| 290 | Cap. 7, 8. | Salomos Predikare. |
En sådan qwinna är i sig sjelf för den, som kommer i hennes snara, en stor olycka och förer till förderf och fördömelse. Men här är denna qwinna tillika en bild af arfsynden och det naturliga förderfwet, dårskapen och den syndiga wiljan i menniskohjertat, samt af werlden och dess retelser. Den, som lyder Guds Anda och warder Gudi täck genom tron, Ebr. 11: 6, blifwer ifrån dessa snaror bewarad, men den obotfärdige kommer uti en allt fastare och swårare fångenskap.
28. Se, det hafwer jag funnit, säger predikaren, hwart efter det andra, att jag måtte finna konst:
29. Och min själ söker ännu, och hafwer intet funnit: ibland tusende hafwer jag funnit en man; men ingen qwinna hafwer jag funnit ibland alla.
I menniskoslägtets könsförhållanden har syndaförderfwet fattat ett särdeles djupt rotfäste och särskilt war före Christi ankomst: i werlden qwinnan både undertryckt och swag. Men den lefwande tron omskapar både man och qwinna genom nåden. Dessa twå verser stå dock uti ett oskiljaktigt sammanhang med v. 27 och måste äfwen förstås på ett bildligt sätt, så att alla menniskor äro i andeligt hänseende dårar, så länge de blott låta leda sig af det egna förnuftet och icke af Guds ords wishet. Dessa ord kunna tillika wara en prophetisk wink derom, att i hela menniskoslägtet finnes ingen enda qwinna utan synd, och ingen man utom en enda, nemligen qwinnones säd, den högtlofwade, som är menniskones Son.
30. Allena, skåda härtill: Jag hafwer funnit, att Gud hafwer gjort menniskorna rätta;* men de söka† många konster. *1 Mos. 1: 27. †Jer. 17: 9.
Rätta, uppriktiga, syndfria med kärlek till wishet och sanning har Gud skapat menniskorna, men efter syndafallet hafwa de icke blott fallit i millioner syndiga påfund, utan de söka också många konster och egna utwägar, för att om möjligt göra sig sjelfwa lyckliga och saliga. Den konsten att kunna wara Gud förutan, är den stora konst, som menniskan nu i 6000 år med otaliga påfund försökt att uppfinna. I wår tid arbetas mycket på denna konst.
8. Capitel.
Försigtig wandel, lyckas grund.Ho är som en wis? Och ho kan det uttyda? Menniskans wishet upplyser hennes ansigte; men den der oförwägen* är, honom hatar man. *Ords. 15: 14.
Denna fråga efter en wis, som kan uttyda, har till ändamål att föra läsaren till bön om wishet och allwarlig eftertanke för att kunna förstå de djupsinniga läror, som i denna bok äro nedlagda. En sådan wishet skall då genomstråla menniskans hela wäsende och upplysa hennes ansigte. Den, som har sin umgängelse i himmelen, har också ofta himmelen i sitt ansigte, men den oomwända menniskan, som oförwäget fortfar i obotfärdighet och trotsar Evangelii kallelse, har ofta en sträf, fridlös eller trotsig uppsyn och skall snart erfara en förskräcklig förwandling. Luc. 14: 24.
2. Jag håller konungens ord*; och Guds ed. *Matth. 22: 21. 1 Pet. 2: 17.
3. War icke för hastig till att gå ifrån hans ansigte; och blif icke i en ond sak: ty han gör hwad honom lyster.
4. I konungens ord är makt;* och ho kan säga till honom: Hwad gör du? *Ords. 16: 15; cap. 19: 12; cap. 20: 2.
Konungens ord och lag skall hållas för Herrans skull. 1 Pet. 2: 13, 17. Denna lydnad mot öfwerheten och en helig aktning för trohetseden befalles såsom en wigtig undersåtlig pligt för enskild och allmän wälfärds skull, och härmed syftas tillika och i all synnerhet på den tro och lydnad, som skall iakttagas mot den himmelske Konungen. Det ena är med det andra på det sätt förenadt, att man wäl, till en wiss grad, kan troget tjena en jordisk konung, utan att wara en rätt undersåte i den himmelske Konungens rike; men det är omöjligt att tjena den ewige Konungen utan att efter Hans befallning ära den öfwerhet, Han tillsatt på jorden. Rom. 13. Att gå ifrån Hans ansigte, v. 3, betyder trolöshet och ett upproriskt sinne. Att blifwa i en ond sak, är att framhärda uti ett sådant affall.
5. Den der budet håller, han skall intet ondt försöka;* men en wis man hjerta wet tid och sätt. *Rom. 13: 3. 1 Pet. 2: 14.
6. Ty hwart och ett anslag hafwer sin tid och sätt: ty menniskans olycka är mycken med henne.
Emedan menniskan är utsatt för så mycket andeligt och lekamligt ondt, så är det nödwändigt att i den sanna wishetens ljus weta tid och sätt för allt, hwad man gör och låter, på det allting må wäl gå. Det går wäl, då menniskan träffar Herrans tid och sätt, cap. 3. Då menniskan står ensam och är utan Gud, så är hennes olycka mycken, det är en stor olycka att wilja wara sin egen gud!
7. Ty hon wet icke, hwad warit hafwer; och ho kan säga henne, hwad warda skall?
Se Ps. 32: 8.
8. En menniska hafwer icke makt öfwer andan,* till att förmena andan; och hafwer icke makt i dödens tid,† och warder icke lös gifwen i striden: och ett ogudaktigt wäsende hjelper den ogudaktige icke. *Ps. 31: 16. †Job 14: 5. Ps. 39: 5.
_294.jpg&oldid=345393){kind=link}