| 176 | Såningsmannen. | Lukas' Evangelium. | Kap. 8. |
förkunnande evangelium om Guds rike, och med honom woro de tolf
Detta war i Galileen, v. 26. Lärjungarne följde honom, men de predikade icke.
2 och några qwinnor, som hade blifwit botade från orene andar och från sjukdomar: Maria, som kallas Magdalena, från hwilken sju onde andar hade utgått, Matt. 27: 55 f. Mark. 15: 40 f. Joh. 19: 25.
3 och Johanna, hustru åt Kusas, Herodes’ fogde, och Susanna och många andra, som tjenade honom af sina egodelar.
Om Maria Magdalena, se Matt. 27: 55, 56. Sedan hon genom Jesu nåd blifwit befriad ifrån de sju onda andar, som höllo henne fången, war hon full af tacksamhet och kärlek till sin Frälsare. Ingen anledning finnes, att anse henne för den förutnämnda synderskan, kap. 7: 37, 38. Det war på den tiden icke owanligt, att förmögna qwinnor underhöllo lärare, men det är ett ganska märkwärdigt drag i Jesu förnedringstillstånd, att han, som är Herre öfwer allt, blef så fattig för wår skull, på det wi måtte warda ewigt rike, att han äfwen mottog lekamliga gåfwor af dem, som hade gifwit hela hjertat åt honom. Utan twifwel skulle mången skatta sig lycklig, att hafwa något sådant tillfälle, att bewisa honom kärlek; men alldeles samma kärlek kan du bewisa honom, då du bewisar den mot fattiga Guds barn; ty Jesus säger: Så widt I hafwen gjort det mot en enda af dessa mina minsta bröder, hafwen I gjort det mot mig. Matt. 25: 40.
4 Då nu mycket folk kom tillhopa, och de från den ena staden efter den andra gingo till honom, sade han i en liknelse: Matt. 13: 3 f. Mark. 4: 1 f.
5 En såningsman gick ut till att så sin säd. Och när han sådde, föll somt wid wägen och wardt nedtrampadt, och himmelens foglar åto upp det.
6 Och somt föll på hälleberget, och då det hade gått upp, förtorkades det, ty det hade icke någon wätska.
7 Och somt föll midt ibland törnena, och törnena wäxte med upp och förqwäfde det.
8 Och somt föll i den goda jorden, och det gick upp och bar hundrafaldig frukt. Då han sade detta, ropade han: Den som har öron till att höra, han höre!
9 Då frågade hans lärjungar honom, hwad denna liknelse betydde. Matt. 13: 10 f. Mark. 4: 10 f.
10 Och han sade: Eder är gifwet att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra genom liknelser, på det att de, seende, icke skola se och hörande icke skola förstå. Es. 6: 9. 29: 10. Joh. 12: 40. Ap. G. 28: 26.
Se Matt. 13: 11.
11 Men liknelsens betydelse är denna: Säden är Guds ord; Matt. 13: 18 f. Mark. 4: 14 f.
12 och de wid wägen, äro de som höra; sedan kommer djefwulen och tager bort ordet ur deras hjerta, att de icke skola tro och warda frälsta.
De som wid wägen, d. ä. de menniskor, hwilka betecknas med den säden, som föll wid wägen. Så förstås äfwen början af v. 13, 14, 15. Se Matt. 13: 19–23.
13 Men de på hälleberget, äro de som, när de hafwa hört, mottaga ordet med glädje; och dessa hafwa ingen rot, hwilka tro till en tid, men i frestelsens stund affalla.
Frestelserna äro både retelser till synd samt allahanda pröfningar, som komma genom bedröfwelser, förföljelser och lidanden.
14 Och det som föll bland törnena äro de som, sedan de hafwa hört, gå bort och förqwäfwas af bekymmer och rikedom och lifwets wällust och bringa intet till mognad. 1 Tim. 6: 9.
Gå bort, gr.: under fortgången, under det de skulle fortfara att låta Guds nåd werka, på det ordet hos dem måtte bära frukt, förqwäfwas de o. s. w. Se Matt. 13: 22.
15 Men det som föll i den goda jorden äro de som, när de hafwa hört ordet, behålla det i ett rättsinnigt och godt hjerta och bära frukt i tålamod.
Meningen är ej, att någons hjerta af naturen är rättsinnigt och godt, utan att dessa begagna ordet och den gifna nåden så, att hjertat derigenom blifwer sålunda rättsinnigt och godt, att det känner sig öfwermåttan syndigt samt hungrar och törstar efter Jesu Kristi nåd och rättfärdighet, och att de, sedan de i tron anammat dessa gåfwor, behålla dem i ett af Guds Ande omskapadt hjerta. Dertill behöfwes tålamod och ståndaktighet i alla pröfningar och frestelser, på det de må winna seger och bära rättfärdighetens frukt. Se Matt. 13: 23. Ap. G. 16: 14.
16 Och ingen som har upptändt ett ljus gömmer det under ett käril eller sätter det under en bänk, utan han sätter det på en ljusstake, att de som komma in må se skenet. Matt. 5: 15. Mark. 4: 21 f. Luk. 11: 23.
17 Ty intet är fördoldt, som icke skall warda uppenbart, och intet är
_180.jpg&oldid=347572){kind=link}