| 390 | Rättfärdighetens frukt. | Pauli Bref | Kap. 5. |
5 Kapitlet.
De rättfärdiggjordas frid. Döden genom Adam; lifwet genom Kristus.Då wi nu hafwa blifwit rättfärdiggjorda af tron, hafwa wi frid med Gud genom wår Herre Jesus Kristus, Joh. 14: 27. Ef. 2: 13 f.
”Då Gud är försonad med oss genom sin Sons död, kap. 3: 24, 25; kap. 5: 10, och tron på denna nåd räknas oss till rättfärdighet, kap. 4: 3, så upphör Guds wrede öfwer oss i kraft af rättfärdiggörelsen. Här är ännu icke fråga om upphörandet af wår fiendskap emot Gud genom en ny skapelse i oss (derom i kap. 8: 2 följ.), utan fastmer om upphörandet af Guds wrede emot syndarne och den derigenom inträdande friden från Guds sida. Rättfärdiggörelsen ändrar wäsendtligen Guds förhållande till oss och dermed sedan wårt förhållande till Gud. Joh. 14: 27. Ef. 2: 13, 14.”
2 genom hwilken wi ock hafwa fått tillträdet genom tron till denna nåd, i hwilken wi stå, och berömma oss af hoppet om Guds härlighet. Joh. 10: 9. 14: 6. Ef. 2: 18. 3: 12. Ebr. 10: 19.
D. ä.: Genom hwilken wi ock hafwa fått och alltifrån wår omwändelse hafwa haft det beständiga tillträdet genom tron till denna nåd, nemligen rättfärdiggörelsens nåd, i hwilken wi stå, eller i hwilken wi fått ett nådastånd o. s. w. Så omfattar den rättfärdiggjorda menniskans nådastånd ett stort sammanhängande helt, hwarom aposteln säger i anseende till dess början: wi hafwa fått tillträdet; i anseende till det närwarande: wi hafwa frid, v. 1, och i anseende till det tillkommande: ”och berömma oss (jemf. kap. 3: 27) af hoppet om Guds härlighet”.
3 Men icke det allenast, utan wi berömma oss ock af wåra lidanden, emedan wi weta, att lidandet werkar tålamod, Fil. 1: 29. Jak. 1: 3 f.
Lidandet med alla dess bedröfwelser synes bringa oss icke åt härligheten, utan åt döden, och likwäl är det twärtom för de trogna. Hos de otrogna har lidandet med sig otålighet och knot. De trogne åter kunna icke blott betrakta de lidanden, som träffa dem, såsom de böra betraktas, utan ock berömma sig deraf, i det de weta, att lidandet werkar tålamod d. ä. stilla undergifwenhet och ihärdigt bidande efter hjelp och salighet under sjelfwa motgången.
4 och tålamodet bepröfwelse, och bepröfwelsen hopp, Ebr. 10: 36.
Bepröfwelse ”är när någon är wäl försökt och kan tala derom såsom en, som warit med”. L. — Denna genom bepröfwelserna wunna förfarenhet werkar det hopp, hwarom v. 2 talar.
5 men hoppet låter icke komma på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i wåra hjertan genom den Helige Ande, som har blifwit oss gifwen.
Hoppet, nemligen det sålunda werkade, låter icke komma på skam, utan förer twärtom till ära och härlighet; ty det har sin grund icke i något, som är och sker i menniskan, utan i Guds kärlek till oss, som är lik en ström, utgjuten i wåra hjertan, och det genom den Helige Ande, som har blifwit oss gifwen genom tron såsom inseglet och underpanten på wår rättfärdiggörelse och wårt barnaskap.
6 Ty medan wi ännu woro swaga, har Kristus, när tiden war inne, dött för ogudaktiga. Ef. 2: 1 f. Kol. 2: 13. 1 Petr. 3: 18.
Ty medan wi ännu woro swaga, d. ä. kraftlösa till det goda, har Kristus, när den i Guds ewiga rådslut bestämda tiden war inne, när wår nöd war som störst, dött för ogudaktiga, nemligen i deras ställe och således till förwärfwande åt dem af det ewiga lifwet. Och såsom nu tron är så fast betryggad genom hwad Guds kärlek redan gjort, så är ock hoppet betryggadt för det som hans kärlek allt framgent skall göra. Att Kristus är död för oss, är bewiset på Guds kärlek, 1 Joh. 3: 16, och grunden dertill, att hoppet icke kommer på skam.
7 Ty näppeligen will någon dö för en rättfärdig; för den gode torde någon werkligen hafwa mod att dö.
D. ä. näppeligen lär någon gå i döden för en rättfärdig, blott och bart för det att han är rättfärdig eller rättskaffens. För den gode, d. w. s. för den som bewisat någon en synnerlig godhet, torde någon, nemligen den, som åtnjutit godhetsbewisningen, wåga sitt lif, af tacksamhet för det goda, som kommit honom till del.
8 Men Gud bewisar sin kärlek till oss deruti, att Kristus har dött för oss, medan wi ännu woro syndare.
Ibland menniskor will ingen dö för en rättfärdig eller oskyldig, då man af denne rättfärdige ej rönt någon personlig godhetsbewisning; ja, knappt will någon dö för en wälgörare och wän. I den romerska historien förekomma werkligen exempel på sådana, som gått i döden för wälgörare, men intet exempel på sådana, som gått i döden för någon i allmänhet rättrådig, än mindre för en fiende. Men hwad ingen annan welat eller wågat, det har Kristus gjort. Och derföre ät det som Gud bewisar eller framställer sin kärlek till oss till wårt behjertande och beundran, deruti att Kristus har dött för oss, medan wi ännu woro icke goda, nej icke en gång rättfärdiga, utan syndare, medan således ännu syndens skuld hwilade öfwer oss, då wi ännu icke woro af nåd frikända från fördömelsen.
9 Mycket mer skola wi då, sedan wi nu hafwa blifwit rättfärdiggjorda i hans blod, genom honom warda frälsta ifrån wreden. 1 Tess. 1: 10.
Frälsta ifrån wreden, som blifwer öfwer den obenådade, och hafwa friden, v. 1, som följer med rättfärdiggörelsenåden.
10 Ty om wi, medan wi woro fiender, blefwo försonade med Gud genom
_394.jpg&oldid=347989){kind=link}