»Några ord i ett ämne, som ej intresserar många läsare»
| ← I anledning af »bränvinsfrågan» |
|
Fyra bref till Svenska Minerva (mot Tegnér) → |
Estetiska och kritiska uppsatser.
Några ord i ett ämne, som ej intresserar många läsare[1].
Retelsen att komma löjets natur på spåren och upptäcka dess källor har alltid varit stor, och flere tänkare hafva dermed sysselsatt sig. För att hinna sitt mål, hafva de i allmänhet gått tre vägar: antingen hafva de undersökt det löjliga objektets beskaffenhet, eller också observerat förändringarna inom den skrattande, eller ändtligen sökt att förknippa bäggedera. Derunder hafva de skördat många enstaka, intressanta resultat, men alltid träffat nya hinder och svårigheter dess flera, ju längre de framskridit. Visserligen behöfde man, då man blott fäste sig vid det löjliga objektet, endast uppfatta dess yttre kännetecken, anmärka det för alla händelser gemensamma, och sålunda leda sig till kunskap om det löjligas natur i allmänhet; men man kunde aldrig vara säker på att hafva examinerat ett tillräckligt antal speciela händelser, och ovissheten, huruvida den ur verkligheter hämtade förklaringen, äfven innebure alla möjligheter, qvarstod, emedan erfarenhetens väg, som framgår längs fenomenens kedja, lika litet har något slut, som rummet och tiden. Här inträffade nu två händelser: antingen hade man angifvit för få kännetecken, och definitionen blef för trång, så att månget löjligt föremål ej fick rum inom dess gränser; eller också voro kännetecknen för många, så att man kunde träffa ett eller annat komiskt fenomen, som ej egde alla de angifna kännetecknen. Stannade man åter vid observationer på det skrattande subjektet, så märkte man visserligen hvad inom detsamma föregick, t. ex. väntan, öfverraskning o. s. v., men hvad som egentligen framkallat löjet, fortfor att vara en gåta.
Genom bägge hänsigternas förknippning kom man ej heller längre, så länge man blott gick historiskt tillväga, och, i anledning af det närmast för handen liggande fenomen, stälde yttre och inre kännetecken emot och bredvid hvarandra, samt ej bekymrade sig om det högre ursprung, som genom ett spirituelt band förenar dem båda.
Alla dessa undersökningar gingo till slut ut på följande satser och påståenden.
l:o Att det löjliga uppkommer genom en stegrad väntans plötsliga upplösning i ett intet; 2:o att det uppkommer genom kontraster och motsägelsen mot det vanliga; och 3:o att det uppkommer ur det orimliga och är ett åskådligt oförstånd.
Ganska lätt vore dessa teser kullslagna, derigenom att man visade, att icke hvarje stegrad väntans upplösning till ett intet är komisk, att icke hvarje kontrast, hvarje åskådligt oförstånd ligger inom det löjligas område. Man insåg att mången stegrad väntans upplösning till ett intet vore ganska smärtsamt, och att kontrasten understundom väcker äckel, stundom framkallar känslan af det sublima, och att oförstånd, i egentlig mening, är någonting oangenämt och vidrigt, hvaråt ingen förnuftig menniska borde skratta.
Antagandet af orimlighet, oförstånd och kontrast vann imellertid bifall och mången författare trodde sig ej kunna sammanhopa nog mycket af orimligheter, oförstånd och kontraster.
Men med tiden varsnade man mera allmänt, att dessa historiska och psykologiska undersökningar ej ledde till målet, och man började ana, att något högre och generelare ligger till grund för det komiska.
Då började man söka en idé. För att finna den, gick man ånyo en realistisk väg, och alltefter slutföljdernas större eller ringare djerfhet, stannade man vid idéns gräns, eller aflägsnade sig derifrån med ett språng. Man uppstälde nämligen jemförelser, sökte ur det bekanta leda sig till det obekanta, för att ur det förras beskaffenhet deducera motsatsens. Än skulle således allvaret och än det sublima tjena till förklaring af det komiska. Men den frågan stod alltid qvar: äro då dessa motsatser, rena och totala motsatser? Enär bägge, så väl allvaret som det sublima gå ut på något positivt, så ville man nu betrakta, det komiska endast som något negativt. Ville allvaret, uppfatta och framställa naturens realitet, så måste det, komiska söka att förinta den. Ville den allvarsamma poesien måla oss fenomenen i ett harmoniskt sammanhang, så måste den komiska sträfva att frambringa idel dissonanser. Om den förra åskådade allting såsom rätt, så borde den senare se allting såsom krokigt.
Denna negation, antagen såsom det komiskas inreväsende, bestämdes ytterligare än till en förintning, än till en upp- och nedvändning af verlden.
I det sublima och tragiska fann man nya jemförelsepunkter. Här varseblef man idealet, som utom lifvets gränser, dess qval och frestelser, räddar sig inom en högre verklighets frihetstillstånd. Man trodde för den skull, att i det komiska borde idealiteten slukas af realiteten, eller också att en ny, alldeles upp- och nedvänd idealverld borde förekomma, hvars idealisering egentligen hade karrikaturen till syftemål. Men derigenom gick det komiskas skönhet förlorad, och sträcktes slutledningarne oförskräckt framåt, skulle man slutligen nödsakas erkänna, att allt komiskt vore ett fult.
Utgående från den subjektiva ståndpunkten, skulle man kanhända långt förr hafva funnit en riktig, högre åsigt af det komiska, om man ej, genom en nyck af fantasi, råkat in på jemförelsernas bana, utan i stället sökt utforska skaldens tillstånd under produktionen af det komiska, följt detta tillstånds uppkomst på spåren, och sålunda förr eller senare återkommit till källan för all skön konst.
Liksom poesien i allmänhet, kan ej dess komiska afdelning gå utom naturen: och det komiska måste i en punkt, sanningens, sammanträffa med allvaret. Den objektiva verlden måste ovilkorligen, sådan som hon förefinnes, för en djupare synförmåga blotta sina ämnen till lustspel, ej mindre genom sitt skaplynne i allmänhet, än genom ett oändligt antal enstaka fenomen. Icke ett hopdiktande af möjligheter, icke en upp- och nedvändning af verkligheter kan göra verlden komisk. Det komiska finnes i naturen, utan artistens tillgörande, men endast hans djupare, skarpare blick förmår att upptäcka det. Det finnes lika så väl som det tragiska, och menniskan söker förgäfves att undgå någotdera.
En subjektiv sanning är helt och hållet tom, om den ej i den yttre verlden finner sin bekräftelse, och dymedelst blifver objektiv sanning. Den förra är en hänvisning på den senare, och vi måste åtminstone antaga tillvaron af den senare, om vi vilja undgå att hålla den förra för dunst och bedrägeri.
Vi måste våga försöket att förbrödra det yttre med det inre, i det ena söka stadfästelsen på det andra, och upptäcka den sig återspeglande parallelismen af bägge verldarna, så framt vi ej vilja uppgifva alla anspråk på verklig kunskap. Det fordras, att äfven det skönas teori blir lika objektiv, som subjektiv, och i innehållet och materien, ej mindre än i formen, böra systemets sammanhang och harmoni grundläggas. Utom denna dubbla öfverskådning och genomskådning, blir all kunskap antingen ett aggregat af fakta, eller också ett nyckfullt spel af inbillningskraften.
Ur en högre ståndpunkt, än blotta varseblifningen medgifver, måste förklaringen af det komiska härledas; men den får dock ej, som en vind, sväfva öfver det hela, utan tillika hafva en riktning nedåt, d. v. s. ingå i alla slag af det komiskas fenomen, otvunget deducera dess regler, och använda dem på de minsta specialiteter. Denna förklaring får ej vara trädets blomma eller dess frukt, utan trädet sjelft, som har två riktningar, uppåt och nedåt.
Så står äfven menniskan, halft i dagens ljus och halft bunden vid jorden, och så förknippar hon ande med kropp, sinnlighet med frihet, det ändliga med det gudomliga. Ur denna dubbla riktning härleder sig möjligheten af allt komiskt, hvars tillvaro således beror på beröringen mellan tvänne naturer, en högre och en lägre.
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten 1838.