| 138 | Påskalammet. | Exodus. | Cap. 12. |
höstdagjemningen. De räknade efter Mån-månader och Mån-år. Emedan Mån-året har elfwa dagar mindre än Sol-året, så utgjorde skilnaden öfwer en hel månad på tre år; och för att likwäl jemka tidräkningen efter sol-året, tillades en skottmånad hwart tredje år, så att hwart tredje år hos dem hade tretton månader. Namnen på deras månader woro: Abib (ell. Nisan), Sif, Sivan, Thammus, Ab, Elul, Tisri, Bul eller Marchesvan, Chislev, Tebeth, Sebat, Adar. Skottmånaden kallades Weadar.
3. Taler till hela Israels menighet, och säger: På tionde dagen i denna månaden tage hwar och en ett får, den en husfader är; ju ett får till huset.
Påskalammet afskildes således ifrån hjorden fyra dagar innan det skulle slagtas. Påskalammets rätta betydelse wisar Aposteln, 1 Cor. 5: 7.
4. Men der ett hus är för klent till ett får, så tage sin nästa granne wid sitt hus, efter själarnes tal, som nog kunde wara till att förtära fåret.
5. Och det skall wara ett får, som ingen wank hafwer, en gummar och årsgammal. Af lammen eller kiden skolen I taga det.
Hwarken Påskalammet eller något annat offer fick hafwa något fel eller lyte. De skulle wara felfria, för att sålunda afbilda fullkomligheten hos det rätta försoningsoffret, Christus. 1 Petr. 1: 19; Ebr. 7: 26.
I nödfall togs ett hankid, men för det mesta brukades lamm.
6. Och I skolen behålla det intill fjortonde dagen i denna månaden. Och hwar hopen i hela Israel skall slagta det till aftonen:
Till aftonen, grt. mellan aftnarne; från kl. 3, då deras första afton börjades, till kl. 6, då deras egentliga afton ingick, kallades emellan aftnarne. Då slagtades Påskalammet. Wid samma tid på dagen uppgaf Christus sin anda på korset. Matth. 27: 46–50. Hwarje husfader fick denna befallning, och dermed betecknades, att hela folket skulle wara ett presterligt folk.
7. Och skolen taga af dess blod och stryka på båda sidoträden åt dörren, och öfra dörrträdet i husen, der de äta det uti.
8. Och skolen så äta köttet i den samma natten, stekt wid eld, och osyradt bröd; och skolen äta det med bitter salso.
Klockan 6 på aftonen slutades den fjortonde Nisan; då war aftonen på den 14:de Nisan tilländalupen, och en annan afton började, som hörde till den femtonde; då skulle Påskalammet ätas. Det osyrade brödet war dels en åminnelse af den skyndsamhet, hwarmed de uttågade utur Egypten; dels betecknades dermed det uppriktiga sinne, den andeliga renhet, som hos Israeliterna fordrades till ett wärdigt ätande af Påskalammet, hwilket war ett Sakrament, hwarigenom de i tron blefwo delaktige af Christi försoningsoffer, 1 Cor. 5: 6, 7, 8. Surdegen och syradt bröd war en bild af syndaförderfwet, och war derföre wid detta tillfälle förbjudet. Bitter salso war en blandning af bittra örter, hwilka jemte Påskalammet skulle ätas. De betecknade de lidanden, folket hade genomgått i Egypten, och de pröfningar och försakelser, som ännu wäntade dem; de afbildade äfwen ångren öfwer synden och allt det, som för menniskans naturliga sinne är bittert och swårt, då hon skall gå ut ifrån syndens Egypten och wandra till det himmelska Canaan. Denna wandring kan hwarken börjas, fortsättas eller slutas, utan att själen måste erfara mycket, som är bittert och swårt. Matth. 5: 11; Jac. 1: 2–4; 1 Pet. 3: 14; cap. 4: 12–16. Ebr. 11: 26, 27. Skall Christus i oss kunna lefwa, så måste den gamla menniskan dö (Rom. 6), och döden är alltid bitter; men utan en sådan död kan menniskan icke blifwa delaktig af det sanna lifwet. Påskalammet war icke blott en förebild af Christus, utan ett Sakrament, hwarigenom Israeliterna, som trodde Herrans löften, blefwo wäsendtligen delaktige af Christus. Det war en förbundsmåltid med Gud, det war offradt åt Herran, och de blefwo derföre spisade wid Hans bord, till tecken att de woro Hans folk, att Han förlåtit dem deras synder, förlossat dem utur allt elände och wille gifwa dem andelig resekost på wägen till Canaan.
9. I skolen icke äta det rått eller med watten sudet, utan allena stekt wid eld dess hufwud med dess fötter och inelfwor.
10. Och I skolen intet låta qwar blifwa till morgonen: om något blifwer qwar till morgonen, skolen I det uppbränna med eld.
Påskalammet skulle utgöra ett fullständigt helt, och fick icke sönderstyckas eller stympas. Äfwen detta hade sin betydelse. Christi försoningsoffer och hans förtjenst får icke delas; wi måste blifwa delaktige af hela Hans försoning och rättfärdighet, och hafwa honom hel. Att allt, som blef öfrigt, måste uppbrännas, skedde för att förhindra allt wanhelgande af det, som war helgadt. Genom elden blef det öfwerlemnadt åt Gud; detta war Hans deltagande i förbundsmåltiden. Dermed antyddes äfwen, att Christus helt och hållet genom sitt lidande och sin död offrat sig för wåra synder, och att Hans församling skall följa honom i de lidanden och försakelser, som Han pålägger; och ändteligen skall icke blott allt det syndiga hos menniskan genom nådens eld omintetgöras, utan äfwen allt det, som är jordiskt och förgängligt, måste slutligen förgås genom döden.
Såsom Israeliterna med Påskalammet genom ätandet wäsendtligen förenades, så måste wi genom andligt ätande wäsendtligen förenas med lifsens bröd (Joh. 6: 32, 33, 35, 48, 50, 51, 54, 54, 55, 56, 58); och såsom det öfriga af Påskalammet förenades med elden i förbränningen, så måste wi i Christo förenas med Gud. För det syndiga och förgängliga är Gud en förtärande eld; men denna eld är icke förstörande för den själ, som är med Christus förenad, utan den
_148.jpg&oldid=342658){kind=link}