| 518 | Förmaningar. | Pauli Bref | Kap. 5, 6. |
qwinnan blef tagen af mannen i skapelsen. Qwinnan är genom skapelsen en del af mannens kött och den, och så har församlingen sin upprinnelse, sin härkomst af Kristus, hon är ande af hans ande, själ af hans själ, och lekamen af hans förklarade lekamen i anseende till den inre menniskan. Detta gäller om hwar och en af församlingens rätta medlemmar, jemför 1 Mos. 2: 23. Och af sitt eget wäsende, af sin egen förklarade lekamen och af sitt blod gifwer Kristus näring och lifskraft åt församlingen och bereder henne till bröllopets saliga fulländning, Uppenb. 19: 7–9. Joh. 6: 53. Det högsta af denna förening här i tiden fullbordas i sin egentliga mening i den heliga nattwarden. Den kropp, som de saliga få i uppståndelsen, är tagen eller bildad af Jesu kropp, af hans kött och ben, och denna kropp grundlägges här i tiden genom den nya födelsen och näres och underhålles medelst ordet och sakramenten.
31 ”Fördenskull skall en man öfwergifwa sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola warda ett kött”. 1 Mos. 2: 24.
Dessa ord om äktenskapet anföras af aposteln, för att göra föreningen mellan Kristus och församlingen rätt tydlig.
32 Denna hemlighet är stor, men jag säger det om Kristus och om församlingen.
Äktenskapet är således en bild af en stor hemlighet, en andelig förening emellan Kristus och församlingen, som är wida öfwer allt menniskoförnuft. ”Så afbildade sig således ett af de största mysterier i äktenskapet: Herrens gemenskap med sin församling.” — ”Mysterium kallas en hemlig eller förborgad sak, som i yttre ting har sin betydelse. Alltså är Kristus och hans församling en hemlighet, en stor, helig, förborgad sak, den man tro och icke se kan; men genom man och hustru, såsom ett yttre tecken, betecknas, att liksom man och hustru äro en kropp, och hafwa alla egodelar gemensamt, alltså har ock församlingen allt hwad Kristus är och har, Kol. 1: 20”. L.
33 Dock älsken äfwen I, hwar och en sin hustru såsom sig sjelf; men hustrun må se till, att hon wördar sin man.
Här wänder sig aposteln åter till den förmaning, som han började, v. 22, 25, och afslutar den med dessa ord. Här är en fullkomlig och af Gud sjelf gifwen underwisning, huru ett kristligt äktenskap skall wara beskaffadt, och huru dermed den rätta sällheten, huslig lycka och andra wigtiga ändamål, såsom rätt barnuppfostran, ett godt samhällsskick o. s. w. skola kunna uppnås. — Den der beder, han får!
6 Kapitlet.
Barns och föräldrars, tjenares och husbönders pligter. Uppmaning till strid mot mörkrets magter. Sluthelsning.I barn, waren edra föräldrar lydiga i Herren, ty det är rätt. Kol. 3: 20.
I Herren, i trons gemenskap med honom, för hans skull och i allt, som icke strider emot hans wilja, skola barn med kärlek lyda sina föräldrar. Äro både föräldrar och barn i Herren, så är denna lydnad lätt, men stå barnen icke i lifsgemenskap med Herren, så wilja de icke af hjertat lyda; och om föräldrarne icke lefwa i Kristus genom tron, så blifwer lydnaden stundom omöjlig för kristliga barn, ty då fordra föräldrarne stundom det, som strider emot Herrens wilja. Det ordet: I Herren, wisar således den rätta grunden och möjligheten för all rätt lydnad hos dem, som skola lyda, och det gäller äfwen i afseende på lydnad mot öfwerhet, husbönder och alla, som äro satta öfwer andra.
2 ”Hedra din fader och din moder”, hwilket är det första bud, som har löfte med sig,
3 ”på bet att dig må wäl gå och du må länge lefwa i landet”. 2 Mos. 20: 12. 5 Mos. 5: 16.
Det fjerde budet i Moses’ lag inskärpes särskildt med det sköna löftet om en långwarig wälsignelse i landet Kanaan, som Gud gaf åt Israel. Men denna timliga wälsignelse, detta lyckliga lif i Kanaan under Guds egen spira förebildade Guds barns ewiga lif i det himmelska Kanaan. I denna betydelse gäller löftet till alla kristna barn, som i Herren lyda och hedra fader och moder, men det är i Herren de få denna arfwedel af nåd, och den förtjenas icke med lydnaden. Löftet gäller äfwen i afseende på timlig lycka och wälsignelse, ty samhällslifwets fasthet, ordning, wälstånd och lycka bero derpå, att föräldrar och barn äro i Herren, så att barnen uppfostras i sann tro och lydnad för Herrens ord, på hwilken grundwal Kristi rike utbildas och skall slutligen winna herrawälde på hela jorden, och det skall gå hwarje barn wäl, som i Herren hedrar fader och moder. Som barnen hafwa sitt lekamliga lif genom fader och moder, så har Herren bundit deras lekamliga wälgång wid detta buds hållande.
4 Och I fäder, reten icke edra barn till wrede, utan uppföden dem i Herrens tukt och förmaning. 5 Mos. 6: 7, 20 f. Ords. 29: 17. Kol. 3: 21.
Barnens uppfostran bör ske i Herren, v. 1. Föräldrarne skola behandla dem såsom hans barn; att underwisning och förmaning bör således gå derpå ut, att lära dem känna honom och hans wilja. Härwid är det nödwändigt, att föräldrarne icke förbittra barnen genom hårdhet, häftighet, gräl och sträfhet, och derigenom tillsluta deras hjertan och utsläcka deras kärlek; utan föra dem till Herren Jesus med underwisning i Guds ord, bön och förbön, tukt och Herrens förmaning. Tukten och förmaningen kallas Herrens, såsom från honom utgången genom föräldrarna. Tukten måste då utföras i Herrens sinne, och förmaningen hemtas ur hans ord.
5 I tjenare, lyden edra lekamlige herrar med fruktan och bäfwan, i edert hjertas enfald, såsom Kristus, Kol. 3: 22. 1 Tim. 6: 1 f. Tit. 2: 9.
6 icke med ögontjenst, såsom wiljande
_522.jpg&oldid=348303){kind=link}