Kalevala/Sång 7
< Kalevala
| ← Sång 6. |
|
Sång 8. → |
SJUNDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Simmar kring de vida djupen,
Flyter som en granrisruska,
Som en murken furustubbe,
Under sex av sommarns dagar,
Under nätter lika många,
Med det våta hav framför sig,
Över sig den klara himlen.
Simmar än i tvenne nätter,
10. Två de allra längsta dagar;
Men den natt som därpå följde,
Sedan åtta dagar svunnit,
Råkar han till slut i vånda,
Börjar att av värk besväras;
Naglarna från tårna lossna,
Och hans fingerleder styvna.
Nu den gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Ve mig arme, olycksfulle,
20. Av elände nedertryckte,
Att från hemmet jag begav mig,
Bort från forna boningsplatser,
Under himlen hit, för evigt,
Att i år och dagar drivas,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor;
Kyligt är det här att vara,
30. Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att på vattnets fjärdar vräkas.
»Och jag inser icke mera
Hur jag här mitt liv bör ställa
Under dessa svåra tider,
Invid livets gräns som viker:
Om jag skall min bostad bygga
Uti vattnet eller luften;
Bygger jag mitt hem i luften,
40. Intet stöd i luften finnes;
Timrar jag mitt hus i vattnet,
Bortför vattnet vad jag timrat!»
Flög en fågel fram från Lappland,
Nalkades en örn från öster;
Ej han var ibland de största,
Ej ibland de minsta fåglar:
Ena vingen vidrör vattnet
Och den andra himlen sopar,
Stjärten havets våg bestryker,
50. Näbben slår mot strandens klippor.
Långsamt hit och dit han flyger,
Skådar kring åt alla sidor,
Varsebliver Väinämöinen
Ute på det blåa havet:
Man, vi dväljes du i vattnet,
Hjälte, varför här bland böljor?»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Därför dväljes jag i vattnet,
60. Jag, en hjälte, här bland böljor:
Hän till Pohja jag begav mig
Pimentolas mö att vinna;
Snabbt jag styrde fram min kosa
Längs det klara blåa havet.
Slutligen en dag det hände,
Tilldrog sig en morgon tidigt
Att jag kom till Luoto-viken,
Nalkades till Jouko-älven,
Där min goda häst blev skjuten,
70. Medan mig man ville träffa.
Ner jag störtade i vattnet,
Föll på händerna i havet,
Att av stormen ständigt vräkas,
Av och an av vågor vaggas,
Från nordost där kom en vindstöt,
Stark en storm steg upp från öster,
Som mot fjärran ut mig förde,
Längre bort från land beständigt;
Många dagar här jag flutit,
80. Summit många långa nätter
Uppå dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor,
Men jag vet det icke mera,
Inser icke och förstår ej,
Vilken död mig förr skall träffa,
Vad som förr skall bli min bane:
Om jag skall förgås av hunger
Eller ner i vattnet digna.»
Sade örnen, luftens fågel:
90. »Var för ingen del bekymrad!
Stig uppå min rygg allenast,
Träd på mina vingbensspetsar;
Jag skall dig ur havet bära,
Föra dig varthelst dig lyster;
Alltförväl den dag jag minnes,
Har ej glömt de goda tider,
Då du fällde Kaleva-sveden,
Osmolas öde skogar nedslog,
Ty då lät en björk du växa,
100. Lät det vackra trädet kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
För mig själv till viloställe.»
Därpå gamle Väinämöinen
Höjer huvudet ur vågen;
Upp ur havet mannen stiger,
Hjälten reser sig ur böljan,
Upp på fågelns rygg han träder,
Uppå örnens vingbensspetsar.
Örnen, luftens fågel, förde
110. Nu den gamle Väinämöinen
Längsmed vindens väg i rymden,
Utmed stormens stråt i luften
Till det yttersta av Pohja,
Till det skumma Sariola;
Här han nedersänkte Väinö,
Höjde själv sig upp i luften.
Här i gråt brast Väinämöinen,
Grät och upphov högljudd klagan
Uppå stranden invid havet,
120. Som till namnet ej han kände;
Hundra sår han bar i sidan,
Tusen hugg av stormen givna;
Till och med hans skägg var slitet,
Håret tovigt på hans huvud.
Tvenne, trenne nätter grät han,
Grät i lika många dagar,
Visste ej en väg att vandra,
Såg, som främling, ingen kosa
Att till hemmet återvända,
130. Att till kända nejder komma,
Till de trakter, där han föddes,
Sina forna boningsplatser.
Pohjas lilla tjänsteflicka,
Den ljuslätta tärnan, hade
Kommit överens med solen,
Vidtalt både sol och måne,
Att stå upp på samma timme,
Att med dem på en gång vakna;
Själv hon hann dock förr än båda,
140. Förr än månen, förr än solen,
Innan hanen hunnit gala,
Innan någon kyckling kvittrat.
Får hon klipper fem till talet,
Ullen av sex lamm hon avskär,
Samlar ullen till sin vävnad,
Att till ylletyg beredas,
Innan dagen hunnit uppgå,
Innan soln sig hunnit höja.
Tvättar sen de långa borden,
150. Sopar golvets breda tiljor
Med en kvast av späda kvistar,
Med en frisk och lövrik sopkvast;
Öser sedan sina sopor
I en liten ask av koppar,
Bär dem ut igenom dörren
Över gården, bort, i hörnet
Av den längst avlägsna åkern,
Vid det lägsta gärdets öppning;
Där på soporna hon stannar,
160. Vänder huvudet och lyssnar;
Gråt förnimmer hon från havet,
Hör en klagan över floden.
Skyndar springande tillbaka,
Ilar åter in i stugan,
Yttrar där, då fram hon hunnit,
Börjar, anländ, att förtälja:
»Gråt från havet jag förnummit,
Hört en klagan över floden!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
170. Pohjolas tandglesa gumma,
Genast ut på gården hastar,
Skyndar fram till grindens öppning,
Där begynner hon att lyssna,
Yttrar slutligen och säger:
»Barnagråt är denna gråt ej,
Jämmern ej en kvinnas jämmer,
Gråten är en skäggig hjältes,
Är en mans med hårprydd haka!»
Ut på sjön hon sköt sin farkost,
180. Trebördsbåten ut på böljan,
Själv att ro hon nu begynte,
Rodde raskt och rodde hastigt,
Rodde fram till Väinämöinen,
Till den sorgbetyngde hjälten.
Där grät gamle Väinämöinen,
Upphov vattnets vän sin klagan
Vid en bäck i videsnåret,
I en tättuppvuxen häggskog;
Munnen rördes, skägget skälvde,
190. Men ej öppnades hans käkar.
Sade Pohjolas värdinna,
Yttrade och tog till orda:
»O, du arme, stackars gubbe,
Nu till fjärran land du kommit!»
Gamle trygge Väinämöinen
Höjde härvid upp sitt huvud,
Yttrade ett ord och sade:
»Alltför väl jag själv det känner,
Att till okänt land jag kommit,
200. Främmande för mig fullkomligt;
Bättre var jag i mitt hemland,
Mera värd i egna bygder.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»Finge jag måhända fråga,
Törs tilläventyrs jag spörja,
Vem du vara må bland männer,
Eller vilken ibland hjältar?»
Gamle, trygge Väinämöinen
210. Yttrade ett ord och sade:
»Fordomdags jag omförmäldes,
Ansedd var jag tillförene
Som en glädjens tolk om kvällen,
En som sjöng i alla dalar,
Uti Väinö-hemmets lunder,
Uppå Kalevalas moar —
Vad jag arme nu må vara,
Knappast själv jag mera känner.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
220. Yttrade ett ord och sade:
»Man, stå upp från denna sumpmark,
Hjälte, stig på nya stigar,
Att din ofärd mig berätta,
Dina äventyr förtälja!»
Mannens gråt hon härmed hämmar,
Gör ett slut på hjältens jämmer,
Bringar honom i sin farkost,
I dess bakstam honom sätter,
Själv till årorna hon griper,
230. Rodden själv hon företager,
Fram hon ror till Pohja-gården,
Bringar främlingen i stugan.
Mat den hungrige hon bjuder,
Torkar av den genomvåte,
Gnider så hans frusna leder,
Gnider och uppvärmer honom,
Vederkvicker honom åter,
Giver hjälten kraft och sundhet,
Tar till orda nu och frågar,
240. Yttrar själv och säger slutligt:
»Varför grät du, Väinämöinen,
Varför, o Uvantolainen,
Där uppå det öde stället,
Uppå stranden invid havet?»
Gamle, trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Orsak nog jag har att gråta,
Svåra skäl jag har att sörja:
250. Länge jag i havet summit,
Av och an bland vågor plaskat,
Uppå dessa vida vatten,
Över dessa öppna sträckor.
»Därför all min tid jag gråter,
Sörjer hela livet genom,
Att jag sam från egna länder,
Mig begav från kända trakter
Hit till obekanta dörrar,
Portar dem jag icke känner,
Här vartenda träd mig sårar,
260. Varje barr jag känner stinga,
Alla björkar här mig skrapa,
Alla alar svårt mig riva;
Vinden ensam här jag känner,
Solen ensam förr jag skådat
Här i dessa fjärran länder,
Invid obekanta dörrar.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Tog till orda då och sade:
»Gråt ej längre, Väinämöinen,
270. Klaga ej, Uvantolainen,
Här ju är dig gott att leva,
Härligt att fördriva tiden:
Lax dig bjudes till förtäring,
Fläsk skall här framför dig sättas!»
Nu den gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Borta båtar maten föga,
Även i en gästfri boning;
Bättre i sitt hem är mannen,
280. Mera värd i egna bygder!
Gode Jumala däruppe,
Milde skapare, förunna
Att till eget land jag komme,
Bort till forna boningsplatser!
Bättre uti hemmet smakar
Vatten ur en sko av näver,
Än i obekanta nejder
Honing, drucken ur en guldskål!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
290. Yttrade ett ord och sade:
»Nå, vad vill du då mig giva
Om jag dig till hemmet bringar,
Bort till egna åkerändor,
Till din egen stugas närhet?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Vad vill du av mig begära,
Om du mig till hemmet bringar,
Bort till egna åkerändor
Där min hembygds gökar gala,
300. Mina egna fåglar sjunga?
Vill en hjälm med guld du taga,
Ha en hatt, med silver uppfylld?»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»O du vise Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig,
Icke jag ditt guld mig önskar,
Eftersträvar ej ditt silver:
Barnen här ha gyllne blommor,
310. Våra hästar silverbjällror.
Om du kunde Sampo smida,
Kunde granna locket hamra
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en enda tackas ullstrå,
Vill jag dig min dotter giva,
Lönar med en mö din möda,
Bringar dig till egna nejder,
320. Där ditt hemlands fåglar sjunga,
Där ditt hemlands hanar gala
Uppå egna åkerrenar.»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Jag kan icke Sampo smida,
Sira ut det granna locket.
Bringa mig till hemmet åter,
Och jag sänder Ilmarinen,
Som åt dig skall Sampo smida,
330. Skall det granna locket hamra;
Han behaga skall din dotter,
Vinna fagra flickans sinne.
»Han är smed trots någon annan,
Hamrare med fyndigt sinne,
Han, som smidit har på himlen,
Luftens lock tillhopa hamrat;
Varken spår av hammarn synas,
Eller märken av hans tänger.»
Louhi, Pohjolas värdinna
340. Yttrar då ett ord och säger:
»Jag åt den min dotter giver,
Lovar bort mitt barn åt honom,
Som åt mig kan Sampo smida,
Sira ut det granna locket
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en enda tackas ullstrå.»
Fålen hon i redet spände,
350. Brune springarn för en släde,
Bragte gamle Väinämöinen,
Satte honom uti släden,
Därpå tog hon själv till orda,
Yttrade och sade slutligt:
»Lyfta icke upp ditt huvud,
Höj din blick ej upp mot höjden
Förrän hästen hunnit tröttna,
Eller slutligt kvällen stundar!
Om ditt huvud upp du lyfter,
360. Blicken upp mot höjden höjer,
Skall helt visst dig ofärd drabba,
En fördärvets dag dig hinna.»
Därpå gamle Väinämöinen
Slog på hästen, åkte dädan,
Fick dess vita man att fladdra,
Medan fram med gny han åkte,
Bort från Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola.
Simmar kring de vida djupen,
Flyter som en granrisruska,
Som en murken furustubbe,
Under sex av sommarns dagar,
Under nätter lika många,
Med det våta hav framför sig,
Över sig den klara himlen.
Simmar än i tvenne nätter,
10. Två de allra längsta dagar;
Men den natt som därpå följde,
Sedan åtta dagar svunnit,
Råkar han till slut i vånda,
Börjar att av värk besväras;
Naglarna från tårna lossna,
Och hans fingerleder styvna.
Nu den gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Ve mig arme, olycksfulle,
20. Av elände nedertryckte,
Att från hemmet jag begav mig,
Bort från forna boningsplatser,
Under himlen hit, för evigt,
Att i år och dagar drivas,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor;
Kyligt är det här att vara,
30. Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att på vattnets fjärdar vräkas.
»Och jag inser icke mera
Hur jag här mitt liv bör ställa
Under dessa svåra tider,
Invid livets gräns som viker:
Om jag skall min bostad bygga
Uti vattnet eller luften;
Bygger jag mitt hem i luften,
40. Intet stöd i luften finnes;
Timrar jag mitt hus i vattnet,
Bortför vattnet vad jag timrat!»
Flög en fågel fram från Lappland,
Nalkades en örn från öster;
Ej han var ibland de största,
Ej ibland de minsta fåglar:
Ena vingen vidrör vattnet
Och den andra himlen sopar,
Stjärten havets våg bestryker,
50. Näbben slår mot strandens klippor.
Långsamt hit och dit han flyger,
Skådar kring åt alla sidor,
Varsebliver Väinämöinen
Ute på det blåa havet:
Man, vi dväljes du i vattnet,
Hjälte, varför här bland böljor?»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Därför dväljes jag i vattnet,
60. Jag, en hjälte, här bland böljor:
Hän till Pohja jag begav mig
Pimentolas mö att vinna;
Snabbt jag styrde fram min kosa
Längs det klara blåa havet.
Slutligen en dag det hände,
Tilldrog sig en morgon tidigt
Att jag kom till Luoto-viken,
Nalkades till Jouko-älven,
Där min goda häst blev skjuten,
70. Medan mig man ville träffa.
Ner jag störtade i vattnet,
Föll på händerna i havet,
Att av stormen ständigt vräkas,
Av och an av vågor vaggas,
Från nordost där kom en vindstöt,
Stark en storm steg upp från öster,
Som mot fjärran ut mig förde,
Längre bort från land beständigt;
Många dagar här jag flutit,
80. Summit många långa nätter
Uppå dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor,
Men jag vet det icke mera,
Inser icke och förstår ej,
Vilken död mig förr skall träffa,
Vad som förr skall bli min bane:
Om jag skall förgås av hunger
Eller ner i vattnet digna.»
Sade örnen, luftens fågel:
90. »Var för ingen del bekymrad!
Stig uppå min rygg allenast,
Träd på mina vingbensspetsar;
Jag skall dig ur havet bära,
Föra dig varthelst dig lyster;
Alltförväl den dag jag minnes,
Har ej glömt de goda tider,
Då du fällde Kaleva-sveden,
Osmolas öde skogar nedslog,
Ty då lät en björk du växa,
100. Lät det vackra trädet kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
För mig själv till viloställe.»
Därpå gamle Väinämöinen
Höjer huvudet ur vågen;
Upp ur havet mannen stiger,
Hjälten reser sig ur böljan,
Upp på fågelns rygg han träder,
Uppå örnens vingbensspetsar.
Örnen, luftens fågel, förde
110. Nu den gamle Väinämöinen
Längsmed vindens väg i rymden,
Utmed stormens stråt i luften
Till det yttersta av Pohja,
Till det skumma Sariola;
Här han nedersänkte Väinö,
Höjde själv sig upp i luften.
Här i gråt brast Väinämöinen,
Grät och upphov högljudd klagan
Uppå stranden invid havet,
120. Som till namnet ej han kände;
Hundra sår han bar i sidan,
Tusen hugg av stormen givna;
Till och med hans skägg var slitet,
Håret tovigt på hans huvud.
Tvenne, trenne nätter grät han,
Grät i lika många dagar,
Visste ej en väg att vandra,
Såg, som främling, ingen kosa
Att till hemmet återvända,
130. Att till kända nejder komma,
Till de trakter, där han föddes,
Sina forna boningsplatser.
Pohjas lilla tjänsteflicka,
Den ljuslätta tärnan, hade
Kommit överens med solen,
Vidtalt både sol och måne,
Att stå upp på samma timme,
Att med dem på en gång vakna;
Själv hon hann dock förr än båda,
140. Förr än månen, förr än solen,
Innan hanen hunnit gala,
Innan någon kyckling kvittrat.
Får hon klipper fem till talet,
Ullen av sex lamm hon avskär,
Samlar ullen till sin vävnad,
Att till ylletyg beredas,
Innan dagen hunnit uppgå,
Innan soln sig hunnit höja.
Tvättar sen de långa borden,
150. Sopar golvets breda tiljor
Med en kvast av späda kvistar,
Med en frisk och lövrik sopkvast;
Öser sedan sina sopor
I en liten ask av koppar,
Bär dem ut igenom dörren
Över gården, bort, i hörnet
Av den längst avlägsna åkern,
Vid det lägsta gärdets öppning;
Där på soporna hon stannar,
160. Vänder huvudet och lyssnar;
Gråt förnimmer hon från havet,
Hör en klagan över floden.
Skyndar springande tillbaka,
Ilar åter in i stugan,
Yttrar där, då fram hon hunnit,
Börjar, anländ, att förtälja:
»Gråt från havet jag förnummit,
Hört en klagan över floden!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
170. Pohjolas tandglesa gumma,
Genast ut på gården hastar,
Skyndar fram till grindens öppning,
Där begynner hon att lyssna,
Yttrar slutligen och säger:
»Barnagråt är denna gråt ej,
Jämmern ej en kvinnas jämmer,
Gråten är en skäggig hjältes,
Är en mans med hårprydd haka!»
Ut på sjön hon sköt sin farkost,
180. Trebördsbåten ut på böljan,
Själv att ro hon nu begynte,
Rodde raskt och rodde hastigt,
Rodde fram till Väinämöinen,
Till den sorgbetyngde hjälten.
Där grät gamle Väinämöinen,
Upphov vattnets vän sin klagan
Vid en bäck i videsnåret,
I en tättuppvuxen häggskog;
Munnen rördes, skägget skälvde,
190. Men ej öppnades hans käkar.
Sade Pohjolas värdinna,
Yttrade och tog till orda:
»O, du arme, stackars gubbe,
Nu till fjärran land du kommit!»
Gamle trygge Väinämöinen
Höjde härvid upp sitt huvud,
Yttrade ett ord och sade:
»Alltför väl jag själv det känner,
Att till okänt land jag kommit,
200. Främmande för mig fullkomligt;
Bättre var jag i mitt hemland,
Mera värd i egna bygder.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»Finge jag måhända fråga,
Törs tilläventyrs jag spörja,
Vem du vara må bland männer,
Eller vilken ibland hjältar?»
Gamle, trygge Väinämöinen
210. Yttrade ett ord och sade:
»Fordomdags jag omförmäldes,
Ansedd var jag tillförene
Som en glädjens tolk om kvällen,
En som sjöng i alla dalar,
Uti Väinö-hemmets lunder,
Uppå Kalevalas moar —
Vad jag arme nu må vara,
Knappast själv jag mera känner.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
220. Yttrade ett ord och sade:
»Man, stå upp från denna sumpmark,
Hjälte, stig på nya stigar,
Att din ofärd mig berätta,
Dina äventyr förtälja!»
Mannens gråt hon härmed hämmar,
Gör ett slut på hjältens jämmer,
Bringar honom i sin farkost,
I dess bakstam honom sätter,
Själv till årorna hon griper,
230. Rodden själv hon företager,
Fram hon ror till Pohja-gården,
Bringar främlingen i stugan.
Mat den hungrige hon bjuder,
Torkar av den genomvåte,
Gnider så hans frusna leder,
Gnider och uppvärmer honom,
Vederkvicker honom åter,
Giver hjälten kraft och sundhet,
Tar till orda nu och frågar,
240. Yttrar själv och säger slutligt:
»Varför grät du, Väinämöinen,
Varför, o Uvantolainen,
Där uppå det öde stället,
Uppå stranden invid havet?»
Gamle, trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Orsak nog jag har att gråta,
Svåra skäl jag har att sörja:
250. Länge jag i havet summit,
Av och an bland vågor plaskat,
Uppå dessa vida vatten,
Över dessa öppna sträckor.
»Därför all min tid jag gråter,
Sörjer hela livet genom,
Att jag sam från egna länder,
Mig begav från kända trakter
Hit till obekanta dörrar,
Portar dem jag icke känner,
Här vartenda träd mig sårar,
260. Varje barr jag känner stinga,
Alla björkar här mig skrapa,
Alla alar svårt mig riva;
Vinden ensam här jag känner,
Solen ensam förr jag skådat
Här i dessa fjärran länder,
Invid obekanta dörrar.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Tog till orda då och sade:
»Gråt ej längre, Väinämöinen,
270. Klaga ej, Uvantolainen,
Här ju är dig gott att leva,
Härligt att fördriva tiden:
Lax dig bjudes till förtäring,
Fläsk skall här framför dig sättas!»
Nu den gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Borta båtar maten föga,
Även i en gästfri boning;
Bättre i sitt hem är mannen,
280. Mera värd i egna bygder!
Gode Jumala däruppe,
Milde skapare, förunna
Att till eget land jag komme,
Bort till forna boningsplatser!
Bättre uti hemmet smakar
Vatten ur en sko av näver,
Än i obekanta nejder
Honing, drucken ur en guldskål!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
290. Yttrade ett ord och sade:
»Nå, vad vill du då mig giva
Om jag dig till hemmet bringar,
Bort till egna åkerändor,
Till din egen stugas närhet?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Vad vill du av mig begära,
Om du mig till hemmet bringar,
Bort till egna åkerändor
Där min hembygds gökar gala,
300. Mina egna fåglar sjunga?
Vill en hjälm med guld du taga,
Ha en hatt, med silver uppfylld?»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»O du vise Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig,
Icke jag ditt guld mig önskar,
Eftersträvar ej ditt silver:
Barnen här ha gyllne blommor,
310. Våra hästar silverbjällror.
Om du kunde Sampo smida,
Kunde granna locket hamra
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en enda tackas ullstrå,
Vill jag dig min dotter giva,
Lönar med en mö din möda,
Bringar dig till egna nejder,
320. Där ditt hemlands fåglar sjunga,
Där ditt hemlands hanar gala
Uppå egna åkerrenar.»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Jag kan icke Sampo smida,
Sira ut det granna locket.
Bringa mig till hemmet åter,
Och jag sänder Ilmarinen,
Som åt dig skall Sampo smida,
330. Skall det granna locket hamra;
Han behaga skall din dotter,
Vinna fagra flickans sinne.
»Han är smed trots någon annan,
Hamrare med fyndigt sinne,
Han, som smidit har på himlen,
Luftens lock tillhopa hamrat;
Varken spår av hammarn synas,
Eller märken av hans tänger.»
Louhi, Pohjolas värdinna
340. Yttrar då ett ord och säger:
»Jag åt den min dotter giver,
Lovar bort mitt barn åt honom,
Som åt mig kan Sampo smida,
Sira ut det granna locket
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en enda tackas ullstrå.»
Fålen hon i redet spände,
350. Brune springarn för en släde,
Bragte gamle Väinämöinen,
Satte honom uti släden,
Därpå tog hon själv till orda,
Yttrade och sade slutligt:
»Lyfta icke upp ditt huvud,
Höj din blick ej upp mot höjden
Förrän hästen hunnit tröttna,
Eller slutligt kvällen stundar!
Om ditt huvud upp du lyfter,
360. Blicken upp mot höjden höjer,
Skall helt visst dig ofärd drabba,
En fördärvets dag dig hinna.»
Därpå gamle Väinämöinen
Slog på hästen, åkte dädan,
Fick dess vita man att fladdra,
Medan fram med gny han åkte,
Bort från Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola.