| Wishetens Bok. | Cap. 1, 2. | 19 |
icke försmäden, och håller edra tungor ifrån bannor; ty det I hemligen talen med hwarannan i örat, skall icke så fåfängt afgå; ty den mun, som ljuger, dräper själen.
12. Farer icke så efter döden med eder willfarelse, och står icke efter förderf med edra händers werk;
13. Ty Gud hafwer icke gjort döden, och hafwer icke lust till de lefwandes förderf.* *Hes. 18: 23, 32; cap. 33: 11.
14. Utan Han hafwer all ting skapat, att de i sitt wäsende blifwa skola; och hwad i werlden skapadt warder, det är godt, och der är intet skadligt uti.* *1 Mos. 1: 31.
15. Dertill är helwetets rike icke på jorden; ty rättheten är odödlig;
Menniskan är icke derföre kommen i werlden, att hon skall tjena djefwulen och upprätta hans rike.
16. Utan de ogudaktige stå derefter, både med ord och gerningar; ty de hålla honom för sin wän, och fara bort, och förbinda sig med honom;* ty de äro ock dess wärde,† att de skola höra honom till. *Es. 28: 15. †Wish. 15: 6.
De hålla honom, nemligen döden och dödsrikets förste.
2. Capitel.
Ty de äro ogudaktige, och säga: Det är en stackot och mödosam ting med wårt lif;* och när en menniska död är, så är det platt ute† med henne; och wet man ingen, som af helwetet igen kommen är. *Job 7: 1. Syr. 40: 1. †Job 7: 9, 10. Matth. 22: 23. 1 Cor. 15: 32.
2. Oförsedt äro wi födde; och fara åter bort, såsom wi aldrig warit hade; ty andedrägten i wåra näsor är en rök, och wårt tal är en gnista, som af wårt hjerta utgår;
Oförsedt, det är: utan Guds försyn och råd.
3. När det utsläckt är, så är lifwet borta som en falaska, och anden förswinner såsom ett tunnt wäder.
4. Och wårt namn warder med tiden förgätet, och ingen tänker uppå hwad wi gjort hafwa; wårt lif förlider, såsom det wore en molnsky, och förgås såsom en dimma, den af solens sken fördrifwen, af hennes hetta förtärd är.
5. Wår tid är såsom en skugga,* den bort far; och när wi borta äro, kommer man icke igen; ty det är fast försegladt,† att ingen skall igenkomma. *1 Chrön. 29: 15. Ps. 90: 9, 10. †Ebr. 9: 27.
6. Så kommer nu, och låter oss lefwa wäl,* medan wi kunna, och bruka oss medan wi unga äro. *Es. 22: 13.
7. Wi wilja fylla oss med bästa win och salfwa;* låt oss icke försumma majblomstren. *Es. 56: 12.
Det är: ”Låtom oss begagna wår sköna friska ungdom, innan wi blifwa gamla och odugliga.”
8. Låt oss bära kransar af unga rosor, förr än de falna.
9. Låt ingen af oss wara lottlös i wårt braskande; att man allestädes må spörja, huru wi glade warit hafwa; wi hafwa dock intet mer deraf än det.
10. Låt oss öfwerfalla den fattiga rättfärdiga, och skona ingen, hwarken enka eller gammal man; låt oss intet akta de gamla gråhårigas straff;
11. Allt det wi göra kunna, skall wara rätt; ty hwilken icke göra kan hwad honom lyster, han gäller intet.
12. Så låt oss nu wakta efter den rättfärdiga; ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot wåra gerningar, och straffar oss, att wi synda emot lagen, och utropar wårt wäsende för synd.* *Es. 59: 15.
13. Han gifwer före, att han känner Gud, och berömmer sig att han är Guds barn;
14. Och straffar det wi i hjertat hafwa.
15. Han är oss swår ock till att se; ty hans lefwerne rimmar sig icke med andra, och hans wäsende är platt annorlunda.
16. Han håller oss för flåk, och flyr wåra gerningar såsom slemhet; och gifwer före, huru de rättfärdige stå wäl på sistone, och berömmer sig, att Gud är hans fader.* *Es. 1: 4. Hes. 16: 3. Joh. 8: 39, 41.
Flåk, det är ostadig, opålitlig och dåraktig menniska.
17. Så låt oss dock se, om hans ord sanna äro, och försöka, huru det will lyktas med honom.
_807.jpg&oldid=346776){kind=link}