| 210 | Fariseen och Publikanen. | Lukas' Evangelium. | Kap. 18. |
ingen bönhörelse sker. Inför honom står hwarenda bön i ett innerligt sammanhang med hela himmelrikets utweckling och fulländning, och derföre måste bönhörelsen komma på sitt rätta ställe; ty eljest skulle den icke passa till det stora hela. Hwarenda trogen bön kan liknas wid en tråd i en underbar wäfnad, den bedjande lemnar tråden, men förmår ej att infläta den på sitt rätta ställe. — Månne han skall finna tro på jorden? Ja! men de trogna skola wara få, se kap. 17: 10.
9 Och han sade äfwen till somliga, som förtröstade på sig sjelfwa, att de woro rättfärdiga, och som föraktade andra, denna liknelse:
10 Twå män gingo upp i templet för att bedja, den ene en farisé och den andre en publikan.
I förgården till templet, som låg på ett berg, församlade sig twå till tre gånger om dagen sådane Israeliter, som woro fromma eller wille synas wara det; der förrättade de sin bön med ansigtet wändt till det allraheligaste.
11 Fariseen stod och bad så för sig sjelf: Jag tackar dig, Gud, att jag icke år såsom andra menniskor, röfware, orättfärdige, horkarlar eller ock såsom denne publikan. Upp. 3: 17.
12 Jag fastar twå gånger i weckan; jag gifwer tionde af allt hwad jag förwärfwar.
Det ordet för sig sjelf, v. 11, är märkwärdigt och skall wisa oss, att det war han sjelf, som gjorde sin bön, och att det icke war den Helige Ande, som lärde honom bedja. Han talade med sig sjelf och icke med Gud. Hwad han gjorde skalle wara bön, men han bad ej om någonting; ty han tyckte sig wara rik, hafwa öfwerflöd och behöfwa intet; han stödde sig på sin egen rättfärdighet och, i det han låtsar tacka Gud, framhåller han sig såsom bättre än andra menniskor och gifwer sig sjelf äran; ty han talar just om, att han gjorde mer än det, som i lagen war befaldt, v. 12. Jfr Matt. 23: 33. På sitt hjertas beskaffenhet tänkte fariseen icke, och den rätta meningen af Guds lag war för honom förborgad. Han talar blott om gerningar, men huru långt är han ifrån en sådan syndares förödmjukelse, som säger: jag fattig, syndig menniska!
13 Och publikanen stod långt ifrån och wille icke ens lyfta sina ögon upp till himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: Gud, miskunda dig öfwer mig syndare! Esr. 9: 6.
Publikanen wågade icke gå långt in i tempelgården, eller upplyfta sina ögon till himmelen utan insåg och bekände sina synder och sin owärdighet, och anropade Gud om barmhertighet. I fariseens bön finnes ingen kunskap om, eller tanke på de twå wigtiga orden: synden och nåden. Men publikanen bekänner sig wara en syndare och ropar om nåd. Sådan måste en syndares bön wara.
14 Jag säger eder: Denne gick hem rättfärdigad mer än den andre; ty hwar och en som upphöjer sig, han skall warda förnedrad, men den som förnedrar sig, han skall warda upphöjd. Job 22: 29. Ords. 29: 23. Matt. 23: 12. Luk. 14: 11. 1 Petr. 5: 5.
Publikanen gick hem rättfärdigad, mer än, det är framför fariseen. Fariseen blef icke rättfärdiggjord, utan hade sina synder i behåll; ty han hade icke bekänt sina synder eller bedt om nåd och rättfärdighet, utan trott sig wara rättfärdig redan genom sina gerningar. Publikanen allena blef sina synder qwitt, emedan han lade dem ned inför nådatronen. Härwid är dock att märka, att denne farisé war en af de allra bästa, emedan han, oaktadt sin egenrättfärdighet, sökte att gifwa Gud äran och tackade, att han war sådan, som han war. De fleste fariseer i wår tid bjuda aldrig till att tacka Gud. Står det nu så illa till med den bäste farisé, huru skall det då gå med de sämste? Märkom wäl: så länge menniskan will gälla något sjelf och hjelpa sig sjelf, så kan hon icke blifwa delaktig af den rättfärdighet, som Gud gifwer af sin blotta nåd, ty hon begär den icke; och huru skulle hon begära af Gud, hwad hon menar sig hafwa af sig sjelf? 1 Petr. 5: 5.
15 Och de buro äfwen små barn fram till honom, att han skulle taga på dem; men då hans lärjungar sågo det, näpste de dem. Matt. 19: 13 f. Mark. 10: 13 f.
Det ordet små barn uttryckes på grundspråket med ett eget ord, som betyder mycket små barn, och detta ord wisar oss, att man får framföra till Herren Jesus icke blott sådana barn, som kunna förstå något om honom, utan också barn af den allra spädaste ålder, se Matt. 19: 13, 14.
16 Men Jesus kallade dem till sig och sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådaua hörer Guds rike till.
17 Sannerligen säger jag eder: Hwilken som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig der in.
Se Matt. 18: 3. Mark. 10: 15. Publikanens ödmjuka sinne, v. 13, och det rätta barnasinnet, som här menas, äro i hufwudsaken detsamma och kunna blott werkas af Herrens Ande. Det ordet mottager wisar oss tydligt, att äfwen i de små barnens hjertan kan den Helige Ande upptända emottagande tro, fastän de icke kunna hafwa medwetande deraf, lika lätt, som det war för Gud att gifwa dem det lekamliga lifwet, innan de wisste deraf. Det är blott med tron själen kan taga emot Guds rike. — Således, då ett barn emottager Guds rike, så har det tro. De som icke i lekamligt afseende äro barn, måste dock blifwa såsom barn i ande och sinne för att kunna mottaga Guds rike såsom barn.
_214.jpg&oldid=347638){kind=link}