Kalevala/Sång 8
< Kalevala
| ← Sång 7. |
|
Sång 9. → |
ÅTTONDE SÅNGEN.
Det var Pohjas sköna tärna,
Landets pris och vattnets prydnad;
Högt hon satt på luftens loka,
Strålade på himlabågen
I en dräkt av största renhet,
Kläder, glänsande och vita;
På sin gyllne väv hon vävde,
Silvertyg hon sig beredde
Med en gyllne vävskottspole,
10. Med en vävsked utav silver.
Skytteln ven i hennes händer,
Spolen flög i hennes fingrar,
Mässingsskaften hördes gnissla,
Högljutt skrällde hennes vävsked,
Medan jungfrun väven skötte,
Sysslade med silvertyget.
Gamle trygge Väinämöinen
Åker fram med brak och buller
Ifrån Pohjola, det mörka,
20. Från det skumma Sariola,
Färdas fram ett litet stycke,
Åker obetydligt framåt,
Hör då jungfruns spole vina
Uppe, ovanom sitt huvud.
Upp han höjde då sitt huvud,
Vände blicken emot himlen:
Skön en båge var på himlen,
Uppå bågens rand en jungfru,
Som en gyllne vävnad vävde,
30. Sig ett silvertyg beredde.
Gamle trygge Väinämöinen
Stannade sin fåle genast,
Hov sin röst och tog till orda,
Själv sig yttrade och sade:
»Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned uti min skrinda!»
Jungfrun tager då till orda,
Yttrar själv och gör en fråga:
»Varför skulle jag i släden,
40. Jag, en flicka, i din skrinda?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarade och sade detta:
»Därför skulle du i släden,
Hit uti min skrinda, flicka:
Att mig baka honingskakor,
Att mitt öl med insikt brygga,
Att på varje bänk få sjunga,
Att vid stugans fönster glamma,
Borta uti Väinö-hemmet,
50. Uti Kalevalas gårdar.»
Jungfrun härvid tog till orda,
Själv hon talade och sade:
»Då jag gick på blomsterängen,
Sprang på mon bland gyllne blommor,
Ganska sent i går om kvällen,
Medan solen ned sig sänkte,
Sjöng en fågel uti lunden,
Kvittrade en ensam björktrast,
Sjöng om flickors sinnesstämning,
60. Och om unga hustrurs sinne.
»Jag begynte då att tala,
Sporde av den lilla fågeln:
»Björktrast, du min lilla fågel!
Sjung för mig, att jag må höra,
Säg mig, vem som har det bättre,
Vem som lyckligare lever:
Dottern hemma hos sin fader,
Eller hustrun hos sin make?»
»Och besked mig gav min björktrast,
70. Kvittrade sitt svar och sade:
Ljus och klar är sommardagen,
Mera klart dock jungfruståndet;
Kallt är järnet uti kölden,
Mera kallt svärdotterståndet.
Så är mön i fadershemmet,
Som ett bär i bördig jordmån;
Så i mannens hem en hustru,
Som en hund uti sin kedja;
Slaven sällan kärlek röner,
80. En svärdotter aldrig nånsin!»
Gamle trygge Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Tomma äro fågelns sånger,
Föga värt är trastens kvitter;
Dottern är ett barn i hemmet,
Först som gift hon ansedd bliver.
Kom, o jungfru, i min släde,
Sänk dig ner uti min skrinda;
Ingen ringa man är jag dock,
90. Sämre ej än andra hjältar!»
Flickan honom fyndigt svarar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Då vill jag en man dig kalla,
Då först hålla dig för hjälte,
Om du kan ett tagel klyva
Med en kniv som udd ej äger;
Om ett ägg i knut du sloge
Utan att man knuten märkte!»
Gamle trygge Väinämöinen
100. Klöv ett tagel då på längden
Med en kniv som spets ej ägde,
Som var utan udd fullkomligt,
Slog jämväl en knut på ägget
Utan att dess knut förmärktes;
Bjöd så jungfrun i sin släde,
Flickan i sin granna skrinda.
Jungfrun svarar honom fyndigt:
»Ej jag stiger i din släde,
Förrn från sten du skalar näver,
110. Förrn av is du gärdsel hugger
Utan att en smula spjälkas,
Eller minsta splittra lossnar.»
Gamle trygge Väinämöinen
Blir ej mycket brydd av detta;
Näver från en sten han skalar,
Gärdsel ur en is han hugger
Utan att en smula spjälkas,
Eller minsta splittra lossnar;
Kallar jungfrun i sin släde,
120. Flickan i sin granna skrinda.
Jungfrun svarar honom fyndigt,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gärna jag till den vill komma,
Som en båt mig kunde timra
Utav bitar av min slända,
Utav stycken av mitt skäktträd,
Och på vattnet båten sköte,
Ut i sjön sin nya farkost,
Utan att ge fart med knäet,
130. Att med handen båten röra,
Att med armen honom vända,
Att med axeln honom rikta.»
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Finnas lär väl ej i världen,
Under hela himlens välvning
Den likt mig en båt kan bygga,
Timra såsom jag en farkost.»
Bitar tager han av sländan,
140. Väljer sig dess vridna stycken,
Vandrar att en farkost timra,
Båt av hundra bräder bygga,
På det ståluppfyllda berget,
Ovanpå en järnrik klippa.
Båten nu på skryt han bygger,
Timrar uppå trots en farkost,
Hugger en dag, hugger tvenne,
Hugger inpå tredje dagen;
Yxan träffar ej mot berget,
150. Ej dess blad mot klippan klingar.
Men uppå den tredje dagen
Hiisi skaftets ända vrider,
Lempo uppå bettet knycker,
Uppå yxans skaft den onde:
Yxan då i berget träffar,
Bettet emot klippan klingar;
Ifrån stenen slinter yxan,
Bettet halkar in i köttet,
Mot den arme mannens knäled,
160. Tån på gamle Väinämöinen.
Lempo leder det i köttet,
Hiisi styr det mot hans ådror,
Blodet börjar nu att rinna,
Väller fram i strida forsar.
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Härvid nu till orda tager,
Yttrar dessa ord och säger:
»O du alltför bråda yxa,
170. Bila med det jämna bettet!
Trodde du i trä dig träffa,
Slå mot något furuvirke,
Eller taga uti tallved,
Bita i ett björkträdsstycke,
Då du slant mot själva köttet,
Halkade mot mina ådror!»
Nu att trolla han begynner,
Själv han börjar att besvärja,
Läser ursprungsord grundenligt,
180. Trolldomsrunor uti ordning;
Några ord han dock ej minnes,
Stora ursprungsord om järnet,
För att nu en bom bereda,
Att ett lås tillvägabringa
För det sår som järnet skurit,
Som den blåa munnen bitit.
Redan blodet flöt i strömmar,
Brusade i strida forsar,
Överhöljde markens bärskaft,
190. Täckte ljungen uppå moar;
Icke fanns det någon tuva,
Som ej snart blev översvämmad
Av det alltför rika flödet,
Vilket rykande sig trängde
Från den sanne hjältens knäled,
Tån på gamle Väinämöinen.
Gamle trygge Väinämöinen
Lav ifrån en sten sig ryckte,
Sökte mossa ifrån kärret,
200. Gräs sig rev från markens tuvor,
Att det svåra såret täppa,
Att den onda porten stänga;
Ej det ringaste det båtar,
Dämmer ej det allra minsta.
Ren av smärtan han besväras,
Svårare hans plågor bliva;
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar då att bittert gråta,
Spänner fålen uti redet,
210. Bruna travaren för släden,
Själv i släden sig han slänger,
Sätter sig i granna skrindan.
Slog sin raska häst med spöet,
Smällde till med pärlesnärten;
Fålen sprang och färden framled,
Släden skrann och vägen avtog.
Slutligen en by sig närmar,
Trenne vägar honom möta.
Gamle trygge Väinämöinen
220. Åker längs den lägsta vägen,
Till den nedersta bland gårdar.
Där han spörjer över tröskeln:
»Finnes kanske här i gården
Den som järnets dåd besåge,
Som en hjältes smärtor kände,
Som förmådde plågor stilla?»
Satt ett barn på stugugolvet,
Liten gosse närmast ugnen,
Denne svarar då och säger:
230. »lcke finnes här i gården
Den som järnets dåd besåge,
Som en hjältes plågor kände,
Som hans värk tillfångatoge,
Som hans smärtor stilla kunde;
Men i nästa gård han finnes,
Styr till nästa gård din kosa!»
Gamle trygge Väinämöinen
Slog sin raska häst med spöet,
Åkte fram med gny och buller,
240. Färdades ett litet stycke
Längs den väg som framgick mellerst,
Till den mellersta bland gårdar.
Där han sporde över tröskeln,
Frågade inunder gluggen:
»Månne här i gården funnes
Den som järnets dåd besåge,
Den som detta blodregn dämde,
Dessa ådrors flöden stämde?»
Under täcket låg en gumma,
250. Invid ugn’ en pratsam käring;
Gumman svarar strax och säger
Mellan sina trenne tänder:
»Här i gården finnes icke
Den som järnets dåd besåge,
Den som blodets ursprung kände,
Som tillfångatoge värken,
Men i nästa gård han finnes,
Styr till nästa gård din kosa!»
Gamle trygge Väinämöinen
260. Slog sin raska häst med spöet,
Åkte fram med gny och buller,
Färdades ett litet stycke
Längs den väg som framgick överst,
Till den översta bland gårdar;
Här han sporde över tröskeln,
Bakom farstukvistens stolpe:
»Månne här i gården funnes
Den som järnets dåd besåge,
Den som dessa flöden dämde
270. Och det mörka blodet stämde?»
Uppå ugnen låg en gubbe,
Under stugans ås ett gråskägg;
Gubben ropar ner från ugnen,
Ryter ur det gråa skägget:
»Värre flöden har man hämmat,
Vida svårare man rått på,
Blott med trenne ord av skaparn,
Med de djupa ursprungsorden;
Floders mynning, sjöars utlopp,
280. Vilda forsars fall man uppdämt,
Vikar har man skilt från vikar,
Smala näs med näs förenat!»
Landets pris och vattnets prydnad;
Högt hon satt på luftens loka,
Strålade på himlabågen
I en dräkt av största renhet,
Kläder, glänsande och vita;
På sin gyllne väv hon vävde,
Silvertyg hon sig beredde
Med en gyllne vävskottspole,
10. Med en vävsked utav silver.
Skytteln ven i hennes händer,
Spolen flög i hennes fingrar,
Mässingsskaften hördes gnissla,
Högljutt skrällde hennes vävsked,
Medan jungfrun väven skötte,
Sysslade med silvertyget.
Gamle trygge Väinämöinen
Åker fram med brak och buller
Ifrån Pohjola, det mörka,
20. Från det skumma Sariola,
Färdas fram ett litet stycke,
Åker obetydligt framåt,
Hör då jungfruns spole vina
Uppe, ovanom sitt huvud.
Upp han höjde då sitt huvud,
Vände blicken emot himlen:
Skön en båge var på himlen,
Uppå bågens rand en jungfru,
Som en gyllne vävnad vävde,
30. Sig ett silvertyg beredde.
Gamle trygge Väinämöinen
Stannade sin fåle genast,
Hov sin röst och tog till orda,
Själv sig yttrade och sade:
»Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned uti min skrinda!»
Jungfrun tager då till orda,
Yttrar själv och gör en fråga:
»Varför skulle jag i släden,
40. Jag, en flicka, i din skrinda?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarade och sade detta:
»Därför skulle du i släden,
Hit uti min skrinda, flicka:
Att mig baka honingskakor,
Att mitt öl med insikt brygga,
Att på varje bänk få sjunga,
Att vid stugans fönster glamma,
Borta uti Väinö-hemmet,
50. Uti Kalevalas gårdar.»
Jungfrun härvid tog till orda,
Själv hon talade och sade:
»Då jag gick på blomsterängen,
Sprang på mon bland gyllne blommor,
Ganska sent i går om kvällen,
Medan solen ned sig sänkte,
Sjöng en fågel uti lunden,
Kvittrade en ensam björktrast,
Sjöng om flickors sinnesstämning,
60. Och om unga hustrurs sinne.
»Jag begynte då att tala,
Sporde av den lilla fågeln:
»Björktrast, du min lilla fågel!
Sjung för mig, att jag må höra,
Säg mig, vem som har det bättre,
Vem som lyckligare lever:
Dottern hemma hos sin fader,
Eller hustrun hos sin make?»
»Och besked mig gav min björktrast,
70. Kvittrade sitt svar och sade:
Ljus och klar är sommardagen,
Mera klart dock jungfruståndet;
Kallt är järnet uti kölden,
Mera kallt svärdotterståndet.
Så är mön i fadershemmet,
Som ett bär i bördig jordmån;
Så i mannens hem en hustru,
Som en hund uti sin kedja;
Slaven sällan kärlek röner,
80. En svärdotter aldrig nånsin!»
Gamle trygge Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Tomma äro fågelns sånger,
Föga värt är trastens kvitter;
Dottern är ett barn i hemmet,
Först som gift hon ansedd bliver.
Kom, o jungfru, i min släde,
Sänk dig ner uti min skrinda;
Ingen ringa man är jag dock,
90. Sämre ej än andra hjältar!»
Flickan honom fyndigt svarar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Då vill jag en man dig kalla,
Då först hålla dig för hjälte,
Om du kan ett tagel klyva
Med en kniv som udd ej äger;
Om ett ägg i knut du sloge
Utan att man knuten märkte!»
Gamle trygge Väinämöinen
100. Klöv ett tagel då på längden
Med en kniv som spets ej ägde,
Som var utan udd fullkomligt,
Slog jämväl en knut på ägget
Utan att dess knut förmärktes;
Bjöd så jungfrun i sin släde,
Flickan i sin granna skrinda.
Jungfrun svarar honom fyndigt:
»Ej jag stiger i din släde,
Förrn från sten du skalar näver,
110. Förrn av is du gärdsel hugger
Utan att en smula spjälkas,
Eller minsta splittra lossnar.»
Gamle trygge Väinämöinen
Blir ej mycket brydd av detta;
Näver från en sten han skalar,
Gärdsel ur en is han hugger
Utan att en smula spjälkas,
Eller minsta splittra lossnar;
Kallar jungfrun i sin släde,
120. Flickan i sin granna skrinda.
Jungfrun svarar honom fyndigt,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gärna jag till den vill komma,
Som en båt mig kunde timra
Utav bitar av min slända,
Utav stycken av mitt skäktträd,
Och på vattnet båten sköte,
Ut i sjön sin nya farkost,
Utan att ge fart med knäet,
130. Att med handen båten röra,
Att med armen honom vända,
Att med axeln honom rikta.»
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Finnas lär väl ej i världen,
Under hela himlens välvning
Den likt mig en båt kan bygga,
Timra såsom jag en farkost.»
Bitar tager han av sländan,
140. Väljer sig dess vridna stycken,
Vandrar att en farkost timra,
Båt av hundra bräder bygga,
På det ståluppfyllda berget,
Ovanpå en järnrik klippa.
Båten nu på skryt han bygger,
Timrar uppå trots en farkost,
Hugger en dag, hugger tvenne,
Hugger inpå tredje dagen;
Yxan träffar ej mot berget,
150. Ej dess blad mot klippan klingar.
Men uppå den tredje dagen
Hiisi skaftets ända vrider,
Lempo uppå bettet knycker,
Uppå yxans skaft den onde:
Yxan då i berget träffar,
Bettet emot klippan klingar;
Ifrån stenen slinter yxan,
Bettet halkar in i köttet,
Mot den arme mannens knäled,
160. Tån på gamle Väinämöinen.
Lempo leder det i köttet,
Hiisi styr det mot hans ådror,
Blodet börjar nu att rinna,
Väller fram i strida forsar.
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Härvid nu till orda tager,
Yttrar dessa ord och säger:
»O du alltför bråda yxa,
170. Bila med det jämna bettet!
Trodde du i trä dig träffa,
Slå mot något furuvirke,
Eller taga uti tallved,
Bita i ett björkträdsstycke,
Då du slant mot själva köttet,
Halkade mot mina ådror!»
Nu att trolla han begynner,
Själv han börjar att besvärja,
Läser ursprungsord grundenligt,
180. Trolldomsrunor uti ordning;
Några ord han dock ej minnes,
Stora ursprungsord om järnet,
För att nu en bom bereda,
Att ett lås tillvägabringa
För det sår som järnet skurit,
Som den blåa munnen bitit.
Redan blodet flöt i strömmar,
Brusade i strida forsar,
Överhöljde markens bärskaft,
190. Täckte ljungen uppå moar;
Icke fanns det någon tuva,
Som ej snart blev översvämmad
Av det alltför rika flödet,
Vilket rykande sig trängde
Från den sanne hjältens knäled,
Tån på gamle Väinämöinen.
Gamle trygge Väinämöinen
Lav ifrån en sten sig ryckte,
Sökte mossa ifrån kärret,
200. Gräs sig rev från markens tuvor,
Att det svåra såret täppa,
Att den onda porten stänga;
Ej det ringaste det båtar,
Dämmer ej det allra minsta.
Ren av smärtan han besväras,
Svårare hans plågor bliva;
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar då att bittert gråta,
Spänner fålen uti redet,
210. Bruna travaren för släden,
Själv i släden sig han slänger,
Sätter sig i granna skrindan.
Slog sin raska häst med spöet,
Smällde till med pärlesnärten;
Fålen sprang och färden framled,
Släden skrann och vägen avtog.
Slutligen en by sig närmar,
Trenne vägar honom möta.
Gamle trygge Väinämöinen
220. Åker längs den lägsta vägen,
Till den nedersta bland gårdar.
Där han spörjer över tröskeln:
»Finnes kanske här i gården
Den som järnets dåd besåge,
Som en hjältes smärtor kände,
Som förmådde plågor stilla?»
Satt ett barn på stugugolvet,
Liten gosse närmast ugnen,
Denne svarar då och säger:
230. »lcke finnes här i gården
Den som järnets dåd besåge,
Som en hjältes plågor kände,
Som hans värk tillfångatoge,
Som hans smärtor stilla kunde;
Men i nästa gård han finnes,
Styr till nästa gård din kosa!»
Gamle trygge Väinämöinen
Slog sin raska häst med spöet,
Åkte fram med gny och buller,
240. Färdades ett litet stycke
Längs den väg som framgick mellerst,
Till den mellersta bland gårdar.
Där han sporde över tröskeln,
Frågade inunder gluggen:
»Månne här i gården funnes
Den som järnets dåd besåge,
Den som detta blodregn dämde,
Dessa ådrors flöden stämde?»
Under täcket låg en gumma,
250. Invid ugn’ en pratsam käring;
Gumman svarar strax och säger
Mellan sina trenne tänder:
»Här i gården finnes icke
Den som järnets dåd besåge,
Den som blodets ursprung kände,
Som tillfångatoge värken,
Men i nästa gård han finnes,
Styr till nästa gård din kosa!»
Gamle trygge Väinämöinen
260. Slog sin raska häst med spöet,
Åkte fram med gny och buller,
Färdades ett litet stycke
Längs den väg som framgick överst,
Till den översta bland gårdar;
Här han sporde över tröskeln,
Bakom farstukvistens stolpe:
»Månne här i gården funnes
Den som järnets dåd besåge,
Den som dessa flöden dämde
270. Och det mörka blodet stämde?»
Uppå ugnen låg en gubbe,
Under stugans ås ett gråskägg;
Gubben ropar ner från ugnen,
Ryter ur det gråa skägget:
»Värre flöden har man hämmat,
Vida svårare man rått på,
Blott med trenne ord av skaparn,
Med de djupa ursprungsorden;
Floders mynning, sjöars utlopp,
280. Vilda forsars fall man uppdämt,
Vikar har man skilt från vikar,
Smala näs med näs förenat!»