Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli Bref till Kolosserna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pauli Bref till Filipperna Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli Bref till Kolosserna
Pauli första Bref till Tessalonikerna  →


[ band III, 535 ]

Pauli Bref Till Kolosserna.

Inledning.

I staden Kolossæ i Mindre Asien, några mil sydost om Laodicea, uppstod i apostlarnes tid en kristen församling. Laodicea, Hieropolis och Kolossæ förstördes genom en stor jordbäfning under kejsar Neros regering år 66 efter Kristi födelse, men blefwo sedan åter uppbyggda. Det war Pauli lärjunge Epafras, som förkunnade evangelium i Kolossæ och der uppstod en kristen församling, som bestod af omwända Judar och hedningar. Antiokus den store hade från Babylonien och Mesopotamien öfwerflyttat till Frygien 2,000 Judiska familjer. Bland detta folk hade österländsk filosofi och hednisk lärdom blifwit blandade med judendomen och sökte äfwen att insmyga sig bland dem, som blefwo kristna. Mot de willfarelser, som derigenom uppstodo under sken af djup wishet och lärdom, warnar aposteln denna församling, och wisar, att Kristus allena är den oändliga fullheten af wisdom och krafter och den ende medlaren, som förenar menniskan med Gud, såsom församlingens hufwud. En lära om Kristus, som ingår i djupet af hans gudom och gudomens förening med mandomen, är i detta bref gifwen. Kristus, såsom Herre öfwer allt, och församlingens rätta förhållande till honom är hufwudinnehållet af detta sändebref, hwilket har betydlig likhet med brefwet till Efesierna.

1 Kapitlet.

Helsning. Aposteln gläder sig öfwer Kolossernas tro, framställer Kristus såsom Guds afbild och församlingens hufwud och tackar Gud för sina lidanden för Kristi evangelium.

Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds wilja, och brodern Timoteus

2 till de helige och troende bröderna i Kristus, som äro i Kolossæ. Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! Rom. 1: 7.

Se Rom. 1: 7. 2 Kor. 1: 1, 2. Helige och troende bröder betyda detsamma, de som äro i Kristus, äro från werlden afsöndrade såsom Guds folk, helige i Kristus och stadda i helgelsen; de äro bröder, emedan de äro Guds barn genom tron och tillhöra det pånyttfödda slägte, som genom hufwudet Kristus har ett himmelskt ursprung. Kristus kallar dem bröder, Matt. 28: 10. Ebr. 2: 11; och med hwarandra äro de förenade till brödraskap genom Kristi blod, som är det högsta blodsband.

3 Wi tacka Gud och wår Herre Jesu Kristi Fader alltid i wåra böner för eder, Fil. 1: 3.

Om den beständiga förbönen, se Fil. 1: 4.

4 emedan wi hafwa hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek I hafwen till alla heliga,

5 för det hopps skull, som är förwaradt åt eder i himmelen, om hwilket I förut hafwen hört genom sanningens ord i det evangelium,

Församlingens saliga hopp om den i himmelen förwarade arfwedelen, hwilket hopp bewisade sig i hennes tro och kärlek, war för aposteln en orsak till glädje och tacksägelse, v. 3.

6 som har kommit till eder, såsom det ock i hela werlden finnes och bär frukt och wäxer till, likasom bland eder från den dag, då I hörden det och lärden känna Guds nåd i sanning, Mark. 4: 8 f. Ap. G. 6: 7.

Evangelii sannings ord, som gjort eder till kristna, har wisat sig wara fruktsamt derigenom, att det födt eder på nytt och werkar i eder Andens frukter, Gal. 5: 22–25. Att höra och förnimma sanningen genom ordet är nödwändigt, för att blifwa delaktig af den saliggörande nåden. Detta evangelium war bestämdt att komma ut i all werlden. Se Matt. 28: 19, 20.

7 såsom I hafwen lärt af Epafras, wår älskade medtjenare, som för eder är en trogen Kristi tjenare, Kol. 4: 12. Filem. v. 23.

[ band III, 536 ]Epafras, Kolossernas lärare, hade inga egna afsigter wid evangelii förkunnande, utan wille blott tjena Kristus och föra själar till honom.

8 och som äfwen har för oss omtalat eder kärlek i Anden.

Epafras war nu i Rom hos aposteln och hade för honom berättat om församlingen i Kolossæ, och att dessa kristna hade kärlek till aposteln, fastän de icke kände honom efter ansigtet. Kärleken i Anden, d. ä. den kärlek, som är den Helige Andes werk, sträcker sig till alla trogna och i synnerhet till redlige lärare.

9 Derföre upphöra icke heller wi att, från den dag wi fingo höra det, bedja för eder och begära, att I mån warda uppfylde med kunskap om hans wilja, i att andelig wishet och insigt, Rom. 12: 2. 2 Kor. 1: 5. Ef. 1: 15 f. 5: 1017.

Aposteln lärer oss här, huru rätta själasörjare alltid skola bedja för församlingen. Förbönen, som han lärer oss, handlar om tre stora nådegåfwor, först att församlingen må uppfyllas med en lefwande kunskap om Guds wiljas rådslut att återlösa och saliggöra oss genom Kristus (Ef. 1: 8–10), hwilken kunskap är källan till all andelig, af den Helige Ande werkad, wishet eller inblick i sanningen och insigt eller förstånd att wandra wärdigt Herren; dernäst, v. 10, såsom frukt häraf, om helgelse, och ändtligen, v. 11, om kraft, tålamod och ståndaktighet under pröfningar och lidanden. Kolosserna hade tro, men de behöfde ännu mera andeligt ljus, wishet och insigt.

10 så att I wandren wärdigt Herren, honom i allt till behag, bärande frukt i all god gerning och tillwäxande i Guds kunskap, Ef. 4: 1. Fil. 1: 27. 1 Tess. 2: 12. 4: 1. Joh. 15: 16.

Helgelsen eller det fortsatta afklädandet af den gamla menniskan och köttets korsfästelse, eller såsom här står, att wandra wärdigt Herren, honom i allt till behag, och att bära frukt i all god gerning, står i nödwändig förening med tillwäxt i Guds och hans wiljas kunskap.

11 med all kraft stärkte, efter hans härlighets magt, till allt tålamod och all långmodighet,

De troende behöfwa beständigt stärkas af Guds egen oändliga magt, för att wara kraftige till allt tålamod, uthärdande och uthållighet i de strider, de måste bestå utifrån, så att de icke gifwa efter af swaghet och försagdhet, och till all långmodighet, att de må behålla det kärlekssinne, som de midt under all strid skola hysa och bewisa mot sina fiender och förtryckare, samt att under allt detta kunna glädja sig och tacka Gud för allting. Korset och lidandet höra till de största nådegåfwor, som Herren skänker åt sitt folk. Ebr. 12: 1–11. 2 Kor. 4: 16–18.

12 med glädje tackande Fadren, som har gjort oss skickliga till att wara delaktiga i de heligas arfslott i ljuset, Ap. G. 26: 18.

I Kanaans land fingo Israels stammar hwar och en sin arfslott, sin särskilda del, som det genom lottning blef öfwerlemnadt åt Herren sjelf att bestämma. I himmelriket, som är ljusets rike, har Guds folk sin arfslott, de äro delaktige af Kristus, som är werldens ljus, de hafwa upplysning genom sanningen och helgelse genom nådens inneboende, de kallas ljusets barn, och dem är befaldt, att de skola lysa såsom ljus i werlden, se Fil. 2: 15. Matt. 5: 1416. En salig arfwedel är dem utlofwad i det nya Jerusalem, Upp. 21: 7, der ingen natt skall wara mer. Upp. 22: 5.

13 och som har uttagit oss från mörkrets wälde och försatt oss i sin älskade Sons rike, 1 Petr. 2: 9.

Mörkrets wälde är Satans magt. I stället för ljuset och sanningen regerar han genom mörkret och lögnen, ty han är en lögnare och lögnens fader. Joh. 8: 44. Från mörkrets rike och syndens träldom uttager Kristus alla de fångna, som wilja gå ut ur fångenskapen, då han kallar dem, se Es. 42: 6, 7. Ef. 2: 16; han gifwer dem ljus och lif, så att de blifwa utförde från det andeliga mörkret och den andeliga döden och förenas med honom genom tron, och då är menniskan en undersåte i Guds Sons rike.

14 i hwilken wi hafwa återlösningen, syndernas förlåtelse, Ap. G. 20: 28. Ef. 1: 7. Ebr. 9: 14. 1 Petr. 1: 19.

Syndernas förlåtelse genom Jesu blod är sjelfwa återlösningen från mörkrets rike, ty det är genom synden menniskan hålles fången af mörkrets wälde, icke blott genom syndens herrawälde och de syndiga begärelserna, utan genom syndens skuld, det onda samwetet, lagens dom och dödens räddhåga. Då syndaskulden utplånas genom försoningsblodet, så brytes syndens kraft, och i stället för träldomsanden och räddhågan mottager själen barnaskapets Ande, som ropar: Abba, käre Fader!

15 och hwilken är den osynlige Gudens afbild, förstfödd före all skapelse. Joh. 14: 9. 2 Kor. 4: 4. Fil. 2: 6. Ebr. 1: 3.

Gud är till sitt wäsende så oändligt upphöjd öfwer alla skapade wäsen, att äfwen de mägtigaste förnuftiga warelser, de högsta bland änglarne, icke kunde fatta något af hans egenskaper, om han icke uppenbarade sig genom Sonen, som är hans härlighets återsken och hans wäsendes afbild, Ebr. 1: 3. Utom i Sonen är Gud osynlig icke blott för menniskor, utan också för alla änglar. Kristus kallas förstfödd före all skapelse, ty all skapelse har en början, men Sonen är född af Fadren från ewighet. Se Joh. 1: 2. Fil. 2: 6. Den som ser Sonen, han ser Fadren, Joh. 14: 9.

16 Ty i honom skapades allt, det som är i himmelen och det som är på jorden, det synliga och det osynliga, ware sig troner etter myndigheter eller herradömen [ band III, 537 ]eller wäldigheter; allt är skapadt genom honom och till honom. Joh. 1: 3. Rom. 11: 36. 2 Kor. 8: 6. Ef. 3: 9. Ebr. 1: 2. 1 Petr. 3: 22.

Här bewisar aposteln huru oändligt Guds Son är upphöjd öfwer all skapelse, alla skapade wäsen, då han wisar, att Fadren har i eller genom Sonen skapat allting, Joh. 1: 3. Ebr. 1: 2. Om troner, herradömen o. s. w. se Es. 3: 9, 10. I honom betecknar att den skapande kraften är i honom sjelf. Genom honom uttrycker hans skapande werksamhet. Till honom betyder att hela skapelsen är i Guds rådslut satt i samma förhållande till Sonen, i syfte att i honom skall sammanfattas allt, både det som är i himmelen och det som är på jorden, Ef. 1: 10, så att allting är till för hans skull, till hans förhärligande, och skall genom honom sättas i det rätta förhållandet till Fadren, se 2 Kor. 15: 27, 28, och i Sonen skola alle tjena och lyda Fadren, Fil. 2: 10, 11. I Sonen består allting, han bär allting med sitt kraftiga ord. Genom denna lära om Sonen och skapelsen i och genom honom drager skriften ett streck öfwer de många konstiga lärobyggnader, som ännu i wår tid förwilla många, ja, äfwen sådana, som hafwa stort förstånd, men förmörkade hjertan, och således äro fångne i otron och synden. Om Kristus såsom hufwudet för församlingen, se Ef. 1: 22, 23.

17 Och han är före allt, och allt har bestånd i honom,

18 och han är hufwudet för kroppen, som är församlingen, han, som är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda, på det att han i allt skulle wara den främste. Ef. 1: 22. Ap. G. 26: 23. 2 Kor. 15: 2023.

I det föregående har aposteln talat om Kristi gudom, och här talar han tillika om hans mandom. Kristi förklarade menniskonatur är den oändliga källa af lifskrafter och förklaringsljus, som ligger till grund för uppståndelsen och för hela skapelsens förklaring enligt skriftens ord: Efter Guds löfte wänta wi nya himlar och en ny jord, i hwilka rättfärdighet bor, 2 Petr. 3: 13. Upp. 21: 1. Kristus är uppståndelsens förstling, 2 Kor. 15: 23. Matt. 27: 52, 53. De, som uppwäcktes ifrån de döda af honom eller af profeterna, uppwäcktes till lekamligt lif och woro åter den lekamliga döden underkastade.

19 Ty det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i honom, Rom. 11: 36.

20 och att genom honom, sedan han genom blodet på hans kors stiftat frid, genom honom med sig försona allt, ware sig det som är på jorden eller det som är i himmelen. Rom. 5: 110. 2 Kor. 5: 18. Ef. 1: 10. 2: 16. 1 Joh. 4: 10.

All fullhet, alla gudomens egenskaper hafwa blifwit fullkomligt förenade med Kristi mandom, kap. 2: 9, så att han äfwen såsom menniska är oändligt upphöjd öfwer hela skapelsen. Genom Kristus har Gud försonat den syndiga werlden med sig sjelf, i det han sjelf stiftat frid. Försonandet och fridstiftandet har afseende på Guds wrede öfwer synden. Genom försoningsblodet blefwo den oföränderliga ewiga rättfärdighetens alla fordringar tillfredsstälda, lagen fullbordad, och Guds wrede dermed afwand. Änglarne se i försoningen både oföränderligheten i hans rättfärdighet, och tillika hans oändliga kärlek och förbarmande. Menniskan lärer i Jesu död känna Gud såsom rättfärdighetens Konung och barmhertighetens Fader. Genom tron, att Gud genom blodet på Jesu kors är försonad, att hans wrede är afwand, och att han har fridens tankar öfwer oss öfwerwinnes fiendskapen hos menniskan. Genom tron låter hon försona sig med Gud, 2 Kor. 5: 20, och får derigenom frid i samwetet och barnakärlek till Fadren. Satan har förlorat sin rätt, anklagaren sin talan, Kristus är de trognas förswarare hos Fadren. 1 Joh. 2: 1. Återlösningen är fullkomnad, och ingen fördömelse fins mer för dem, som äro i Kristus Jesus, som icke wandra efter köttet, utan efter Anden, Rom. 8: 14.

21 Äfwen eder, som fordom woren främmande och till sinnet fiender i edra onda gerningar, Ef. 2: 1 f., 12.

22 har han nu försonat i hans kötts kropp genom döden, för att kunna inför sin åsyn framställa eder heliga, ostraffliga och oförwitliga, Ef. 1: 4. 5: 26 f. Tit. 2: 14.

23 om I annars förblifwen i tron, grundade och fasta, utan att låta rubba eder från hoppet i det evangelium, som I hafwen hört, hwilket har blifwit predikadt i hela skapelsen under himmelen, och hwars tjenare jag, Paulus, har blifwit. Mark. 16: 15. Rom. 10: 18.

Af naturen är menniskan syndig inför Gud och fiendtlig emot honom, men Guds oändliga kärlek i Kristus Jesus öfwerwinner denna fiendskap hos menniskan, och försoningen sträcker sig både till den rättfärdige Guden och till den i synd och owilja ifrån Gud bortwända menniskan. Kristi förtjenst och rättfärdighet tillfredsställer i wårt ställe Guds rättfärdighet, och Kristi kärlek werkar såsom en ljuflig, smältande eld på det hårda, kalla menniskohjertat, så att det kan och will wända sig till Gud såsom en försonad Fader i Kristus. Genom tron på honom, som gaf sitt kötts kropp till försoningsoffer, är menniskan i Fadrens åsyn framstäld rättfärdig, helig, ostrafflig och obesmittad, ty genom tron är hon iklädd Kristus, klädd således i hans rättfärdighet, helighet, ostrafflighet och renhet. Ef. 1: 4; kap. 5: 27. Wilkoret för åtnjutandet af denna återlösningens frukt är framhärdandet i tron, som ständigt måste hwila på grundwalen Kristus, om de troende skola förblifwa faste och orubbade från det hopp, som i kraft af evangelii nådelöften är dem förwaradt i himmelen, v. 5, så att de hwarken genom frestelser och [ band III, 538 ]synder eller genom falsk lära och willfarelser eller genom förföljelsen och lidanden låta bortföra sig från Kristus, härlighetens hopp, v. 27; ty om grenen afbrytes från winträdet, så är den förlorad. Utan tron och utan framhärdande i tron intill änden, är allt, hwad Kristus för oss har gjort och lidit, för oss förgäfwes. — Evangelium förkunnades af apostlarne såsom ett salighetens budskap till alla menniskor, det utgår i all werlden för att aldrig stanna förrän det blifwit predikadt för allt folk, Matt. 24: 14. Denna harliga och stora alltmännelighet utmärker Kristi evangelium framför alla willfarelser, alla falska religioner och alla konstiga filosofiska lärobyggnader, som försöka att ur menniskoförnuftet utspinna en bättre lära, än den som är gifwen i Guds ord, utgången från den allwise Guden.

24 Nu fröjdar jag mig i mina lidanden för eder och uppfyller i mitt kött hwad som fattas i Kristi lidanden, för hans kropp, som är församlingen, Rom. 12: 5. 2 Kor. 1: 5 f. 4: 10 f. Es. 3: 13. Fil. 2: 17.

Aposteln utstod sina lidanden för församlingen, emedan just det, att han hade för hedningarne predikat evangelium, som gjort dem till kristna, war orsaken till hans lidanden i fångenskapen. Hans lidanden skulle också komma församlingen till godo såsom exempel och uppmuntran, och wisa att i Kristi efterföljelse är försakelse och lidande att wänta. Kristi lidanden, grt. Kristi bedröfwelser. Med dessa bedröfwelser menas det mått af lidande, som Kristi lemmar såsom hans andeliga kropp måste genomgå i hans efterföljelse; och som Kristus bor i dem (Joh. 14: 23), och hans Ande i dem kämpar, beder, segrar (Rom. 8: 26, 27. Ef. 4: 30), så lider hem ock sjelf i dem, Ap. G. 9: 4. Han sjelf bestämmer måttet, och hwarje lem har sitt bestämda mått af lidande att genomgå. Lärare och hufwudpersoner måste således ofta hafwa en större andel i dessa lidanden till följd af sin ställning i församlingen. Både genom görande och lidande lydnad gick Kristus sjelf till härligheten, och genom lydnad både i görande och lidande will Kristus, att hans församling skall tjena och ära Fadren. Somliga lemmar af Kristi andeliga lekamen hafwa nåd att mera werka, och andra äro kallade att mera lida i hans efterföljelse. Både de som werka och de som lida, göra det för Kristus och för hwarandra till följd af den innerliga gemenskapen. Hwad en gör, det gör han för Kristus och för alla de andra lemmarna; hwad en lider, det lider han för Kristus och för alla de andra lemmarna, så att allt hwad som är åt en lem gifwet att göra eller lida, det tillhörer också de andra lemmarna. Då en lem lider, så lida alla lemmarne med, icke blott så, att de med kärleken deltaga deruti, utan äfwen så, att det tillräknas dem alla af Gud. Men alla de bedröfwelser och lidanden, som Kristi församling genomgår, äro icke försoningslidanden; ty Kristi försonande och tillfyllestgörande lidanden tillhöra honom personligen, och i dem fattas intet; de äro fullkomligt tillräckliga för alla menniskors synder. I hans lidande såsom försoning kan ingen af hans lemmar på jorden deltaga. Allt är fullkomnadt. Det som fattas titthör blott de lidanden och bedröfwelser, som hans kropp, som är församlingen, måste genomgå. Genom många bedröfwelser måste wi ingå i Guds rike, Ap. G. 14: 22.

25 hwars tjenare jag har blifwit, efter den Guds hushållning, som blifwit mig gifwen med afseende på eder, att till fullo förkunna Guds ord, Ef. 3: 2.

Hwars tjenare, nemligen församlingens tjenare. Lärare skola icke Wara församlingens herrar, utan tjenare, 1 Petr. 5: 3. Och de äro dertill satta, att de skola till fullo förkunna Guds ord, 2 Tim. 4: 2. Guds ord i dess helhet och nådens rikedomar utan menskliga inskränkningar af evangelii stora hemlighet tillhöra församlingen, ja, hwarje menniska, Ef. 1: 9; kap. 3: 9. I gamla testamentet war denna hemlighet (evangelii allmännelighet) till större delen förborgad.

26 den hemlighet, som från tidsåldrarnas och slägternas begynnelse har warit fördold, men som nu blifwit uppenbarad för hans heliga, Matt. 13: 11. Rom. 16: 25 f. 2 Kor. 2: 7. Ef. 1: 9. 3: 9. Tit. 1: 3.

27 för hwilka Gud har welat kungöra, huru rik bland hedningarne härligheten är af denna hemlighet, som är Kristus i eder, härlighetens hopp, Rom. 9: 23. 2 Kor. 2: 14. Ef. 3: 8.

Att evangelium äfwen skulle predikas bland hedningarne, och Messias’ rike utwidgas till alla folk war en hemlighet, som i gamla testamentet icke blef förstådd, fastän den af profeterna förkunnades. Kristus bland hedningarna såsom deras frälsare och konung, som upphöjer dem till den åt Guds folk Israel utlofwade härligheten, war fördenskull det nyaste, underbaraste och för judiska öron mest ansenliga ord, som på den tiden kunde uttalas. Men hela denna hemlighet är Kristus sjelf, ty i honom innefattas alla nådens och härlighetens rikedomar. Han är härlighetens hopp; på honom hwilar de trognas hopp om en tillkommande härlighet, och han är sjelf borgen för dess uppfyllande. Han gifwer ljus och lif och rättfärdighet och himmelska krafter här i nådens tid och Andens pant och insegel på alla trognas hopp om oändlig härlighet, Es. 1: 13, 14.

28 hwilken wi förkunna, förmanande hwar menniska och lärande hwar menniska med all wishet, på det att wi må kunna framställa hwar menniska såsom fullkommen i Kristus Jesus, 2 Kor. 11: 2. Ef. 5: 27.

Fullkommen eller fulländad i Kristus Jesus will Guds Ande göra hwarje trogen själ, ja, alla menniskor, om de wille anamma sanningen; och detta sker genom ordet och den wisdom, som [ band III, 539 ]derigenom meddelas. Att lefwa i Kristus, drifwas af Guds Ande, tillwäxa i nåden och wandra i Jesu fotspår i fast tro, ödmjuk försakelse, brinnande kärlek, är den wäg, på hwilken han sjelf will föra sina trogna. Men framgången af nådens werk i hjertat och i lefwernet kunna de trogna icke se, utan blifwa allt mera fattiga, ödmjuka och angelägna att grunda allt sitt hopp på Kristus allena; ty ju mera de tillwäxa i nåden, desto mera lära de känna sitt eget syndaförderf.

29 hwarpå jag ock arbetar och kämpar, efter hans werkan, som kraftigt werkar i mig. 2 Kor. 15: 10.

Icke i sin egen kraft, utan i Kristi kraft arbetade aposteln och gaf honom allena äran. Äro wi till något godt skicklige, så är det af Gud, göra wi något godt, så är det hans werk, och icke wårt; honom ware ära ewinnerligen! se Fil. 4: 13.

2 Kapitlet.

Warning för falsk lära.

Ty jag will, att I skolen weta, huru stor kamp jag har för eder och för dem i Laodicea och för alla dem som icke hafwa sett mitt ansigte i köttet, Fil. 1: 30.

Kamp och strid i lidandet för evangelii skull, djupt bekymmer för de irrlärares skull, som wille insmyga sig i församlingarna och bortföra dem ifrån Kristus, samt kamp i bönen upptog apostelns tid och uppfylde hans hjerta med allt större brinnande kärlek. Äfwen i församlingen i Laodicea hade ogräset börjat wisa sig. Se Upp. 3: 1117.

2 på det att deras hjertan må warda hugswalade, då de förenas i kärlek och till all rikedom af den fullwissa insigten, till kännedom om Guds hemlighet, Kristus, Joh. 17: 3. 2 Kor. 1: 6.

3 i hwilken alla wisdomens och kunskapens skatter ligga fördolda.

Ändamålet med apostelns kamp war deras hugswalande, lugnande och stadfästande i tron och sammanfogande i kärlek, såsom lemmar i en kropp, att irrlärare icke måtte förmå rubba dem från Kristus och söndra dem. Dertill behöfdes all rikedom eller ymnighet af den fullwissa insigt, som härflyter ur kunskapen om Guds hemlighet (Gud försonade i Kristus werlden med sig, 2 Kor. 5: 19, så att wi i Kristus allena hafwa återlösningen, nemligen syndernas förlåtelse, Kap. 1: 14). Denna hemlighet har aposteln redan för dem framlagt. All wisdom och kunskap, som icke härflyter ur denna hemlighet, skutte de weta att förkasta såsom willfarelse, ty i denna hemlighet allena ligga alla wisdomens och kunskapens skatter fördolda, Fil. 3: 8–10. De äro fördolda för all egen wishet. Förnuftswisheten ser dem icke, så klart de än äro framlagda i evangelium, men för tron äro de uppenbara. De falska lärarne hemtade icke sin wisdom och kunskap ur denna källa, utan ur det menskliga förnuftet, som intet wet om Guds hemligheter i Kristus, och känner ingen annan wäg till salighet än den egna rättfärdighetens.

4 Detta säger jag, på det att ingen må bedraga eder med förledande tal, Ef. 5: 6.

5 ty om jag ock i köttet är frånwarande, är jag dock i anden hos eder och fröjdar mig och ser eder ordning och fastheten af eder tro på Kristus. 2 Kor. 5: 3.

Förledande ord, egentligen öfwertalningskonst, konsten att gifwa sitt tal ett sken af wishet och sanning. Då lärare och ledare i församlingen icke äro upplyste af Guds Ande och delaktige af lifwet i Kristus, och således icke hemta sin wishet och kunskap hos honom, så anwända de den egna klokhetens, talkonstens, slutkonstens och den egna inbillningens nät och spindelwäf, för att hålla själar i andelig fångenskap, förmörka för dem den fria nåden i Kristus och afhålla dem ifrån den fria öppna brunnen emot synder och orenhet, Sak. 13: 1; och i stället tillbjuda de dem gröfre eller finare egenrättfärdighetskläder, som icke kunna skyla den andeliga nakenheten, se Es. 59: 4–6. Upp. 3: 17, 18. Aposteln följde församlingen och dess tillstånd med så beständigt deltagande och med så ifrig bön, att han war i anden närwarande. Guds barn äro i Kristus förenade, och i anden förswinner afståndet dem emellan.

6 Såsom I nu hafwen mottagit Herren Kristus Jesus, så wandren i honom, 1 Tess. 4: 1.

7 rotade och uppbyggda i honom och befästade i tron, såsom I hafwen blifwit lärda, öfwerflödande i henne med tacksägelse. 2 Kor. 1: 5. Ef. 2: 21 f. 3: 17.

Att wandra i Kristus, som är wägen (Joh. 14: 6), på hwilken de skulle gå, är att tro på honom, såsom sin enda rättfärdighet, drifwas af hans Ande, Rom. 8: 11, wara så till sinnes, som Jesus Kristus war, Fil. 2: 513, och i allt sitt lefwerne efterfölja hans fotspår, Joh. 13: 15. 1 Petr. 2: 21. Kristi lemmar hafwa sin rot i honom, som är winträdet, i hwilken de äro såsom grenar inympade; han är hörnstenen, och de uppbyggas på honom såsom lefwande stenar till ett andeligt hus, till en Guds boning i Anden, Ef. 2: 22. 1 Petr. 2: 5, 6. Öfwerflödande i henne (i tron) med tacksägelse, så att genom tron tacksägelse utströmmar från hjertat i ord och gerningar.

8 Sen till, att ingen bortröfwar eder med werldswisheten och tomt bedrägeri efter menniskostadgar, efter werldens barnaläror och icke efter Kristus. Matt. 15: 2. Rom. 16: 17. Gal. 4: 9.

[ band III, 540 ]9 Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, Kol. 1: 19.

De falska lärarne i församlingen hade af judendomens stadgar och werldswishet eller så kallad filosofi gjort en lärobyggnad, som hade ett stort sken af djupsinnighet, men den gick derpå ut att föra hjertat bort ifrån Kristus; och för att sådan werldswishet warnar aposteln strängeligen, och kallar den ett tomt bedrägeri, och sådan är all förnuftswishet, som för sin forskning icke lägger till grund Kristus Jesus, som har blifwit för oss till wisdom från Gud och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning, 2 Kor. 1: 30. Sådan är också all den werldswishet, hwarmed många i wår tid bjuda till att bortblanda och tillintetgöra kristendomen. Kunskap och lärdom kan hafwa stort wärde och göra mycken nytta, om den will helt och hållet underkasta sig Herrens ord, men så snart den will mästra Guds ord, uttyda det efter eget godtycke eller förkasta något deraf, så försöker den att göra Kristus till sin lärjunge och blifwer likaså förförande som ormen i paradiset, då han höll en föreläsning om wisheten för wår stammoder Eva. Om werldens barnaläror, se Gal. 4: 39. Kristus allena är sanningen och lifwet, och emedan i honom allena bor gudomens hela fullhet lekamligen, så kan ingen rätt andelig kunskap finnas, utom den, som utgår från Kristus; och han sjelf är den personliga ewiga wisheten, Ords. 8. Joh. 1: 5. Wakten eder fördenskull, will aposteln säga, wakten eder för all wishet, som icke är efter Kristus. Det ordet lekamligen wisar oss, att icke blott i Kristi gudomliga natur är hela gudomens fullhet, emedan alla tre personerna i gudomen äro ett och samma wäsende, fastän särskilda i afseende på sättet att wara, utan i Kristi förklarade mandom, i den förhärligade menniskan Jesus, bor också gudomens hela fullhet. Mandomen är fullkomligt upphöjd i gudomen, men den menskliga naturens egenskaper äro derigenom ingalunda upphäfda, utan upphöjda till oändlig fullkomlighet och härlighet. Från gudomens fullhet i den förklarade menniskonaturen meddelar Kristus gåfwor och krafter åt menniskorna och werkar en ny skapelse. Ef. 4: 8.

10 och I ären uppfylda i honom, som är hufwudet för allt herradöme och all wäldighet.

I kraft af trosföreningen med Kristus äro ock de troende uppfylda med Guds fullhet; alla Guds härliga egenskaper blifwa äfwen deras. ”I hafwen det allesamman, när I hafwen Kristus.” L. — I behöfwen då icke se eder om efter något annat till salighet. Kristus är i anseende till den menskliga naturen upphöjd öfwer alla änglar, högre än himlarne och insatt såsom Herre och Konung öfwer allting. Ps. 2. Fil. 2: 9–11.

11 i hwilken I ock hafwen blifwit omskurna med en omskärelse, som icke är gjord med händer, genom afklädandet af köttets syndakropp, genom Kristi omskärelse, 5 Mos. 10: 16. Fil. 3: 3.

I Kristus hafwen I den sannskyldiga, renande och helgande omskärelsen, som den utwertes på kroppen skedda omskärelsen förebildade, hwilken senare omskärelse fördenskull icke mer behöfwes. Omskärelsen i Kristus, som är den nya födelsen, består i afklädandet af köttets syndakropp, i afklädandet af hela den gamla menniskan, alla synder till deras skuld, fördömelse och wälde, och slutligen hela kroppens afklädande i döden, och förebildades i gamla testamentet genom afskärandet och bortkastandet af förhuden, hwilken war en bild af hela menniskans synduppfylda natur. Detta är genom Guds egen werkan skedt i Kristi omskärelse, som är dopet, v. 12, af Kristus för oss insatt i omskärelsens ställe, hwilken war en skugga af det tillkommande, v. 17.

12 med honom begrafna i dopet, i hwilken I ock hafwen blifwit uppwäckta med honom genom tron af Guds werkan, som har uppwäckt honom från de döda. Rom. 6: 3 f. Kol. 3: 1.

I dopet äro wi medbegrafna med Kristus, d. ä. Kristi död i wårt ställe, som med begrafningen bekräftades, tillräknas och tilldömes oss så alldeles i dopet, som om wi sjelfwa dött för wåra synder; och såsom wi i dopet äro meddöda och medbegrafna med Kristus, så äro wi ock i dopet meduppwäckta med honom, Rom. 6: 6, genom tron. Genom tron på Kristus, att hans död borttagit wåra synder och hans uppwäckelse är wår uppwäckelse, uppstår och förwerkligas i oss Kristi uppwäckelse, den nya menniskan, förmedelst hwilken den gamla dör. Tron är af Guds werkan med dopet, som innefattar hela evangelii predikan, att Guds nåds tillsägelse och tillegnelse i Kristus. Det är genom samma Guds werkan, genom hwilken han uppwäckte Kristus, då han war död för wåra synder, som han uppwäcker i oss tron och skapar i oss det nya lifwet i Kristus, och just derföre ock slutligen uppwäcker den dödliga kroppen. Rom. 8: 11. I Mark. 16: 16, står det ordet 'tror före det ordet blifwer döpt, men här nämnes tron efter dopet, och härmed har Guds Ande wisat oss, att tron och dopet, dopet och tron icke så skiljas åt, så att det ena måste föregå det andra, utan Herrens Ande skänker tro och lif genom dopet, och derföre kallas det nya födelsens bad.

13 Äfwen eder, som woren döda i edra öfwerträdelser och i edert kötts förhud, eder har han gjort lefwande med honom, sedn han har förlåtit oss alla öfwerträdelserna Ef. 2: 1, 5, 11.

14 och utplånat handskriften i stadgar, som war mot oss och låg oss i wägen, och den har han tagit bort och fastnaglat den wid korset.

Aposteln förklarar widare, huru wi i dopet äro med Kristus uppståndne och hafwa undfått ett nytt, andeligt lif och dermed rätt till det ewiga lifwet; och detta har skett derigenom att han efterskänkt eller förlåtit oss alla wåra öfwerträdelser och synder; och synderna har han förlåtit oss, i det han utplånade den handskriften i [ band III, 541 ]stadgar, som innehöll wårt skuldregister och som war oss emot. Lagen kallas här en handskrift eller ett skuldbref emot oss. ty den fordrar andeligt lif, helighet och fullkomlighet, och dessa fordringar äro wi skyldige att uppfylla, således också skyldige att lida straffet för hela wår syndaskuld. Denna skuld, som ingen menniska kan betala, gör oss alla till wredens barn, så att wi äro under den förbannelse, som lagen uttalar öfwer hwarje öfwerträdare. Detta skuldebref har Kristus genom döden på korset dödat, att det icke mer gäller, ty han har tillfyllestgjort och betalt hela skulden i wårt ställe, så att lagen icke har något mer att fordra af menniskan, då hon flyr från lagen till nåden och med tron insweper sig i Kristi rättfärdighet. Ett skuldebref plägar man utstryka eller sönderrifwa, så snart skulden är betald. I forntiden plägade man stundom offentligen så tillkännagifwa att ett skuldebref war betaldt, att man spikade upp det med en eller flera spikar. Lagens skuldebref, som äfwen är inskrifwet i samwetet och således af oss liksom egenhändigt undertecknadt, har i Kristus blifwit uppenbarligen på korset framwisadt såsom fullkomligt betaldt. Deraf får den öfwer syndaskulden bekymrade själen frimodighet att se på korset och i tron säga: der är min löftesmän, som betalt min syndaskuld, så att jag är fri. När hon så tror, så är Kristi henne i dopet tillräknade död och uppståndelse i henne förwerkligad. — Kötts förhud, v. 13. Aposteln kallar war förderfwade och till allt ondt benägna natur en förhud, i hwilken wi äro inneslutne, så länge wi äro utom löftets förbund; och aposteln brukar detta uttryck med hänsyn till liknelsen af omskärelsen i v. 11.

15 Sedan han har afwäpnat herradömena och wäldigheterna, har han stält dem uppenbarligen fram och triumferat öfwer dem i honom. Joh. 12: 31. Ebr. 2: 14.

Grt.: Hafwande afwäpnat herradömena och wäldigheterna, har han (Gud, som uppwäckte Kristus, v. 12) utstält dem till offentlig åskådning, triumferande öfwer dem i honom (Kristus). De herradömen och wäldigheter, som genom synden fört menniskoslägtet bort från Gud och nedsänkt det i andelig träldom under sig, hafwa genom Kristi offerdöd blifwit besegrade och afwäpnade, likasom fordom segerwinnare plägade taga kläder och wapen ifrån de besegrade. Djefwulen och hans änglar, hwilka såsom höga andemagter, de der hafwa rätt och magt öfwer syndaren, kallas herradömen och wäldigheter (2 Kor. 4: 4. Joh. 12: 31), de hafwa förlorat sin rätt, sin magt och sina anspråk, ty lagen är uppfyld, och wår anklagare kan nu icke peka på lagen och säga till Gud: du är orättfärdig och motsäger dig sjelf, om du gör menniskan salig och efterskänker henne straffet, som hon förtjenat, ty mot hela din lag har hon brutit, och derföre skall hon utelemnas åt mig. Icke heller kan djefwulen åberopa sig derpå, att menniskans hjerta och wilja äro honom undergifna, ty de, som tro på Kristus, hafwa fått magt att blifwa Guds barn, Joh. 1: 12, och således magt att afsäga sig djefwulens herrawälde, att uppsäga honom tro och lydnad, samt magt att wilja tillhöra Kristus såsom Herre och Konung, och att bewisa denna wiljas uppriktighet och ståndaktighet i lidande och stundom i martyrdöd för sin bekännelsen skull, så att de i Kristi kraft öfwerwinna anklagaren. Upp. 12: 11. I den dagliga striden segra de i Kristi kraft öfwer synden, werlden och djefwulen. Således har Kristus genom sin död och uppståndelse och genom sin deraf härflytande kraft i församlingen bewisat och bewisar ännu de onda andarnas afwäpnande och wanmagt. Denna seger är uppenbarlig för Gud, för menniskorna, för himmelenS änglar och för afgrundens andar. Med detsamma aposteln här wisat, att Kristi död och uppståndelse afwäpnat djefwulen och hans rike, har han ock tillbakawisat orimligheten af änglarnes dyrkan, såsom om de wore medlare och förebedjare, såsom den sjelfbehagliga ödmjukheten föregås. v. 18; ty Kristus, icke änglarna, har frälst oss ifrån djefwulens träldom. Han är de goda änglarnas hufwud, v. 10, och de ondas besegrare och Herre; och allt är det wårt, om wi äro i Kristus. 2 Kor. 3: 22.

16 Ingen döme eder således för mat eller dryck, eller i fråga om högtid, nymånad eller sabbat, 3 Mos. 11 o. 23 kap. Rom. 14: 2 f. Gal. 4: 10 f. Tit. 1: 15.

Emedan Kristus fullbordat lagen, så kan lagen icke hålla i träldom eller förbanna eller fördöma de menniskor, som tro på Kristus; desse wandra icke efter köttet, utan efter anden. Men att de fly synden och af kärlek till Kristus beflita sig att hålla hans bud, sker då ingalunda i den mening, att de skulle derigenom blifwa rättfärdige och salige, utan deras lydnad för Kristi lag är blott frukten af den lefwande tron. Jak. 2: 26. Att med fastande, iakttagande af gamla testamentets spisstadgar och firande af högtider, nymånader och sabbater efter Moses’ lag wilja bidraga till att blifwa rättfärdig inför Gud, wore att sammanblanda Kristi rättfärdighet och egenrättfärdigheten, se Gal. 4: 10. Guds folk i nya testamentet håller icke sabbaten helig, för att derigenom gifwa Herren ett offer, utan för att i umgänge med Herren emottaga nådens gåfwor för själ och hjerta samt fröjd och wälsignelse i trons och kärlekens innerliga utöfning. Jak. 1: 27. 2 Kor. 16: 2. Att i Kristus fira sabbaten, är icke för Guds barn ett beswärligt twång, utan en stor nådens förmån. Ordet sabbat syftar på det gamla testamentets sabbatsdagar och sabbatsår, som de kristna af Judafolket i början ansågo sig böra fira efter lagens föreskrifter. Wår söndag deremot kallas i det nya testamentet Herrens dag och skall hållas helig icke för lagens skull utan för Herrens skull.

17 hwilket är en skugga af det tillkommande, men kroppen är Kristi. Ebr. 8: 5. 10: 1.

Lagens stadgar och den levitiska gudstjensten innehöll liksom skuggbilder eller afmålningar, som alla syftade på Kristus, Messias, som lofwad war. Kroppen sjelf eller wäsendet af alla förebilder, löften och profetior war Kristus; [ band III, 542 ]likasom en målning icke är sjelfwa kroppen af den person, som är afmålad; personen är mer än målningen, Kristus sjelf är oändligt mer än alla förebilder, som hänwisade till honom.

18 Ingen tage segerlönen från eder, som will göra det genom ödmjukhet och ängladyrkan, inlåtande sig på det han icke har sett, fåfängt uppblåst af sitt köttsliga sinne, Matt. 24: 4. 1 Joh. 4: 1.

De falska lärarne påstodo, att de, som icke ingingo på deras lära, woro på en orätt wäg, men aposteln wisar, att hwarje lära, som icke wisar menniskan till Kristus allena såsom medlare och förlossare, utan inblandar egna påfund och menniskobud, bortröfwar från själen den segerlön, som Kristus åt henne förwärfwat. All sådan lära kommer af ett köttsligt sinne och är förenad med andeligt högmod, äfwen om den har ett sken af djup andelighet och ödmjukhet. Förnuftet är köttsligt, när det lemnar Guds uppenbarade ord och öfwerlemnar sig åt sitt eget tänkande. Att tillbedja änglar eller dyrka helgon, såsom det sker i den romerska kyrkan, eller att tro sig kunna tjena Gud på änglawis, såsom om man kunde blifwa fullkomligt syndfri här i tiden, är willfarelser, som på åtskilliga tider uppstått, men Guds ord och sanningens Ande i församlingen motarbetar och besegrar alltid alla slags willfarelser och allt förderf, fastän kampen och striden ofta är lång och swår.

19 och icke hållande sig till hufwudet, hwarifrån hela kroppen, understödd och sammanhållen af lederna och senorna, tillwäxer med den tillwäxt Gud gifwer. Ef. 4: 15 f.

Se Ef. 4: 15, 16. Ingen kan wara en rätt kristen och blifwa salig, utan genom Kristus, och såsom en lem af hans andeliga kropp, som lefwer och tillwäxer i honom, från hwilken allena, såsom hufwudet, lifwet utströmmar genom alla lederna i hela kroppen, som är församlingen, så att den tillwäxer med den tillwäxt, som Gud gifwer. Så snart en lem afskäres från kroppen, så är den död; och ingen lärdom och inga menniskofunder kunna gifwa henne det sanna och ewiga lifwet.

20 Om I således med Kristus hafwen dött bort ifrån werldens barnaläror, hwarföre bjuder man eder, likasom lefden I uti werlden: Rom. 6: 3 f. 7: 4 f. Gal. 2: 19. 4: 9 f. Kol. 2: 8.

Se Gal. 2: 19; kap. 4: 3, 9. Hwarföre låtten I åter fånga eder af sådana stadgar eller föreskrifter, som dessa:

21 ”Du skall icke röra, icke heller smaka, icke heller komma wid” —

22 hwilket allt skall förgås genom förbrukningen — efter menniskors bud och läror, Matt. 15: 9. Tit. 1: 14.

Äfwen i wår tid och i wår kyrka, såwäl som i alla tider, är man utsatt för faran att komma i träldom under menniskors bud, föreskrifter, lärostadgar, omwändelseregler o. s. w. Och äfwen det bästa, som någon menniska kan skrifwa eller tala, och som i sig sjelf kan wara ganska rätt, blifwer ett träldomsband för menniskor, så snart man fäster sig derwid, såsom om det wore lika wigtigt som Guds ord.

23 hwilka hafwa blott ett namn af wishet i sjelftagen gudstjenst och ödmjukhet och skoningslöshet mot kroppen, icke i något hedrande, till köttets mättande? 1 Tim. 4: 8.

Sjelftagen andelighet, sjelfgjord gudstjenst, skenhelig ödmjukhet, högtrafwande andeligt tal, godtycklig försakelse, hwarmed man i sjelfwa werket mättar och göder ett köttsligt sinne och andeligt högmod, äro afwägar, på hwilka många menniskor förwilla sig; och då sådana tala om Kristus, så är det mera en sjelfgjord Kristus, än den uppståndne, lefwande Kristus.

3 Kapitlet.

Om afklädandet af den gamla menniskan och iklädandet af den nya. Makars, föräldrars, barns och tjenares pligter.

Om I nu hafwen uppstått med Kristus, så söken det som är ofwan, der Kristus är sittande på Guds högra sida. Rom. 6: 2 f. Fil. 3: 20.

Hafwen I uppstått från den andeliga döden till det nya lifwet i Kristus, så söken de himmelska egodelarna, som äro i Kristus, hwilken är upphöjd på Guds högra hand, se Rom. 6: 4, 5. Ef. 2: 15. Kol. 2: 13. De, som hafwa uppstått med Kristus, hafwa icke werlden, utan himmelen till sitt rätta horn. På Guds högra sida är deras skatt, der böra de också hafwa sina hjertan, och deras diktan och traktan bör gå derpå ut, att de må undfå allt mera ljus och nåd och kraft, och att i hans kraft werka hans werk, medan dagen är.

2 Trakten efter det som är ofwan, icke efter det som är på jorden;

Wid det jordiska är den naturliga menniskan fästad, den will här wara hemmastadd, af jordiska ting söker hon ära, besittning, förnöjelse; men här upprepas förmaningen, som redan står i föregående vers, att bortlägga och öfwerwinna det jordiska sinnet och fara efter de himmelska tingen. Älsken icke werlden, icke heller de ting, som äro i werlden.

3 ty I hafwen dött, och edert lif är fördoldt med Kristus i Gud. Rom. 6: 2 f. Gal. 2: 20.

Detta är skälet, hwarföre de skulle fästa sitt sinne wid det som är ofwan. De troende äro döde ifrån synden, Rom. 6: 2–8, och döde ifrån werlden, se Gal. 6: 14. Deras sanna lif är fördoldt i Gud. Kristus, som är deras lif, är osynlig, ty han är upphöjd på Guds högra sida. Werlden kan icke se honom, de pånyttfödda se honom blott i tron, men detta är icke åskådande; ty wi wandra i tro, icke i åskådning. Det lif, de troende lefwa i honom, är för werlden fördoldt, och äfwen för dem sjelfwa är det [ band III, 543 ]fördoldt, så att det ofta synes dem, såsom om Kristus wore borta, och såsom om hela nådens werk i deras hjertan wore utan framgång; de blifwa fattigare och fattigare, de få se djupet af syndaförderfwet och sin egen wanmagt mer och mer, så att de ingenting få behålla, utom Kristi ord, hwarwid tron håller sig fast. Stundom är detta lif så fördoldt, att de pånyttfödda i strid och pröfning, i swåra frestelser eller i djup dunkelhet knappt kunna hålla sig wid Guds ord, utan det är såsom om det för dem wore kraftlöst, till dess Guds Ande leder deras trosblick till något särskildt trösteord; och detta synes dem då såsom en ny gåfwa från himmelen.

4 När Kristus, wårt lif, warder uppenbarad, då skolen ock I uppenbaras med honom i härlighet. Fil. 3: 21. 1 Joh. 3: 2.

Kristus, som är de pånyttföddas lif, blifwer uppenbarad i härlighet wid sin tillkommelse, och då skola de alla i salig uppståndelse blifwa uppenbarade såsom delaktige af hans härlighet. Se Matt. 25: 31. 1 Joh. 3: 2. 1 Petr. 1: 5.

5 Döden derföre edra lemmar, som äro på jorden, skörlefnad, orenhet, lusta, ond begärelse och girigheten, som är afgudadyrkan, Rom. 6: 11 f. 8: 13.

Icke kroppens synbara lemmar skall menniskan döda, icke kroppens hand och fot är det som skall afhuggas, utan syndakroppens lemmar. Syndaförderfwet framställes såsom en hel kropp med sina särskilda lemmar, och dessa lemmar äro alla syndiga lustar och begärelser. Men allt detta skall dödas, köttet samt med lustar och begärelser korsfästas, qwäfwas och öfwerwinnas hos dem, som blifwit lemmar af Kristi kropp. Girighet är afgudadyrkan, ty derigenom fästes hjertat wid de jordiska tingen.

6 för hwilkas skull Guds wrede kommer öfwer otrons barn, 2 Kor. 6: 9 f. Gal. 5: 19 f.

Se Ef. 5: 6.

7 och i hwilka äfwen I fordom wandraden, då I lefden i dem.

Fordom, nemligen före eder omwändelse. Det war då eder lust och edert lif att tjena synden.

8 Men läggen nu ock I bort alltsamman, wrede, häftighet, ondska, hädelse och skamligt tal från eder mun. Ef. 4: 25 f., 29. 5: 4. Jak. 1: 21.

Se Ef. 4: 22–31.

9 Ljugen icke mot hwarandra, I som hafwen afklädt eder den gamla menniskan med hennes gerningar Ef. 4: 22.

10 och iklätt eder den nya, som förnyas till kunskap efter dens bild, som har skapat henne, Rom. 6: 4. Ef. 4: 24.

Efter I hafwen i dopet (kap. 2: 11, 12. Gal. 3: 27) afklädt den gamla menniskan, och hon är korsfäst med Kristus, på det att syndens kropp må warda om intet, att I icke mer skolen tjena synden, Rom. 6: 6, och hon således i kraft af Kristi död kan och skall dödas, så sen till, att I allt fortfarande afkläden henne, allt fort ¨ döden hennes lemmar (v. 5—9), de mångahanda syndalustarna, så att I icke efterföljen dem och gifwen edra lemmar till deras wilja. Rom. 6: 12, 13. Om I lefwen efter köttet, skolen I dö, v. 6. Rom. 8: 13. Och efter I hafwen i dopet blifwit iklädda den nya menniskan, som Gud efter sitt beläte skapat i eder genom tron, och I således blifwit uppwäckta med Kristus, kap. 2: 12, så winnläggen eder om dess fortsatta iklädande, att han allt mer framträder i de Andens frukter, som beskrifwas i v. 12 och följande. Den nya menniskan förnyas af den Helige Ande genom ordet och sakramenten till kunskap, till att allt mer känna Kristus och hans uppståndelses kraft och delaktigheten i hans lidanden. Fil. 3: 10. Ju mer den pånyttfödda menniskan wäxer i wår Herre Jesu Kristi kunskap, dess mer uppfylles hon af Guds bild, och dess mer afklädes den gamla menniskan med hennes gerningar.

11 der icke är Grek och Jude, omskärelse och förhud, barbar, Skyt, träl, fri, utan Kristus är allt och i alla. Rom. 10: 12. 2 Kor. 7: 21 f. Gal. 3: 28. 5: 6.

Der, i den gamla menniskans afklädande och i den nyas iklädande, är icke Grek och Jude. Der gör hwarken omskärelse eller förhud något till saken. Det hwarken hjelper eller skadar. Sådant hör till werldens barnaläror, kap. 2: 8, till det, som är på jorden, v. 2. Kristus är allt och i alla. Han allena gäller, han allena har, gör och gifwer här allt, och utan honom är intet bewändt, hwarken omskärelse eller förhud. Skyter (ett för råhet och wildhet beryktadt folk), barbarer och wilda hednafolk, såwäl som Judar och Greker, trälar såwäl som fria, blifwa nya menniskor, ett nytt slägte, genom tron på Kristus, och icke genom något hwad de äro eller hafwa eller göra.

12 Ikläden eder derföre, såsom Guds utkorade, heliga och älskade, en hjertlig barmhertighet, mildhet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet, Ef. 4: 1 f., 32. Gal. 5: 22 f.

Hjertlig barmhertighet, grt.: barmhertighets hjerta, ett hjerta, som är idel barmhertighet.

13 fördragande hwarandra och förlåtande hwarandra, om någon har klagomål mot någon. Såsom Kristus har förlåtit eder, så gören ock I. Matt. 6: 14. Mark. 11: 25.

14 Men öfwer allt detta inkläden eder kärleken, som är fullkomlighetens band. Joh. 15: 12. Kol. 2: 2. 2 Kor. 13: 13.

Men öfwer allt detta, grt.: men till allt detta. Till uppmuntran, förmaning och tröst kallas de troende här, v. 12, med tre ljufliga namn på en gång: utkorade, heliga och älskade. De äro utwalde i Kristus före werldens grundläggning, Rom. 8: 29; Ef. 1: 4; de äro helgon, de äro heliga i Kristus, från werlden afsöndrade [ band III, 544 ]och stå i helgelsenåden; de äro älskade i den enfödde älskade Sonen. Ef. 1: 6. Allt detta skall drifwa dem att ikläda sig såsom en beständig klädnad allt det, som här nämnes, såsom tillbörligt är för dem, som hafwa fått en så hög kallelse, att wara Guds utkorade, heliga och älskade. Om den förlåtande kärleken till nästan se Matt. 18: 15. Luk. 17: 4. Kristus är föresynen af den förlåtande kärleken. De troende skola se uppå honom och förlåta hwarandra, såsom han har förlåtit dem. Kärlelen är det, som i sig förenar all denna barmhertighet, mildhet eller wälwillighet, som gerna är sin nästa till gagn, samt ödmjukhet o. s. w. Kärleken är ett band af fullkomlighet, som sammanhåller alla trons frukter i lefwande förening, den förenar Kristi lemmar i en lefwande kropp, och den twingar med ett ljufligt twång Guds folk att trakta efter fullkomligheten, att Kristi fullkomlighet, som de hafwa i tron, måtte blifwa allt mera och mera inplantad i dem.

15 Och Kristi frid regere i edra hjertan, till hwilken I ock ären kallade i en kropp, och waren tacksamma. Fil. 4: 7. Ef. 4: 4.

Såsom lemmar i en kropp, hwars hufwud är Kristus, böra de troende allt innerligare älska hwarandra inbördes, v. 12, 14, låta Guds frid regera i sina hjertan, så att de icke låta störa sig af werldens hat eller af brödernas fel och swagheter, icke låta reta sig till ofördragsamhet och söndringar, utan betänka att de äro kallade till frid, att hafwa Guds frid och att wara fridens barn. En så hög kallelse uppfordrar dem till fortfarande tacksamhet, som ådagalägger sig deri, att Guds frid får regera i deras hjertan, och som tillika bewarar åt dem friden. Waren tacksamme i allting! 1 Tess. 5: 18.

16 Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder, lären och förmanen hwarandra i all wisdom med psalmer och lofsånger och andeliga wisor och sjungen i nåden till Herrens ära i edra hjertan. 2 Kor. 14: 1526. Ef. 5: 19.

Låten Kristi ord, hela Guds ord, bo och blifwa i edra hjertan och i edra hus, så att I troende anammen det och anwänden det i hela det dagliga lifwet, och af hjertats fullhet i tron och kärleken hafwen andeligt tal med hwarandra, samt gemensam andakt och uppbyggelse. ”Låten det bo hos eder, icke såsom en gäst blott finna herberge en natt eller twå; utan blifwa boende hos eder och aldrig komma ifrån eder.” L. — Sålunda får Guds frid rum att regera i edra hjertan. Ingen mensklig lärdom kan göra menniskan wis till saligheten, icke heller Guds ord, så länge det blott uppfattas i förståndet och minnet, men icke får ingå i hjertat, se Ef. 5: 19. Således är de kristnas inbördes uppbyggelse icke blott i kyrkan, utan också i den inbördes umgängelsen uttryckligen befald. Att läsa och betrakta Guds ord enskildt eller gemensamt och lära och förmana hwarandra inbördes när och hwar de wilja, är de kristnas oafwisliga rätt och pligt. 1 Tim. 2: 8. I nya testamentet äro wi icke bundna wid någon wiss ort eller rum. Joh. 4: 21.

17 Och allt hwad I gören med ord eller gerning, det gören allt i Herren Jesu namn, och tacken Gud Fader genom honom. 2 Kor. 10: 31. Ef. 5: 20. 1 Tess. 5: 18. Ebr. 13: 15.

Här hafwa wi ett allmänt rättesnöre, huru allt wårt tal och alla wåra gerningar skola wara beskaffade: de skola nemligen ske i Jesu namn, under tacksägelse till Fadren genom Jesus Kristus. Det blifwer då icke swårt för en kristen att weta, hwad han bör tala och göra eller icke. Det måste då utgå af tron på Jesus och ske af kärlek till honom, hwilken wi böra hafwa med oss i allt hwad wi göra, så att Kristi Ande får råda. Rom. 8: 9. Hwad alla de så kallade oskyldiga nöjena beträffar, så bör besinnas, att för sanna kristna kan blott det wara rätt nöjsamt och ljufligt, som de kunna göra med bön i Jesu namn och derföre tacka Gud och Fadren genom Kristus. Då du börjar en sak, tänk efter, om du af hjertat kan uppsända en frimodig suck till Gud och säga: Nu börjar jag i Jesu namn! Då behöfwer det ordet ”oskyldig” icke tilläggas till det göromål eller den förnöjelse, som du företager dig. Om bönen och tacksägelsen i Jesu namn, se Joh. 14: 13–15. ”De kristnas werk hafwa intet namn, tid eller rum; derföre nämner Paulus här icke något enskildt werk, utan sammanfattar alla i en hög och gör dem alla goda; det må wara äta, dricka, sofwa, waka, gå, stå, tala, tiga, arbeta, wara sysslolös, är det allt idel kosteliga ting, derföre att allt går i Jesu namn; men då gå de i hans namn, när wi med fast tro fasthålla, att Kristus är i oss och wi i honom, så att wi hwila och han i oss werkar. En kristen skall icke göra något af sin förmåga eller godtycke, utan wara wiss, att Gud är med honom och genom honom werkar. 2 Kor. 9: 26. Deraf kan då sedan följa, att man lofwar och tackar Gud, hwilken allena äran och berömmelsen tillkommer, för allt godt. Men den, som gör något af sin förmåga, änskönt han ock med munnen tackar Gud, ljuger dock och är falsk, liksom hycklaren i evangelium. Tacksamheten är det enda offer och werk, som wi kunna och skola göra emot Gud. Och dock icke genom oss sjelfwa, utan genom wår medlare Jesus, utan hwilken ingen kommer till Fadren eller kan få tillgång till honom.” L.

18 I hustrur, waren edra män undergifna, såsom tillbörligt är i Herren. 2 Kor. 14: 34. Ef. 5: 22. 1 Petr. 3: 1.

19 I män, älsken edra hustrur och waren icke bittre mot dem. Ef. 5: 25. 1 Petr. 3: 7.

Se Ef. 5: 22–33. 1 Petr. 3: 7.

20 I barn, waren edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är wälbehagligt i Herren. Ef. 6: 1 f.

Se Ef. 6: 1–3. De orden: i allt förutsätta, att föräldrarne äro sanna kristna och att de af [ band III, 545 ]barnen aldrig begära något, som strider emot Guds ord.

21 I fäder, reten icke edra barn, att de icke fälla modet. Ef. 6: 4.

Ef. 6: 4. Wrede, häftighet, hårdhet och kärlekslöshet hos föräldrarne qwäfwa frimodigheten och kärleken hos barnen.

22 I tjenare, waren lydige edra lekamlige herrar i allt, icke med ögontjenst, såsom wiljande behaga menniskor, utan med hjertats enfald, i Herrens fruktan. Ef. 6: 5 f. 1 Tim. 6: 1. Tit. 2: 9. 1 Petr. 2: 18.

Med allt menas här detsamma, som i v. 20. Se Ef. 6: 5.

23 Och allt hwad I gören, det gören af hjertat, såsom för Herren och icke för menniskor, Ef. 6: 7.

Af hjertat, nemligen gerna och med flit och sorgfällighet. Ef. 6: 7.

24 wetande, att I af Herren skolen få arfwets lön; ty I tjenen Herren Kristus.

Såsom nådelön utlofwas arfwet i himmelen; det är Herren Jesus, som har denna lön i sin hand, och han är den Herren, som Guds barn skola tjena i allt hwad de göra. Om ogudaktiga husbönder hata fromma tjenare för Guds ords skull, så skall tjenaren ändå wara trogen och flitig och redlig i sin tjenst, och alltid besinna, att han derwid har att göra med Herren i himmelen, och att det just är honom, som han tjenar i den jordiske husbondens tjenst.

25 Men den som gör orätt, han skall få igen den orätt han har gjort, och intet anseende är till person. Ap. G. 10: 34. Rom. 2: 11. 1 Petr. 1: 17.

Det goda belönas af nåd, v. 24. Den, som gör orätt, får sitt straff derför antingen i det tillkommande lifwet, om han går ur nådens tid med synden i behåll, eller redan här i tiden, ehwad han är tjenare eller fri, ty Gud har intet anseende till personen. Men om den, som står i tron på Guds Son, är försumlig eller af tanklöshet och wårdslöshet gör orätt och icke lyder Guds ord och samwetes röst, så söker Gud den menniskan med tuktan och aga, se Ps. 83: 32–34. Genom fortsatt försumlighet och motstånd mot inre och yttre warningar qwäfwes och slocknar slutligen alldeles det andeliga lifwet.

4 Kapitlet.

Åtskilliga förmaningar, helsningar.

I herrar, hwad rätt och billigt är, det bewisen tjenarne, wetande, att ock I hafwen en Herre i himmelen. Ef. 6: 9.

Rätt och billigt, grt.: rätt och jemlikhet. Ef. 6: 9. Herrarne skola behandla tjenarne såsom de der äro dem jemlika inför Gud, inför hwilken ingen skilnad är på herre och tjenare.

2 Waren ihärdiga i bönen. waksamma deri med tacksägelse, Luk. 18: 1 f. Ap. G. 1: 14. Rom. 12: 12. Ef. 6: 18.

3 bedjande tillika äfwen för oss, att Gud måtte för oss upplåta ordets dörr till att tala om Kristi hemlighet, för hwars skull jag ock är i fängelse, 2 Kor. 4: 1. 16: 9. Ef. 6: 19. Kol. 1: 26. 2 Tess. 3: 1. Ap. G. 28: 1620.

4 att jag må uppenbara henne såsom jag bör tala.

Att waka och bedja, tacka och lofwa är ett nödwändigt medel, för att tillwäxa i andeligt ljus och i helgelse, hwartill aposteln i det föregående förmanar. Frid och fröjd i Herren och bewarande nåd under striden mot frestelserna skänkas af Herren på trons bön. Att man alltid bör bedja och icke förtröttas, äfwen om bönhörelsen synes dröja, är en förmaning, som wår Frälsare gifwer, Luk. 18: 1, och Paulus, Rom. 12: 12. 1 Tess. 5: 17. 1 Tim. 2: 1. (V. 3) Ordets dörr, nemligen ingång för ordet i menniskors hjertan och tillfälle och frimodighet att förkunna det, äfwen i fångenskap, midt under werldens motstånd. 2 Kor. 16: 9. 2 Kor. 2: 12. Om Kristi hemlighet, som är hela evangelii hemlighet till syndares frälsning, se kap. 1: 26.

5 Wandren wisligen med dem som äro utanför och köpen tiden. Ef. 5: 16. 1 Tess. 4: 12.

De som äro utanför, betyder de oomwända, som ännu icke ingått i nåderiket och blifwit medlemmar af Kristi hjord, se Joh. 10: 9. Köpen tiden, se Ef. 5: 16, iakttagande sorgfälligt tid och stund, att I mågen winna de oomwända och minska deras owänskap.

6 Edert tal ware alltid ljufligt, med salt kryddadt, så att I weten, huru I bören swara hwar och en. Mark. 9: 50. Ef. 4: 29. Kol. 3: 816.

Kristnas tal bör wara ljufligt och wänligt och fullt af kärlek, men tillika hafwa sanningens och Kristi Andes kraftiga salt, se Matt. 5: 13, så att man icke är likgiltig mot synden. Detta salt förorsakar alltid sweda öfwer allt, der sår och förruttnelse finnas i menniskors hjertan och lefwerne, äfwen då det anwändes med all wishet och mildhet.

7 Om alla mina förhållanden skall Tykikus, den älskade brodern och trogne tjenaren och min medtjenare i Herren, underrätta eder.

Det är troligt, att både detta bref och det till Efesierna sändes på samma gång från Rom med Tykikus. Se Ef. 6: 21, 22.

8 och jag har just derföre sändt honom till eder, att han skulle få weta, huru det är med eder, och hugswala edra hjertan,

9 tillika med Onesimus, den trogne [ band III, 546 ]och älskade brodern, som är en af eder. De skola fullständigt underrätta eder om tillståndet här.

Onesimus war en slaf, som tillhörde Filemon i Kolossæ. Han hade rymt ifrån sin herre och i Rom genom Paulus blifwit omwänd. Se Filem. v. 10, 11.

10 Aristarkus, min medfånge, helsar eder, äfwensom Markus, Barnabas’ syskonbarn, om hwilken I hafwen fått föreskrifter — kommer han till eder, så mottagen honom —

Om Aristarkus, se Ap. G. 19: 29; om Markus och Barnabas, se Ap. G. 12: 1225. Markus är evangelisten.

11 och Jesus, som kallas Justus, hwilka bland de omskurne äro de ende medarbetare för Guds rike, som hafwa warit mig till hugnad.

Se Ap. G. 18: 27. Medhjelpare till Guds rike woro desse, emedan de hade bistått aposteln i hans arbete att utbreda evangelium.

12 Epafras helsar eder, han som är en af eder, en Kristi tjenare, hwilken alltid kämpar för eder i sina böner, att I mån bestå fullkomliga och uppfylda i allt som är Guds wilja.

Epafras, se kap. 1: 7. Fullkomliga, se Fil. 3: 1215. Kol. 1: 28.

13 Ty jag gifwer honom det wittnesbörd, att han har stort nit för eder och för dem i Laodicea och för dem i Hierapolis.

Om Laodicea, se kap. 2: 1. Hierapolis war en berömd stad icke långt ifrån Laodicea. Ten är nu alldeles förstörd och öde. Der äro warma källor. Fordom war der ett biskopssäte.

14 Lukas, läkaren, den älskade, helsar eder, så ock Demas.

Lukas, läkaren, är evangelisten Lukas. Demas war ännu trogen, men blef sedan affällig. Se 2 Tim. 4: 10.

15 Helsen bröderna i Laodicea, och Nymfas och den församling, som är i hans hus.

Det synes, att Nymfas war en ansedd man, och att i hans hus de kristna församlade sig till gudstjenst och andakt.

16 Och sedan brefwet har blifwit läst hos eder, så lagen, att det ock blifwer läst i Laodiceernas församling, och att äfwen I fån läsa det bref, som kommer från Laodicea. 1 Tess. 5: 27.

Brefwet som skulle komma från Laodicea war detsamma som brefwet till Efesierna, hwilket också war bestämdt för Laodicea, som här nämnes, emedan Laodicea låg mycket närmare Kolossæ än Efesus. I de kristna församlingarna förelästes offentligen först ur det gamla testamentets skrifter och sedan evangelierna och de apostoliska brefwen, så fort de blefwo skrifna, och församlingarna fingo del deraf. Evangelisternas och apostlarnas skrifter blefwo kringsända, och afskrifter blefwo tagna och förwarades sorgfälligt i alla kristna församlingar. Utan twifwel skrefwos många afskrifter, så att icke blott hwarje församling hade en afskrift, såsom en gemensam tillhörighet, utan äfwen alla enskilda kristna, som möjligen kunde komma i besittning af denna dyrbara skatt.

17 Och sägen till Arkippus: Gif akt på det embete, som du har fått i Herren, att du fullgör det.

Arkippus war i församlingens tjenst och behöfde förmaningar.

18 Helsningen med min, Pauli, hand. Tänken på mina bojor. Nåden ware med eder! Amen. 2 Kor. 16: 21.

Se 2 Kor. 16: 21. Aposteln, som dikterade sina bref, så att en annan skref hwad han talade, underskref dem alltid med egenhändig helsning och namnteckning, på det intet försök af falska lärare måtte lyckas, att i församlingarna skaffa apostoliskt anseende åt andra skrifter, under föregifwande, att de woro af honom. Aposteln uppmanar församlingen att tänka på honom i hans fångenskap, och slutar med en tillönskan af nåd, såsom ett uttryck af den kärlek och förbön, hwaraf hans hjerta beständigt war uppfyldt.