här får du stanna,
Stå och stampa här på stället!»
Stryker älgen över ryggen,
Klappar djurets fäll och säger:
»Här mig vore gott att vara,
Här det vore värt att vila
Vid den fagra jungfruns sida,
230. Med den nyss fullvuxna duvan!»
Härav retas Hiisi-älgen,
Börjar nu att vredgad sparka,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lempo må ditt läger reda,
Där du kan med tärnor vila,
Leva om med unga jungfrur!»
Knycker till med all sin styrka,
Söndersliter björkträdshanken,
Sönderbryter lönnträdsstolpen
240. Och förhärjar ställets ekar;
Därpå börjar älgen springa,
Löper nu med största snabbhet
Utåt kärr och utåt marker,
Över buskbevuxna kullar,
Bortom ögats längsta synvidd,
Bortom örats hörselomfång.
Men den oförvägne sällen
Harmas härvid högeligen,
Gripes av en häftig vrede,
250. Jagar genast efter älgen.
När han då ger fart med foten,
Bräcker han den vänstra skidan
Invid remmen, under foten,
Och den högra under hälen,
Bryter spjutet, invid spetsen,
Staven nertill, närmast doppskon;
Hiisi-älgen flyktar undan,
Att ej ens dess huvud synes.
Nu den muntre Lemminkäinen,
260. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Bägge skidorna betraktar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Aldrig mera här i tiden
Må en ann’ av våra männer
Gå på trots på jakt i skogen,
För att Hiisis älgar fånga,
Såsom jag, beklagansvärde,
Som förstört två goda skidor,
Och min vackra stav förlorat,
270. Brutit av mitt bästa jaktspjut!»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Giv mig nu, bland dina tärnor,
Hämta hit, av dina döttrar,
Den i hopen allra bästa,
Den i skaran ståtligaste!»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Jag ej ger dig någon tärna,
10. Skänker dig ej någon dotter,
Ej den bästa, ej den sämsta,
Ej den största, ej den minsta;
Ty du har en äktad maka,
En förut ren hemförd hustru.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Kylli jag i klave binder
Uti byn vid andra trösklar,
Invid andra gårdars grindar;
Här jag får en bättre hustru.
20. Hämta genast hit din dotter,
Den som fagrast är bland alla,
Skönast bland de lockomhöljdal!»
Pohjolas värdinna svarar:
»Jag min dotter icke giver
Åt en man av intet värde,
Åt en obetydlig hjälte;
Förr må du ej mön begära,
Till den fagra flickan fria,
Än på skidor Hiisi-älgen
30. Bortom Hiisis fält du fängat.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Började att sko sitt jaktspjut,
Spände strängen på sin båge,
Bragte pilarna i ordning,
Tog till orda sen och sade:
»Nu mitt spjut är skott och spetsat,
Redo äro alla pilar,
Spänd är strängen på min båge,
Endast skidor, skinnbeklädda,
40. Saknas här ännu för färden.»
Därpå muntre Lemminkäinen
Eftersinnar och begrundar,
Var han kunde få sig skidor,
Hur han dem sig skulle skaffa.
Bort till Kauppis gård han vandrar,
Hän till Lyylikki i smedjan:
»O du vise Vuojalainen,
Sköne Kauppi ifrån Lappland!
Slöjda mig två goda skidor,
50. Gör dem prydliga och vackra,
Att med dem jag Hiisi-älgen
Bortom Hiisis fält kan fånga!»
Lyylikki till orda tager,
Kauppi skyndar sig att svara:
»Fåfängt går du, Lemminkäinen,
Ut att Hiisi-älgen jaga!
Blott en murken träbit får du,
Även den med största möda.»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
60. Han sig yttrar nu och säger:
»Gör mig endast tvenne skidor,
Som på snön med lätthet löpa!
Ut jag går att älgen jaga,
Bortom Hiisis åkerändar.»
Lyylikki som slöjdar skidor,
Kauppi som i trä arbetar,
Gör den vänstra under hösten,
Under vintern högra skidan,
Täljer stavens skaft på en dag,
70. Och dess trissa på en annan.
Färdig fick han vänstra skidan,
Färdig ävenväl den högra,
Stavens skaft han fick i ordning,
Trissan fogad vid dess ända;
Värt ett utterskinn var skaftet,
Värd ett rävskinn själva trissan.
Skidorna med smör han smörjer
Och bestryker dem med rentalg;
Börjar nu begrunda saken,
80. Yttrar dessa ord och säger;
»Månne här bland denna ungdom,
Detta släkte, som nu växer,
Finnes den som kunde löpa
Uppå dessa tvenne skidor?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den raske sällen:
»Här finns nog bland denna ungdom,
Bland det släkte, som nu växer,
Den som väl förstår att löpa
90. Uppå dessa tvenne skidor.»
Band på ryggen nu sitt koger,
På sin axel nya bågen,
Fattade sin stav i handen,
Gled på vänstra skidan framåt,
Ökte farten med den högra,
Yttrade ett ord och sade:
»Icke lär väl här i världen,
Under himlens höga välvning,
Finnas någonting i skogen,
100. Något djur på fyra fötter,
Som ej nås med dessa skidor,
Som ej lätteligen hinnes
Uppå Kaleva-sonens skidor,
Lemminkäinens glatta skrinndon!»
Detta höra Hiisis gastar,
Juutas’ män förnimma detta,
Börja då en älg att dana,
Att ett rendjur sammansätta:
Gjorde huvu’t av ett träblock,
110. Hornen av ett grenigt sälgträd,
Fötter utav strandens käppar,
Ben av stänger ifrån kärret,
Ryggen av en stör ur gärdet,
Senorna av torkad höstubb,
Ögonen av insjöblommor,
Öronen av träskets näckblad,
Inre huden utav granbark
Och av murkna stubbar köttet.
Hiisi nu sin älg förmanar,
120. Talar dessa ord till djuret:
»Spring nu, Hiisis älg, med snabbhet,
Stolta kreatur, dig skynda
Bort till renars samlingsställen,
Till de fält, där lappar leva;
Låt skidlöparn svettig bliva,
Främst av alla Lemminkäinen!»
Hiisis älg med snabbhet springer,
Renen löper oförtövat,
Nedom Pohja-gårdens visthus,
130. Långs de fält, där lappar leva,
Sparkar ut en så ur kåtan,
Stjälper kittlarna på elden,
Vräker köttet uti askan,
Spiller soppan över härden.
Nu ett häftigt larm begynner
På de fält, där lappar leva:
Lapplands hundar börja skälla,
Lapplands barn, de börja gråta,
Lapplands kvinnor börja skratta,
140. Alla övriga att brumma.
Allt ännu var Lemminkäinen,
Muntre sällen, stadd på älgjakt,
Skidade på kärr och marker,
Över öppna svedjesträckor.
Eld sköt fram utur hans skidor,
Rök ifrån hans stavars ändar,
Men till älgen såg han icke,
Såg ej, hörde icke till den.
Så han gled kring berg och slätter,
150. Över länder bortom havet,
Genom Hiisis alla skogar,
Längsmed Kalmas alla moar.
Surmas gap förbi han glider,
Bortom själva Kalmas gårdar;
Surma redan gapet öppnar,
Kalma sträcker ut sitt huvud
För att Lemminkäinen gripa,
För att hjälten nedersvälja;
Räcker honom likväl icke,
160. Hinner dock ej fånga honom.
Obesökt var än en enda
Liten vrå i ödemarken,
Allra längst vid Pohjas gränser,
I det vittutbredda Lappland;
Även dit han slutligt skidar,
För att även den besöka.
När han till dess ända kommit,
Fick ett häftigt larm han höra
Allra längst från Pohjas gränser,
170. Från de fält, där lappar leva;
Hörde Lapplands hundar skälla,
Hörde Lapplands barn sig jämra,
Hörde Lapplands kvinnor skratta,
Alla andra lappar brumma.
Nu den muntre Lemminkäinen
Skidar ditåt ofördröjligt,
Till de fält, där hundar skälla,
Och där Lapplands söner leva.
Yttrar när han stället hunnit,
180. Gör en fråga vid sin ankomst:
»Varför höras kvinnor skratta,
Kvinnor skratta, barn sig jämra,
Gammalt folk sig högt beklaga,
Varför skälla edra hundar?»
»Därför höras kvinnor skratta,
Kvinnor skratta, barn sig jämra,
Gammalt folk sig högt beklaga,
Därför skälla våra hundar:
Hiisis älg förbi har sprungit,
190. Lopp förbi med släta klövar,
Sparkade en så ur kåtan,
Stjälpte kittlarna på elden,
Vände upp och ner på maten,
Vräkte vällingen i askan.»
Nu den oförvägne sällen,
Lemminkäinen själv, den muntre,
Sköt sin skida ut på drivan,
Lik en snok i torra gräset,
Stötte framåt furudonet,
200. Glatt och böjligt som en huggorm,
Sade, under det han framgled,
Yttrade, med stav i handen:
»Nu må alla Lapplands karlar
Komma för att älgen bära,
Nu må alla Lapplands kvinnor
Komma för att kitteln skura,
Nu må alla barn i Lappland
Skynda sig att spånor plocka,
Lapplands kittlar sig bereda
210. Att den stora älgen koka!»
All sin styrka nu han samlar,
Tager fart och jagar framåt,
Ilar ren med första taget
Bortom ögats längsta synvidd,
Och försvinner med det andra
Bortom örats hörselomfång,
Hinner med det tredje taget
Fram till Hiisi-älgens länder.
Tager nu en stör av lönnträd,
220. Gör en hank av björkträdskvistar,
Binder därmed Hiisi-älgen
I en liten avstängd ekskog:
»Hiisis älg, här får du stanna,
Stå och stampa här på stället!»
Stryker älgen över ryggen,
Klappar djurets fäll och säger:
»Här mig vore gott att vara,
Här det vore värt att vila
Vid den fagra jungfruns sida,
230. Med den nyss fullvuxna duvan!»
Härav retas Hiisi-älgen,
Börjar nu att vredgad sparka,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lempo må ditt läger reda,
Där du kan med tärnor vila,
Leva om med unga jungfrur!»
Knycker till med all sin styrka,
Söndersliter björkträdshanken,
Sönderbryter lönnträdsstolpen
240. Och förhärjar ställets ekar;
Därpå börjar älgen springa,
Löper nu med största snabbhet
Utåt kärr och utåt marker,
Över buskbevuxna kullar,
Bortom ögats längsta synvidd,
Bortom örats hörselomfång.
Men den oförvägne sällen
Harmas härvid högeligen,
Gripes av en häftig vrede,
250. Jagar genast efter älgen.
När han då ger fart med foten,
Bräcker han den vänstra skidan
Invid remmen, under foten,
Och den högra under hälen,
Bryter spjutet, invid spetsen,
Staven nertill, närmast doppskon;
Hiisi-älgen flyktar undan,
Att ej ens dess huvud synes.
Nu den muntre Lemminkäinen,
260. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Bägge skidorna betraktar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Aldrig mera här i tiden
Må en ann’ av våra männer
Gå på trots på jakt i skogen,
För att Hiisis älgar fånga,
Såsom jag, beklagansvärde,
Som förstört två goda skidor,
Och min vackra stav förlorat,
270. Brutit av mitt bästa jaktspjut!»