Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Jakobs Bref

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Johannes’ tredje Bref Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Jakobs Bref
Judas’ Bref  →


[ band III, 667 ]

Jakobs Bref.

Inledning.

Detta bref blef sannolikt skrifwet i Jerusalem omkring år 61 efter Kristi födelse af Jakob, som der war församlingens föreståndare och sedan led martyrdöden. Han kallas Jakob den lille eller yngre och war son af Alfeus eller Klopas. (Jakob ben äldre led martyrdöden tidigt, se Ap. G. 12: 2. Han war Sebedei son och en broder till evangelisten och aposteln Johannes.) Jakob den lille, Mark. 15: 40, förde ordet på det apostoliska mötet i Jerusalem, Ap. G. 15: 13, och nämnes Gal. 1: 19; kap. 2: 9. Detta bref kan sägas hafwa fyra hufwudafsigter, nemligen 1:o att trösta de kristna och uppmuntra och styrka dem i de många pröfningar, frestelser och bedröfwelser, som öfwergingo dem, kap. 1: 2 till kap. 2: 9; 2:o att bewisa den döda trons oduglighet till saligheten och wisa, att sann tro alltid måste bära frukt i kärlek och goda gerningar; 3:o att allwarligt warna mot tungans missbruk och mot köttsligt nit och det högmod, som will tillwälla sig domsrätt öfwer andra och sjelf tränga sig in i läroembetet; 4:o särskilda warningar och förmaningar beträffande åtskilliga lefnadsförhållanden.

1 Kapitlet.

Uppmaning till tålamod i pröfningen och till ordets görande.

Jakob, Guds och Herren Jesu Kristi tjenare, helsar de tolf stammarna i förskingringen.

Jakob skrifwer icke blott till de kringspridda kristna, som förut tillhört Israel efter köttet och hade sin härkomst från någon af Israels tolf stammar, utan till alla kristna, som utgöra ett andeligt Israel; ty alla, som från hedendomen blifwit omwända till Kristus, äro inympade i den gamla stammen af Israel, som liknas wid ett oljeträd, se Rom. 11: 17; se ock Ap. G. 26: 7. 1 Petr. 1: 1. Att aposteln helsar dem innebär att han tillönskar dem frid och fröjd i Herren. Se Matt. 28: 9. Luk. 1: 28. Ap. G. 23: 26.

2 Hållen det för all glädje, mina bröder, när I råken i mångahanda frestelser, Matt. 5: 11 f. Ebr. 12: 11. 1 Petr. 1: 6.

3 wetande, att eder bepröfwelse i tron werkar tålamod, Rom. 5: 3.

Ordet frestelser betyder här pröfningar, försökelser genom allahanda inre eller yttre nöd, bedröfwelse och lidande. Fastän all aga, så länge den påstår, icke synes wara till glädje, utan till sorg, Ebr. 12: 11, så skola de troende hålla pröfningen för en orsak till glädje, dels såsom ett bewis på barnaskapet, Ebr. 12: 6, 7, dels emedan den himmelske Fadren med bedröfwelsen åsyftar själens tillwäxt i nåden och rikliga andeliga frukter; och såsom frukt nämnes här först tålamod eller ståndaktighet, se 1 Petr. 1: 6; kap. 4: 12.

4 men tålamodet hafwe ett fullkomligt werk, på det att I mån wara fullkomlige och hele och icke hafwa någon brist.

Tålamodet eller ståndaktigheten måste hålla ut och framhärda intill änden och icke tröttna. Nådens werk i hjertat skall fullbordas under tålamod och ståndaktighet i bedröfwelserna, se Kol. 1: 28. Fil. 3: 15. Såsom offren och presterna i det gamla testamentet måste wara utan brist och lyte, så will Herren just genom pröfningar och lidanden rena och luttra de troende från widlådande syndaförderf och hela deras fel och brister och lära dem, att allt mera helt och odeladt hålla sig wid Jesus allena, ty i honom är själen hel och fullkommen. Se Ebr. 10: 14–22.

5 Men om någon af eder har brist på wishet, han bedje derom af Gud, som enfald och utan förebråelser gifwer åt alla; och hon skall warda honom gifwen. Ords. 2: 3 f. Matt. 7: 7 f. Jak. 5: 13 f.

I pröfningarna, i synnerhet i de pröfningar, som bestå i swåra förföljelser, behöfwa de troende både grundlig insigt i sanningens ord samt kraft och wishet att rätt förhålla sig i sin swåra belägenhet. Här är bestämd befallning gifwen att bedja Gud derom, och en full försäkran, att han bönhörer; han gifwer i enfald, nemligen med helt hjerta och fullkomlig kärlek, och icke såsom menniskor stundom gifwa, hjertlöst, eller med deladt hjerta; och ofta följer med gåfwan från en menniska alldeles ingen wälwilja. Dessutom, då menniskor ofta anlitas, tröttna de och [ band III, 668 ]förebrå de behöfwande det goda, som blifwit dem bewisadt; men så gör icke Herren, han will alltid gifwa och hjelpa; den som beder, han får.

6 Men han bedje i tro, icke twiflande; ty den som twiflar är såsom hafwets wåg, som af wädret drifwes och kastas. Matt. 21: 21. Mark. 11: 24.

7 Ty en sådan menniska tänke icke, att hon kan få något af Herren,

8 hon som är twehågsen och ostadig i alla sina wägar.

Att bedja i tro är att bedja i Jesu namn och i förtröstan på hans förtjenst och bestämda löfte, Joh. 14: 11, så att man icke twiflar, se Matt. 21: 21. Då man twiflar, så är det ett förringande af Guds ära och af Jesu namn. Antingen är man då icke rätt wiss på hans ord och goda wilja att hjelpa, eller tänker man blott på sin egen owärdighet och huru swagt och illa man beder o. s. w. Detta senare är den wanliga orsaken till twifwel och misströstan; och det kommer deraf, att den, som så tänker, icke beder helt och hållet i Jesu namn, utan will ännu till någon del bygga på egen wärdighet, på sin böns beskaffenhet o. s. w. Den, som ännu beder på detta sätt, har ingen fasthet i tron, utan drifwes hit och dit af inre och yttre frestelser och är osäker och wacklande både i hjertat och i lefwernet. Men den, som will förtrösta på Jesus allena, bedja i hans namn och blott för hans skull wäntar att blifwa bönhörd, är icke en sådan twiflare. Honom bönhörer Herren.

9 Men den broder, som är ringa, han berömme sig af sin höghet.

Ehuru fattig och ringa en kristen är, står han dock högt inför Gud; han är ett Guds barn, arfwinge till ewigt lif, och bör icke för sin ringhets skull wara modfäld, utan fröjda sig öfwer sin upphöjelse från syndens träldom till Guds barns härliga frihet. Att berömma sig betyder att fröjda sig i Herren, och prisa hans namn. Fil. 4: 4. Kol. 3: 17. Rom. 5: 2, 3, 11.

10 och den rike af sin ringhet; ty såsom blomster på gräs skall han förswinna. Ps. 103: 15 f. 2 Kor. 12: 9. 1 Petr. 1: 24.

Den rike och högt uppsatte bör deremot berömma sig, fröjda sig och tacka Gud derför, att han blifwit af Herren förnedrad, ringa och förödmjukad inför honom samt delaktig af den oförgängliga rikedomen, så framt han lefwer i Guds Sons tro; men i annat fall har han alldeles intet annat att berömma sig af, än att han wissnar och förgås. Kroppens förgänglighet är de troendes upphöjelse, 2 Kor. 4: 16, men de otrognas förnedring, Ps. 49: 12–21.

11 Ty solen gick upp med sin brand och förtorkade gräset, och dess blomster föll af, och dess sköna fägring förgicks; så skall ock den rike förwissna på sina wägar.

Hastigt och säkert, fastän stilla och obemärkt, wissna gräs och blommor under brännande solhetta; och lika wisst förwissnar och förgås den menniska, som icke har ewigt lif i Kristus. Det hjelper icke, att han är mägtig eller har många wägar och anslag och eger mycket af förgänglighetens härlighet.

12 Salig är den man, som tåligt lider frestelse; ty då han blifwit bepröfwad, skall han få lifwets krona, hwilken Gud har lofwat dem som älska honom. Matt. 10: 22. 2 Tim. 4: 7 f. 1 Petr. 3: 14.

Det ordet tåligt förutsätter tron såsom tålamodets grund, v. 3. Pröfningens härliga frukt är det ewiga lifwets owanskliga segerkrona, se 2 Kor. 9: 2125. 2 Tim. 4: 7, 8. Upp. 2: 10. Tron och kärleken till Gud blifwa under lidandet pröfwade, stadfästade och förökade.

13 Ingen säge, då han blifwer frestad: jag frestas af Gud; ty Gud frestas icke af ondt, och sjelf frestar han ingen,

14 utan hwar och en warder frestad, då han af sin egen begärelse drages och lockas.

Sedan aposteln omtalat de försakelser och pröfningar, som genom Herrens skickelse komma öfwer de troende, för att befrämja deras sanna wälfärd, talar han nu om frestelsen till synd; och sjelfwa pröfningarne, som komma genom Guds skickelse, kunna genom menniskans eget förderf blifwa anledning till swåra frestelser; djefwulen, werlden och köttet inblanda sig och fresta till twifwel, misströstan, egenmäktiga utwägar, trotsighet mot fienderna, sjelfförswar, bitterhet o. s. w., och frestelserna äro af otaliga slag. Men aposteln warnar för den farliga tanken, att det kunde wara Guds mening att fresta menniskan till det onda. Gud är sjelf oändligt upphöjd öfwer allt syndigt, och det är omöjligt att han kunde fresta en menniska till något ondt; jemför Matt. 6: 13. Luk. 22: 3–6. Djefwulens och werldens frestelser skulle icke wara så farliga, om de icke motswarades af menniskans egen begärelse; genom begärelsen warder hon dragen och lockad, men hon kan icke bringas på fall, utan att samtycke till det onda; men redan den onda begärelsen är i sig sjelf syndig, och synd är sjelfwa det onda anlaget, hwarifrån denna begärelse kommer. Sålunda hafwa de troende i sig sjelfwa fortfarande synd, såsom inneboende förderf, men de hafwa daglig nåd och förlåtelse i Kristus. 2 Mos. 20: 17. Ps. 51: 7. Rom. 6: 12.

15 Derefter, sedan begärelsen har aflat, föder hon synd, men då synden blifwit fullbordad, föder hon död. Rom. 6: 23.

Den syndiga begärelsen i menniskan är såsom en lockande sköka, och då wiljan dertill samtycker, så sker liksom en aflelse, och det foster, som bildas och födes, är den werksynd, hwartill frestelsen drager. Då werksynden är fullbordad, så föder hon död, nemligen andelig och ewig död; dock säger aposteln icke bestämdt, att den andeliga döden strax inträder helt och hållet, utan synden föder död; den är ett gift, ett frö, som oundwikligen föder död, [ band III, 669 ]om icke den enda kraftiga läkedomen anwändes och räddar själen, se 1 Joh. 2: 1, 2. Men ofta är ett uppsåtligt syndafall så beskaffadt, att det är en fullbordad andelig död, som gör slut på ett sjukligt, twinande lif i den arma själen. Se 1 Joh. 5: 16, 17. Es. 59: 4, 5. Rom. 6: 23. Es. 2: 1.

16 Faren icke wilse, mina älskade bröder.

Det wore en stor willfarelse att wilja gifwa någon annan än sig sjelf skulden till frestelserna, såsom Adam sköt skulden på Eva och derigenom på Gud sjelf, då han sade: qwinnan, som Du gaf mig! och som Eva sköt skulden på ormen, se 1 Mos. 3: 12, 13. Lika farligt är att tänka, att synden icke är så farlig, att den föder död. Se Ef. 5: 6.

17 All god gåfwa och all fullkomlig skänk kommer ned ofwanefter från ljusens fader, hos hwilken ingen förwandling finnes eller någon wexlingens skugga. Joh. 3: 27. 2 Kor. 4: 7.

18 Efter sin wilja har han födt oss genom sanningens ord, att wi skulle wara en förstling af hans skapade warelser. Joh. 1: 13. 2 Kor. 4: 15. 1 Petr. 1: 23.

Från Gud kommer icke frestelsen till ondt; ty ingenting annat än goda och fullkomliga gåfwor kunna komma ifrån Herren: och allt det, som är godt, det är en skänk, en fullkomlig nådegåfwa från honom och får icke tillskrifwas menniskan sjelf eller någon naturkraft eller den blinda slumpen. Gud kallas här ljusens fader, icke blott himlaljusens skapare, 1 Mos. 1: 3, 4, 16, 18, utan enfödde Sonens Fader, som är werldens ljus, och de troendes Fader, som äro kallade att lysa såsom ljus i werlden, se Fil. 2: 15. Genom sanningens ord, som är ljus, har han födt dem till ljusets barn, 1 Tess. 5: 5, efter sin wilja, efter sin fria nåd, Es. 1: 5. Joh. 1: 13; kap. 3: 5. Sanningens ord, som är evangelium om Kristus, är den lifskraft, den himmelska säd, hwaraf Guds barn födas. Rom. 1: 16. Hos Gud är ingen förwandling eller wexlingens skugga, såsom på wår jord dag och natt omwexla, fastän solen sjelf alltid är detsamma klara ljuset på himmelens fäste. Gud år oföränderlig i sin sanning och i sin godhet. Mörker och dunkelhet hos de troende kommer blott af deras egen föränderlighet. De hafwa icke ljus i sin egen natur, derföre skola de akta på sanningens ord och wandra i hans ljus. 2 Petr. 1: 19. 2 Kor. 4: 6. Joh. 12: 35, 36. Om Guds barn såsom förstlingar i Guds skapelse, se Rom. 8: 23. 2 Kor. 15: 22, 23.

19 Derföre, mina älskade bröder, ware hwar och en menniska snar till att höra, sen till att tala, sen till wrede. Jak. 3: 1 f., 13 f.

20 Ty en mans wrede gör icke det som är rätt inför Gud.

Emedan de troende äro födda till ljusets barn genom sanningens ord, skola de ifrigt höra och akta på detta ord, men wara warsamma i tal och omdöme och akta sig för hetsighet, wrede och bitterhet. Den heliga wrede och nitälskan mot det onda, som bör finnas hos de troende, skall wara förenad med kärlek, mildhet och godhet. Matt. 5: 44. Gal. 5: 22. Hos dem som wredgas, råder icke Herrens wilje, då wreden får göra sin wilja; och det wreden gör, är alltid orätt. Se Rom. 12: 19–21.

21 Läggen fördenskull bort all orenhet och ondskans myckenhet, och mottagen med saktmodighet det inplantade ordet, som kan frälsa edra själar. Kol. 3: 8. 1 Petr. 2: 1 f. Luk. 8: 1115.

Allt syndigt och orent måste bortläggas, se Ebr. 12: 1. Es. 4: 4. 2 Petr. 2: 20–22. Ondskans myckenhet, d. ä. ondskans utbrott och werkställighet. Mot det onda i hjertat skall en kristen i Herrens kraft waka och bedja, så att det icke kommer till utflöde och utbrott. Utur hjertats djup kan blott Herren taga det bort. Här syftas i synnerhet på wrede och häftighet, v. 19, 20. Ordet måste blifwa med saktmodighet, stilla beredwillig hängifwenhet emottaget; samma ord, som redan är inplantadt hos de pånyttfödda, v. 18, det behöfwa de till daglig näring, 1 Petr. 2: 2, och deruti är salighet både för detta och det tillkommande lifwet.

22 Och blifwen ordets görare och icke allenast hörare, bedragande eder sjelfwa. Matt. 7: 2124. Rom. 2: 13. 1 Joh. 3: 7.

23 Ty om någon är ordets hörare och icke dess görare, är han lif en man, som betraktar sitt naturliga ansigte i en spegel. Matt. 7: 26.

24 ty då han har betraktat sig, går han derifrån och förgäter strax, hurudan han war;

Den, som blott hörer ordet, men icke gör det, bedrager sig sjelf och bygger sitt hus på sanden, Matt. 7: 26, menande att allt är wäl dermed, att han hörer ordet. Guds ord skall wara såsom en spegel för själen, och det är icke nog med, att man en gång deruti fått syn på sitt syndaelände och sökt och funnit nåd hos Herren Jesus, utan det är nödwändigt att hafwa ordet till ett beständigt rättesnöre för tankar, ord och gerningar, och till en spegel, hwaruti man skådar, för att hos sig sjelf uppsöka allt orent, som widlåder själens ansigte. De, som försumma detta, äro i fara att draga Guds nåd till lösaktighet, så att de tillegna sig försoningen i Kristus, men akta icke om att wandra i Kristus. Se 2 Kor. 7: 1. Gal. 5: 25.

25 men den som har skådat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förblifwit derwid och icke blifwit en glömsk hörare, utan en werksam görare, han skall wara salig i sin gerning.

Den som skådar in eller djupt och träget blickar in i evangelii frihets fullkomliga lag, som will hafwa och hos menniskor werka fri kärlek och fri lydnad, den som med ögonen [ band III, 670 ]öppnade af Herrens Ande, Upp. 3: 18, sålunda skådar i denna lag och icke blott hörer, utan gör derefter, i det han genom tron blifwer deruti, densamme skall wara salig uti sin gerning. Meningen är icke, att densamme då blifwer salig eller får den ewiga saligheten för sin gernings skull, utan att han då redan är salig deruti (enligt grundtexten). Det är redan salighet i detta lifwet, att hafwa ewinnerligt lif i Kristus och af kärlek hålla hans bud. Se Joh. 14: 23. Att wara i Kristus är salighet!

26 Om någon menar sig tjena Gud, men icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjerta, hans gudstjenst är fåfäng. 1 Petr. 3: 10.

Tungans syndiga bruk anföres såsom exempel på dem, som bedraga sig sjelfwa, i det de blott äro ordets hörare, men icke ordets görare, v. 22; kap. 3: 3—8. Sådana menniskors förmenta gudstjenst år fåfäng.

27 Detta är en ren och obefläckad gudstjenst inför Gud och Fadren, att besöka fader- och moderlösa barn och enkor i deras bedröfwelse och bewara sig obesmittad af werlden.

Den fåfänga gudstjensten, v. 26, är oren och besmittad. Gud är kärleken, och här framställas exempel på den kärlek, som Guds barn skola utöfwa, hwarwid faderlösa och moderlösa barn och enkor, såsom de mest wärnlösa och hjelpbehöfwande, anföras såsom föremål för kärleksbewisningen, hwarjemte de skola taga sig till wara för att köttets och andens besmittelse. 2 Kor. 7: 1. Härwid behöfwes den dagliga reningen. 1 Joh. 1: 7. Upp. 7: 14. Ebr. 9: 14.

2 Kapitlet.

Warning för anseende till personer. Skilnaden mellan lefwande och död tro.

Mina bröder, då I tron på wår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre, så hafwen icke anseende till personer.

2 Ty om i eder församling inkommer en man med guldring på fingret och lysande klädnad, och äfwen en fattig inkommer i smutsig klädnad,

3 och I sen på den som bär den lysande klädnaden och sägen till honom: sätt dig här beqwämt, och sägen till den fattige: stå du der, eller: sätt dig här nedanför min fotapall;

4 ären I då icke oense med eder sjelfwa och blifwen domare med onda tankar?

Tron på Jesus Kristus, wår Herre, som aposteln kallar härlighetens Herre, för att antyda tomheten af alla menskliga åtskilnader, är ju en wiss tillförsigt om det man hoppas, en öfwertygelse om ting som icke synas, Ebr. 11: 1; således är det nödwändigt, att de, som tro på honom, se bort från det, som för ögonen är, och deremot hafwa Jesus och hans härlighet för ögonen. Och då måste all mensklig härlighet blifwa till intet. De, som tillhöra Kristus, hafwa en hög wärdighet, såsom Guds barn, antingen de i lekamligt afseende äro fattiga eller rika, ringa eller högt uppsatte. Från denna synpunkt böra alla sanna kristna bedöma och bemöta sina medmenniskor. Således äro enkor, fattiga, faderlösa och moderlösa barn, kap. 1: 27, lika dyrt aktade inför Herren, som de rikaste och mägtigaste, ty han omfattar alla med lika stor barmhertighet, och alla äro lika dyrt återlösta. Erfarenheten wisar nogsamt, huru stor frestelsen är äfwen för Guds barn att göra skilnad emellan rika och fattiga, mellan höga och ringa, i bemötande och umgängessätt, men aposteln säger, att sådan skilnad icke kommer öfwerens med tron på härlighetens Herre, emedan wi då döma efter onda tankar. Härwid kommer dock i borgerligt afseende det fjerde budet och andra föreskrifter, såsom Rom. 13: 1–7, i betraktande.

5 Hören, mina älskade bröder! Har icke Gud utwalt de fattiga i denna werlden till att wara rika i tro och arfwingar till det rike, hwilket han har lofwat dem, som älska honom? Matt. 5: 3. 2 Kor. 1: 26. 2: 9.

6 Men I hafwen föraktat den fattige. Är det icke de rike, som förtrycka eder, och är det icke de, som draga eder inför domstolarna?

7 Är det icke de, som hata det sköna namnet, hwarmed I ären benämnde?

Just den omständighet, att många fattiga och enfaldiga, men icke många efter köttet wisa, icke många mägtiga, icke många ädlingar äro kallade (2 Kor. 1: 26), bör för Guds folk wara ett kraftigt bewis, att Herren ide gör afseende på stora naturliga gåfwor eller timlig höghet, ära och rikedom, wid menniskors utkorelse till ewinnerligt lif. Många, som i det lekamliga äro mycket fattiga, äro rika i tron på Herren, och trons rikedom är oförgänglig. Upp. 2: 9. (V. 6) De kristna blefwo först förföljda af de rika och mägtiga, af öfwersteprester och skriftlärda o. s. w., och sådana rika och mägtiga finnas, som kallas kristna, men likwäl förtrycka de fattiga, och äfwen detta bör lända till warning för sanna kristna, att icke för högt uppskatta werldslig rikedom, magt, ära och anseende. (V. 7) Då sådana rika, som kallades kristna, förtryckte eller föraktade de fattiga, så wanärade de det kristna namnet. Många rika Judar och hedningar woro uppenbare försmädare. Det kristna namnet är det enda sköna namn, som finnes, ty blott Kristus är god; menniskan är i sig sjelf icke god, utan ond, och kan blott i Kristus blifwa god såsom en ny menniska. Den, som är en rätt kristen, den har ett skönt namn, ty det höga namn, hwarefter han kallas, är det namnet Kristus. Men häraf följer, att alla, som kallas kristna, men icke tro på honom och lyda honom, äro skrymtare.

8 Om I nu fullgören detta konungsliga lagbud enligt skriften: ”Du skall [ band III, 671 ]älska din nästa såsom dig sjelf”, så gören I wäl; 3 Mos. 19: 18.

Skriften säger: Kärleken är lagens fullbordan, men den sanna kärleken finnes blott hos dem, sam lefwa i Guds Sons tro; och blott den, som älskar Kristus, kan i honom älska sin nästa såsom sig sjelf. Detta bud är gifwet af den himmelske konungen, och han will inplanta det hos dem, som tillhöra det konungsliga presterskapet. 1 Petr. 2: 9, att de med himmelsk konungslig kärlek skola älska sin nästa, utan afseende på personen, v. 1—4.

9 men om I hafwen anseende till personer, så gören I synd och blifwen af lagen öfwerbewisade såsom öfwerträdare. 3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17. 16: 19.

Den, som har anseende till personer, eller werldslig wisdom, magt och rikedom, bryter emot lagen, ty han bryter emot kärlekens bud, som är hufwudsumman af lagen, och derföre drabbar honom den bestraffning och hotelse, som lagen innehåller. Gal. 3: 10.

10 Ty om någon håller hela lagen, men felar i ett, är han saker till allt, 5 Mos. 27: 26.

11 ty den som sade: ”Du skall icke göra hor”, han sade ock: ”Du skall icke dräpa”. Om du nu icke gör hor, men dräper, så är du lagens öfwerträdare. 2 Mos. 20: 13 f.

Det är således till lagens fullbordan ingalunda nog dermed, att man håller några delar deraf i yttre afseende, ty äfwen om det wore möjligt, att helt och hållet fullborda lagen utom i ett enda stycke, så wore man dock för denna ena öfwerträdelses skull en öfwerträdare af hela lagen, som utgör ett enda lefwande helt; likasom då någon sårar sin nästa i en lem, hand eller fot, så är det ett brott emot den menniskan i dess helhet, och icke blott emot handen eller foten. Lagen är Herrens. Herren är en; och förbrytelse emot en enda punkt af lagen är förbrytelse, emot Herren sjelf. Detta upplyser aposteln med tydliga exempel, v. 11. Häraf skola de kristna weta, att ännu mera är den en lagens öfwerträdare som öfwerträder kärlekens konungsliga bud, v. 8. Jemför Matt. 5: 19.

12 Talen så och gören så, som det höfwes dem som en gång skola dömas genom frihetens lag.

Om frihetens lag, se kap. 1: 25. Den gamla lagens dom är stäng, men wida strängare dom öfwergår dem, som bryta emot evangelium, som är frihetens fullkomliga lag. Se Matt. 25: 41–45.

13 Ty dom utan barmhertighet skall öfwergå den som icke har gjort barmhertighet. Barmhertigheten berömmer sig mot domen. Matt. 6: 15. 18: 32 f.

Barmhertigheten är en nödwändig frukt af den lefwande tron, och der barmhertigheten fattas, der finnes icke heller sann tro, och då gäller den redan fälda domen: Den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom. Joh. 3: 36. Men barmhertigheten berömmer sig mot domen. Matt. 25: 35–40; kap. 5: 7.

14 Hwartill gagnar det, mina bröder, om någon säger sig hafwa tro, men icke har gerningar? Icke kan wäl tron frälsa honom? Matt. 7: 26.

Den, som icke i kärlek utöfwar kärlekens gerningar såsom en frukt af tron, den har ingen sann tro. En tro utan lefwande kärlekswerksamhet är inbillad, i sig sjelf död, och kan icke frälsa; ty der saknas Kristi Ande, Rom. 8: 9, och den, hos hwilken Kristi Ande saknas, hörer icke honom till. Detta bewisar aposteln i följande versen genom exempel af en kärlek, som yttrar sig blott i ord, men icke i gerning.

15 Och om en broder eller en syster är naken och icke har föda för dagen,

16 och någon af eder säger till dem: gått i frid, wärmen eder och mätten eder, men I icke gifwen dem hwad deras kropp behöfwer, hwartill gagnar det? 1 Joh. 3: 17 f.

Lika litet som sådana tomma ord skulle hjelpa den nödstälde, lika litet hjelper den tro, som icke är werksam i kärleken. I Kristus Jesus gäller intet, utan tro, som är werksam genom kärlek. Gal. 5: 6.

17 Så är ock tron, om hon icke har gerningar, död i sig sjelf.

Död, owerksam, onyttig är den inbillade tro, som är utan kärleken, utan barmhertigheten, v. 13, och utan de gerningar, som måste wara trons frukter, Gal. 5: 22, 23.

18 Men någon torde säga: Du har tro, och jag har gerningar. Wisa mig din tro utan gerningarna, så skall jag wisa dig min tro med mina gerningar.

19 Tror du, att Gud är en? Deri gör du rätt. Äfwen de onde andarne tro det och bäfwa. Mark. 1: 24.

Det, som har lif och werklig tillwaro, bewisar sig alltid genom lifsyttring och werksamhet. Den, som med trons frukt bewisar sin tros tillwaro, må således säga till den, som inbillar sig hafwa tro, fastän trons gerningar fattas: wisa mig din tro, om du kan, utan dina gerningar o. s. w. Det är rätt, att du tror att Gud är en, men denna tro gör dig icke salig; äfwen de onde andarne tro, att Gud är en, och att Guds ord är sant, men denna tro gifwer dem ingen tröst, utan gör att de bäfwa, och kan således icke göra dem saliga.

20 Men will du, o fåfängliga menniska, förstå, att tron utan gerningarna är död?

Redan tidigt funnos sådana menniskor, som missbrukade aposteln Pauli härliga framställning om den saliggörande tron utan lagens gerningar, se Rom. kap. 3 och 4, men här säger Jakob, att den, som inbillar sig hafwa tron, men [ band III, 672 ]saknar trons frukter, är en fåfänglig, andetom menniska, andeligen död i en död tro.

21 Wardt icke Abraham, wår fader, rättfärdiggjord genom gerningar, då han bar sin son Isac upp på altaret? 1 Mos. 22: 1 f. Ebr. 11: 17.

22 Du ser, att tron medwerkade med hans gerningar, och att genom gerningarna wardt tron fullkomnad

Rättfärdiggjord, v. 21, förklarad rättfärdig. Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. 1 Mos. 15: 4–6. Rom. 4: 18–22. Men hans tro war också werksam i hans gerningar, hans tro war lif, gifwet af Gud, och werkade med, då han med wilja och uppsåt lade löftets son Isak på altaret till att offras, se Ebr. 11: 17–19. Tron blef fullkomnad genom gerningarne så till wida, som den genom gerningarne bewisade sig, fastän den till sitt inre wäsende redan war sann tro, innan han hade tid att med gerningar bewisa det, men hade lydnaden uteblifwit, så hade tron warit om intet.

23 och skriften uppfyld, som säger: ”Men Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärbighet”; och han wardt kallad Guds wän. 1 Mos. 15: 6. 2 Krön. 20: 7. Es. 41: 8.

Se Rom. 4: 3. Gal. 3: 6.

24 I sen, att en menniska blifwer rättfärdigad af gerningar och icke af tro allenast.

Genom tron allena blifwer menniskan delaktig af rättfärdigheten i Kristus och sålunda rättfärdiggjord, Rom. 3: 10–28. Gal. 3: 7–26, men denna tro kan icke förblifwa utan frukt: den bär frukt i goda gerningar, och dessa gerningar måste både inför menniskor och slutligen inför Guds domstol bewisa trons lif och werklighet. Se Matt. 25: 35–45. Aposteln Paulus handlar om trons inre wäsende och förhållande till Kristus, men aposteln Jakob talar om trons werksamhet, likasom en menniskas hjerta och tänkesätt höra till hennes inre wäsende, men bewisa sig i ord och gerningar. Utan tro är bet omöjligt att täckas Gud med gerningar, men de troende äro angelägne att icke med sina gerningar misshaga, utan behaga Herren. Dermed wilja de dock ingalunda upprätta någon egen rättfärdighet. Se Ebr. 11: 6. Gal. 5: 6.

25 Och wardt icke på samma sätt äfwen skökan Rahab rättfärdigad af gerningar, då hon mottog sändebuden och släppte ut dem en annan wäg? Jos. 2: 1 f.

Denna hedniska qwinna hade redan en början till tro på Israels Gud, och för hans skull wågade hon göra hans folk en tjenst, som hade kunnat kosta hennes lif. Se Ebr. 11: 31. Hennes tro war således werksam. Genom denna tro blef hon upptagen i Guds folk Israel, blef en stammoder för Messias och ett härligt uppmuntrande exempel för alla hedningar, som wilja ingå i det andeliga Israel.

26 Ty såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gerningarna död.

Meningen är icke, att gerningarne utgöra trons lif, utan de äro bewis på trons lif; ock, der detta lifstecken saknas, der fattas sjelfwa lifwet, och sålunda är då den tro, man menar sig hafwa, ingen rätt tro, fastän den kan hafwa någon yttre likhet med tron, likasom en död menniskokropp har den yttre formen af en lefwande menniska. Om wi lefwa i Anden, så låtom oss ock wandra i Anden. Gal. 5: 25.

Öfwersigt af Jak. 2: 14—26.

”Att tron utan gerningar är död, är skriftens uttryckliga lära; men att gerningarne fördenskull skaffa mig rättfärdighet inför Gud, det är twärt emot läran om Guds nåd och tron. Hufwudsyftet för Jakobs epistel är icke att wisa, huru syndaren rättfärdiggöres inför Gud, utan huru den rättfärdiggjorda menniskans tro werkar genom kärleken, uppenbarar sig i kärlekens utöfning, såsom Paulus eftertryckligen lärer, sedan han nemligen först wisat, huru syndaren genom tron på Jesus Kristus, såsom allena wår wisdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, får sina synder förlåtna och i sig födt ett sådant kärlekssinne. Der tron är sann och således lefwande, der kan den icke ligga fördold, utan måste, såsom allt lif, hafwa sina lifsyttringar. Dess motsats är den döda muntron och blotta förståndsöfwertygelsen, hwilken Jakob bekämpar. Det wisar sig tillräckligen klart, huru aposteln lägger tron till grund, innan han fordrar gerningar. Han wisar, huru tron ser uppåt allena till Gud, beder och får allt som fattas; huru tron allena handlar med Gud om all nödtorft, och sedan huru tron i kärleken ser omkring sig till sin nästa, för att göra sin nästa, såsom Gud gjort honom. Tron får, kärleken delar det ut. Först wisar aposteln i kap. 1: 2, 3 huru det borde wara dem till en glädje, att deras tro pröfwades och öfwades i mångahanda frestelse och försökelse, emedan trosbepröfwelsen werkar ståndaktighet. Hwad dem fattades, skalle de bedja af Gud, således få af blott nåd, som gifwer i enfald och utan förebråelser åt alla, och de [ band III, 673 ]skulle få det, v. 5; men här war af nöden trons bön, v. 6, som utan allt twifwel litar på löftet om bönhörelse. Tron håller på löftet och är trygg. På gerningar kan ingen trygghet byggas; det måste alltid blifwa twifwel, huruwida de räcka till; och den som twiflar, han tänke icke, att han får något af Gud. Gud, från hwilken all god och fullkomlig gåfwa kommer, har, såsom den största gåfwa, födt oss (på nytt) efter sin wilja, således efter sin fria, af all wår gerning oberoende wilja, genom sanningens ord, icke genom någon wår gerning. Derföre förmanar aposteln, att hwar och en skall wara snar till att höra och anamma ordet med saktmodighet, emedan ordet frälsar wåra själar, v. 17—21, men ingen gerning gör det. Sedan wisar han, att blotta hörandet och wetandet, utan ordets emottagande med hjertats tro, så att ordet blir en lefwande werkande sanning i oss, är förgäfwes. Blotta wetandet gör en glömsk och kraftlös hörare; men skådandet i frihetens fullkomliga lag, evangelium om förlossningen och friheten i Jesus Kristus, och förblifwandet derwid, således med hjertats tro, gör ej en glömsk hörare, utan tron, såsom en lefwande kraft, drifwer honom att wara en ordets görare; och densamme warder salig i sin gerning; ty det är salighet att göra Guds wilja; och trons skådande i frihetens lag sätter honom i stånd der till. I början af kap. 2 wisar aposteln, huru anseende till personer icke härflöt ur tron på Jesus Kristus, wår Herre, och huru de wid sådan åtskilnad icke fasthöllo tron på honom. Det wisar sig klart i kap. 1: 18, kap. 2: 5, att aposteln, lika förtrolig med läran om Guds fria nåd, som de öfriga apostlarna, lägger tron till grund, men en lefwande tro, som således framträder i kärlekens gerningar. Han yrkar ej kärlekens bewisning af andra än dem, om hwilka han säger: Gud har födt oss efter sin wilja genom sanningens ord. Hos andra är det förgäfwes; ty ingen kan något göra förr än han är född; lika litet kan ock någon med sin gerning bidraga till sin födelse.

Sedan wi funnit, huru aposteln lärt om Guds fria nåd och om födelsen genom sanningens ord och med detsamma om tron, som för Kristi skull beder och får allt för intet, betrakte wi särskildt kap. 2: 14—26, der gerningslärans förswarare gerna wilja hemta stöd för sig, och der eljest troende själar lätteligen kunna stöta sig på apostelns starka uttryck. Af det föregående måste wara tydligt, att aposteln icke talar mot en tro, som, under lagens hotande dom och syndens nöd, fortfarande fattar Kristus och förtröstar på hans försoning och rättfärdighet mot synd, död och helwete, hwilken tro såsom Guds Andes werk i det andeligen fattiga och botfärdiga hjertat genom evangelii nådesord till syndare, icke kan, såsom ett nytt lif i hjertat, blifwa utan frukt i bekännelse, i lydnad, i försakelse, utan måste deri bewittna sitt lif; utan han talar om en död muntro, en skrymtaretro, en blott förståndsöfwertygelse, såsom att Gud är en, v. 19, en tro, som icke har gerningar, v. 17, således en tro utan eller skild från gerningarna, lika orimlig som en eld utan eller skild från wärmen, ett lif utan lifsyttringar. Derföre säger han: wisa mig din tro utan gerningarna, v. 18. Att här är fråga om en sådan tro och icke om det botfärdiga hjertats tröstefulla förlitande på Kristus, är klart deraf, att han jemför den med de onde andarnes tro, v. 19. De tro ock att Gud är en, men deraf hafwa de ingen tröst, utan måste wid en sådan tro bäfwa, äfwensom det är klart deraf, att han talar om en kärlek, som icke wisar sig i hjelp, utan blott i wänliga ord. Sådan tro och kärlek är en lögn och bewisar, att den menniskan af Gud ingenting af hjertat begär och derföre ingenting undfår af det, som till lif och gudaktighet tjenar. Hon är icke uppwaknad ur sina synder, än mindre pånyttfödd, eller ock är hon åter insomnad. En sådan muntro fans då, likasom än i dag. Om en sådan tro säger aposteln: icke kan wäl tron frälsa honom? v. 14. Nej, den hjelper honom lika litet, som den slags kärlek hjelper de nakna och hungriga, hwilken säger: gån i frid, wärmen eder och mätten eder, och gifwer dem likwäl icke hwad deras kropp behöfwer, v. 16. Derföre säger han, att den tro, som icke bewittnar sitt lif, är död i sig sjelf, v. 17, såsom ock Paulus lärer: I Kristus Jesus gäller intet, utan tro, som är werksam genom kärlek. Gal. 5: 6. En sådan död tro hade icke Abraham, utan en tro, hwars lif, kraft och [ band III, 674 ]sanning bewittnades af hans försakande lydnad i Isaks offrande. Aposteln säger: Wardt icke Abraham rättfärdiggjord genom gerningar, då han bar sin son Isak upp på altaret? Du ser, att tron medwerkade med hans gerningar, och att genom gerningarna wardt tron fullkomnad och skriften uppfyld, som säger: ”Men Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet”; och han wardt kallad Guds wän. I sen, att en menniska blifwer rättfärdigad af gerningar, och icke af tro allenast, en tro, utan eller skild från gerningar. Aposteln säger uttryckligen, att Abrahams tro, icke hans gerningar, wardt honom räknad till rättfärdighet, nemligen inför Gud, hwilket skedde många år före Isaks offrande; men att hans tro medwerkade med eller till hans gerningar, d. ä. lifwade och dref honom wid detta så stora troswerk, och wardt fullkomnad genom gerningarna, d. ä. gerningarna bewittnade, att hans tro war sann och lefwande, och att hans tro så helt och hållet stödde sig på Herrens ord, såsom om han sett deras fullbordan för sina ögon. Då aposteln så bestämdt förklarar, att Abrahams tro wardt honom räknad till rättfärdighet, och hans ändamål är, att tillbakawisa den döda tron och blotta förståndskunskapen om Guds frälsningsnåd i Kristus, så kunna hans ord, att Abraham wardt rättfärdiggjord genom gerningar, icke förstås om rättfärdiggörandet inför Gud, helst detta långt förut war skedt med Abraham, utan om rättfärdiggörandet inför menniskor, hwilka icke, såsom Gud, kunna se tron i hjertat, hwarföre ock Paulus säger i Rom. 4: 2: Om Abraham wardt rättfärdiggjord genom gerningar, så har han en berömmelse; dock icke inför Gud, således blott inför menniskor. Då skrymtarens muntro är så ganska bedräglig, måste tron af gerningarna warda känd och bewittnad såsom sann och lefwande. Abraham war redan genom tron, som just afstår från all egen förtjenst och wärdighet och håller sig allena till Guds nåd, rättfärdig inför Gud, utan gerningar, 1 Mos. 15: 6; men af menniskor kunde han icke för rättfärdig hållas, utan gerningarnas intyg; och huru skulle Gud eljest warda prisad bland menniskor? Derföre säger ock Herren wid Isacs offrande: Nu wet jag, att du fruktar Gud. Att Gud wisste detta förut, förstå wi wäl; men han wille betyga det så wäl för Abraham sjelf, att han sjelf skulle hafwa ett wittnesbörd, som ock för all werlden, sitt namn till pris, hwarföre ock Jakob erinrar, att Abraham wardt kallad (af menniskor) Guds wän. Så heter det ock i Ebr. 11: 2: I tron hafwa de gamle fått wittnesbörd, nemligen att de blifwit Gud wälbehaglige. Det måste wara detta dubbla rättfärdiggörande, eljest är tron icke sann, eljest warder Gud icke prisad. Först rättfärdiggörelsen inför Gud genom Jesu blod, om hwilken skriften lärer, att den winnes genom tron på Jesus Kristus, som låtit utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse och uppfylt Guds af oss brutna lag, och sedan rättfärdiggörandet inför den förnuftiga skapelsen genom gerningarna, hwilka flyta af tron såsom dess frukt, om hwilka Jakob här lärt, att man igenom dem såsom Abraham, då han wille offra sin son Isak, erkännes för en rättfärdig och gudfruktig menniska, till och med för en Guds wän. Derföre skall ock på den yttersta dagen domen afkunnas efter gerningarna, som äro de för all werlden synliga wittnesbörden om tro eller otro. Och i Upp. 12: 10, 11 säges oss, att de helige i himmelen betyga med fröjderop, att deras bröder på jorden hafwa genom denna dubbla rättfärdiggörelse wunnit sin sak emot djefwulen, deras anklagare. De hafwa nemligen öfwerwunnit honom för Lammets blods skull, hwarpå de i tron åberopat sig emot all anklagelse för synd och orenlighet, att deras synder således äro dem rättwisligen förlåtna för Lammets utgjutna blods skull, såsom den tillräckliga lösepenningen, hwilken betager djefwulen all rätt till dem och afwisar hans oaflåtliga fordran, att syndaren skall utlemnas åt honom såsom hans egendom. Men de hafwa ock tillika såsom frukt af Lammets försonande, rättfärdiggörande och renande blod öfwerwunnit honom för deras wittnesbörds ords skull, i det de frimodigt bekänt sin tro på Lammet med mun och werk, icke älskande sitt lif intill döden. Genom detta dubbla rättfärdiggörande warder åklagarens mun tillstoppad. Härmed öfwerensstämma Pauli ord i Rom. 10: 10: Med hjertat tror man till rättfärdighet, [ band III, 675 ]och med munnen bekänner man till frälsning. Genom hjertats tro är jag rättfärdiggjord, hwilket är det inre wilkoret för min frälsning från synden och döden; men det wore ej någon sannskyldig rättfärdiggörelse, likasom tron icke wore någon sann och lefwande tro, om icke tron, som undfår rättfärdigheten, också i det yttre fulländade sig i trons frukter, och rättfärdigheten, som winnes genom tron, alltså fulländade sig i min fullkomliga frälsning från synden. Derföre: Jesus Kristus för oss inför Gud till rättfärdighet och uti oss till helgelse. Han har dött för alla, på det att de som lefwa icke mera må lefwa för sig sjelfwa, utan för honom, som för dem har dött och uppstått. 2 Kor. 5: 15. Är jag genom tron Guds barn, så måste ock barnasinnet wisa sig. Är Guds beläte genom tron på Kristus återstäldt i mig, så måste dragen deraf uppenbara sig. Är den gamla menniskan igenom tron korsfäst med Kristus, så kan hon icke få sin wilja. Har Kristus genom tron blifwit min Herre, så måste, det wisa sig, att jag är hans tjenare. Är samwetet genom tron renadt i Jesu blod, så kan och måste det beflita sig att wara obesmittadt. Trons lif kan lika litet som annat lif förblifwa fördoldt. Men lif först, hwilket jag icke kan gifwa mig sjelf, och sedan lifswerksamhet. Följer icke det senare, så är det förra icke sant. Detta drifwa apostlarne med stort eftertryck: Såsom I nu hafwen mottagit Herren Kristus Jesus, så wandren i honom. Kol. 2: 6. Såsom Kristus wardt uppwäckt från de döda genom Fadrens härlighet, så skola ock wi wandra i ett nytt lefwerne. Rom. 6: 4. Allt detsamma, som Herren sjelf säger: Den som förblifwer i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra. Joh. 15: 5. Det är nu denna sidan af saken eller trons frukter i bekännelsen och lofwet, i lydnaden och försakelsen m. m., hwilket allt sammanfattas i kärleken, det är detta som Jakob drifwer och wisar, att der detta icke finnes, der är tron död. Detsamma drifwer ock Paulus, sedan han först lärt huru syndaren blifwer benådad, rättfärdig och pånyttfödd. Guds ord går ut på att lära oss twå stycken: 1:o huru wi få nåd hos Gud, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, barnaskap m. m., nemligen genom tron på Kristus, att allt hwad han gjort och lidit såsom wår medlare, är wårt, och 2:o huru wi sedan, Guds namn till pris, skola lefwa efter Guds ord och göra wår nästa i kärleken, såsom Gud i nåd har gjort oss”.

3 Kapitlet.

Tungans missbruk. Den sanna wisheten.

Blifwe icke, mina bröder, många af eder lärare, wetande, att wi skola få strängare dom.

2 Ty i många stycken fela wi alla. Om någon icke felar i ord, är han en fullkommen man, som äfwen förmår tygla hela sin kropp. Ords. 20: 9. Pred. 7: 21. Jak. 1: 26.

(V. 1) Hos nywäckta själar ligger ofta ett stort begär att söka omwända andra till tron och att blifwa lärare eller ledare för andra, fastän man ännu sjelf icke hunnit till någon grundlig sjelfkännedom eller rätt insigt i nådens stora hemlighet. Den gnista af ljus, som för dem sjelfwa är så ny, äro de i fara att anse såsom ett alldeles nytt ljus; de besinna icke heller det stora answar, som är förenadt med lärarekallet, och huru noga läraren bör wäga sina ord, att icke något oriktigt och förwillande talas, och att man icke försyndar sig med hårdt dömande öfwer andra. Se Matt. 7: 1–5. Luk. 6: 41, 42. (V. 2). Den, som will lära andra, måste först och främst för sin egen del wara genom Guds nåd frigjord från syndens skuld och herrawälde och alltså wara i stånd att regera och beherska sig sjelf. Att försynda sig med tungan är, ty wärr! så wanligt äfwen bland kristna, att man ganska sorgfälligt måste wara på sin wakt emot denna synd, för att genom Herrens hjelp blifwa bewarad derifrån. Aposteln will med denna warning wisa, att den menniska, som ännu icke har den insigt, den ödmjukhet, den kärlek och det tålamod o. s. w., att hon kan beherska sin tunga och ännu mera sin kropp i öfrigt, är icke skicklig att wara lärare. Att således ingen missbrukare af Guds namn, ingen swärjare, ingen ohöfwisk skämtare duger till läroembetet, är alldeles klart.

3 Se, wi lägga betslen i hästarnas mun, att de skola lyda oss, och styra dermed hela deras kropp.

Se Ps. 32: 9. Aposteln framställer här utförligare den wigtiga warning, som står i kap. 1: 19.

4 Se, äfwen skeppen, som äro så stora och framdrifwas af starka windar, styras af ett litet roder hwarthän rodermannens åstundan will.

5 Så är ock tungan en liten lem och [ band III, 676 ]gör stort wäsen af sig. Se, en liten eld, huru stor skog han antänder! Ords. 12: 18. 15: 2. Ps. 140: 3 f.

6 Tungan är ock en eld, en werld af orättfärdighet. Tungan ställer sig bland wåra lemmar såsom den der besmittar hela kroppen och antänder lifshjuset, sjelf antänd af helwetet. Matt. 15: 11, 18 f.

Den starke hästen kan ledas med betslet, då det rätt handhafwes, och det stora skeppet kan styras med det lilla rodret af den, som rätt kan handtera det; så kan den, som rätt beherskar sin tunga, också beherska hela sin öfriga kropp. Tungan är liksom själens närmaste lem af hela kroppen och tjenar själen till hållning och roder; med tungan uttryckas själens tankar och känslor, och derefter rättar sig wanligtwis menniskans hela öfriga wandel. Är en menniskas tunga en helgad eldstunga, som brinner af pingstandens heliga eld, Ap. G. 2: 3, 4, så kan den upptända den himmelska elden i andra menniskors hjertan. Men brinner ej i hjertat och tungan denna heliga eld, så brinner deruti syndaförderfwets eld, högmodets, sjelfwiskhetens, afundens, bitterhetens, otuktens orena eld, och denna eld har sitt ursprung från afgrunden, den inwerkar på menniskans hela wandel och den besmittar hela hennes wäsende. Och hwilken eld af ofrid, osämja, hat eller kättja kan icke uppstå genom ett enda ord, och hwilken willfarelse genom uttalandet af en enda förförisk eller förwillande tanke! Lifshjulet, grt.: wäsendets hjul eller krets, således hela den naturliga lifsrörelsen, tankegången, böjelserna, talet och lefnadssättet, detta allt beror och besmittas af tungans orena eld, då den är upptänd af den orena brand, som djefwulen genom syndafallet har upptändt i werlden.

7 Ty all natur, både fyrfota djurs och foglars och kräldjurs och wattendjurs, tämjes och har blifwit tamd genom den menskliga naturen,

8 men tungan förmår ingen bland menniskor tämja, ett obändigt ondt, full af dödande gift.

9 Med henne wälsigna wi Herren och Fadren, och med henne förbanna wi menniskorna, som äro skapade till Guds afbild.

10 Från samma mun utgår wälsignelse och förbannelse. Det bör icke, mina bröder, så wara.

Äfwen de wildaste, grymmaste djur kunna tämjas af menniskor, men ingenting annat än Herrens Ande gifwer kraft att tämja tungan; helwetesbranden kan icke släckas genom något annat medel än pingstandens heliga eldstungor; det dödande syndagiftet i tungan kan man hwarken hos sig sjelf eller andra öfwerwinna med någonting annat än lifskraften från honom, som upphöjdes på korset till läkedom för syndare, såsom Moses upphöjde ormen i öknen. Joh. 3: 1115. Se Ps. 144. Ords. 18: 21. Rom. 3: 13. (V. 9) Såsom ett af de många skälen, hwarföre det är så illa gjordt att med tungan försynda sig emot medmenniskor, anföres äfwen den höga wärdighet, hwartill menniskan skapades. Ätt menniskorna äro skapade till Guds afbild, har till ändamål deras ewiga salighet och en outsäglig härliggörelse. Detta höga mål kan menniskan i Kristus Jesus uppnå; och då du med tungan syndar mot en medmenniska, syndar du emot Guds afbild samt emot Herrens uttryckliga warning, Matt. 7: 1–5, och måhända är det en af dem, som en gång i skinande kläder skola lofsjunga Gud och Lammet i ewighet, då kanske den orena branden i din tunga är förwandlad till en pinande låga. Luk. 16: 24. Det händer ofta, och det är bedröfligt, att många menniskor stundom synas fulla af andakt, tala om Gud och salighetswägen, om Guds lof och ära, och samma tunga talar stundom bannor, bitterhet, smädelser, förtal och hårda domar, ja hos samliga till och med eder och swordomar. O, huru förskräckligt!

11 Icke gifwer wäl källan från samma åder sött och bittert watten?

Lika omöjligt som det är, att en källa kan från en och samma åder gifwa både sött och bittert watten, lika omöjligt är det, att både godt och ondt skulle kunna komma från samma hjerta och samma mun. Det skenbara goda är icke annat än skrymteri, då det onda stundom wisar sig herskande.

12 Icke kan wäl, mina bröder, ett fikonträd bära oliver, eller ett winträd fikon? Så kan icke heller en salt källa gifwa sött watten.

Se Matt. 12: 34. Då tungan är ond, så är hjertat ännu qwar i det onda och opånyttfödda tillståndet och kan derföre icke frambringa någon enda god frukt. Det är lika omöjligt, som för tistel att bära fikon.

13 Hwem är wis och förståndig bland eder? Han wise genom sin goda umgängelse sina gerningar med wishetens saktmod.

Wis och förståndig är blott den, som drifwes af Guds Ande och lärer af honom, Rom. 8: 14, och der han bor, der är också tungan frigjord från syndens träldom.

14 Men om I hysen bitter afund och partisinne i edert hjerta, så berömmen eder icke och ljugen icke mot sanningen.

Det är en falsk berömmelse, en falsk tro, det är en lögn mot sanningen, om någon menar sig wara en sann kristen, så länge bitterhet, afund, förtal, partisinne och annat syndigt tal wittnar om hjertats oomwända tillstånd. Se Ef. 4: 31.

15 Denna wishet är icke en som [ band III, 677 ]kommer ned ofwanefter, utan hon är jordisk, sinlig, djefwulsk. 2 Kor. 2: 6 f.

Den sjelfwiska wisheten, med hwilken syndigt tal är förenadt, härstammar icke från Guds Andes upplysande nåd, utan är ett foster af jordisk och syndig natur, såsom den fallna menniskan sjelf, och djefwulen inblandar deruti sin ormnatur. Se 2 Kor. 2: 14. Lärare äro särskildt i stor fara att falla i swår frestelse till andeligt högmod och inbillad wisdom. Se v. 1.

16 Ty der afund och partisinne är, der är ock oordning och allt ondt. 2 Kor. 3: 3. Gal. 5: 19 f.

Den falska wisheten har ingen kraft, den drifwes hit och dit af allahanda lärdomswäder eller af syndens, djefwulens och werldens retelser; den kan icke bära någon god frukt. Se v. 12, 13.

17 Men wisheten ofwanefter är först kysk, sedan fridsam, foglig, eftergifwen, full af barmhertighet och goda frukter, twifwelfri och oskrymtad.

18 Och rättfärdighetens frukt utsås i frid för dem som hålla frid.

Ordet kysk betyder här ren, helig, obefläckad. Fridsamhet, foglighet och ödmjuk willighet att lära af andra, att inse och tillstå egna misstag och fel o. s. w. äro tecken till den sanna wisheten; barmhertighet och goda frukter äro en frukt af ljuset och lifwet i Kristus, ty den sanna wisheten bor icke blott i förståndet, utan hufwudsakligen i hjertat, och denna wishet tillåter ingen partiskhet och skrymtaktighet. Mot denna synd har aposteln warnat, kap. 2: 1—10. 2 Kor. 4: 7. (V. 18) Den sanna wisheten är alltså nödwändigt förenad med fridsamhet, v. 17. Matt. 5: 9; hos Guds barn utsår Guds Ande Kristi rättfärdighets frukt och inplantar i deras hjertan de nådegåfwor Kristus förwärfwat, och med fridsam, kärleksfull, saktmodig ande utså dessa menniskor med ord och exempel samma rättfärdighetens frukt, så att derigenom själar kunna winnas, och Herrens plantering utwidgas och blifwa en ljuflig skörd för ewigheten. Guds ord werkat icke till omwändelse och lif, om det förkunnas eller utsås med en kärlekslös, fridlös, stolt och bitter ande.

4 Kapitlet.

Uppmaning till fridsamhet och ödmjukhet.

Hwarifrån krig och strider bland eder? Månne icke från edra egna lustar, som föra krig i edra lemmar? Rom. 7: 23. 1 Petr. 2: 11.

2 I åtrån och hafwen icke, I dräpen[1] och afundens, och kunnen intet winna; I striden och krigen, och I hafwen icke, emedan I icke bedjen. Ps. 66: 18. Ords. 1: 24 f.

3 I bedjen och fån icke, emedan I bedjen illa, på det att I mån förslösa det i edra lustar. Joh. 15: 7. 1 Joh. 5: 14.

Krig och strider om timliga ting härröra från det naturliga sinnet, från menniskans förderfwade natur. Se 1 Petr. 2: 11. (V. 2) Afund och hat och hämndlystnad äro såsom mord inför Herren, som ser till hjertat. 1 Joh. 3: 15; Synden, då den icke dödas, dödar både den menniska, i hwilken den herskar, och bidrager äfwen till att andeligen döda andra, utom det att synden i sig sjelf, i sin djupaste grund är ett sträfwande att sjelf wara allt och utrota allt motstånd. (V. 3) Att bedja illa, är att bedja utan tro på Guds Son och utan afseende på den bön som Herren Jesus har lärt oss: Helgadt warde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din wilja. Då en menniska i sin bön har mera afseende på sig sjelf än på Herren och hans ära, så beder hon illa. Wällust, girighet, ärelystnad äro särskilda drag af syndens herrawälde, och allt syndawälde, som man will behålla gör bönen fåfäng.

4 I äktenskapsbryterskor[2], weten I icke, att werldens wänskap är Guds owänskap? Derföre, hwilken som will wara werldens wän, han warder Guds owän. Joh. 15: 19. 17: 14.

Det är en wanlig liknelse i den heliga skrift, att werldsligt sinne, wällust och mamonstjenst liknas wid hordomssynder, ty hwarje menniska, som icke gifwer hela hjertat åt Herren, utan will dela sig mellan honom och werlden, gör likasom skökan, som delar sig. Se Matt. 6: 24. 1 Joh. 2: 15. Upp. 3: 15, 16. Rom. 8: 7. Den, som således har werlden till wän framför eller bredwid Gud, är en äktenskapsbrytare mot Gud, hwilket måste hafwa Guds owänskap titt följd.

5 Eller menen I, att skriften fåfängt säger: ”Med nitälskan trängtar den Ande, hwilken har tagit sin bostad i oss”?

6 Men större är den nåd han gifwer; derföre heter det: ”Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifwer han nåd”. Ords. 3: 34. 1 Petr. 5: 5.

Med afseende på den anförda bilden af det andeliga äktenskapsbrottet säger aposteln widare, att Guds Ande, som bor i eder, trängtar med nitälskan, d. ä. älskar i eder på ett afundsamt, all annan kärlek uteslutande sätt; han kan alldeles icke lida någon främmande kärlek jemte sin, likasom en man i afseende på sin hustru icke kan lida någon annan jemte sig. Men större är den nåd han gifwer, d. ä. genom sina nådegåfwor ersätter Gud rikligen förlusten af all annan kärlek. Gud står emot de högfärdiga: och deras högfärd bewisar sig just deri, att de söka en annan kärlek, och derigenom uppresa sig emot Gud och affalla från honom. De ödmjuke äro de, som öfwerlemna sig åt Herrens Ande [ band III, 678 ]och lyda hans ord, och åt dem har Herren lofwat sin rikliga nåd. Se 1 Petr. 5: 5.

7 Så waren nu Gud underdånige. Stån djefwulen emot, så skall han fly ifrån eder. 1 Petr. 5: 9. 1 Joh. 5: 18.

Den rätta lydnaden mot Herrens ord, är att man tror på Guds Son och mottager frälsningen, 1 Joh. 3: 23, och derigenom befrias ifrån syndens, dödens och djefwulens wåld och får kraft att öfwerwinna mörkrets magt och herrawälde; och djefwulen måste fly från den menniska, som i Herren Jesu kraft gör motstånd emot honom, ty Jesus har redan öfwerwunnit honom. Joh. 14: 30; kap. 16: 11; kap. 12: 31. 1 Petr. 5: 8. 1 Joh. 5: 18.

8 Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Twån edra händer, I syndare, och renen edra hjertan, I twehågsne. Sak. 1: 3. Es. 1: 16 f.

Att nalkas Gud är att begära nåd för medlaren Jesu Kristi skull, se Jer. 3: 22; Sak. 3: 1–9, och troende och lydaktigt umgås med honom i ordet och bönen. På många ställen säger oss den heliga skrift, att det är omöjligt att nalkas Gud, så länge man will behålla synden, se Es. 1: 16–18; kap. 59: 3—6. Ebr. 10: 22. Twehågsne, grt. dubbelhjertade, se kap. 1: 6—8. Hjertat kan icke delas emellan Gud och någonting annat. Matt. 6: 24.

9 Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje wände sig i sorg och eder glädje i nedslagenhet. Matt. 5: 4.

Att inse och bekänna sitt elände, att sörja och gråta öfwer synden är det första steget på salighetswägen, ty utan att bekänna synden har man ingen längtan efter nåd. Werldens löje och syndens glädje förwandlas i sorg och klagan, så snart en menniskas ögon öppnas till att se sina synder och sitt elände. Pred. 2: 2. Luk. 6: 25. Ords. 14: 9. Så länge någon kan skämta med synden är det ett tecken till andlig blindhet och säkerhet. Matt. 5: 4. 2 Kor. 7: 10.

10 Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder. Luk. 14: 11.

11. Förtalen icke hwarandra, mina bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen, så är du icke lagens görare, utan dess domare. Matt. 7: 1. Rom. 2: 1. 2 Kor. 4: 5.

Se Es. 66: 2. 2 Kor. 4: 5. 2 Kor. 12: 20. 1 Petr. 2: 1; kap. 3: 16. Så länge det naturliga sinnet råder, utöfwar tungan den synd, som bor i hjertat, kap. 3. Och der det syndiga sinnet på detta sätt wisar sig, är det ett tecken, att det naturliga hatet ännu råder. Men den, som emot Kristi uttryckliga ord förtalar och dömer sin broder, som genom lagens bud om kärleken till nästan är skyddad, den är icke lagens görare, utan domare, såsom om någonting i lagen wore orätt, eller såsom om lagen sjelf och Guds Ande icke wore tillräckliga att leda den brodren, som man dömer.

12 En är lagstiftaren och domaren, han, som förmår frälsa och förderfwa. Men hwem är du, som dömer din nästa?

Gud är lagstiftaren, och han är en nitälskande Gud, så att det förnärmar hans ära, då en menniska will upphäfwa sig på hans domstol och förtala och döma sina bröder och sin nästa. Se Matt. 10: 28. Rom. 14: 4.

13 Nu wäl, I som sägen: I dag eller i morgon wilja wi resa till den och den staden, och der wilja wi tillbringa ett år och handla och winna — Ords. 27: 1.

14 I som icke weten hwad i morgon skall ske, ty hurudant är edert lif? En rök ären I, som synes en liten tid, men sedan förswinner —

15 i stället för att I skullen säga: Om Herren will och wi få lefwa, skola wi ock göra det eller det.

Emedan det menskliga lifwet är så owisst och ingen har det i sin magt, bör hwarje kristen i alla sina företag pröfwa, icke blott hwad som är rätt och lofligt, utan hwad som är Guds heliga wilja i hwarje särskildt fall, samt besinna och bekänna, att beslutets utförande beror på Herrens wilja.

16 Men nu berömmen I eder i edert öfwermod. All sådan berömmelse är ond.

17 Den som således wet att göra rätt och icke gör det, honom är det synd.

Emedan menniskan hwarken har sitt lif, sina tankar, sina krafter eller omständigheterna i sin magt, så tillhör det en kristen att gifwa Gud äran, och bekänna sitt beroende af honom, bedja honom wälsigna hwarje lofligt werk och anropa honom om wilja och kraft att göra det honom täckeligt är. Allt byggande på egna tankar och egen wilja är syndigt. Ju större kunskap och andeligt ljus någon har, desto större synd är det att göra deremot. Den tjenaren, som har wetat sin herres wilja, och icke beredt sig, ej heller gjort efter hans wilja, han skall straffas med många slag. Luk. 12: 47. Woren I blinde, så haden I icke synd, men nu sägen I: wi se; derföre förblifwer eder synd. Joh. 9: 41.

5 Kapitlet.

Rikedomens wansklighet. Tålamodets lön. Förmaning mot swärjande. Bönens kraft.

Nu wäl, I rike, gråten och jemren eder öfwer det elände, som skall öfwergå eder.

2 Eder rikedom är förmultnad, och edra kläder äro uppätna af mal; Matt. 6: 19 f.

[ band III, 679 ]3 edert guld och silfwer är förrostadt, och deras rost skall wara till ett wittnesbörd för eder, och den skall såsom en eld förtära edra kroppar. I hafwen samlat eder skatter på de yttersta dagarna.

Apostelen talar här till sådana menniskor, som fastän de wilja wara kristna, fästa sina hjertan wid jordiska egodelar. Äfwen i Gamla Testamentet finnas kraftiga warningar mot begäret efter rikedom och förgängliga ting. Se Amos 6: 1. Wår frälsares warningar äro starka, ja, förskräckliga: För dem som hafwa egodelar är det swårt att komma in i Guds rike o. s. w. Se Mark. 10: 23 o. f. Luk. 16: 19–23. (V. 2) Om alla jordiska egodelars förgänglighet, se Matt. 6: 19. De förmultna, de förtäras af rost och mal, och jordagodsen kunna lätt blifwa ödemarker. (V. 3) Då de ädla metallerna sammansparas och hållas förwarade, så ligger deruti ett bewis på deras egares hårdhjertade tänkesätt; och rosten är ett wittnesbörd emot dem inför Gud; detta wittnesbörd, denna anklagelse skall först förorsaka en inre tärande sweda i samwetet och slutligen blifwa en domseld. Girighet, förtryck emot fattiga och kärlekslöshet förorsaka stundom sådana straffdomar, som äro förtärande såsom eld. På domedag framhåller domaren sjelf just kärlekslösheten såsom det brott, den syndaskuld, för hwilken de orättfärdige dömas till ewig eld. Se Matt. 25: 41–46. De, som hänga hjertat wid det förgängliga, blifwa derigenom till den grad förblindade, att de äfwen i de yttersta dagarne, innan straffdomarne komma, eller innan de af Herren kallas att göra räkenskap, nedsänka sig allt mera i werldskärleken och blifwa i sina hjertan försoffade. Matt. 24: 6. Luk. 12: 33–48.

4 Se, de arbetares lön, som hafwa afmejat edra åkrar, hwilken I hafwen undanhållit dem, ropar, och skördemännens rop hafwa trängt in i Herren Sebaots öron.

Att undanhålla arbetarne deras förtjenta lön, att nedtwinga arbetslönerna till det ringaste belopp man kan, och att på sådant sätt wara hård och ohjelpsam emot de arbetande och de behöfwande, är således en synd, som ropar till den rättfärdige Guden; det är en himmelsskriande orättfärdighet, som ropar om hämnd; ty alla kärlekslösa hjertan likna Kains hjerta; och såsom Abels blod ropade från jorden, så ropa de fattigas suckar och tårar emot deras förtryckare, som gör deras tillwaro på jorden bitter och tung; och Herren Sebaot, den allsmägtige och rättfärdige domaren, hörer detta rop.

5 I hafwen på jorden lefwat i kräslighet och wällust, I hafwen gödt edra hjertan såsom på en slagtedag. Luk. 12: 19.

Såsom boskap gödes till slagtedagen, så göda de hårda, kärlekslösa, yppiga menniskorna sina hjertan intill domen eller dödsdagen, som för dem blifwet liksom en slagtedag. De måste lemna sitt gods åt andra — de måste hädan såsom fä. Ps. 49: 13. Se Luk. 16: 19.

6 I hafwen fördömt, I hafwen dräpt den rättfärdige. Han står eder icke emot.

I hafwen fördömt och dräpt Kristus sjelf, den fullkomligt rättfärdige; med alla edra synder och genom fortfarande obotfärdighet, otro och kärlekslöshet korsfästen I honom på nytt; I fördömen och döden dem, som Gud har skapat, som Kristus har återlöst; ty den som hatar sin broder, han är en mandråpare, och äfwen ohjelpsamhet är ett dräpande. Kristus stod ej emot sina mördare; de fattiga, som äro rättfärdiga, hafwa samma sinne efter Kristi anwisning, att icke motstå den som är ond. Matt. 5: 39. Fil. kap. 2. 1 Petr. 2: 20–25. 2 Tim. 3: 1–5.

7 Så waren nu tålige, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. Se, åkermannen wäntar efter jordens dyrbara frukt och är tålig derwid, tills hon får höstregn och wårregn.

8 Waren ock I tålige, styrken edra hjertan; ty Herrens tillkommelse är nära.

Nu wänder sig aposteln här till de fattiga bröderna med uppmaning och uppmuntran till tålamod och ståndaktighet i allt förtryck, alla förföljelser och alla lidanden, som öfwergå dem; de böra wänta med frimodighet och tålamod på Herrens hjelp, likasom åkermannen wäntar på jordens dyrbara frukt genom höstregn och wårregn. Se 5 Mos. 11: 14. Åkermannen gör sitt arbete och lefwer i hoppet, till dess skörden kommer. Lika wisst, som Herren handlar efter sin lag i naturens rike, lika wisst, ja, ännu wissare handlar han efter sitt barmhertighets löften och wissa nådeförsäkringar uti nådens rike, och hans tillkommelse är wiss: Herren är nära.

9 Sucken icke, mina bröder, mot hwarandra, på det att I icke mån warda dömde. Se, domaren står för dörren.

Kristna skola ingalunda hysa owilja, bitterhet eller hämndlystnad mot någon, som behandlar dem orättwist eller förföljer dem, se Rom. 12: 14, 19, 20, icke ens sucka inför Herren mot någon menniska, utan sucka med förbön för owänner, förtryckare eller försmädare, se Matt. 5: 44–48. Att sucka mot någon innebär en åstundan, att Herren måtte straffa den menniskan; och detta är att försynda sig med kärlekslöshet och öfwerdådigt falla den redan för dörren stående domaren i embetet. Se Matt. 24: 33; kap. 7: 1. Hwar och en, som så suckar mot någon, ådrager sig sjelf fördömelsedomen.

10 Tagen, mina bröder, till föredöme i lidande och i tålamod profeterna, som hafwa talat i Herrens namn. Matt. 5: 12.

Profeterna woro Guds egentliga och befullmägtigade sändebud, och det war således så mycket större synd att förfölja dem, men de woro i bedröfwelsen tålige och saktmodige och suckade icke till Gud om hämnd öfwer deras förföljare och mördare. Kristna skola lära af Kristus. Han bad på korset för sina mördare. Detta hade blodswittnet Stefanus lärt; då han blef stenad, [ band III, 680 ]war hans sista suck denna bön: Herre, tillräkna dem icke denna synd!

11. Se, wi prisa dem saliga, som tåligt hafwa lidit. Jobs tålamod hafwen I hört, och det slut han fick af Herren hafwen I sett; ty Herren är kärleksrik och barmhertig. Job 1: 21 f. 42: 10. Ps. 103: 8 f.

Med rätta prisa wi dem saliga, som hafwa lidit i Jesu efterföljelse och blifwit ståndaktige intill änden, se Upp. 2: 10. På Jobs lidande gjorde Herren en ljuflig ände redan här i tiden, och så gör han ofta äfwen med andra troende, men egentligen i sin tillkommelse, ty han är barmhertig och wedergäller dem rikligen, som lida för hans namns skull. Kol. 3: 4.

12 Men framför allt, mina bröder, swärjen icke, hwarken wid himmelen eller wid jorden, eller någon annan ed, utan edert ”ja” ware ”ja”, och edert ”nej” ware ”nej”, på det att I icke mån falla under dom. Matt. 5: 33 f.

Kristus sjelf har uttryckligen förbjudit allt swärjande, utom i wissa högtidliga fall, som skriften sjelf oss lärer. Pred. 8: 2. Hes. 16: 59. Ebr. 6: 16. Edert ja ware blott ja, edert nej ware blott nej. Se Matt. 5: 33–37. Hwarken wid himmelen, eller wid jorden, eller wid något annat är det tillåtet att swärja. Den, som swärjer wid djefwulen, erkänner djefwulen såsom sin herre och gud. 2 Kor. 4: 4. Swärjaren ådrager sig dom af den domaren, som står för dörren, v. 9. Om all swordom gäller i synnerhet Jesu warning, att för hwart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag. Matt. 12: 36.

13 Lider någon bland eder ondt, han bedje. Är någon wid godt mod, han sjunge psalmer. Ef. 5: 19.

För att bewaras mot syndiga tankar och syndigt tal, såwäl som för att styrkas i tron och stadfästas i nåden, är det nödwändigt att umgås med Herren i bön och tack och lof. Se Rom. 12: 12. Kol. 3: 16. Ef. 5: 19, 20. 1 Tess. 5: 17. Både bedröfwelse och glädje och allt hwad oss öfwergår, bör föra oss allt närmare till Herren.

14 Är någon bland eder sjuk, han kalle till sig församlingens äldste, och de bedje öfwer honom, smörjande honom med olja i Herrens namn. Mark. 6: 13.

Kristus hade åt sina lärjungar gifwit undergörande gåfwor och krafter, men icke ens apostlarne kunde anwända dessa gåfwor efter egen wilja. Se Fil. 2: 27. På det gåfwan att bota sjuka icke måtte blifwa missbrukad, så förordnar aposteln här, att då någon war sjuk, skulle han låta kalla till sig församlingens äldste, och de skulle bedja Herren om hjelp för den sjuke samt i tron på Kristus anwända det medel, som war brukligt i österlanden, såsom ock Jesu lärjungar gjorde, medan han ännu war i det jordiska lifwet; de smorde många sjuka med olja och botade dem. Se Mark. 6: 13.

15 Och trons bön skall rädda den sjuke, och Herren skall återställa honom; äfwen om han har begått synder, warder det honom förlåtet.

Här står icke att oljan skulle gifwa helsan åt den sjuke, utan trons bön. Sannolikt hade hos många ett sådant förtroende till den yttre smörjelsen insmugit sig, att allt för liten wigt lades på trons bön, som just war det hufwudsakliga. Äfwen om sjukdomen wore en följd af begångna synder eller tuktan derför, så skulle de blifwa förlåtna och helsan återskänkt, då den sjuke bad derom, instämmande i förbönen. Se 2 Kor. 11: 30. Ps. 32: 3–5. Es. 38: 17. Och härtill hörer äfwen bekännelsen, som här nämnes.

16 Bekännen derföre för hwarandra edra öfwerträdelser och bedjen för hwarandra, på det att I mån warda helade. En rättfärdig mans bön förmår mycket, der hon är i werksamhet.

Meningen med denna föreskrift är icke, att man måste inför någon menniska bekänna alla särskilda synder, innan man kan få förlåtelse hos Gud, utan här är meningen i synnerhet den, att om den sjuke wisste med sig någon särdeles synd, af hwilken sjukdomen kunde wara en följd, eller tuktan till bättring, eller ett timligt straff, se 2 Kor. 11: 30, så skulle han bekänna, på det förbönen måtte blifwa så mycket mera bestämd och kraftig. Dessutom lugnas samwetet, och frestaren har mindre tillfälle att störa och oroa själen med förebråelser för synden, så snart den blifwit liksom nedlagd inför en rättfärdig man. Men wi böra märka, att här står icke: bekännen för de äldste, v. 14, utan bekännen för hwarandra och bedjen för hwarandra, på det att I mån warda helade. Det är en kraftig uppmuntran för kristna, att en rättfärdig, en troende menniskas bön i Jesu namn förmår mycket. 2 Mos. 17: 11. Luk. 18: 1–8. Ap. G. 16: 25, 26. Matt. 18: 19, 20.

17 Elias war en menniska, af samma natur som wi, och i en bön bad han, att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden i tre år och sex månader. 1 Kon. 17: 1. Luk. 4: 25.

18 Och han bad åter, och himmelen gaf regn, och jorden frambragte sin frukt. 1 Kon. 18: 41 f.

Bönens magt belyser nu aposteln med ett härligt exempel från det gamla testamentet. Se 1 Kon. kap. 17 och kap. 18. Uppb. 11: 6. Himmelen öppnade sig och gaf ett nådeligt regn åt den förtorkade jorden, då Elias bad. Så kan ock en troende själs allwarliga bön werka, att nådens regn kommer öfwer en torr och plågad själ, och att helsokrafter från Gud utgjutas uti en sjuk kropp.

[ band III, 681 ]19 Om någon bland eder, mina bröder, far wilse från sanningen och någon omwänder honom, Matt. 18: 15.

20 han må weta, att den som omwänder en syndare från hans wägs willa, han frälsar en själ från döden och öfwerskyler en myckenhet af synder.

Bekännelse, bön och förbön förutsätta angelägenhet om hjelp; men en kristen skall icke wänta derpå, att de, som fara wilse från sanningen, skola begära hjelp eller förbön, utan bör på allt sätt bjuda till att till sanningens ljus och till salighetens wäg återföra de wilsefarande. I denna uppmaning till sådant bemödande ligger också ett bestämt löfte om Guds nåd och bistånd, så att detta arbete ofta har framgång. Och hwilken glädje för den, som genom Guds nåd och ordets kraft frälsar en själ från andelig och ewig död, och öfwerskyler hennes stora syndamängd, i det hon föres till Guds Lam, som borttager werldens synder, så att hon af honom får förlåtelse! Och den menniskan, som fört själen till Jesus, tänker icke heller på synderna mera, utan öfwerskyler allt och gläder sig, att en medmenniska är frälst genom Lammets blod. Se 1 Petr. 4: 8.


  1. Jfr 1 Joh. 3: 15.
  2. Gammaltestamentlig bild, hwarmed affällingar betecknas. Se Es. 57: 3 f. Hos. 2: 2–4.