Swenska Sprätthöken/IV. Acten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  III. Acten
Swenska Sprätthöken
av Carl Gyllenborg

IV. Acten
V. Acten  →
På Wikipedia finns en artikel om Svenska Sprätthöken.


[ 64 ]

IV. ACTEN,

Första Inträdet.

BARON STADIG, Junker TORBIÖRN, BERTIL.

BARON STADIG. (Sachta til de andra.)

Hwad kan denne underliga Sällen mena med sitt bugande; Jag will frågan. (Til Juncker Torbiörn.) Will ni, min Herre, tala med någon af oss?

JUNK. TORBIÖRN.

Ja är ingen Herre, å inte will jag warat, mitt namn är Juncker Torbiörn Ränterik, och jag har Sextusende daler Silfwermynts bonde Räntor, å det är mitt Herrskap, om ni will wetat.

BARON STADIG.

Så mycket bättre för Er, Juncker, ni lär likwäl intet ta illa up, hoppas jag, at jag frågar, om ni har något otalt med någondera af wårt Sällskap, efter jag [ 65 ]tyckte, at ni nicka til den ena efter den andra af oss.

JUNK. TORBIÖRN.

Den här lymmelen Trulls, han wille änteligen jag skulle gå in i denna stugan, och sa, at de dricka te här, jag har nu setat här halfwa timan snart sagt och bugat, men ingen af Er go Herrar har wålat Er at dricka mej te, ja är likwäl så god som någon af Er, ska ni weta, och will ingen af Er dricka te mej, så kan ja wäl dricka för mej sielf.

BARON STADIG. (Til de andra.)

Han lär inte ha alla skrufwar fasta märcker jag, han har hört at man dricker Thée här, och det har han förstådt, som skulle man dricka honom til, lät oss giöra så alla på en gång. (Til Juncker Torbiörn.) Juncker, jag har den ähran at dricka Er te. (Så giöra ock alle de andre, och buga sig för honom.

JUNK. TORBIÖRN.
(Bugar sig igen för den ena efter den andra.)

Jag kan intet giöra mer än en beskied i sänder, go Herrar, men gie ni mej tid, så ska jag swara hwar och en i sin ordning; Jag har ännu aldrig spottat i kannan wet ni. Hör gåsse gie Juncker en kopp med.

BERTIL.

Ja Herre. (Sätter en kopp Caffé för Juncker.)

JUNK. TORBIÖRN.

Hör Poike west du hwa, Ja är intet wan at dricka ur fingerborar, i min bygd dricka wi utur röda skålar kan tro. Men jag ser manerer här uppe i landet är at dricka utur spräckluta, det skall fuller wara förnämare det utan twifwel, så ge mej hit en skål som håller ett halfstop, och äfwen det är litet nog för Juncker Torbiörn.

[ 66 ]
BERTIL.

Det ska skie Herre. (Löper ut.)

BARON STADIG.

Ni har fuller intet warit länge här Juncker?

JUNK. TORBIÖRN.

Jag kom hit i måros, och wille jag wore hädan ren. Ingen kiänner jag, å ingen kiänner mej: Får ja man beställa ett ärende, hwarföre jag reste hit, så hoppas jag aldrig se Stockholm mer så länge jag lefwer.

BERTIL.
(Kommer in sätter en stor skål Caffé på bordet för Juncker.)
JUNK. TORBIÖRN. (Ser på skålen.)

Jag hoppas de ha intet lagt pors i detta öhlet, det sir så swartbrunt ut, men kanskie det är mumma, ja mins min granne Inspectoren på supnäs, tractera mej med slikt, litet för min bortresa. (Tar skålen dricker hastigt och bränner sig illa, kastar skälen i backen, springer efter gåssen at slå honom.) Jag ska lära dej din tyfunge at giöra narr af Folck, får ja fast dej, så ska du aldrig glömma, at du har bränt up mun på Juncker Torbiörn med dit trållskap. (Spottar mycket och ofta.)

BARON STADIG.

(De andra gå emellan; Men Baron Stadig säger.) Gåssen rådde min san intet för Er olycka Juncker, ni lär intet wara wan wid denna dricken, han bör drickas så het, som man kan det tåla.

JUNK. TORBIÖRN.

Han skulle ha sagt mej det förut, den slyngelen, men twy dej för drick du gaf mej; dricka ni alla sådant tyg go Herrar?

(De swara alla ja.)

[ 67 ]
JUNK. TORBIÖRN.

Det lär wara siuklig tid här uppe hos Er då, märcker jag, efter ni måste ta denna bäska läkedomen, ty jag mins när jag war gåsse i min dar, och hade ondt af flen, at Far-Mor min kiörde i mej, just en sådan förbannat mölja, ja skam få mej kiänner jag icke igen smaken. (Grinar illa och spottar.) Men hör gåsse gie mej en sup bränwin, så wet ja hwad jag dricker, ni säljer tåcke wet jag?

BERTIL.

Ja men! hwad will Herrn ha för slag?

JUNK. TORBIÖRN.

Kalla mej Juncker, din lymmel, kom ihog hur du har skållat truten på mej du mordbrännare.

BERTIL.

Men hwad will Juncker ha för bränwin?

JUNK. TORBIÖRN.

Det bästa du har, men lät det wara kalt, det rår ja dej, eller wanckar det klimpar, mins det.

BARON STADIG.

Men får man fråga, Juncker, hwad angelägit ärende som bracht Er hit, någon ansökning i Collegierne, utan twifwel?

JUNK. TORBIÖRN.

Hör go Herrar, det kan wara Er lika mycket hwad jag har at giöra här, ni är ingen Landt-Fiscal hoppas jag, at ni frågar efter hwad Folcket giör, jag wet intet hwad ni menar med Collegier, de kunna wara fisk eller Fogel för Torbiörn, de få sittja länge nog i fred för mej säijer jag.

[ 68 ]
BERTIL.

(Kommer in med ett lagom bränwins glas, och will gifwat åt Juncker.)

JUNK. TORBIÖRN.

Dra nu ända til blåkulla din utbasade tyfpoike du, kallar du detta en sup, ja kan knapt wäta en tand på mej dermed, spring i flygande säijer jag, säijer jag, efter ett större glas, eller skam få mej ska jag icke så skafwa up öronen på dej at du aldrig ska glömma Juncker Torbiörn.

BERTIL.

(Kommer in med ett tomt ölglas, wiser Juncker och frågar.)

Är detta stort nog Juncker?

JUNK. TORBIÖRN.

I knappesta laget Poike, skynda dej hit dermed.

BARON STADIG.

Hwad roar ni Er med på landet Juncker?

JUNK. TORBIÖRN.

Ni är förbannade frågwisa godt Folck här i Stockholm, märcker jag; Jag äter, dricker och sofwer, besöker mina grannar, de besöka mej, wi dricka öhl och bränwin tilhopa ja stundom ett glas win med ska ni weta, jag röker min modiga pipa tobak, jagar ibland, stundom fiskar, slår mina drängar, kräfwer in mina Räntor, och så äter dricker och sofwer jag igen, hwa ska jag annat giöra?

BERTIL.

(Kommer in med glaset.)

Si här Juncker.

JUNK. TORBIÖRN.

(Smaker på bränwinet.)

Ja wassfammicken, det är utande godt, min Ingri där hemma, bränner fuller omycke skiönt bränwin hon, [ 69 ]men det måste likwäl skiäncka in för detta här, kan tro. (Tager små supar. Ropar gåssen, samt kastar ett Sexstyfwer-stycke på bordet.)

BERTIL.

Hwad menar ni Juncker härmed.

JUNK. TORBIÖRN.

At betala hwad jag har tagit, dit dumma fä du.

BERTIL.

Ja jag wore wist dum, Juncker, om jag tog detta för betalning, lät mej si, för ett halfstop Caffé en Carolin, en sönderslagen postlin skål för 2. Caroliner, ett ölglas hwari gick sex goda supar ratafia à 6. styfwer supen 112. Carolin, giör tilhopa halfsiette Carolin; Juncker, om Er behagar, wil ni betala mej dem, och sedan gie Bertil stackare Er Sexstyfwer, ni kasta på bordet, til driks-pengar, så ska ni ha tack derföre kiära Juncker.

JUNK. TORBIÖRN.

(Tar hastigt Sexstyfwer-stycket tilbakars igen af bordet.)

Ja tacka när du får något at tacka före, du samwets lösa skinnare, halfsiette Carolin säijer du, du tror fuller, du kan inbilla mej, at må’n är giord af en Wästgiöte-Ost, gå och slicka up på golfwet där dit Cofä, som du kallar det, där ligger det, och der så får du det igen, där med är en Carolin betalt, plåcka hop bitarna af din lerpotta, och lät limma dem tilhopa, jag will bestå arbets-lönen, och så slår jag af 2. Caroliner af din räkning, dit bränwin war fuller godt, det kan jag intet neka, men när jag gier dej en marck supen, så har du intet at klaga, det giör Sex marck, efter glaset hölt 6. supar, som du säijer. (Tar up 16. styfwer, kastar dem på bordet.) (Til sin dräng.) Kom lät oss gå Truls.

[ 70 ]
BERTIL.

(Springer til dörren, och ropar til de andra i Caffé-huset.)

Kiära Herrar ni har sedt hwad Juncker här har haft, ni har och hört hwad jag fordrat af honom, hielp mei at få min betalning, eller slår husbon armar och ben af mej.

BARON STADIG. (Stiger up.)

Hör Juncker ja ser ni är främmande här på orten, men hwar ifrån ni ock kommer, så lär man måst betala hwad man niutet. Ni har fådt, hwad ni har begiärt, det är intet gåssens fehl, at ni brände Er, eller at ni begiärt en Er obekant drick, ha ni warit mindre ifrig, så ha ni intet slagit sönder skålen, som wärckeligen kostar, hwad han fordrar för henne, och wi betahla alla hwar dag så mycket för en Sup ratafia, som han begiär; (Frågar de öfrige.) är icke detta alt sant go Herrar?

(De swara alla) Jo det är så, Herr Baron.

JUNK. TORBIÖRN. (För sig sielf.)

Tro dej böln, du tör inte wara så god at narras med du, men hwad tusend pocker hade jag at giöra här, det war dit uptog Truls, du will altid näsia i alla hål, (Til Baron Stadig.) Ja det må så wara Herr Baron, som jag hör de kalla Er, efter en så wacker man, som ni, säijer, at jag måste betala half-Siette Carolin, så är Juncker Torbiörn intet mas eller, at han icke förmår komma ut med de halförarne, jag har fuller betalt så mycket för en gång, och har råd der til med, om ni will wetat. (Tar utur sin böxsäck en gammal strumpa, hwari han har pengar, och räknar ut half-Siette Carolin, gifwer åt gåssen.

BERTIL.

Kiära Juncker, litet driks-pengar åt stackars Bertil, [ 71 ]jag får ingen annan lön af husbon, än hwad förnäma Herrar, som ni är, förähra mej.

JUNK. TORBIÖRN.
Ger honom ett Sexstyfwer-stycke.)

Tag detta Sexstyfwer-stycket, du din gnäller; Men hör du måste gie mej en pip tobak på kiöpet.

BERTIL.

Mycket giärna nådige Juncker.


Andra Inträdet.

GREFWE HURTIG, JUNK. TORBIÖRN, LARS LUSTIG, BERTIL.

GREFWE HURTIG.
(Kommer in och sjunger.)

Tircis je ne veux point refuser,
Ce que vous pourrez demander,
L’amant, qui nous à sçû toucher,
A droit de tout pretendre,
La la la la la lara la la
La la la lara la lara.

JUNK. TORBIÖRN. (För sig sielf.)

Nog rosar du dit matöhl, kan tro, jag wågar du går intet med nyckter maga der du går du.

GREFWE HURTIG.

Poike hwar är din husbonde.

BERTIL.

Han är utgången Herr Grefwe.

GREFWE HURTIG.

Verte bleu, låter han giöra en öhlkorg af sitt [ 72 ]Caffé-hus här, eller will han at gens de qualité sku gå hit, til at luckta tobaks-rök, och at bära den ut med sig i deras kläder, Fy, hör pendart que tu es, säi åt din husbonde, at jag aldrig mer sätter min fot innom hans Caffé-hus, på detta sätter, ma foy.

BERTIL.

Junckern här, begiärte at få röka en pip tobak Herr Grefwe.

GREFWE HURTIG.

Juncker mej hit, och Juncker mej dit, den som will röka tobak, så har han wäl tid, at gå och söla i ett annat rum, ach hur litet Folcket weta at lefwa i detta landet.

JUNK. TORBIÖRN. (För sig sielf.)

Trå dej för ölsinne du har, det lär intet wara af det bästa slaget märcker jag, jag will intet lägga mej i slanger med honom heller, fast han just intet ser så ut, som skulle han lura många. Nå si hur han sprätter. (Lägger pipan ifrån sig på bordet, och ser noga på Grefwe Hurtig, som emedlertid går och hwisslar, men sätter sig hastigt wid bordet utmed Juncker Torbiörn, som därwid stiger up och ställer sig häpen.)

GREFWE HURTIG.

(Tar Juncker hastigt i hand, rycker honom neder igen på bäncken.)

Asseyez vous mon ami.

JUNK. TORBIÖRN.

Hör ni, om ni will ta Folck i hand, så ta på ärligt swenska, jag förstår intet Ert utlänska språk, och intet will jag förstået, det är mer det.

GREFWE HURTIG.

(Sätter handen under sitt kindben och beskådar Juncker.)

Ha ni rest min wän?

[ 73 ]
JUNK. TORBIÖRN.

Jag är hwarcken Er wän, eller owän, och ingendere will jag wara, Juncker Torbiörn heter jag, will ni tala med mei, så kalla mej så, hwar och icke, så kan ni ha rätt så litet otalt med mej, som jag har med Er.

GREFWE HURTIG.

Lät så wara då, jag will kalla Er Juncker, men säj ha ni rest?

JUNK. TORBIÖRN.

Ja dit jag welat, och så mycket jag behöft, har I nu swar på Er fråga?

GREFWE HURTIG.

Monsieur le Junckar, je vous apprendrai à vivre ma foi.

JUNK. TORBIÖRN.

Antingen tala så jag förstår, eller Farwähl.

GREFWE HURTIG.

Ja jag ska tala så ni ska förstå mej, säi då, skiäms ni intet, Juncker, at gå så sluskut klädder, som ni giör, kom wäss, Er råck war giord i Kong Orres tid, fy hwad för flåttiga hår, orena lintyg, lapputa strumpor, tiocka plumpa bonskor med remar uti, storkragiga handskar, som ni glaserat under näsan, en wärja, som jag tror ni brukar til stekspett när ni är hemma, säi Juncker, är alt detta en kläddrächt för en Adels-man på kiöpet, som ni är, ni måste min san resa ut til at lära både lefwa och kläda Er, talar jag nu så at ni förstår?

JUNK. TORBIÖRN.

Ja nu talar I ren Swenska, och nu förstår jag Er; Och efter jag änteligen ska giöra Er beskied för mina [ 74 ]kläder, så lät mej säija Er, at min råck är giord efter min kropp, och inte efter andras tokuta griller, at jag brukar honom så länge han håller, at jag bär mina hår sådane, som de äro, utan, at antingen miöla dem fulla, eller binda dem up bak om öronen, at jag tar rent lintyg när jag det behöfwer, och intet för syn skull, at jag lappar mina strumpor, och betalar min giäld, at jag brukar skor, som täcka mina fötter, starcka och stadiga at gå uppå, och intet at sprätta med, at jag knyter dem rätt så wäl igen med remar, som ni spenner igen Era, at mina handskar hålla mina händer warma, hwilcket är alt jag håller dem wara nödiga före, och at sist, hwad mitt steke-spett här, angår, så har jag satt tåcka krams-foglar derpå förr, som ni är. Säj mej också nu, min fromma Herre, om ni förstår mej?

GREFWE HURTIG.

Juncker, Juncker, hade ni rest, så förstode ni bättre än ni giör, at slika ord och manér kunna lätt bringa Er en händel på halsen, Ja jag säijer ännu en gång, at det är skada, at ni intet reser utom lands, tänck huru det naturliga förståndet, som ni har, skulle därigenom bli uphyfsat, och Er galla litet utspädder, vous brilleriez par ma foi.

JUNK. TORBIÖRN.

Ha I då rest Herre?

GREFWE HURTIG.

Ja, kan ni intet se det, Juncker, betrackta alla mina manér, huru fria och otwungna de äro, se hur snygt jag kläder mej, i hwad skick alt sitter, med ett ord Juncker, det är omöyligt at wara i alt behagelig och artig, utan at hafwa warit i det söta det kiära Franckriket.

[ 75 ]
JUNK. TORBIÖRN.

Är det möijeligt Herre? Lät mej si! Ja jag måste fuller resa, hwad det lider. Är det långt til Franckriket?

GREFWE HURTIG.

Intet längre, än at ni uti en månads tid kan wara framme, om ni elljest intet uppehåller Er någon stans på wägen, det ni dock ej behöfwer giöra, ty utom Franckriket, men särdeles den liufliga Staden Paris, är ingen ting wärdt at se uppå resan.

JUNK. TORBIÖRN.

Ja jag måste min san resa, men är främmande wälkomna derute?

GREFWE HURTIG.

Så wälkommen, Juncker, at de kyssa och famta Er, hwar ni kommer, alla fägna Er, ni äter och dricker bättre än på någon ort i werlden, har bättre Sällskap, mera nöije, niuter mer höflighet, med ett ord, alt öfwergår både Er wäntan och Er önskan.

JUNK. TORBIÖRN.

Det må gå, huru det will då, resa måste jag, dock sej mej Herre, har man alt detta utan penningar.

GREFWE HURTIG.

Kan ni någonstäds ha något utan penningar, men här förtär ni Era pengar med lust, och iblan angenäma tidsfördrifwer, operar, Comoedier, masquerader och Baler.

JUNK. TORBIÖRN.

Det lärer fuller wara alt mycket förnämt utländskt Folck som ni nämde där, ja jag kiänner på mej, at jag måste resa, och ändå i morgon.

[ 76 ]
GREFWE HURTIG.

War intet så brå på gröten, heller Juncker, töfwa litet til dess jag får tid at underwisa Er, huru ni ska wara wälkommen, hwar ni ska giästa, hwad folck ni ska söka at umgås med, hwad skräddare och skomakare ni ska bruka, af hwad mästare ni bör betiena Er, när ni wet detta förut, förstår ni mej, så har ni redan lärdt, hwad andre måste med största beswär och tidspillan, söka at giöra sig kunnige om, sedan de kommit til Paris.

JUNK. TORBIÖRN.

Det hielper intet säijer jag, resa will jag, och resa måste jag, i morgon ändå på kiöpet, och ämnar intet stanna eller uppehålla mej någon stans, förr än jag kommer tilbakar til mitt söta och kiära Stollebo, der får jag klä mej som jag will, kiämma mitt hår, som jag will, spotta och snyta mej som jag will, och skratta så mycket jag will, åt alla Era resor, och all Er hembrackta artighet.

GREFWE HURTIG.

Så har du stått och gycklat med mig hela tiden din plumpa bondlymmel, det är din lycka at du är adelsman, och at jag fördenskull intet törs röra dej på ett allmänt hus, men gå straxt ut här ifrån säijer jag, eller ska jag fola dej hädan, så du skall aldrig glömma mei.

JUNK. TORBIÖRN.

Om iag intet redan och förr än du kom hit in, hade mig ämnat bort, så skulle wi nappas om dörren bägge; men nu kan du gå och sprätta här helt allena, så mycket dej lyster, det ska wara dej giärna undt, men när du blir nyckter igen, så tänck likwäl efter, at det will mer, än tu ord til, at wisa en ärlig karl gå på dörren, [ 77 ]och at slikt owett kostat mången åtminstone ett blått öga. Farwähl. (Går ut.)



Tredie Inträdet.

GREFWE HURTIG, LASSE, AMMIRAL ENTERFELT.

AMMIRAL ENTERFELT.
(Kommer in just när Juncker går ut, och hör hans sidsta ord,
Gref Hurtig ser honom intet, utan talar wid sig sielf.)
GREFWE HURTIG.

Lasse lofwa icke Cousin Stadig at möta mej här?

LASSE.

Jo Herre.

GREFWE HURTIG.

Hwad dröijer han så länge då, jag har nu en god tima tror jag wäntat på honom i denna swinstigan, fy hwad liderligt Sällskap kommer hit, si hur här sir ut, du mins wåra Caffé-hus i Paris, Lasse, huru rena huru propra de woro, och at intet annat än folck af condition torde wisa sej där ibland oss, vive Paris, vive la France, ach at jag wore där igen! men hwem ha wi här?

AMMIRAL ENTERFELT.
(Hälsar på honom.)

Er tienare Herre. Gåsse gie mej en Copp Caffé, och de nyaste Swenska Avisorne. (Sätter sig wid bordet.

GREFWE HURTIG.

Je Suis votre très humble serviteur, Monsieur. (Sätter sig utmed honom.)

[ 78 ]
AMMIRAL ENTERFELT.

Det är wäl, det är wäl, Börjar at läsa Avisorne, men lägger straxt dem från sig.) Jag kan fuller se och höra at ni är utlänsk Herre, men får jag låf at fråga, hur länge ni warit här i landet, efter ni förstår så wäl wårt språk, som jag märckte med den man som just nu gick ut.

GREFWE HURTIG.

Jag har til min olycka warit här alt för länge, ja alt för länge.

AMMIRAL ENTERFELT.

Men hur länge då Herre?

GREFWE HURTIG.

Jo alt sen jag wardt född, har jag jemt och stadigt warit i detta ledsamma landet, förutan de twänne lyckeliga åhren som jag tilbrackte utom lands.

AMMIRAL ENTERFELT.

Hwad Herre, född här i Swerige, och således en Swensk?

GREFWE HURTIG.

Ja intet mer och intet mindre Herre.

AMMIRAL ENTERFELT.

Men ursäckta at jag frågar Er då Herre, huru ni kan ha samwete, at skatta Er olyckelig, för det ni bör räkna som en ähra? född en Swensk säijer ni, och derföre beklagar ni Er olycka, Herre, Herre, wet at wårt goda gamla Swerige är och blir uti det anseende i hela werlden, at ingen bör skiämmas före at kalla det sitt Fädernesland, ja det har ock bracht sådane män i dagsliuset, som knaft haft sina likar i några länder. De ha så pampas kring, [ 79 ]kan tro, och warit sådane kiempar at de äfwen i grafwen blott med deras namn ännu skrämma wissa Nationer.

GREFWE HURTIG.

Ni förstår mej intet rätt Herre, jag skiäms intet för det jag är Swensk, ja jag tilstår mej äfwen altid hafwa haft derföre mycken heder och distinction i främmande länder, jag will å intet beta mina landsmän den hedern at ha med framgång fördt Eld och swärd kring hela Europa, ja jag har sedt många beklageliga teckn deraf på åtskillige orter dem jag besökt, men kroppens styrcka och ett frisk gå på, är ju intet alt som fordras hos stora män?

AMMIRAL ENTERFELT.

Nej det fordras wist mer, och det mera har funnits i så stor fullkomlighet hos wåra Swenska, at ingen Nation underståt sej at dem sådant disputera, kieck wärja och en klok penna, mandom och försichtighet, ha warit egenskaper som uti wårt kalla aflägsne Swerige stådt i ett jämnare och waracktigare flor, än uti alla öfriga Länder uti Europa. Och ehuruwäl wi aldrig förr än nu på några år, ty wärr, slagit oss på en främmande frihet, så ha wi dock med wår redlighet och warsamhet så begått, at man då trodt oss wäl och intet saklöst understådt sig at bedra oss.

GREFWE HURTIG.

Jag will medgie alt detta, Herre, men består alt det nöije wi höra önska oss deri, at antingen kunna slåss å rifwas, eller ock at bry wår hierna med diupsinniga anläggningar uti stats saker, är intet menniskian också född til ett angenämt umgänge, innocenta tidfördrif, inbördes politesse, å en wiss artighet i alt sitt wäsende, hwar finnes alt detta här i Swerige?

[ 80 ]
AMMIRAL ENTERFELT.

Det är wäl, det är wäl, men alt kommer derpå an, Herre, hwad ni menar med de namn ni nu upräknat, kallar ni ett angenämt umgänge, der hiertat å mun fölgs åt, der en oförfalskad wänskap, åtminstone en uprichtig wälwillja, söker at upfinna och åstadkomma alt hwad som kan lända til inbördes ro och nöije, så ha wi haft det här i Swerige, mer än på några orter i werlden, ja äfwen så innom manna minne, at man ock finner ännu några fotspor der af hos oss hos gammalt folck, och ehuru detta umgänget är nu så godt som förswunnit hos oss, så lär ni dock fåfängt resa til utrikes orter, ni må nämna hwilcka ni will, at det igenfinna. Räknar ni åter för innocente tidfördrif alt hwad som tillika lättar och förbättrar sinnet, samt med det samma förfriskar och stärcker kroppen, så ha de gamla Swenska bå upfunnit och nyttjat så många å så tilräckeliga sådane tidfördrif, at uti forna tider, det hade blifwit räknat för en dårskap, at söka andre och flere på främmande orter. Om politesse består uti höflighet så uti tal som swar, uti blygsamma och ingen förtörnande utlåtelser, och uti en sky, för at skiäligt wilja misshaga någon, så har man, åtminstone i min ungdom, ei behöft kasta bordt pengar på långliga resor, til at förwärfwa sig denna egenskapen, och sist så framt den artigheten i alt ens wäsende, som I nemnat om, består uti hwad som tillika bå anstår och pryder bägge kiönen, samt grundar sej på en manlig, fryntlig och wyrdsam åtbörd hos det ena, och ett fromt samt ärbart och dock gladlynt upförande hos det andra; Så war Swerige i forna tider derföre namnkunnigt, och om det nu mer ei är sej deruti likt, så har det at tacka sådane Herrar som ni derföre [ 81 ]hwilcka med Era utifrån införda artigheter, giordt här en sådan blanning, at man har swårt före at mer skilja det goda från det onda.

GREFWE HURTIG.

Hålt gubbe hålt, jag märcker när gammalt folck få lof at tala, så weta de intet när de skola tiga igen.

AMMIRAL ENTERFELT.

Unger man, wet at gubben inte begiär någons tilstånd at tala, ej heller ska ni lära honom när han bör tiga, ha ja rört Er på qwickan? eller tror ni än, at ni har til Er olycka warit för länge i det ledsamma Swerige.

GREFWE HURTIG.

Åtminstone ha ja warit för länge i Ert ledsamma sällskap.

AMMIRAL ENTERFELT.

Ha ni fört så mycke förstånd hem mä Er, som ni ha lastat Er hierna med fåfänga, så skulle ni skatta för en förmon at wara i sälskap med gammalt Folck, som ha sedt mycket, och mycket förfarit, ser ni dessa grå håren ynglinge?

GREFWE HURTIG.

Ja ja ser de skulle wara goda at blanda ibland andra, til at giöra en wacker toupet med.

AMMIRAL ENTERFELT.

(Stiger up, sätter hatten på sig, och griper til sit wärjefäste)

De orden ska du betala dyrt din wetwillinge. (Grefwe Hurtig slår ock handen på sitt wärjefäste.) (Baron Stadig, som kom just in wed Grefwe Hurtigs sista ord, springer och ställer sig emellan dem och säger: Herr Ammiral, Grefwe Hurtig, detta skiämt går för wida, och torde på detta stället wara Er bägge äfwentyrligt.

[ 82 ]
AMMIRAL ENTERFELT.

Det är wäl, det är wäl, är dä Grefwe Hurtig, ja war på wägen min san, at få en wacker måg, en ärtz Sprätthök ser ja, och en öfwersittare på kiöpet, när ja kom in i Caffé-huset, börja han händel med Juncker Torbiörn, och nu hade han inte försyn at skymfa en så gammal å gråhårig man, som ja är, stackars Lotta, du ha, på min ära blit wäl gift, mycket wäl gift, min flicka, om intet denne händelse röidt din Friares rätta kynne.


Fierde Inträdet.

GREFWE HURTIG, BARON STADIG, LASSE.

BARON STADIG.

Cousin, nu har ni wäl bestält Er sak.

LASSE.

Ja kiära Grefwe, wi ha förplumpat oss nu i siu fanders måtta.

GREFWE HURTIG.

Hwem skulle ha tänckt, at den gamla Gubben war Fru Lottas Far, men det är lik mycke, ja wågar min lilla Fru sätter alt til rätta igen, ja jag är säker på hon släpper inte Fars-Gubben, för än han blir god igen. Siunger - - - Men säj nu Cousin uprichtigt bedröfwar icke denne händelsen Er öfwermåttan? (Ler.)

BARON STADIG.

Ja wore en skrymtare om ja ej tilstod dä ja missunnar Er af alt hierta Er lycka, men inte skulle ja just ha önskat om ni genom denne Er oförsicktighet gick miste om henne.

[ 83 ]
LASSE.

Det är til säijandes, min nådiga Herr Baron, at om min Grefwe wore hängd, så skulle dä inte just giöra Er så särdeles ondt heller, men at I derföre inte will at han ska hänga sej sielf.

GREFWE HURTIG.

Hör Cousin, ä ni icke buden til Fru Lotta i afton?

BARON STADIG.

Jo Cousin är ja så.

GREFWE HURTIG.

Wil ni då fara förut, ty ja måst hem och laga mitt hår igen, som kommit i tämmelig desordre, i mina 2:ne batailler, som ja haft här. adieu. (Går ut.)

BARON STADIG.

Adieu min Cousin. (Går ut.)

LASSE. (för sig sielf.)

Adieu Monsir Lasse, din Grefwe spelar ett tusendpockers högt spel, ja fruchtar han sätter bet på slute, å då lär han slå trumf på mina örlappar, så at dä hwisslar efter. (Löper ut.)