Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli första Bref till Timoteus

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pauli andra Bref till Tessalonikerna Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli första Bref till Timoteus
Pauli andra Bref till Timoteus  →


[band III, 562]

Pauli Första Bref Till Timoteus.

Inledning.

Timoteus war son af en Grek (hedning), men hans moder Eunike war af judisk härkomst. Då aposteln Paulus första gängen wistades i Derbe och Lystra, Ap. G. 14: 6, 7, synes Timoteus hafwa blifwit omwänd till Kristus; och då Paulus omkring fyra år derefter fann, att Timoteus hade stort förtroende och anseende bland de kristna, Ap. G. 16: 1, underwisade han honom än widare och tog honom till sin medhjelpare och derefter till föreståndare för församlingen i Efesus. Detta första bref till Timoteus hade till ändamål icke blott att wara en skriftlig apostolisk fullmagt till embetet, utan också en utförlig anwisning, huru han, såsom lärare, skulle förhålla sig i församlingen.

De twenne brefwen till Timoteus och brefwet till Titus plägar man kalla herdabref, emedan de äro skrifna till herdar och lärare, och de äro för lärare och själaherdar i Kristi kyrka högst wigtiga; de wisa, huru en rätt lärare måste wara beskaffad, och hwilka pligter han har att sköta, och detta gäller för alla tider. Både läraren och läroembetet äro här för oss tecknade af apostolisk hand i Guds Andes ljus. Alla, som äro satta att wara kyrkans ledare, prester, skollärare, ja, husfäder och hwarje enskild medlem af församlingen, böra af dessa bref lära att rätt känna och behjerta sin ställning i församlingen och de särskilda pligter, som hwar och en har att iakttaga.

1 Kapitlet.

Helsning. Warning för falsk lära. Tacksägelse för Guds nåd och formaning till ståndaktighet i tron.

Paulus, Jesu Kristi apostel efter befallning af Gud, wår Frälsare, och Herren Jesus Kristus, wårt hopp, Ap. G. 9: 15. Gal. 1: 1.

Gud Fader kallas på flera ställen wår frälsare, Tit. 3: 4, wår saliggörare, emedan han sändt sin Son att frälsa och förlossa oss, se kap. 2: 3; kap. 4: 10.

2 till Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd, barmhertighet, frid af Gud, wår Fader, och Kristus Jesus, wår Herre! Tit. 1: 4.

Paulus kallar Timoteus sin son, både såsom sitt andeliga barn och emedan Timoteus war med honom så ens till sinnes och med den innerligaste kärlek förbunden, se Fil. 2: 2022. Till den wanliga helsningen lägges här ordet barmhertighet, ty ehuru hwarje menniska behöfwer Guds barmhertighet för att blifwa salig, så behöfwer dock en lärare i församlingen ännu mera Guds barmhertighet. Lärare behöfwa särskilda gåfwor af Guds Ande till sitt dyra och höga kall, och de behöfwa dagligen förlåtelse för otaliga fel och brister och ofullkomligheter, som widlåda dem och deras werk, äfwen då de i Herrens kraft bjuda till att uträtta sitt embete troget. Och emedan de ständigt behöfwa Guds barmhertighet, böra de ock wara uppfylde af innerlig barmhertighet och medlidande med syndare.

3 Jag uppmanar dig nu, såsom jag gjorde då jag reste till Macedonien, att stanna qwar i Efesus, på det att du må bjuda somliga att icke förkunna främmande lära Gal. 1: 6 f.

4 och icke heller akta på fabler och ändlösa slägtregister, hwilka mera åstadkomma spörsmål än gudlig uppbyggelse i tro. 1 Tim. 4: 7. 2 Tim. 2: 1623. Tit. 3: 9.

(V. 3) Att icke förkunna främmande lära, grt.: Att icke annorlunda lära. Att annorlunda lära är redan att lära falskt. Att annorlunda predika evangelium deremot förbannar aposteln, Gal. 1: 6–9. Här menas den resa till Macedonien, som omtalas i Ap. G. 20: 3, då Timoteus stannade qwar i Efesus och sedan mötte aposteln Paulus i Troas, då han återkom från Macedonien. Sannolikt skref aposteln detta bref just på denna resa, strax efter det han qwarlemnat Timoteus i Efesus. Wi se af denna förmaning, huru tidigt redan i den apostoliska kyrkan falsk lära och onyttiga spörsmål och twistefrågor uppstodo, hwarigenom [band III, 563]fienden sådde ogräs bland hwetet och sökte att förqwäfwa det. Somliga, fastän de bekände kristendomen, wille deruti inblanda en hednisk förnuftslära och uppgöra en konstig lärobyggnad af werldswishet, som lånade sken och prydnad af uppenbarelsens ljus. Det har i alla tider funnits och finnes ännu lärare i kyrkan, som göra på samma sätt, och sådana lärobyggnader, som skifta såsom molnen, framställas såsom hög lärdom. Många förspilla äfwen sin tid och sin kraft med främmande göromål och försumma församlingens uppbyggelse och det arbete i ordet och lärdomen, som utgör deras egentliga kallelses werk.

5 Men budets ändamål är kärlek af rent hjerta och af godt samwete och af oskrymtad tro, 5 Mos. 6: 5. Rom. 13: 8. Gal. 5: 14.

6 hwarifrån somliga hafwa farit wilse och wändt sig bort till fåfängligt tal, 1 Tim. 6: 420.

Kärleken, såsom trons frukt, innefattar först och främst kärleken till Gud, och deraf kommer äfwen kärleken till nästan. Då själen genom Guds Andes nåd i oskrymtad tro lefwer i Kristus, så är hjertat renadt genom försoningen, då är syndaskulden och syndaorenligheten aftwagen, då har hon också ett godt samwete, ty syndabördan trycker icke, samwetet anklagar icke, lagen förbannar icke, och räddhågan håller icke själen borta ifrån Gud, utan hon will älska honom med hela hjertat, emedan hon är fattad af hans kärlek. Detta skall wara ändamålet med predikan. Deremot att sådan lärdom, som icke är i stånd att upptända i menniskohjertat sådan tro och kärlek, är onyttig i andeligt afseende, och blott i evangelium är en sådan Guds kraft till salighet.

7 under det de wilja wara lagkloke, utan att förstå hwarken hwad de säga eller hwad de försäkra.

Man kan äfwen studera och anwända den heliga skrift så, att man synes wara mästare deruti, och likwäl icke sjelf förstå det allra nödwändigaste deraf. Ingen förstår lagen mindre än den, som genom lagen will blifwa rättfärdig och salig, då ju lagen icke annat har att förkunna hwarje menniska än fördömelse. Den således, som berömmer sig af lagens hållande, liknar en man, som till bewis på sin rikedom intet annat har att uppwisa än skulder.

8 Men wi weta, att lagen är god, om man brukar honom rätteligen, Rom. 7: 12.

Lagen är god, då den rätt brukas, nemligen. för att wisa menniskan, att han är af naturen ett wredens barn, att hon efter lagen är förbannad och fördömelsewärd, så att hon aldrig kan blifwa salig genom lagen, utan måste fly till nåden i Kristus. Lagens embete är att predika fördömelse öfwer syndaren och derigenom wara en tuktomästare till Kristus. 2 Kor. 3: 9. Gal. 3: 24. I evangelium får lagen sin fullkomliga rätt och sin hela fullbordan, v. 5.

9 wetande, att lag icke är satt för en rättfärdig, utan för ogerningsmän och genstörtiga, ogudaktiga och syndare, oheliga och oandeliga, fadermördare och modermördare, mandråpare, Gal. 3: 19. 5: 23.

10 horkarlar, drängaskändare, menniskosäljare, lögnare, menedare och hwad annat som står i strid med den helsosamma läran,

För dem, som äro rättfärdiga genom tron på Kristus, är lagen icke längre till anklagelse, hotelse, twång och förskräckelse; de äro derifrån förlossade, Kristus har fullbordat lagen för dem, de äro icke under lagen, utan under nåden, de äro döde från lagen, Gal. 2: 19. Och att de fly synden och trakta efter rättfärdighet och helighet i sin wandel, det göra de icke af fruktan för lagens straff eller för att med lagens tillhjelp täckes Gud, utan de göra det och bedja om nåd att göra det blott af kärlek till Kristus, se Joh. 14: 15. Lagen är således blott regel för deras lefwerne, i det han säger dem, huru de i sitt lefwerne skola bewisa sin kärlek till Kristus. Aposteln uppräknar här exempelwis allehanda öfwerträdare emot de tio buden, och till dessa höra på gröfre och finare sätt alla de, som ännu icke hafwa kärleken af en oskrymtad tro, v. 5, hwilken kärlek är lagens fullbordan. För dem är lagen satt, för att genom sin fördömelsepredikan, sina straffhotelser tygla och tillbakahålla syndens utbrott i ord och gerning. Menniskosäljare, v. 10, betyder slafhandlare, se 1 Mos. 37: 27, 28. 2 Mos. 21: 16. Detta ord kan äfwen tillämpas på oredliga och försumliga herdar och lärare, de der stjäla, slagta, förgöra och föra i andeligt förderf de själar, som de skulle leda på salighetswägen, se Joh. 10: 10. Detta sker antingen genom att annorlunda predika evangelium än apostlarne hafwa predikat det, eller genom att rent af predika ett annat evangelium, som till rättfärdighetsgrund i stället för eller jemte Kristus lägger något hwad menniskan är, har eller gör, eller ock genom lärarens oevangeliska lefwerne eller hans försummelse i wården om själarna.

11 efter det evangelium om den salige Gudens härlighet, hwilket blifwit mig ombetrodt.

Aposteln will säga: Detta är lagens rätta bruk efter det mig ombetrodda evangelium. Gud är den salige i ordets högsta mening, ty han är den oändligt härlige och meddelar salighet i fullaste mått åt alla änglahärar och åt alla de menniskor, som anamma frälsningen i Kristus. Gud är kärleken, och salighet för den ewiga kärleken är att meddela salighet åt skapade wäsen. Salighet för syndare tillbjudes och förkunnas genom evangelium. Helsosam lära är blott det, som härflyter af detta evangelium och fullkomligt öfwerensstämmer dermed.

12 Och jag tackar den som har gifwit mig kraft, wår Herre Jesus Kristus, [band III, 564]derföre att han har ansett mig trogen och satt mig i embetet,

Herren hade gifwit aposteln kraft, i det han gifwit honom det höga apostlaembetet och tillika utrustat honom med stora andeliga gåfwor. Aposteln talar icke om sig sjelf såsom trogen, utan gifwer äran åt Gud, som gjort honom trogen, och af nåd tillräknade honom det.

13 mig som tillförene war en hädare, förföljare och wåldswerkare; men barmhertighet har wederfarits mig, emedan jag har gjort det owetande i otro, Ap. G. 8: 3. 9: 1 f. 22: 4 f. 26: 9 f. 2 Kor. 15: 9. Gal. 1: 13. Fil. 3: 6.

Wåldswerkare, egentligen en som skymfar andra, en öfwersittare. Då aposteln säger, att han owetande och i otro warit en förföljare, så will han dermed; icke minska denna synd, utan emedan denna synd blifwit utöfwad i okunnighet och otro, war det möjligt att han kunde blifwa omwänd, då deremot ett uppsåtligt hat till sanningen gör det omöjligt för menniskan att blifwa omwänd, ty den som rätt wet och känner Herrens ord och Herrens Werk såsom Herrens och likwäl hatar och försmädar det, förfaller derigenom i förstockelse. Ebr. 6: 4–6.

14 och wår Herres nåd har rikligen öfwerflödat, tillika med tron och kärleken i Kristus Jesus.

Då han betänker hwad han förut war och hwad han nu är, förut en evangelii hädare och förföljare, nu af Kristus aktad trogen ända dertill, att han fått sig evangelium ombetrodt, kan han icke annat finna, än att Herrens nåd rikligen öfwerflödat med tro och Kristi kärlek.

15 Det är ett fast ord och wärdt att på allt sätt mottagas, att Kristus Jesus har kommit i werlden för att frälsa syndare, bland hwilka jag är den främste. Matt. 9: 13. Mark. 2: 17. Luk. 5: 32. 19: 10.

Paulus will härmed wisa alla syndare, som åstunda att blifwa frälste, huru fast, huru pålitligt, huru anammanswärdt detta salighetens ord är. Att Kristus Jesus, som har kommit i werlden för att frälsa syndare, hade frälst honom, som fann sig wara den främste bland syndare, wisar att hwarje syndare kan blifwa frälst. Evangelii ord och löfte är ett fast och pålitligt ord, men då menniskan uppwaknar och ser sin syndfullhet, tycker hon, att det icke är möjligt, att han kan få tillegna sig detta ordet om syndernas förlåtelse i Kristus Jesus, innan hon blifwit så eller så mycket bättre, och twekar derföre att mottaga det. Menniskan ser då på sin owärdighet, och derföre wänder aposteln denna sak på helt annat sätt. Du är icke wärd att Kristus mottager dig, men han kallar dig och will hjelpa dig af nåd, han är wärd att du mottager honom och hans löfte, att då göra dig till ett Guds barn; och det står fast, ty det gäller för alla dem, som mottaga honom och tro på hans namn. Såsom Paulus kallar sig den främste bland syndare, så känner också hwar och en menniska, som är upplyft af Guds nåd, sitt eget syndaförderf så, att hon tycker, att ingen större eller wärre syndare kan finnas än hon, ty han ser i Guds ords ljus sitt syndaförderf sådant det är.

16 Men derföre har barmhertighet wederfarits mig, att Jesus Kristus skulle främst på mig bewisa hela sin långmodighet, till en förebild för dem, hwilka skulle tro på honom till ewigt lif.

Jesus Kristus, som på aposteln bewisat denna långmodighet och underbara nåd, will med samma barmhertighet hjelpa hwar och en syndare, huru stor syndaskulden än kan wara. Förbarmaren har satt aposteln till exempel och efterdöme för alla syndare, som ängslas öfwer sina synder, att ingen af dem behöfwer förtwifla eller låta sin syndfullhet eller hwad som helst afhålla henne från att fly till Kristus, den fria, öppna brunnen emot synder och orenhet. Sak. 13: 1. Den som törstar, han komme, och den som will, han tage lifwets watten för intet. Upp. 22: 17. Den som kommer till mig skall jag sannerligen icke kasta ut. Joh. 6: 37.

17 Men ewigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, den ende Guden, ware pris och ära i ewigheters ewighet! Amen. Rom. 16: 27. 1 Tim. 6: 16.

De, som undfått barmhertighet, blifwa derigenom uppfylda af tacksägelse, så att lof och pris med bönen blandas.

18 Detta bud anbefaller jag åt dig, min son Timoteus, enligt de föregående profetiorna om dig, på det att du må strida den goda striden enligt dem 1 Tim. 6: 12.

Om budet eller förkunnandet se v. 15, nemligen att Kristus Jesus har kommit i werlden för att frälsa syndare. I den apostoliska församlingen fans profetians gåfwa; och någon, som egde denna gåfwa, hade om Timoteus profeterat att han skulle blifwa en trogen lärare och stridsman i den andeliga kamp, som Kristi kyrka har att genomgå mot falsk lära, lösaktigt lefwerne, förföljelse, ja hela mörkrets magt. Erinran om profetiorna om Timoteus skulle stärka hans mod och tillförsigt om seger i den swåra, men dock goda eller sköna striden.

19 och behålla tro och ett godt samwete, hwilket somliga hafwa stött ifrån sig och lidit skeppsbrott i tron. 1 Tim. 3: 9.

Utan tro och ett godt samwete är striden dels onyttig, dels omöjlig. Till segrande strid behöfs tro, d. ä. här allra först trons lära, det rena evangelium, hwaraf tro och godt samwete kommer. Timoteus skulle behålla trons lära ren, i motsats mot dem, som förwände evangelium med laglära eller annat fåfängligt tal. v. 37; kap. 6: 20, 21. 2 Tim. 2: 18, hwarigenom sanningens wäg blifwer försmädad, v. 20; 2 Petr. 2: 2. Guds rena ord är swärdet, hwarmed striden föres, Ef. 6: 17. Något annat swärd gör ingen skada i Satans rike. Af [band III, 565]evangelium, efter hwilket Kristus är wårt ett och allt: wisdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, och af Guds blotta nåd, syndares enda och hela tillflykt, kom den tro, som hwilar trygg wid allt hwad Kristus gjort och lidit för syndare. Genom tron på Kristus, att han borttagit alla mina synder och skänkt mig sin rättfärdighet, får jag ett godt samwete, emedan det renas från döda gerningar, Ebr. 9: 14. Ett i Jesu blod genom tron renadt samwete är waket och ömtåligt och måste i ett ostraffligt lefwerne hållas osargadt. Såradt af synd anklagar det och bortskymmer Kristus för tron; och ju mer samwetet såras, desto slöare och fördragsammare mot synden blir det, så att menniskan åter kan utan fruktan lefwa friare efter sin onda natur. Några tröstegrunder måste hon dock hafwa och faller fördenskull på willfarande lära, antingen så, att hon tröstar sig med Kristus, fastän hon lefwer efter köttet, eller så, att hon lägger andra rättfärdighetsgrunder bredwid honom. Willfarande lära är aldrig oberoende af en menniskas sinnelag, utan är en frukt deraf. Somlige hade nu stött ifrån sig ett godt samwete och drefwo willfarande lära, och med detsamma hade de lidit skeppsbrott i tron, förlorat den saliggörande tron, som med falsk lära och synd mot samwetet ej kan bestå.

20 Och bland dessa äro Hymeneus och Alexander, hwilka jag har öfwerlemnat åt Satan, på det att de skulle lära sig att icke försmäda. 2 Tim. 2: 17. 4: 14. 2 Kor. 5: 5.

Grt.: På det att de skulle upptuktas att icke försmäda. Dessa twå motståndare blefwo af aposteln uteslutne utur församlingen. Genom sådant uteslutande fick Satan magt att på något sätt plåga dem, på det de genom sådan tuktan skulle upphöra att försmäda och föredraga falsk lära, men deremot, om de wille, komma till förödmjukelse och bättring.

2 Kapitlet.

Förmaning att bedja. Anwisning for ordningen inom församlingen, särskildt bland qwinnorna.

Så förmanar jag nu framför allt, att böner, åkallan, förböner och tacksägelser hållas för alla menniskor,

2 för konungar och att öfwerhet, på det att wi må föra ett lugnt och stilla lefwerne i all gudaktighet och wärdighet.

De kristnas lif bör wara ett bönelif. Bönen bör helga deras sällskapslif och göra det glädjefullt och wälsignelserikt. Genom bön i hjertat bör själen hafwa sällskap med Herren alltid, och i denna gemenskap med honom är frid och fröjd och kraft och hopp och frimodighet. Men med bönen bör tacksägelsen wara förenad. Åkallan är den ifrigaste bön, den är hjertats högljudda, brinnande bönerop. Förbönen skall sträcka sig icke blott till anhöriga och till bröder i Kristus, utan till alla menniskor. De kristna böra tacka för allt det goda, som hela menniskoslägtet åtnjuter. Särskildt förmanar aposteln till förbön för konungar och all öfwerhet; förbönen bör sträcka sig äfwen till alla lägre embets- och tjenstemän i samhället, ty äfwen på deras beskaffenhet beror mycket. Ett lugnt och stilla lefwerne är dyrbart för de stilla i landen; och wilja de åtnjuta detta, wilja de hafwa frid och lugn och tillfälle att i trygghet sköta sitt kall, tjena Gud i hjertats enfald, i all gudaktighet och wärdighet, så böra de flitigt bedja för att öfwerhet. Det war en hednisk öfwerhet, som regerade, då Paulus gaf denna förmaning, och många af dessa första kristna hade warit Judar, som från barndomen hatat hedningarne, men hatet måste wika för kärlek och förbön. Genom förbön för öfwerheten blifwer styrelsen wälsignad, de kristna lära att willigt lyda öfwerheten i allt som icke strider emot Guds ord och samwetet, men begäres af dem sådant, hwaruti de ej kunna lyda, så lära de att med stilla tålamod lida det straff som derpå följer.

3 Ty detta är godt och wälbehagligt inför Gud, wår Frälsare,

4 som will att alla menniskor skola blifwa frälsta och komma till sanningens kunskap. Hes. 18: 23. 2 Petr. 3: 9.

Sådan allmän förbön och tacksägelse med bön och åkallan will Gud hafwa såsom en frukt af kristnas tro och kärlek, ty han will, att också andra, ja, han will att alla menniskor skola blifwa frälsta. Emedan Gud älskar alla menniskor, så att han för alla utgifwit sin Son, aå böra ock de, som hafwa Kristi Ande, älska alla dem, som Kristus har återlöst, se Rom. 8, och denna kärlek werkar förbön. Emedan Gud will att alla menniskor skola blifwa frälsta, så will han, att de skola komma till sanningens kunskap genom evangelium, ty Kristus allena är wägen, sanningen och lifwet, derföre bör hwarje kristen bedja, att alla måtte lära känna honom och genom honom blifwa salige. Då denna bön och förbön blifwa rätt allwarliga, så uppstår äfwen missionsarbete.

5 Ty en är Gud, en är ock medlare mellan Gud och menniskor, menniskan Kristus Jesus, Joh. 17: 3. Gal. 3: 19. Ebr. 9: 15.

6 han som gaf sig sjelf till en lösen för alla, hwarom det i sinom tid skulle wittnas, Matt. 20: 28. Ef. 1: 7. Kol. 1: 14.

Gud will, att alla menniskor skola blifwa frälsta; ty Gud är blott en, och medlaren är blott en, och således icke något särskildt folks eller särskild menniskas Gud och medlare, utan allas Gud och allas medlare, som gifwit sig sjelf till offer och lösepenning för alla; och fördenskull är det hans wilja, att de kristna skola bedja för alla menniskor. Då wi således bedja att Kristi rike måtte blifwa rådande öfwer allt, så bedja wi dermed, att alla måtte blifwa salige genom honom. Då menniskorna komma till sanningens kunskap, tro på Kristus och få ett nytt lif genom honom, då blifwer Guds [band III, 566]namn helgadt, då kommer hans rike, då sker hans wilja. Ju mera de kristna bedja härom, desto mera påskyndas också evangelii predikan bland Herrens återlösta i alla länder.

7 och hwartill jag har blifwit satt till förkunnare och apostel — jag säger sanning i Kristus, jag ljuger icke — till hedningarnes lärare i tro och sanning. Ap. G. 9: 15. 13: 2. 22: 21. Rom. 11: 13. 15: 16. Gal. 1: 16. 2: 7 f. Ef. 3: 8. 2 Tim. 1: 11.

Aposteln framhåller emot sina wedersakare sin kallelse af Herren sjelf, att wara en apostel och lärare för alla folk, såsom ännu ett bewis, att Gud will allas salighet, för att härmed warna församlingen och den trogne läraren Timoteus för de irrlärare, som insmögo sig och icke woro af Herren sände.

8 Jag will således, att männen skola bedja på hwarje rum, upplyftande heliga händer utan wrede och twekan, Ps. 134: 2. Matt. 5: 23 f. 6: 14.

På hwarje rum, hwar helst de bedja, ware sig i ensamhet eller då kristna äro församlade, skola männen bedja utan wrede och twekan; de böra i hjertat icke hysa minsta owilja eller wrede mot någon menniska, ty finnes sådant i hjertat, så kan hwarken bönen eller förbönen wara upprigtig. De böra bedja utan twekan och utan att twifla på nåden och bönhörelsen, Jak. 1: 6. Bönen är ett upplyftande af trons hand för att emottaga gåfwor från himmelen. Tron måste wara förenad med renlefnad och helig wandel, ty eljest är en sådan bön icke möjlig, emedan tron utan gerningar är död. Den offentliga bönen i församlingarna skall efter denna vers blott af män förrättas.

9 sammaledes ock att qwinnorna skola pryda sig i höfwisk drägt, med blygsamhet och tuktighet, icke med flätor och guld eller perlor eller kostbar klädnad, Tit. 2: 3 f. 1 Petr. 3: 2 f.

10 utan, såsom det anstår qwinnor, som bekänna sig till gudaktighet, med goda gerningar.

Qwinnorna woro i det gamla testamentet i wiss mån uteslutna från den offentliga gudstjensten, men i det nya testamentet har qwinnan blifwit upphöjd till sin rätta ställning äfwen i det timliga lifwet. Qwinnorna skola wara med i församlingen, såsom lika delaktiga i Guds nåds rikedomar i Kristus, men aldrig komma bland de församlade med några sådana prydnader, som utmärka flärd, högmod och fåfänglighet, och bidraga att reta syndiga begärelser och gifwa näring åt det köttsliga sinnet hos dem sjelfwa och hos andra. Flätor, se 1 Petr. 3: 3. Med goda gerningar böra de smycka sig. Rättfärdighetens prydnad är det, som höfwes den kristliga qwinnan. Den inre menniskans renhet och ostrafflighet i Kristus med saktmodig och stilla ande, det är kostbart inför Gud. Denna nya fördolda menniskan will icke pråla med utwertes prydnad.

11 En qwinna låte lära sig i stillhet med all undergifwenhet. 1 Mos. 3: 16. 2 Kor. 14: 34 f. Ef. 5: 24.

För att kunna lära i sitt hus, underwisa barn och tjenare o. s. w. är det nödigt, att hon i stillhet sjelf lärer och för egen del emottager sanningens ord. Om undergifwenheten, se Ef. 5: 22.

12 Men en qwinna tillstädjer jag icke att lära andra eller att råda öfwer mannen, utan hon ware i stillhet.

13 Ty Adam wardt först skapad, sedan Eva. 1 Mos. 2: 18, 21 f. 2 Kor. 11: 8 f.

14 Och Adam wardt icke bedragen, utan qwinnan wardt bedragen och föll i öfwerträdelse. 1 Mos. 3: 6. 2 Kor. 11: 3.

Både af skapelsen och af syndafallet bewisar aposteln, att i det timliga förhållandet och i den inbördes ställningen qwinnan bör lyda och wara i stillhet. Fastän man och qwinna hafwa lika del i Kristus och ingendera har något företräde framför den andra, se 2 Kor. 11: 8, 9. Att ormen wände sig till qwinnan och icke till Adam, bewisar att han kände henne såsom den swagare delen, som lättare kunde förledas; derföre bör hon icke söka att råda öfwer mannen eller offentligen lära, v. 12.

15 Men hon warder frälst genom barnsbörden, om de förblifwa i tro och kärlek och helgelse med tuktighet.

Denna underordnade ställning skadar icke qwinnan i det andeliga och minskar ingalunda hennes lif och salighet i Kristus och hennes himmelska goda. Ehuru för öfwerträdelsens skull Gud uttalade öfwer qwinnan det särskilda straff, att barnsbörden skulle åtföljas af smärta, så är hon dock ingalunda för det hon föll i öfwerträdelse, utesluten från saligheten, utan detta straff oaktadt warder hon, wid och under det hon föder och uppföder sina barn, såsom hörande till hennes kallelse, frälst, om hon förblifwer i tron; ja, det måste äfwen bidraga till hennes salighet, lidandet bör wara ett medel att drifwa henne till Kristus, och i honom är uppfyldt löftet om qwinnans säd, som söndertrampat ormens hufwud. Tid efter annan hafwa irrlärare funnits, som framstält äktenskapet såsom oheligt och orent, men här wisar aposteln, att det är förenligt med tron och kärleken, med sann helgelse, kyskhet och renhet i hjerta och lefwerne.

3 Kapitlet.

Huru de böra wara beskaffade, som egna sig åt församlingens tjenst.

Det är ett fast ord: Om någon begär ett biskopsembete*, så åstundar han en god werksamhet. *Ap. G. 20: 28.

Biskop betyder tillsyningsman, wäktare, herde, själasörjare, föreståndare i församlingen. Biskopen skulle utöfwa läroembetet och själawården samt tillika handhafwa församlingens [band III, 567]inrättning och ordning. Detta kall war således förenadt med mycket arbete och ett stort answar. Biskopen skulle waka öfwer hela församlingen och bära hwarje själ på sitt hjerta. Att åstunda detta embete war på den tiden att åstunda en god och skön werksamhet, men deremot woro icke stora inkomster förenade med läroembetet på den tiden, och i många fall alldeles inga, ty den som sjelf hade medel eller kunde förwärfwa sitt uppehälle på annat sätt, skötte läroembetet friwilligt och utan någon timlig wedergällning. De kristna woro också på den tiden merändels så fattiga, att de icke kunde för läraren åstadkomma mer än han nödwändigt behöfde; och mer wille han icke hafwa.

2 Derföre bör en biskop wara ostrafflig, en enda hustru man, nykter, tuktig, höfwisk, gästfri, skicklig att underwisa, Tit. 1: 6 f.

3 icke drinkare, icke wåldsam, utan foglig, icke stridslysten, icke girig, 2 Tim. 2: 24.

4 wäl förestående sitt eget hus och hållande sina barn i lydnad med all wärdighet —

5 men om någon icke wet att förestå sitt eget hus, huru skall han hafwa wård om Guds församling? —

6 icke nyomwänd, på det att han icke må blifwa uppblåst och falla i djefwulens dom.

Utförligt beskrifwer aposteln, huru en biskop eller lärare i församlingen skall wara beskaffad. Han skulle wara ostrafflig, så att ingen kunde i sedligt afseende klandra honom. Ingen fick wäljas till församlingsföreståndare, som hade mer än en hustru. Då någon Jude eller hedning, som war gift med mer än en hustru, blef omwänd till kristendomen, så blef han wäl icke nödsakad att skilja sig wid någon af dem, men en sådan man kunde icke anwändas wid läroembetet, icke heller någon som hade skilt sig ifrån en hustru och gift sig med en annan. Lättsinniga äktenskapsskilnader woro wanliga ibland Judarne, se Mal. 2: 1316. Af denna föreskrift är det också tydligt, att ingen man, som fallit i otukt och hordomssynd, har tillåtelse att innehafwa läroembetet, ty skriften fordrar, att hwarje otuktig medlem bör uteslutas ur församlingen, om han icke lyder warning och bättrar sig. Ännu mera måste en lärare, som faller i otuktssynden, skiljas ifrån läroembetet, och ingen sådan till lärare antagas. En lärare skall wara nykter och tuktig eller hofsam, så att han aldrig låter hänföra sig af någon syndig begärelse, utan förståndet, upplyst af Guds Andes ljus, skall utöfwa det lugna, fasta herrawäldet öfwer honom, att han beständigt iakttager och gifwer akt på sitt dyra embete och hwad som är evangelium wärdigt. Han skall wara höfwisk eller sedesam, så att hela hans uppförande är wärdigt och utan anstöt, utan att låghet, löjlighet och besynnerlighet; han får icke hafwa i sitt wäsen något frånstötande. Om kristnas och i synnerhet lärares kärlek och gästfrihet, se Rom. 12: 13. Läraren skulle widare wara skicklig att underwisa; detta innebär att han skall hafwa sådana naturgåfwor tillika med andens gåfwor, att han lätt och tydligt kan underwisa andra och klart framställa Guds ords sanningar. I v. 3 är en föreskrift, som wisar oss att drinkare, wåldsamma, hårda, snåla och giriga menniskor och de, som ära begifna på gräl och strid, icke böra insättas i läroembetet, ej eller fortfara deruti, om de redan hafwa det. Ordningen i lärarens hus och barnens uppfostran (v. 4) bör wittna om hans ande, kraft och förstånd att wara andras lärare och ledare, ty (v. 5) kan han icke wäl förestå sitt eget hus, så kan han ännu mindre förestå församlingen, emedan detta är mycket swårare. (v. 6). Till lärare bör icke någon insättas, som nyligen blifwit omwänd till kristendomen, på det han icke må genom sådan upphöjelse falla i högmod och derigenom falla i samma dom, som öfwergick djefwulen för hans sjelfupphöjelses skull. Ordet diabolos på grundspråket betyder smädare, åklagare, det är samma ord som på swenska uttalas djefwul. Wi se härutaf, huru ganska farlig högmodssynden är, och huru stor för nykristna den faran är, att falla i andeligt högmod. Bör nu icke ens en nyomwänd person blifwa lärare, så är det tydligt att en oomwänd och andeligen död menniska alldeles icke bör blifwa lärare i Kristi församling.

7 Han bör äfwen hafwa ett godt wittnesbörd af dem som äro utanför, på det att han ej må falla i djefwulens försmädelse och snara.

De som äro utanför betyder här Judar och hedningar, som icke ingått i Kristi kyrka; men det betyder också i kyrkan alla sådane, som icke genom sann omwändelse ingått i Kristi rike. En lärare bör wara så beskaffad, att hwarken sanna kristna eller den fiendtliga werlden kan klandra hans wandel, och att smädaren, nemligen Satan, icke genom sina redskap kan försmäda kristendomen och Kristi namn för lärarens fel eller förleda honom till synd och genom honom wilseföra och skada andra kristna.

8 Äfwenså böra diakonerna[1] wara wärdige, icke twetalige, icke begifne på mycket win, icke snikne efter slem winning,

9 hafwande trons hemlighet i ett rent samwete. 1 Tim. 1: 19.

Diakonerna, d. ä. tjenarne. Om dessa tjenare i församlingen, som tillsattes för att bistå apostlarna i församlingens timliga angelägenheter och i wården om de fattiga, se Ap. G. 6: 1–6. Sådana diakoner, som hade gåfwan att lära, werkade äfwen såsom lärare wälsignelserikt, såsom Stefanus, Ap. G. 7, och Filippus, Ap. G. 8. Huru dessa tjenare skola wara beskaffade, beskrifwes här, och om dem gäller i hufwudsaken alldeles detsamma, som förut står skrifwet om församlingens föreståndare eller lärare, som kallas biskopar, att de skola wara lefwande kristna och fria från gröfre fel och [band III, 568]synder, så att ingen kunde förebrå dem något ondt. De skola wara wärdige, så att ingenting hos dem finnes, som länder dem eller församlingen till wanära eller till missaktning, de skola icke wara twetalige eller wacklande i sitt tal eller säga så till den ene och annorlunda till den andre, utan alltid tala klar och bestämd sanning, de skola icke wara drinkare eller winningslystne o. s. w. Genom hela sin ställning i församlingen och sina många tillfällen att aflägga wittnesbörd om sanningen, hade de ett ganska wigtigt embete, så att det war högst nödwändigt att de skulle hafwa eller hålla trons hemlighet, d. ä. evangelii rena lära, hwilken är en hemlighet, Rom. 16: 25, 26, den kött och blod icke kan oss uppenbara, Matt. 16: 17. Joh. 1: 18. 2 Kor. 2: 7, 8. Deras tro och bekännelse måste fullt stämma öfwerens med Guds rena ord, och med denna tro måste deras wandel öfwerensstämma, så att de hade ett rent samwetes wittnesbörd, ty eljest kunde de hwarken rent eller med rätt frimodighet tala Guds ord. De woro äfwen utsatta för frestelser till partiskhet wid utdelning af fattigmedlen o. s. w.

10 Men äfwen dessa skola först pröfwas; sedan må de tjena, om de äro oförwitlige.

De skulle först pröfwas, om de hade de egenskaper, som passade till diakon-embetet, och när detta hade wisat sig, så att ingen kunde förebrå dem något fel. då skulle de stadfästas i tjensten.

11 Äfwenså böra qwinnorna wara ärbara, icke klandersjuka, men nyktra, trogna i allt

Med dessa qwinnor menas här sannolikt diakonissorna, som woro tjenarinnor i församlingen, för att wårda de fattiga och sköta de sjuka och äfwen bistå läraren i själawården bland qwinnorna i församlingen. Det war nödwändigt att dessa tjenarinnor skulle wara kristna med fast tro, kraft och klokhet, samt oförwitliga i sin wandel och trogna eller pålitliga, fria från den wanliga qwinnosynden: sqwaller, förtal, m. m., emedan mycket blef åt dem anförtrodt.

12 Diakonerna skola wara en enda hustrus män, som wäl förestå sina barn och sina egna hus.

13 Ty de som hafwa tjenat wäl winna en god ställning och mycken frimodighet i den tro, som är i Kristus Jesus. Matt. 25: 21.

Se v. 2, 3. Genom trohet och nit i denna tjenst kunde de tillwinna sig förtroende och blifwa lärare samt för öfrigt hafwa den tröst och glädje i tron, att de wille tjena Herren med ett rent samwete, v. 9.

14 Detta skrifwer jag till dig i hopp att rätt snart komma till dig,

Allt detta skref aposteln, fastän han hoppades att snart komma till Efesus, men sedan kunde han för brådskans skull på denna resa icke komma dit, utan skickade bud att de äldste i Efesus skulle komma och möta honom i Miletus, se Ap. G. 20: 16, 17.

15 och för att, om jag dröjer, du må weta, huru man bör förhålla sig i Guds hus, som är den lefwande Gudens församling, sanningens pelare och grundfäste.

Församlingen kallas här Guds hus, och Ef. 2: 22, Guds boning. Både lärare och diakoner eller tjenare och hwarje enskild kristen är dertill satt, att han i församlingen skall tjena Herren och göra hans wilja. Församlingen kallas sanningens pelare och grundfäste, emedan Guds Ande i församlingen nedlagt och åt församlingen anförtrott trons hemlighet, som i hufwudsaken är innefattad i följande bekännelse, v. 16. Församlingen hwilar på Kristus såsom sin grundwal, och på församlingen har det blifwit lagdt att fasthålla, framhålla och upprätthålla sanningens bekännelse. Församlingen är liksom en bärande och stödjande pelare för sanningen, den bewarar och wårdar sanningen och utbreder sanningen genom fortfarande wittnesbörd i lära och lefwerne.

16 Och erkändt stor är gudaktighetens hemlighet: Han, som har blifwit uppenbar i köttet, rättfärdigad i Anden, sedd af änglarne, predikad bland hedningarne, trodd i werlden, upptagen i härligheten.

Och erkändt (egentligen: efter enhällig bekännelse) stor är gudaktighetens hemlighet. Gudaktighetens hemlighet, hela salighetslärans stora grundsanning, som sammanfattas i dessa ord, är det, som är åt församlingen anförtrodd, och hwars pelare och fäste församlingen skall wara. Guds Son har blifwit menniska, Ordet wardt kött, han har i Anden blifwit rättfärdigad genom sin kropps uppståndelse, himmelsfärd och härliggörelse, som bewisa att han är Guds Son och har uppfylt all rättfärdighet i wårt ställe och är genom lidandet fullkommengjord efter den menskliga naturen såsom wår öfwersteprest och konung. Änglaskarorna woro wittnen till allt detta, och äfwen änglarna åstunda att skåda in i återlösningens hemlighet, se 1 Petr. 1: 12. Bland hedningarna predikas hans evangelium, och derigenom upprättas hans rike i all werlden, så widt werlden anammar honom genom tron; och derigenom, att han sjelf genom sin Ande werkar tron och planterar och widmagthåller sin församling, bewisar han sin fortfarande närwarelse såsom profet, öfwersteprest och konung, så att han är både i himmelen och på jorden; han är upptagen i härligheten, på Fadrens högra hand, och han är insatt till konung öfwer allt, se Ps. 2. Dan. 7. En rätt lära om Kristus är således kristendomens innersta kärna. Denna bekännelse är det nödwändigt att i församlingen fasthålla, i all synnerhet i affallets tider. Med denna bekännelse låtom oss öfwerwinna all falsk lära, all willfarelse, alla förföriska och hänförande lärdomswäder och all förwillelse, som kommer från falskeligen berömd konst. Affallets tid är [band III, 569]för handen i Kristi kyrka; måtte alla, som älska sanningen, blifwa af Guds magt bewarade genom tron till salighet!

4 Kapitlet.

Affall i den kommande tiden, Hwarjehanda föreskifter till Timoteus med hänsyn till hans kall.

Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider skola somliga affalla från tron och hålla sig till willoandar och onde andars läror, Matt. 24: 23 f. 2 Tim. 3: 1 f. 2 Petr. 3: 3 f. Jud. v. 18 f.

Anden betyder här den Helige Ande, som för aposteln uppenbarade hwad han såsom apostel skulle skrifwa och tala. Redan i apostelns tid funnos falska lärare, men här är en profetia att i de kommande tiderna ännu större willfarelser skulle uppstå, som kallas onde andars läror, och de som drifwa denna falska lära kallas willoandar, ty de drifwas af lögnens ande, se Joh. 8: 44.

2 genom lögnares skrymteri, som äro brännmärkte i sitt samwete

De som lära stor willfarelse, äro stundom till utseendet rättskaffens och fromma, men detta är skrymteri, emedan de icke älska sanningen, utan tala lögnen. Brännmärkte är ett bildligt uttryck, hemtadt af det gamla bruket att inbränna ett märke på brottslingar, så att hwar och en kunde se på deras kropp detta tecken till brottslighet; och der handen war bränd, war känslan borta. Såsom branden först gör mycket ondt, men huden sedan blifwer hård, så förorsakar synden i början sweda i samwetet, men slutligen blifwer det hårdt och känslolöst.

3 och förbjuda äktenskap och mat, som Gud har skapat för att med tacksägelse mottagas af dem som tro och hafwa lärt känna sanningen. 1 Mos. 9: 3. Rom. 14: 6. 2 Kor. 10: 30.

Här omtalas en del af den falska läran, som menas v. 1, nemligen förbud mot äktenskap, samt föreskrifter om fastande o. s. w. Sådan willfarelse började redan då insmyga sig och blef sedan allmän i den romerska kyrkan, men willfarelsens höjd uppnås icke förr än den personliga antikrist framträder. Om sådan egen och sjelfgjord försakelse, som icke bidrog att befrämja själens helgelse, utan blott alstrade andeligt högmod, se Kol. 2: 23. Rom. 14: 1–6.

4 Ty allt hwad Gud har skapat är godt, och intet är förkastligt, då det mottages med tacksägelse, 1 Mos. 1: 31. Ap. G. 10: 14 f. Rom. 14: 1120. Tit. 1: 15.

5 ty det helgas genom Guds ord och bön.

Alla näringsmedel, som Gud skapat, äro för kristna tillåtna till ett nyttigt och måttligt bruk, och just genom tacksägelse, Guds ord och bön tager man emot det af Gud sjelf, och han gifwer wälsignelse och kraft åt näringsmedlen. Af dessa ord lära wi också, att wi böra åtnjuta Herrens gåfwor med bön och tacksägelse. Dertill behöfwa wi barnaskapets ande; och då Gud är wår Fader i Kristus, så få wi såsom hans barn emottaga hans gåfwor. ”Derföre är det ett orent rof af de gudomliga gåfworna, om wi wid deras åtnjutande icke erkänna och åkalla Gud; det är ett djuriskt sätt att äta, om man utan bön tränger sig till bordet och står upp mättad utan att derwid tänka på Gud.” Derigenom att lagen i gamla testamentet förbjöd wissa ting såsom orena, skulle räddhåga uppwäckas och underhållas mot allt som kunde förorena hjertat.

6 När du framställer detta för bröderna, skall du wara en god Jesu Kristi tjenare, som näres af trons och den goda lärans ord, hwilken du troget har följt. 2 Tim. 1: 5. 3: 14 f.

Så skall en rätt lärare i församlingen framställa först och främst salighetens lära och sedan som en kristen skall förhålla sig äfwen i allt det lekamliga och wara tacksam i all ting, Kol. 3: 17.

7 Men wisa från dig de oandeliga och käringaktiga fablerna och öfwa dig sjelf till gudaktighet. 1 Tim. 1: 4 f.

Den falska läran bestod till en stor del i oandeliga och käringaktiga fabler. Dessa finna wi ännu qwar i Judarnas Talmud och andra gamla böcker. I kristenheten kan man dertill hänföra all sådan lära, som bjuder till att undergräfwa bibelns anseende, och all sådan predikan, som icke har sin grund i den. För en själasörjare är sund och grundlig lärdom wisserligen nyttig, men öfning till gudaktighet, som icke kan finnas utan andeligt lif, är alldeles nödwändig.

8 Ty den lekamliga öfningen är till litet nyttig, men gudaktigheten är nyttig till allt och har löfte om detta lifwet och om det tillkommande. Kol. 2: 23. 1 Tim. 6: 6. Ps. 37: 4.

Den lekamliga öfningen, nemligen återhållsamhet från wissa slag af mat o. s. w., såsom om man derigenom skulle kunna blifwa bättre och heligare, samt andra godtyckliga försakelser efter egna och andras påfund, kan möjligen hafwa någon ringa nytta för detta lifwet, men ingen för det tillkommande. Men gudaktigheten, som är att utgifwa sin kropp och hela sitt wäsende till ett offer, som är lefwande, heligt och Gud behagligt genom tron, medförer både timlig och ewig nytta och länder både till själens och kroppens helsa.

9 Detta är ett fast ord och wärdt att på allt sätt mottagas.

Med dessa ord wisar aposteln, att all gudaktighet måste hwila på den sanna trosgrunden, se kap. 1: 15.

10 Ty fördenskull arbeta wi och warda försmädare, att wi hoppas på den [band III, 570]lefwande Guden, hwilken är alla menniskors frälsare, i synnerhet de troendes.

Just deruti ligger grunden till den smälek, som kristna måste genomgå, att de sätta allt sitt hopp på Kristus allena, som är Gud, uppenbar worden i köttet; men i det saliga hoppet på honom hafwa de kraft att både arbeta i kärleken och lida bedröfwelse med tålamod. Guds wilja är att alla menniskor skola blifwa frälsta, kap. 2: 4, men endast de blifwa frälsta, som tro på Guds Son, se Joh. 3: 16. Frälsningens omfång sträcker sig till alla menniskor, men den blir ingen werklighet för och uti andra än dem, som emottaga den, d. ä. tro den för sin egen del. Om jag ej emottager den mig räckta gåfwan, så har jag intet gagn deraf.

11 Bjud och lär detta.

12 Ingen förakte din ungdom, men blif ett föredöme för de troende i tal, i umgängelse, i kärlek, i tro, i renhet. Tit. 2: 15. 2: 7. 1 Petr. 5: 3.

Förhåll dig så, att ingen kan förakta din ungbom. Både i ord och lära, i hela sin umgängelse, i oskrymtad kärlek, i fullhet af Guds Ande, i trons frukter och i inwertes och utwertes kyskhet bör en själaherde föregå sin församling med godt exempel.

13 Egna dig, till dess jag kommer, åt föreläsandet, förmanandet, underwisandet.

Se Rom. 12: 7, 8. Här afses föreläsandet och förklarandet af Guds ord så wäl i församlingarnas sammankomster som i enskilda hus.

14 Försumma icke den nådegåfwa, som är i dig, hwilken gafs dig genom profetia med de äldstes händers påläggning. 1 Tess. 5: 19. 1 Tim. 1: 18. Ap. G. 8: 17. 13: 3. 19: 6. 1 Tim. 5: 22.

Aposteln sjelf herde warit med såsom hufwudperson för att inwiga Timoteus till läroembetet, se 2 Tim. 1: 6, och åtskilliga prester eller äldste i församlingen woro derwid närwarande. Dessa hade profetians gåfwa och uttalade genom profetiska wälsignelseord hwad Timoteus skulle i församlingen blifwa, likasom då Jakob wälsignade sina söner och förkunnade hwad de och deras slägter skulle blifwa i tillkommande tider. Men med profetian menas här hufwudsakligen, att det war genom Guds Ande och Guds ord Timoteus undfick både embetet och de särskilda nådegåfwor, som dertill fordrades.

15 Eftertänk detta, war deri, på det att din förkofran må wara uppenbar för alla.

Timoteus förmanas att genom ständig öfning widmagthålla lefwande och kraftiga de nådegåfwor han undfått, på det han måtte funna wäl uträtta sitt embete och skaffa mycken frukt.

16 Haf akt på dig sjelf och på läran, förblif deri; ty om du så gör, frälsar du både dig sjelf och dem som höra dig. 2 Kor. 9: 22. Jak. 5: 20.

Det är ingalunda nog för en lärare att wara hwad man kallar renlärig, så att han rent framförer Guds ord, utan han måste alltid hafwa att på sig sjelf och noga följa den lära han förkunnar, eljest är han aldrig i sitt hjerta renlärig, han sjelf blifwer icke frälst, och han kan icke föra andra på salighetswägen. Läran, tron och lefwernet måste nödwändigt öfwerensstämma, och då har Herren lofwat wälsignelse till sitt ord, Es. 57: 19.

5 Kapitlet.

Åtskilliga föreskrifter, särskildt om enkor och församlingsäldste.

En gammal man må du icke hårdt bestraffa, utan förmana honom såsom en fader, de unge såsom bröder, 3 Mos. 19: 32.

2 gamla qwinnor såsom mödrar, de unga såsom systrar, i all kyskhet.

Ålderdomen skall äras. Då tillrättawisning behöfwes, bör den gifwas åt de äldre med mildhet, aktning och kärlek, och åt de yngre på broderligt sätt. I samtal med yngre qwinnor behöfde Timoteus, som war en ung lärare, iakttaga stor försigtighet och gifwa akt både på sitt eget hjerta och på hela sitt beteende, så att derigenom ingen syndig böjelse kunde uppstå hos dem.

3 Hedra de enkor, som äro werklig enkor.

Om werkliga enkor, se v. 5; sådana som woro hjelplösa, fattiga och utan anhöriga, hwilka kunde försörja dem. Timoteus skulle bewisa sådana enkor heder och draga försorg om deras uppehälle.

4 Men om en enka har barn eller barnabarn, må de först lära sig att wisa from aktning mot sitt eget hus och gifwa sina förfäder wedergällning; ty detta är behagligt inför Gud.

5 Men den som är en werklig enka och har blifwit ensam, hon hoppas till Gud och förblifwer i böner och åkallan natt och dag; Luk. 2: 36 f. 2 Kor. 7: 32 f.

Sådana barn eller barnabarn böra först lära att uppfylla den barnsliga kärlekens pligter och försörja modren eller mormodren eller en swag och hjelplös fader o. s. w., och detta bör ske först, innan församlingens hjelp begäres. Här förklarar aposteln, huru werkliga enkor, som behöfde hjelp, skulle wara beskaffade, nemligen sanna trogna, som satte sitt hopp till Gud; och ju mindre de kunna arbeta, desto mera böra de anwända sin tid till bön och åkallan och anse detta såsom sitt kall.

6 men den som lefwer i yppighet, hon är lefwande död.

Den, som will åtnjuta wällefnad i lättja, tröghet o. s. w., är andeligen död, fastän hon lekamligen lefwer. Äfwen kunde hon af den [band III, 571]kristna församlingen betraktas såsom död, så att hon icke skulle underhållas såsom de werkliga enkorna.

7 Bjud äfwen detta, på det att de må wara ostraffliga.

8 Men om någon icke drager försorg om sina egna och i synnerhet om sitt husfolk, har han förnekat tron och är wärre än en otrogen.

Hwar och en kristen bör först och främst efter yttersta förmåga försörja sina anhöriga och dem, som äro i hans hus, ty eljest förnekar han tron på Kristus och qwäfwer äfwen den naturliga känslan, som till och med hedningar icke förneka.

9 Enka må antagas, om hon är minst sextio år och har warit en enda mans hustru

10 och har wittnesbörd om goda gerningar, att hon har uppfödt barn, gifwit herberge, twagit heligas fötter, bistått betryckta och beflitat sig om all god gerning. 1 Petr. 4: 9. Luk. 7: 3844.

Ingen enka bör antagas till församlingens tjenst, kap. 3: 11, eller åtnjutande af församlingens underhåll, utan att hon har behörig ålder; icke heller någon, som blifwit skild från en man och, medan han lefde, ingått äktenskap med en annan. Här menas icke, att ett nytt äktenskap skulle wara någonting olofligt eller mindre ärbart, sedan den första maken är död. (Se v. 14.) Att herbergera war på den tiden en wigtig pligt, ty då funnos inga wärdshus. Det war i österlandet wanligt, att man sjelf bewisade genom fottwagning sin wänlighet mot sådana gäster, som man wille ära; husfadren bewisade denna ära mot manliga, husmodren mot qwinliga gäster. Hade en enka warit gästfri och wänlig, hade hon warit hjelpsam mot fattiga, sjuka och bedröfwade, och för öfrigt bepröfwad i det goda, så kunde man wänta, att hon i församlingens tjenst så mycket mera skulle utöfwa samma kristliga kärlek.

11 Men wisa från dig unga enkor; ty när de blifwit lystna mot Kristus, wilja de gifta sig,

12 och ådraga sig dom, emedan de hafwa brutit sin första tro.

Unga enkor böra icke utwäljas till sådan tjenst i församlingen, ty när sådana begär hos dem uppwakna, som strida mot deras kall i församlingens tjenst, så wilja de öfwergifwa det och åter träda i äktenskap. Dermed bryta de det trohetslöfte, som de gåfwo, då de åtogo sig detta kall, och detta föranleder öfwer dem en ofördelaktig dom i församlingen och en dom i samwetet.

13 Dessutom lära de sig ock att wara sysslolösa genom att löpa omkring i husen, men icke allenast sysslolösa, utan äfwen pratsjuka och beställsamma, talande det som icke är tillbörligt. Tit. 2: 3.

Församlingens tjenarinnor hade sådant kall att de äfwen skulle uppsöka fattiga och sjuka, och derigenom hade de, om de föllo i oandeligt sinne, anledning att löpa omkring och blifwa sysslolösa och pratsjuka.

14 Jag will derföre, att unga enkor skola gifta sig, föda barn, förestå ett hus och icke gifwa motståndaren någon anledning till lastande.

15 Ty redan hafwa några wändt sig bort och följt Satan.

De unga enkorna borde så mycket hellre ingå nytt äktenskap, som det wisat sig, att några wändt om efter Satan, fattande i sådant sinne etter frestelse till sådana synder, för hwilka äktenskapet förwarar. 2 Kor. 7: 5. Att gifwa rum åt synden är att lyda och följa Satan.

16 Om någon troende man eller qwinna har enkor, så försörje han dem och låte icke församlingen med dem betungas, på det att hon må kunna försörja dem som äro werkliga enkor.

Icke blott för de närmaste, utan äfwen för andra anhöriga bör en kristen sörja, så långt förmågan sträcker sig.

17 De äldste[2], som wäl förestå, må aktas wärdige en dubbel heder, i synnerhet de som arbeta med ordet och lärandet; Fil. 2: 29. 1 Tess. 5: 12 f. Ebr. 13: 17.

18 ty skriften säger: ”Du skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar” och ”Arbetaren är wärd sin lön”. 5 Mos. 25: 4. Matt. 10: 10.

Ordet äldste innefattar både dem, som woro föreståndare och ordningsmän i afseende på församlingens yttre angelägenheter, och äfwen dem, som woro herdar och lärare. Dessa skulle framför andra hedras och njuta behöfligt underhåll.

19 Upptag icke något klagomål mot någon af de äldste, om ej på grund af twå eller tre wittnens intyg. 5 Mos. 19: 15.

Då en äldste är pligtig att utan anseende till personen framhålla sanningen och förmana och tillrättawisa dem, som fela, så kunde många derigenom blifwa hans owänner och derföre wilja anklaga honom inför församlingens högste föreståndare. Detta war i Efesus Timoteus. Jutet sådant klagomål skulle upptagas, utan twå eller tre wittnen, ty det skulle hafwa skadat lärarnes anseende, om föreståndaren satt tro till hwarje enskild godtycklig anklagelse, utan något wittnesbörd.

20 Dem som synda bestraffe du inför alla, på det att äfwen de öfriga må känna fruktan. 5 Mos. 19: 20.

”Så försigtig Timoteus borde wara wid upptagandet af klagomål mot de äldste, så sträng borde han wara wid beifrandet af deras [band III, 572]förbrytelser. Aposteln låter oss således här förstå, att prestembetets anseende icke upprätthålles derigenom, att presternas förbrytelser öfwerskylas och förskonas, utan just derigenom, att de företrädeswis blifwa bestraffade; då äfwen de andra kristna erfara ett djupare intryck af den gudomliga sanningens och kyrkotuktens helgd.”

21 Jag beswär dig inför Gud och Herren Jesus Kristus och de utwalde änglarne, att du iakttager detta utan fördom och icke gör något efter gunst.

De utwalde eller helige änglarne äro närwarande i Kirsti församling på jorden, såsom osynliga wittnen. Hwarje kristen bör uppföra sig så, som om Gud och Herren Jesus Kristus och änglaskarorna wore synligen närwarande. Detta skulle Timoteus wäl betänka wid handhafwandet af kyrkotukten, så att han icke handlade efter förut fattad mening, eller gjorde någon mannamån.

22 Lägg icke för hastigt händerna på någon, och gör dig icke håller delaktig i andras synder. Håll dig sjelf ren. Ap. G. 6: 6. 8: 17. 13: 3. 19: 6. 1 Tim. 4: 14. 2 Tim. 1: 6.

Ingen bör inwigas till läroembetet, som icke är pröfwad och befunnen såsom en uppriktig kristen; eljest är den, som inwiger honom, answarig för de synder han begår och delaktig deruti. Ordet ren innebär där att undwika all sådan delaktighet i andras synder.

23 Drick icke längre endast watten, utan bruka något litet win för din mages och dina ofta påkommande krämpors skull.

Till rätt kyskhet och renhet behöfwes återhållsamhet från allt öfwerflöd i mat och dryck, men då helsotillståndet fordrade det, kunde något litet win begagnas, hwilket i de länderna war och ännu är en wanlig dryck. Det gifwes knappt något bibelspråk, som blifwit i högre grad än detta missbrukadt att förswara bruket af rusdrycker, och dock finnes här icke något sådant förswar, icke heller är här någon fråga om rusdryck, af menniskan frambringad genom förstörelse af hwad Gud skapat till hennes näring, utan om win, det Gud låter wäxa. Wi finna här blott, att aposteln tillstyrker Timoteus att bruka litet win, icke för att dermed wällustigt kittla sin gom, utan för sin swaga mages skull och sina ofta påkommande krämpor. Ändamålet war således att dermed stödja lifskraften mot en förswagad helsa, såsom då läkaren föreskrifwet ett läkemedel mot sjukdom. Wi finna af detta ställe tillika, hwilken nykter lefnadsordning de trogna lärarne i den apostoliska församlingen iakttogo, att de icke begagnade win annorlunda än såsom läkemedel mot swag helsa, och dermed hafwa de gifwit lärare i alla tider ett godt föredöme.

24 Somliga menniskors synder äro uppenbara och gå före dem till dom, men för andra följa de ock efter. Gal. 5: 19.

25 Sammalunda äro ock de goda gerningarna uppenbara, och de som icke äro det kunna icke döljas.

Detta syftar tillbaka på v. 22 och har afseende på den försigtighet, som borde iakttagas wid tillsättandet af läroembeten. Både då någon skall insättas till lärare, och för öfrigt i afseende på gemenskapen med församlingen, är det nödwändigt, att hwar och en noga pröfwas, och då man är i owisshet, bör man wänta, till dess man af frukten kan känna trädet. En kristen kan icke alltid undgå att genom skrymtare blifwa bedragen, och derföre behöfwes fortfarande aktsamhet och pröfning. Pröfwen andarne, om de äro af Gud. 1 Joh. 4: 1. 2 Kor. 5: 10.

6 Kapitlet.

Tjenares pligter. Warning för falsk lära och uppmaning till ståndaktighet.

Alla som äro under träldomens ok akte sina herrar all heder wärde, på det att Guds namn och läran icke må warda försmädade. Ef. 6: 5. Kol. 3: 22. Tit. 2: 9. 1 Petr. 2: 18.

Tjenarne woro på den tiden trälar eller slafwar, hwilka woro husbondens egendom. Då trälar blefwo kristna och hade hedniska herrar, så borde de ära och tjena dem med trohet och lydnad, på det att Guds namn och evangelii lära icke måtte försmädas, ty hedningarna skulle hafwa kastat skulden på kristendomen, om de kristna slafwarna wisat olydnad, försumlighet eller otrohet. Twärtom bör det hos en kristen wisa sig att han genom tron på Kristus och af kärlek till honom sköter sitt timliga kall så mycket bättre och så mycket mera samwetsgrant och troget, emedan så är Kristi wilja. De, som missbruka kristendomen och Guds ord för att wäcka eller förswara upprorisk ande eller förakt för öfwerhet, förmän, husbönder eller föräldrar, äro alldeles okunnige i kristendomen.

2 Men de som hafwa troende herrar förakte dem icke, derföre att de äro bröder, utan tjene dem så mycket hellre som de, hwilka begagna sig af deras goda tjenst, äro troende och älskade. Lär detta och förmana dertill.

De kristna trälar, som hafwa troende eller kristna herrar, skola icke bewisa dessa egare eller husbönder mindre ära och lydnad derföre att de äro deras andeliga bröder, utan ära och tjena dem så mycket willigare. Då de, som begagna sig af den trogna tjensten af kristna tjenare, sjelfwe äro troende och älskade, så bör denna wälgerning så mycket mera bewisas dem med heder och kärlek. Kristendomens ljus och ande hafwa haft den werkan, att slafweriet blifwit upphäfdt der denna ande råder, men apostlarna gåfwo ingen sådan föreskrift, utan ordets ljus och Herrens Ande i församlingen skulle werka denna stora förändring genom fri öfwertygelse.

[band III, 573]3 Om någon lärer främmande lära och icke håller sig till wår Herre Jesu Kristi helsosamma ord och den lära, som hör till gudaktighet, Gal. 1: 6 f. 1 Tim. 1: 3 f.

4 han är uppblåst och wet intet, utan år sjuk i spörsmål och ordstrider, af hwilka uppkomma afund, twedrägt, smädelser, onda misstankar, 2 Kor. 8: 2.

5 häftiga strider mellan menniskor, som äro förderfwade till sitt sinne och beröfwade sanningen, menande, att gudaktigheten är en winning. Drag dig från sådana. Rom. 19: 17. 2 Tim. 2: 23 f. Tit. 1: 11. 3: 9 f.

Om någon lärer främmande lära och afwiker ifrån Herren Jesu Kristi ord, som gifwa själen lif och helsa genom tron, eller afwiker från den lära, som fordrar gudaktighet såsom trons frukt, han är uppblåst af inbillad lärdom och wishet och wet dock intet. Ett sådant tillstånd är en sjukdom. Detta gäller äfwen i wår tid, likasom allt det, som här står skrifwet om trälarna, gäller om kristna tjenare i alla tider. Så snart ett samtal i andeliga ting blifwer strid eller träta, så bör det strax afbrytas, ty det gagnar aldrig, men det skadar mycket; och aldrig bör en kristen tala i andeliga ämnen, utan då han är uppfyld af ett mildt och fridfullt sinne och kärlek till den, med hwilken han talar. — Då menniskan icke will lyda sanningen, så blifwer hjertat mer och mer från sanningen bortwändt och förmörkadt, och sinnet för sanningen blifwer förderfwadt. Detta sker i synnerhet, då man will missbruka Guds ord och den kristliga kärleken till någon egennyttig afsigt, eller dermed betäcka eller förswara någonting syndigt.

6 En stor winning är också gudaktigheten med förnöjsamhet. Ords. 15: 16. 1 Tim. 4: 8.

Icke till någon jordisk winning får gudaktigheten missbrukas v. 5, men det är i sig sjelf en stor winning att wara gudaktig, så att man genom tron har Gud i hjertat; då har själen en oförgänglig rikedom, en skatt i himmelen, och bör då wara förnöjd med hwad Herren gifwer och huru han, styrer med det timliga.

7 Ty intet hafwa wi fört in i werlden; det är klart, att wi icke heller kunna föra något derutur. Job 1: 21. 27: 19. Ps. 49: 18. Pred. 5: 14 f.

8 Men då wi hafwa föda och kläder, så böra wi dermed låta oss nöja. Matt. 6: 25 f. Ebr. 13: 5.

Emedan wi icke kunna af det timliga goda föra något med oss utur werlden, och detta korta lifwet snart är förbi, så böra wi så mycket hellre wara förnöjde, då Gud gifwer oss det, som wi behöfwa, såsom han lärt oss att bedja: wårt dagliga bröd gif oss i dag, och denna bön will han höra. Se Matt. 6: 25–32.

9 Men de som wilja blifwa rika falla i frestelse och snara och i många dåraktiga och skadliga begärelser, hwilka sänka menniskorna i förderf och förtappelse. Ords. 11: 28. 28: 20. Matt. 13: 22. Mark. 10: 24. Jak. 5: 1.

Begärelsen efter rikedom drager menniskans hjerta bort ifrån Gud; rikedomen är då likasom en lockmat, hwarigenom frestaren drager och lockar själen in i sina snaror såsom en fogelfängare. Kristus säger: I kunnen icke tjena Gud och Mamon, och warnar på många ställen mot rikedomens bedräglighet. Se Luk. 12: 21.

10 Ty girigheten är en rot till allt ondt, till hwilken somliga hafwa haft lust och derigenom farit wilse från tron och tillfogat sig många qwal. Ords. 15: 16.

Girighet, penningebegär, begär efter timliga egodelar är i sig sjelf att öfwergifwa Gud och hänga hjertat wid det förgängliga. Men detta begär förförer också till många andra synder. Det qwäfwer tron, om den funnits, det uppfyller själen med oro, med omsorg att winna mer, och med fruktan att förlora hwad man eger. Det war penningebegär som gjorde Judas till Kristi förrädare, och detta bör lända alla Kristi lärjungar till en mägtig warning.

11 Men du, Guds menniska, fly sådant och far efter rättfärdighet, gudaktighet, tro, kärlek, tålamod, saktmodighet. 2 Tim. 2: 22.

Guds menniska eller Guds man betyder en af Gud kallad och anwänd tjenare. 1 Kon. 17: 18. Först fordras dertill rättfärdighet genom tron på Kristus. Att i fortfarande tro behålla rättfärdigheten måste wara en kristens, och i synnerhet en ”Guds menniskas” hela sträfwande, såsom ock att rättfärdigheten af tron bewisar sig i gudaktighet, i tro eller trohet i det kall Herren gifwit, i kärlek till Herren och till hans återlösta, i tålamod eller ståndaktighet i alla motgångar, bedröfwelser och strider, i saktmodighet emot swaga och felande.

12 Kämpa trons goda kamp, fatta det ewiga lifwet, till hwilket du har blifwit kallad, och hwarom du har aflagt den goda bekännelsen inför många wittnen. 2 Kor. 9: 24 f. 1 Tim. 1: 18. 2 Tim. 4: 7. Fil. 3: 12 f.

Trons goda kamp är sanna kristnas dagliga strid mot synden och alla andeliga fiender. Den som kämpar, krönes icke, om han icke lagligen kämpar. 2 Tim. 2: 5. Ewigt lif har den trogna själen redan fattat genom tron och i hoppet, men måste fortfarande sträcka sig efter det, som är framföre, till dess målet är hunnet, och ewigt lif fullkomnadt i en förklarad uppståndelse. Dertill är en kristen kallad, och derpå utgår hans bekännelse, Timoteus hade wittnat offentligen, då han blef döpt och då han [band III, 574]blef inwigd till läroembetet samt genom evangelii predikan.

13 Jag bjuder dig inför Gud, som gör allt lefwande, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus har aflagt den goda bekännelsens wittnesbörd, 5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 6. Matt. 27: 11. Joh. 18: 33 f. 1 Tim. 5: 21.

Kristus blef dömd till döden på korset, emedan han wittnade om sanningen och bekände, att han war Guds Son. Matt. 27: 11. Joh. 18: 36. Många af hans wittnen hafwa beseglat wittnesbördet om honom med lidande och död, och detta kunde äfwen hända Timoteus, men Gud skall uppwäcka alla trogna till ewinnerligt lif; derföre bör ingen swigta i bekännelsen. Den som mister sitt lif för Kristi skull, han skall winna det.

14 att du håller budet obefläckadt, ostraffligt, intill wår Herre Jesu Kristi uppenbarelse,

Icke på döden, utan på Herren Jesu Kristi uppenbarelse wäntade de första kristna, och detta war Herrens befallning. Se Luk. 12: 35–40. Intill dess skulle de enhwar hålla budet obefläckadt och ostraffligt, nemligen allt det, som innehålles i salighetens budskap och utgör trons och kärlekens stora bud. Se 1 Joh. 3: 23. Med Kristi uppenbarelse står de troendes uppståndelse i det innerligaste sammanhang. Då han såsom solen låter ljuset stråla in i de troendes hwilokamrar, så wakna de upp och framföras med honom. 1 Tess. 4: 14.

15 hwilken den salige och ende herskaren, Konungen öfwer alla konungar och Herren öfwer alla herrar, i sinom tid skall låta oss se, 1 Tim. 1: 17. Upp. 17: 14. 19: 16.

Den salige och ende herskaren och konungen, som af sin salighets oändliga fullhet will saliggöra alla trogna, skall då låta den på hans högra hand upphöjde medlaren, menniskosonen, blifwa synlig såsom den af honom insatte Herren och konungen, som skall regera öfwer allt. Se Ps. 2 och Ps. 110. Honom böra wi derföre frukta och älska öfwer allting, så att wi icke genom någon pröfning eller menniskofruktan låta draga oss bort ifrån honom.

16 han, som allena har odödlighet och bor i ett otillgängligt ljus, hwilken ingen menniska har sett eller kan se, hwilken ware ära och ewigt wälde! Amen. 2 Mos. 33: 20. Joh. 1: 18. 1 Joh. 4: 1220.

Det är Gud allena, som har wäsentlig och ewig odödlighet i sig sjelf och af sig sjelf. Alla skapade wäsenden hafwa lifwet blott genom hans kraft och uppehållas blott genom den lifsgrund och den kraft, som han fortfarande gifwer. I anseende till sitt ewiga wäsende, som är oändeligen upphöjdt öfwer allting skapadt, ät Gud ett ewigt ljus, i hwilket ingen menniska, icke heller något annat skapadt wäsende kan blicka in, och han har ingen gestalt, han kan icke synas, han är blott genom enfödde Sonen uppenbar, Sonen är hans härlighets återsken och hans wäsendes afbild, honom tillhör all ära, allt herrawälde ewinnerligen. Derföre böra wi ock med hjerta, mun och hela wårt lefwerne gifwa honom ära, tack och lof.

17 Bjud dem som äro rika i denna werlden, att de icke högmodas eller sätta sitt hopp på owiss rikedom, utan på den lefwande Guden, som gifwer oss allt rikligen till åtnjutande, Job 31: 24. Ps. 62: 11. Mark. 4: 19. 10: 24. Luk. 12: 15. Jak. 5: 1 f.

Den lefwande Guden allena är den höga, ädla skatt, som räcker till för att tillfredsställa menniskosjälen i tid och ewighet; allt annat är icke blott förgängligt, owiss, och flyktigt, utan alldeles otillräckligt att gifwa själen nog. Derföre böra de rike i denna werlden icke sätta sitt hopp på rikedomen eller sin lycka, utan så anwända hwad Gud har gifwit, att det må lända till deras eget och andras bästa. En kristen, som har denna werldens goda, bör icke blott troget hushålla dermed, utan rikligen meddela efter Herrens wilja, ty just dertill är det jordiska gifwet.

18 att de göra godt, warda rika på goda gerningar, äro gifmilda och dela med sig, Gal. 6: 9 f.

Trons rikedom är Kristus sjelf, men äfwen de timliga tingen kunna förwandlas till rikedom för ewigheten, genom ett rätt anwändande, så att man dermed söker befrämja Kristi rike, hans ära och wåra medåterlöstas wälfärd; och då detta sker i tron och af kärlek till honom, har det sin nådelön med sig, ty han har lofwat, att en bägare kallt watten, gifwen för hans skull, icke skall blifwa utan lön.

19 samlande sig en god grund för det tillkommande, att de må fatta det rätta lifwet. Matt. 6: 20. Luk. 16: 9.

På sådant sätt kunna jordiska egodelar förwandlas till oförgängliga skatter, såsom Kristus säger: Sälj hwad du har och utdela åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen. — En god grund för det tillkommande betyder en skatt, som hwilar på en fast grund, förwarad för det tillkommande lifwet. I afseende på timliga egodelar kan man icke på samma gång ega dem och äfwen fatta det rätta lifwet, om man icke will anwända dem efter Herrens wilja. Derföre säger Kristus: För en rik är swårt att ingå i himmelriket. Men det är icke omöjligt. Den rike, som är en trogen förwaltare i Guds hushållning, har en wiss förmån framför den fattige, ty saligare är gifwa än taga.

20 O Timoteus, förwara det som är dig ombetrodt, och fly de oandeliga tomma orden och gensägelserna [band III, 575]från den wishet, som falskeligen så benämnes, 2 Tim. 1: 14. 2: 14 f. 1 Tim. 1: 4 f. 4: 6 f. Tit. 1: 14. 3: 9.

21 till hwilken somliga hafwa bekänt sig och derigenom farit wilse från tron. Nåd ware med dig! Amen.

Se Kol. 2: 8. Redan på den tiden och i följande tider har frestelsen warit stor att med mensklig kunskap och förnuftswishet uttränga och qwäfwa evangelii kunskap och trons lif; och nu är det wanligt, att man hos lärare i församlingen blott fordrat ett wisst mått af menskliga kunskaper, men fordrar ingen lefwande tro på Gud och hans ord. Mot sådant affall är här en kraftig apostolisk warning. Rikedomar och nyttiga kunskaper kunna gagna, om de anwändas wäl, men då de missbrukas och anwändas illa, blifwa de farliga och förderfliga, de blifwa afgudar i kristenheten. Mina barn, akten eder för afgudarne. 1 Joh. 5: 21.


  1. Se Ap. G. 6: 1 f.
  2. Se Ap. G. 11: 30.