Fyra bref till Svenska Minerva (mot Tegnér)
| ← »Några ord i ett ämne, som ej intresserar många läsare» |
|
»De rebus omnibus et nonnullis aliis» → |
Bref till Svenska Minerva.
(Ur Aftonbladet 1834).
Första brefvet.
Min goda tant!
Trisectio Anguli och Dupplicatio Cubi hafva aldrig varit ansedda för så svåra problemer, som en intim allians emellan vishetens gudinna och kökets. Och dock har det lyckats tant, att solvera, — och hvad som vill mer säga — praktiskt solvera det sistnämnda problemet. Huru väl tillagade äro icke de andliga rätter, som tant framsätter för publiken. De bästa kryddorna, ironiens salt och persiflagens peppar, saknas aldrig, och finnas alltid tillblandade i riktigt förhållande. Huru väl vet icke tant att tillfredsställa olika ätares, d. v. s. läsares, olika smak. Vill någon ha fisk, så skyndar sig tant att fånga någon ful fisk, t. ex. petitionsväsendet — ty fula fiskar äro de läckraste — fjällar den, kokar den, och reqvirenten finner sig ej bedragen i sin väntan på en smaklig måltid[1]. Lyster någon efter biffstek, så skär tant på abyssiniskt sätt[2] ett stycke fett oxkött ur ecklesiastik-expeditionens breda bringa, bultar det behörigen — ingen förstår den konsten så väl som tant — steker det, och läsaren, d. v. s. ätaren, finner anrättningen guddomlig. Mest berömd är dock tant för sin rationela[3] behandling af kräftor, nämligen stora kräftor, så stora, att man väl skulle kunna kalla dem rikskräftor ― t. ex. statslåns-systemet. De enda som tant försummat, äro de så kallade vännerna af den så kallade vitterheten, ibland hvilka äfven jag vågar att räkna mig. Oaktadt gunstigt löfte att en gång i veckan hugsvala oss med något namnam, har tant alltifrån årets början ända till fredagen den 29 augusti sådant uraktlåtit. Men då fingo vi också, till ersättning för långväntan, ett gästabud för oss sjelfva. Då kittlade tant rikligen våra gommar med det yppersta, som någonsin kunnat anskaffas, med äplen, vuxna i poesiens eget paradis, med Tegnérska verser, allesammans efter vanligheten glänsande och pionröda på solsidan. Hvad de smakade mig skönt! — de flesta nämligen; ty det föreföll mig, som hade några varit omogna eller maskstungna eller bäggedera. Goda tant! Meningen med detta bref är dels, att frambära mina varma tacksägelser för fruktkalaset, dels mina oförgripliga anmärkningar och ödmjuka förfrågningar öfver de frukter, som ej velat smaka mig.
Jag ser i andanom, huru tant spärrar munnen opp och undrar hvad det är för en gynnare, som kallar tant för tant. Goda tant! Jag heter Nils Nilsson Nyberg, är son af salig Nils Nyberg[6], och tror mig, i kraft af den innerliga, på ömsesidig aktning grundade vänskap, som under ungdomsåren förenade tant och min salig fader, ega tillräcklig ursäkt för den familjera benämningen tant. Mycket har den aflidne berättat mig om sina och tants gemensamma äfventyr. Bägge tjente vi — sade min fader — hos Cyklopen Polyfem. Än biträdde vi honom att klippa den goda smakens elektoral-gumsar och gladde oss åt deras bräkande under operationen, hvilket stundom var retoriskt, stundom poetiskt, men alltid ljufligt; än hjelpte vi till, då han, som en ny Simson, släppte satirens räfvar med glödande eldbränder i svansen, in på vitterhets-filisteernas kålåkrar, och det ena kålhufvudet efter det andra förbyttes i rök och aska; än togo vi oss en lustridt på åsnan Markall[7], än kokade vi sirapskarameller åt lilla Phosphoros[8], som gick i kolt. Det
var — sade min fader — i lifvets slyngelår —»— de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar.»[9] ―
och mycket har ändrat sig sedan dess.
Min salige fader hade för öfrigt många yttranden, hvilka som glödande gnistor kommo ur hans mun på samma gång som han blåste den ymniga tobaksröken ifrån sig, ty han var en stor tobaksrökare och qvad om tobakspipan sålunda:
»Du är det yppersta nöje, ty du är satir på dem alla.»
Några af hans till- och genmälen, som rörde svenska literaturen, skall jag nu berätta för tant.
Då jag frågade honom, hvarför han i senare tider slagit sig så helt och hållet från all kritik öfver teatern, svarade han: “Min son, det är ett dåraktigt försök, att vilja rensa hönshus, för att deraf göra tempel åt Apollo.“ Då jag tillsporde honom om våra yngsta poeter, sträckte han sina händer mot skyn, tackade Gud och sade: “Prisad vare Du, o Herre! att svenska språket numera skrifver sig sjelf, och dymedelst hunnit samma perfektion, som de af dagdrifvande menniskobarn på ryggen burna positiver. De spela sjelfva, och Israel dansar gladeligen omkring dem. Nu låter Du din tjenare fara i frid.“ Då jag påstod att Tegnér är en stor skald, jakade min fader, och blåste derpå några väldiga rökbubblor ur munnen. Jag sade: “Tegnér är en originel skald,“ och min fader svarade helt saktmodigt: “Vet hut, min son!“ och lade Oehlenschlägers och Byrons skrifter framför mig på bordet. “Finnas då inga yngre svenska författare, hvilka min far högaktar?“ frågade jag en gång. Då utsade han med tydlig röst namnen Nicander, Vitalis, Dahlgren, Livijn, Atterbom, och mumlade några andra namn mellan tänderna, hvilka jag ej kunde urskilja. Då jag blygsamt supplerade listan med namnet Beskow, föll min salige fader i ett så högljudt, kollrigt och uthållande skratt, att jag fruktade hans helsa skulle lida deraf, och vågade jag sedan aldrig gifva honom några dylika frågor.
Tant torde häri med nöje igenkänna min salig faders egenheter och bizarrerier. Jag säger “med nöje“ emedan man lika mycket älskar sina vänner för deras små fel, som för deras små förtjenster. En fullkomlig menniska, ifall en sådan kunde finnas, skulle icke blifva föremål för vänskap, men för dyrkan. Dessutom får jag den äran underrätta tant, att min fader ända in i sista stund bibehöll sin obilliga aversion för peruker, profoss-käppar och snörlif.
Mig uppfostrade den saligen aflidne så och så. Ehuru han ej alldeles försummade den moderna uppfostringsmetodens elementer: “mach-süss“, “pille“, “couche“, och “apportez“, — jag menar tévattensdrickning och visitgöring m. m. — öfvade han mig föga derutinnan, utan ville strax, med förbigående af alla mellanstudier, försätta mig på studentparnassens öfversta klinter, lät mig derför dricka punsch och umgås med exellenser. Jag ser att tant häpnar vid ordet exellenser. Goda tant! Det var ej sådana exellenser, med hvilka man umgås "vördnadsfullt" — såsom tant behagat yttra sig — och hvilkas namn äro kända af statskalendern, utan sådana, med hvilka man umgås “förtroligt“ och hvilkas namn man känner af verldshistorien. Slika exellenser heta Shakespeare, Homerus, Sofokles, Horatius, Sterne, Rabelais, Byron etc. etc. Min lilla böjelse för estetisk spekulation understödde min salig fader med all gevalt, gjorde mig bekant med Lessing och Herder (också ett par exellenser) och sade: “Min son! då jag faller undan, vänd dig till Svenska Minerva med dina estetiska dubier; hon vet svar och råd för allting.
Det bedröfliga dödsfallet har timat. Min fader är icke mer bland de lefvandes antal. I arf efter honom har jag ingenting bekommit, utom arfsynden och en gåspenna. Nämnda penna sitter jag nu och fingrar, upprepandes för mig sjelf, halfhögt och ironiskt, de bekanta verserna ur Geijers Viking:
»Jag faders rostade svärd tog i hand,
Och svor att förvärfva mig krona och land
Uppå hafvet.»
Goda tant! Dubier hafva sedermera instält sig, just i anledning af det af tant publicerade Tegnérs-poemet, och jag måste således, till följd af min faders testamente, vända mig till tant med några ödmjuka frågor.
Första frågan låter så här: Finnes ingen skilnad mellan dikta och ljuga? Anledningen till denna enfaldeligen framstälda fråga skall närmare utvecklas i mitt nästa bref. Detta är redan alltför långt.
Jag kunde nu lämpligen sluta, om jag icke såge en fråga sväfva på tants läppar. “Hvarför“ — hör jag tant säga — “skrifver icke kusin privatim till mig, utan trycker sina bref i en allmänt läst tidning, och öfverlemnar dem således åt den vidsträcktaste publicitet, som här kan vinnas?“ Goda tant! Orsaken är den här: jag är rädd om hufvudknoppen; man har exempel på att den som skrifver till vederbörande här i landet, får mista hufvudet, då deremot den, som trycker, merendels slipper med Vaxholms fästning — ett lindrigt straff, i våra tider[10]. Svårare fall kunna visserligen inträffa för en man, som trycker, t. ex. att dömas till betydliga böter. Att undvika slikt, låter sig icke alltid göra derigenom, att man samvetsgrant studerar tryckfrihetsförordningen; ty det är hof-kanslers embetet, som skall vaka öfver dess vidmakthållande. Som nu allting (enligt nyare bevisningar) är tillåtet, som icke är förbudet, och åklagare ingenstädes förbjudas, att läsa tryckfrihetsförordningen i nattmössan, så kan en fattig syndare som trycker, och icke läser tryckfrihetsförordningen i nattmössan, råka i kollision med högbemälte embete, och stanna för thy åtföljande olägenheter. Är man from och vill försäkra sig om sin välfärd, så lägger man sig till en sådan nattmössa, som åklagaremakten brukar, studerar deruti tryckfrihetsförordningen, och trycker med trygghet en tid bortåt — ack men endast en kort tid; ty — ett tu tre — skaffar sig åklagaremakten en ny nattmössa, och läser deruti tryckfrihetsförordningen på ett nytt sätt, om hvilket den fattige tryckande och i gamla nattmössan läsande syndaren icke kan hafva den ringaste aning. Jag har nu förklarat, hvarför jag heldre publice trycker än skrifver privatim. Af två onda ting väljer man gerna det minsta.
ödmjukaste tjenare
Nils Nilsson Nyberg.
Andra brefvet.
Goda tant!
Mången undrar hvarför tant icke svarat på mitt första bref, särdeles som jag gifvit tant så god besinningstid[11]. En så nära slägting som jag, så nära, att jag med större skäl än herr Dalman[12] kan vänta mig, att från tants läppar få höra de vänliga orden “lilla kusin“, en så nära slägting torde väl ega rätt (så tror mången) att fordra ett par rader till svar, åtminstone ett recipisse. Somliga säga, att jag skickat tant nötter, och att dessa varit för hårda att knäcka för tants gamla tänder, och skåda deri skälet till tants tystnad. Andra hafva andra och ännu orimligare gissningar. Men jag har vid alla tillfällen tagit tants försvar, emedan jag vet att orsaken till tants tystnad ligger i helt andra förhinder. Jag har nämligen underrättat dem, att tant tagit sig så stor spånad af riksdagen, att tant ej hinner annat än spinna. Desslikes har jag gjort vederbörande uppmärksamma på finheten af de trådar, som tant spinner, och alla hafva med beundran af tants skicklighet erkänt att de äro fina som spindeltrådar; alla hafva med mig erkänt tants underbara förmåga, att sammanfoga dessa trådar till verkliga spindelnät, och alla hafva med mig beklagat, att i spindelnät ej kunna andra naturer fångas än flugor och mygg.
Jag är glad att denna gången få göra rättvisa åt tants spinnkonst, liksom jag sista gången gladde mig, att göra rättvisa åt tants kokkonst. Denna glädje har likväl (hvi skulle jag förneka det?) en egoistisk beståndsdel. Jag hoppas nämligen att tant, som så gerna prisar sig sjelf, genom mycket och itereradt beröm skall blifva mig bevågen. Slik bevågenhet torde jag väl behöfva, när alla de fiender, som jag tänker att skaffa mig, gifva mig skäl att qväda så, som jag en gång hörde min salig far under
betänkliga omständigheter qväda:»Stora stutar uti en ring
Hafva sig kring mig gifvit,
Fete oxar rundt omkring
Stå mig allt efter lifvet,
Som lejon vred
Gapa the med sin mun så bred.»
Tant frågar hur jag kunnat komma på så melankoliska fantasier. Goda tant! Det våller det myckna munvädret som nu på en tid blåst i mina öron, i anledning af mitt första bref till tant.
En man kom nordan ifrån och blåste munväder i mina öron och sade: “Du bör vara rättvis; du bör ej upphöja den ena på den andras bekostnad,“ och dervid höll han, med bevekande uppsyn en bild af Temis för mina ögon. “Rättvisa!“ upprepade jag med förargelse och fortfor: “Min bästa herre! Er Temis har en våg att väga med och ett svärd att hugga med, och så till vida är allt godt; men hon har också en bindel för ögonen och som denna är hårdt tillknuten, så ser hon hvarken hur hon väger eller hur hon hugger. Häraf uppkomma missvägningar och hugg i vädret; medgif att er Temis är ett opassande mönster. Upphöja den ena på den andras bekostnad,“ fortfor jag. “Visserligen är jag på sätt och vis en recensent, men som sådan ämnar jag ingalunda spela rollen af guvernant och inbilla mig hafva Sveriges författare som barnungar framför mig. En sådan guvernant — min herre! — bör vara “rättvis“ och ej “upphöja den ene på den andres bekostnad,“ bör gifva karameller åt de snälla barnen, fransyska bannor åt de oartiga och snyta dem, som sådant behöfva. Men — som sagdt — jag ämnar icke spela guvernant. Min roll är slafvens bakpå den romerske triumfatorns vagn, den ringa slafvens, hvilken det under triumfen ålåg, att i triumfatorns öra ropa: “memento te hominem esse“ (kom ihåg att du är en menniska). “Seden är hednisk, men icke derför förkastlig,“ säger Tegnér i sitt tal vid jubelfesten år 1817.
Och en man kom sunnan ifrån, talade munväder och sade: “Du bör hafva moderation i tanke och uttryck.“ Jag svarade: just af aktning för den saken har jag stor leda vid namnet. Hur ofta har jag icke hört dispyter, i hvilka ena parten påstod korpen vara hvit och andra parten påstod korpen vara svart. När dispyten blef häftig, kommo alltid några, förut stumma, personer framlarfvandes, med så markerade fåransigten, att jag ögonblickligen väntade mig få höra ett melodiskt bä från deras läppar. Men jag bedrog mig. De uttryckte sig verkligen med menskliga ljud, berömde moderation i all ting, och ville förlika de stridande förmedelst antagandet af den moderata satsen, att korpen vore hälften svart och hälften hvit. Så mycket om moderation i tanke. Nu något om moderation i uttryck. Se här, min herre, sade jag, tog en bit krita och ritade på dörrspegeln. Då man från punkten A vill komma till punkten B, så kan man antingen spatsera räta linien AB (fig. 1) eller också i en kroklinea t. ex. spiralen AB (fig. 2).
Den förra är ljusets väg till ögat, den senare är kattens väg till en het gröt. I enlighet med fig. 1 säger man: två gånger två är fyra. I enlighet med fig. 2 säger man: två gånger två torde kanhända kunna antagas vara fyra, i fall ers höga nåd icke behagar invända någonting deremot. Är nu den en immoderat man, som väljer den förra vägen framför den senare? Moderat — min herre! — är en tanke, just jemt så mycket, som den är sann, moderat är ett uttryck just jemt så mycket, som det troget återspeglar tanken.
Och en man — nej icke en man, utan en käring — kom vestan ifrån, pratade varmt och sefiriskt munväder och sade: “Akta dig att stöta dig med K., ty K. har en kusin J., som är nära lierad med H—s fru G. hvars svåger F. har genom sin vän E. starkt inflytande hos exellensen D., hvilken vanligen drar justitierådet C., statssekreteraren B. och generalen A. med sig. Har du således någon framtida fullmakt i sigte, så stöt dig för all del icke med K. På detta svarade jag icke ett ord — — —
Östan ifrån — östern är despotismens vagga, liksom vestern dess graf — har jag intet munväder försport; det våller att tant ännu icke yttrat sig.
Tant ser således huru illa jag varit ansatt och huru lamt jag försvarat mig, och bör derför ej undra på mina melankoliska fantasier. Då man muntligen kan kalla mig orättvis, immoderat, påflugen — hvad skall icke då ske skriftligen? Goda tant! Öfvergif mig icke i nödens stund! Blif min åskledare mot blixten, min paraply mot regnet — korteligen — mitt allt i allom under hela slaskvädret!
Efter dessa preludier kan jag rycka ett par steg närmare mitt ämne.
Förflyttom således scenen — uppskjutom det ej, påskyndom det snarare — till svenska akademiens sessionsrum. De kungliga, riksens ständer, akademiens ledamöter och Stockholmsboarna.
“Klokrådiga thussar och långsläpfagra thussinnor“ — hafva alla intagit sina platser, äfvensom herr Agardh. Denne har redan börjat sitt inträdestal, har deruti, enligt gammal, högloflig sed, påstått sig vara en stackare, i hopp att på sistone blifva motsagd af direktören, ett hopp, som ännu aldrig blifvit besviket. Orationen fortgår, vältalighetens vallmoångor sprida sig i det höga gemaket. På läktaren sitter man i nåder och gäspar, i salen sitter man i underdånighet och somnar. Talet slutar, auditorium vaknar, Tegnér harangerar sin vän Agardh på följande sätt:
»Välkommen bland oss, fast ej mer som förr
Den plats du intar aktas högt af alla,
En tron i ordets eller sångens verld,
Ett domarsäte utan jäf och villa.
Det är väl mycket lögn inom så få rader. Jag nyttjar ordet lögn, emedan tant, oaktadt min ödmjuka förfrågan, icke behagat upplysa mig om identiteten af dikt och lögn, och emedan mitt eget förstånd är otillräckligt att inse denna identitet.
När var det, som en plats i svenska akademien blef allmänt aktad? Var det då Kellgren skref “Foglarnes Vitterhets-akademi“[13], eller då Polyfem plockade “makalösa skönhetsblomster i den sannfärdeliga smakens örtagård,“ eller då första Markalls-natten, lik en olycksbådande komet, sträckte sin svans öfver ingången till Sysis’ håla[14]? Eller var det kanske under mellantiderna? För besvarandet af dessa frågor,
»Slåm häfdeböckren opp och bläddrom deruti»
och vi skola finna, att svenska akademien aldrig varit “högt aktad“ af dem, hvilka varit i besittning af en omdömesförmåga, nog stor, för att kunna “högt aktas“. Hvad profanum vulgus angår, så gäller det Horatianska — odi et arceo.
Min mening är icke, att skrifta akademien för hvad den varit. Det är onödigt att afhugga näsan på den, på hvilken en annan redan afhuggit hufvudet. Men jag vill begagna mig af tillfället, att i korthet omförmäla hvad akademien nu är. Den är en förgyllningsanstalt för klådiga skriffingrar, ett sånginstitut för galande ungtuppar, ett accouchementshus, der lättfärdiga kamenor afbörda sig sina oäkta foster.
Till enfaldigare menniskors underrättelse får jag den äran omtala, att den som tadlar en korporation, tadlar den såsom sådan, men icke dess ledamöter personligen. Dessa kunna vara ganska aktningsvärda, såsom händelsen är med svenska akademiens ledamöter, utan att sjelfva korporationen kan göra anspråk på aktning. Om svenska akademien gäller fullkomligt det Schillerska epigrammet:
»Jeder, sieht man ihn einzeln, ist leidlich klug und verständig;
Sind sie in Corpore, gleich wird euch ein Dummkopf daraus.»
Detta torde också svenska akademiens herrar ledamöter, med undantag af Tegnér, vara nog upplysta att inse. Jag förmodar, att de stoppat sitt svensk-akademiska diplom i fickan, med samma köld som de fästat ett ordensband i knapphålet, och veta att skäligen sätta värde på bäggedera.
I anledning af ordensband och riddarordnar — hvad tycker tant om den funktion, som Tegnér gifvit “ljusets genius“ — nämligen att gå omkring och dubba riddare? Mig tyckes som skulle ljusets genius bättre befordra upplysningen — en sak, som påtagligen måste ligga ljusets genius om hjertat — om han, i stället för riddardubbningar, sysselsatte sig med ett af de mest obskura göromål i vérlden — med fabrikation af svafvelstickor.
Om några dagar har tant att förvänta ett nytt bref från sin
Nils Nilsson Nyberg.
Tredje brefvet.
Min goda tant!
Män, hvilkas glasögon ej nog kunna omslipas, hafva i mina bref till tant sett betänkliga spår af fosforism. Das Herz lacht mir im Leibe, då jag tänker på den ära man derigenom just icke velat bevisa men ändå bevisat mig. Sanningen måste jag dock bekänna, ehuru påkostande det för min egenkärlek må vara: jag är ingen fosforist. Med fosforister kan nämligen ej annat menas än herrar utgifvare af f. d. tidskriften Fosforos, och för att vara en af dessa föddes jag ett decennium för sent, andra skäl att förtiga. Men desslikes måste jag bekänna, att jag föraktar att legitimera mig som vitterhetsvän på det sätt, som säges vara öfligt i hufvudstadens salonger, med rynkningar på näsan, med fnysningar, med mungipornas uppdragande halfvägs till öronen, blott det lilla ordet fosforister uttalas. Hvad dessa herrar ville uträtta, det hafva de uträttat. Att de i stället för en fransysk ensidighet införde en tysk, gitter jag hvarken bejaka eller förneka; men jag vill påminna att ensidighet är bättre än osidighet, och att osidighet just är nota characteristica på nuvarande svenska literaturen. Mig förefaller den som en död groda. Också hafva — så vidt jag vet — några unga och illasinnade män påtänkt, att med nämnde groda anställa ett och annat galvaniskt experiment. Man får se huru det lyckas dem. Kanske hoppas de för mycket, om de hoppas, att den döda grodan omsider skall rycka på benen.
Jag återgår till mitt ämne, det Tegnérska poemet. De fyra första verserna äro redan absolverade. Att kommentera hvar och en af de efterföljande, skulle blifva för vidlyftigt. Jag vill derför endast fästa mig vid den luminösaste; se här:
»I tankens rike väljes man till kronan,
till lagerkronan.»
Att det i tankens rike måtte gå helt annorlunda till än i Sveriges rike, har jag länge misstänkt, och med nöje finner jag här min misstanke bekräftad. I sistnämnda rike erhåller man lagerkronan icke genom val utan genom lexläsning, hvilket både jag och tant af egen erfarenhet kunna bevitna, emedan vi bägge äro filosofie magistrar.
»— — den en sak förstår
Skall också döma, det är tingens ordning.
Så troddes fordom, så tros nu ej mer.»
Nej man tror det icke mera, man vet det. Visserligen anmärker författarinnan till “Teckningar ur hvardagslifvet“ att “tro och vetande äro eviga syskon“, men hon har förgätit tillägga att dessa syskon aldrig gjort sig kända för god syskonsämja.
»Ej mäte vi oss med de stora döda,
Men deras andar äro ej försvunna,
På gyllne stolar sitta de i molnen,
De hviska stundom ned uti vår själ, etc.»
Det är bekant, att olika folkslag hafva gjort sig olika begrepp om tillståndet efter döden. Nationerna och deras talemän, skalderna, hafva skapat ett Eden efter sitt eget beläte, och dit förflyttat alla de sysselsättningar som på jorden varit dem kära, alla de njutningar som på jorden mest lockat deras åtra. Den fornnordiske skalden diktar ett Valhall, der kämparne dricka mjöd och skifta hugg;[15] den arabiske ett paradis, der de rättrogna betjenas af sköna, evigt unga flickor; den amerikanske vilden hoppas efter döden en oupphörlig och oupphörligt lycklig jagt i den store andens parker, der vildt aldrig tryter. Frågas mig nu, hvar den svenska skaldekonsten år 1834 förlägger de
saligas hemvist — så svarar jag med Tegnér:»i molnen»,
och frågas mig ytterligare, hvad de saliga göra der, så svarar jag med dito:
»På gyllne stolar sitta de» —
»De hviska»
Det är tvifvel underkastadt, om svenskarna finna sig belåtna med en slik salighet. På några narrar när, dem fåfängans mara rider, hafva de ingen åtrå att sitta på “gyllne stolar“, och att de ej tycka om hviskningar, gissar jag af det gamla ordspråket: den som hviskar, han ljuger. —
»Men hvad är minnet för en tid som denna,
Som ingen forntid, ingen framtid har,
Blott ögonblicket som man äflas i,
Der dagens infusionsdjur leka frihet
I tanklöst hvimmel, eller falla ner
I platt afgudadyrkan — för sig sjelfva?»
Får jag lof att förtälja tant en vision som jag nyligen hade.
Jag såg Tiden sitta med Svenska Minerva för den 29 augusti i handen. Då han läste nyss citerade verser, blef han mäkta bedröfvad i sin själ och suckade: Låt Tegnér vara Tid, så länge som jag det varit, så får han se hur godt det är att vara Tid nu för tiden. Hvad båtar det mig, att jag läst Frithjof utantill, lika mycket för ämnets, som för poesiens skull? Jag blir ändå beskyld att ingen forntid hafva. Hvad båtar det mig att jag låtit “dagens infusionsdjur“ afslå hvad nattens infusionsdjur proponerat till hvälfvande af nuvarande generations bördor på kommande generations skuldror? Jag blir ändå beskyld att ingen framtid hafva.
Så suckade Tiden, och hans bedröfvelse ökade sig med hvar sekund, ty han betänkte Tegnérs storhet och sin egen litenhet. Slutligen kom midnattens ångest öfver hans hjerta, och han utropade med tårade ögon och sammanknäppta händer: Gud vare mig arme syndare nådig! Biskopen i Vexiö är ond på mig.
Men en barmhertig samarit gick samma vägen fram, tröstade Tiden och sade: O Tid! sörj icke i otid. Har en orm dig huggit, så lägg ormkött på såret; det hjelper. Har en galen hund dig bitit, så sluka ett hår af hans pels; det botar för vattuskräck. Hafva Tegnérska verser sprängt din öronhinna, så skola Tegnérska verser återställa den i sitt förriga skick. Derpå lutade den barmhertige samariten sina läppar till Tidens öra, och yttrade med hög och tydlig stämma:
Evigt kan ej bli det gamla,
Ej kan vanans nötta lexa
Evigt repas upp igen.
Hvad förmultnadt är skall ramla
Och det friska nya vexa
Upp utur förstörelsen.»
Och Tiden aftorkade sina tårar, reste sig upp och var lika glad och stolt som tillförene.
Hvad tycker tant om den visionen? Tant tror kanhända, att jag far med lögn. Nej, goda tant! Att jag sett och hört hvad jag nu förtäljt, är lika så sant, som att Tegnér sett Oxenstjernas, Kellgrens och Leopolds andar sitta på gyllne stolar i molnen och hviska.
I anledning af hviska — jag är nyfiken att veta hvad Kellgren hviskar till Tegnér. När tant härnäst skrifver till denne sin vän, så fråga honom, om icke Kellgren någon gång hviskat till honom ungefär så här:
“Min kära Tegnér! Du är en förbålt stor man, en fem tum hög jätte bland ett fyra tum högt slägte. Men derför bör du icke förhäfva dig. Högmodets Goliat träffar på sistone sin David, och den aldrig slumrande Nemesis omsmider understundom den förträffligaste hammarspik till en försvarlig brödnagg, hvarmed lika så väl pösande prelatlimpor, som andra kakor kunna beqvämligen naggas.“
“När du härnäst finner för godt att spotta Tiden i synen, den Tid som burit dig på sina armar, så skaffa dig nykter spott. Jag har för öfrigt ingenting deremot: ty Tiden har sådant visserligen förtjenat, enkannerligen derför, att han afgudat dig, och dymedelst brutit mot det första och yppersta af tio Guds bud: Du skall inga andra gudar hafva för mig.“
“Helsa din sånggudinna och bed henne icke öfverlasta sig med metaforer, såsom hon merendels brukar. Dessa juveler, äfven om de äro äkta, böra användas hofsamt. Låt henne sätta dem om halsen, i öronen och på fingrarna — men på tårna — fy tusan! Skulle hon på gamla dagar vilja lära sig att tala en renare svenska, så kan du skicka henne i skola hos Geijer. Den, de, det framför hvartannat ord luktar af tyska. Härom dagen läste jag och Wallenberg[16] en af dina romanser tillsammans och Wallenberg yttrade småleende: den biskop skrifver ett språk, så att den läsare, den i Sverige födda, lider af de svårigheter, de stygga, de ofta återkommande, att förstå den mening, den himlaburna, den gudafödda — och då stack Holberg fram sitt satyriska hufvud ur en af parnassens lagerdungar och sade: “det mesopotamiske sprog er et underligt sprog“.
“Och du sjelf! Kasta icke vidare din lyra på den politiska vågskålen; der väger hon mindre än intet. Kom ihåg hvad Napoleon sade under återtåget från Moskwa: från det sublima till det löjliga är icke mera än ett steg. Dröm icke heller om några troner och kronor i ordets verld. Ordets verld är en republik, och troner och kronor finnas der icke; och om de finnes der, vore de ej till för dig, så länge Moore lefver i England, Chateaubriand i Frankrike, Tieck i Tyskland och Oehlenschläger i Danmark. Att du i Sverige är primus inter pares, det hvarken vill eller kan någon neka, men halfparten af denna ära bör du tillskrifva Stagnelii hastiga frånfälle. God natt min kära Tegnér! Sof sött!“
Goda tant! Glöm ej att fråga Tegnér, huruvida Kellgren hviskat honom detta eller något dylikt i örat, och förgät ej att meddela mig svaret. Jag bönfaller derom.
Ännu en eller ett par gånger torde jag besvära tant med genomläsning af bref från sin
Nils Nilsson Nyberg.
Fjerde brefvet.
Min goda tant!
Salig far brukade säga: “de förståndigas bifall är ett godt tecken, men narrars tadel är ett ännu bättre. Det förra förhåller sig till det senare, som lilla priset till det stora.“ Begråtne fader! O att du lefde för att se huru din son redan vid första anloppet vunnit det stora priset! O att du lefde för att höra huru Måns i Göteborg[17] tadlar mig.
Tant torde invända, att en Måns icke är mera en Måns, och att jag jubilerar i otid, innan de andra Månsarna ännu yttrat sig. Men — min goda tant! — inom Månsarnas märkliga familj råder följande oomkullstötliga naturlag: hvad den ena Månsen tycker, det tycka också de andra Månsarna; hvad den ena Månsen gör, det göra de andra Månsarna efter. Häraf följer tydligen, att, då en Måns tadlat mig, hafva de andra gjort så med, och deröfver fröjdar sig min själ med rätta.
Tant torde åter invända, att narrarnes stora och väldiga stam delar sig i tvenne respektabla grenar — Månsar och Jönsar — att endast de förra uttalat sin mening, men icke de senare, att följaktligen blott ena hälften af priset är vunnen, men icke den andra. Goda tant! Deri har tant fullkomligen rätt. Också är det i den glada förhoppning, att liksom Månsarna kommit månsandes, emot mig, Jönsarna äfvenledes måtte komma jönsandes, som jag fattar pennan, för att fortsätta min granskning af de Tegnérska verserna.
Om medelmåttan yttrar skalden:
»Hon skiftar lag i staten, hvarför ej
I dikten äfven, som dock är en fristat?»
Den första af dessa verser innehåller en kompliment åt konung och ständer gemensamt; den senare antyder att samme man, som nyss ansåg diktens rike som en monarki, och der ville uppresa en icke blott enfaldig, utan adertonfaldig tron, plötsligen slagit sig på republikanism, och anser dikten för en fristat. Dock är det icke så illa menadt. Skalden yttrar sig genast med mycket förakt om nämnde fristat och säger, att den är en “allmänning“
»der betet öppet är»
och Gud skall veta, att så förhåller sig; och just derför komma skalderna så väl åt att bestjäla hvarandra. Så har t. ex. Homerus bestulit vår förträfflige Tegnér. På samma oärliga sätt hafva Goethe, Schiller, Byron m. fl. förfarit mot Tegnér. Hvem förmår bestämma, hur mycket af dessa utländska skalders ofantliga ryktbarhet skulle afprutas, i händelse den svenske skalden Tegnér aldrig existerat? “Det går“ — fortfar denne —
»Det går en jemkningsande genom verlden,
som bortskär höjderna och fyller djupen» —
Det gör anden rätt i. Bördens och guldets höjder böra visserligen bortskäras, och armodets och okunnighetens djup behöfva att fyllas. När slätten en gång blir färdig, skall den bära gyllne skördar åt ett bättre och lyckligare slägte. Fägnesamt är dessutom för mig att höra, att jemkningsanden redan börjat sitt egentliga arbete. Jag trodde honom för närvarande blott sysselsätta sig med att på väggarna till de mäktiga palatser varnande skrifva sitt Mene tekel upharsin[18].
En ganska orättvis beskyllning gör skalden bemälte jemkningsande. Det heter nämligen om honom, att han
»icke tål, att något menniskobarn
får bli ett hufvud högre än de andra.»
Vilja vi hålla oss vid företeelserna inom vårt eget kära fädernesland, så finna vi lätteligen, att anden icke velat bortskära några höga hufvuden, men väl några höga biskopsmössor, så att det rätteligen bort heta om anden, att han
»icke tål, att något menskobarn
får bli en mössa högre än de andra.»
Jag har nu gjort mina oförgripliga förfrågningar och anmärkningar. Vid det återstående af poemet är ingenting att anmärka, om icke att det är skönt och Frithjofs sångare fullkomligen värdigt.
Slutligen anhåller jag, att tant måtte vara så god och bedja sin vän Tegnér begrunda hvad en viss Anonymus för flere år sedan yttrade till honom, nämligen:
»Du är för ädel, för hög att begagnas till pöbelns orakel»
och derjemte påminna honom att det, enligt Kellgrens utsago, gifves två slags pöbel, en som sofver på ejderdun, och en som sofver på halm. —
Här kunde jag gerna sluta mitt bref. Men jag vill berätta min goda tant en dröm, som jag hade härom natten, och hvarför jag det vill skall nedanför angifvas. Jag drömde min dröm i fyra afdelningar, hvilket jag hoppas att tant icke misstycker. I ett fritt och konstitutionelt samhälle måtte man väl få drömma sina drömmar i hur många afdelningar man behagar. Dessutom torde jag till försvar kunna anföra, att fyran är ett mystiskt, ett betydelsefullt tal, äfvensom att Sverige har fyra stånd och en sugga fyra fötter.
Första afdelningen.
Jag tyckte, att en af mina vänner kom till mig med sådan brådska, att rockskörtet fastnade i dörren. Helt andtruten utropade han: Svenska Minerva är död!
Sedan han hunnit hemta sig en smula, fortfor han: Du vet att gumman i anledning af sjuttiotvåans öde fått ondt i magen och att hennes helsa alltsedan varit vacklande[19]. Voteringarna i förstärkta statsutskottet kastade henne omsider på sotsängen. Stockholms skickligaste läkare — han kan nämna alla sjukdomar vid sina latinska eller grekiska namn och några kan han till och med bota — mumlade åtskilligt om delirium tremens, samt vakade vid bädden dagar och nätter, men allt förgäfves. Förgäfves utryckte en hel armé af medikamentsflaskor med brokiga pappershjelmar på sina korkhufvuden, för att strida mot döden. Lifvets lampa brann med allt mattare och mattare sken. Snart slocknade den och slocknade för evigt.
Och hvad säger allmänheten om detta dödsfall — frågade jag.
Noblessen — svarade min vän — noblessen suckar mon dieu! Medelklassen ropar åh faen! Ingelmans sånggudinna är efter vanligheten den enda som sörjer med rim och räson.
Andra afdelningen.
Jag tyckte att jag befann mig i några af de stora bibliotekssalarne i Paris. Der såg jag en svensk professor vara ifrigt sysselsatt med bläddrandet i ett gammalt manuskript. Vettgirighet och fosterlandskärlek gemensamt eggade den lilla mannen, att ändtligen utröna hurudan färgen varit på den kjortel, som dottren till den i svenska historien så namnkunnige Stanislaus Leczinski bar vid sin förmälning med Ludvig den femtonde, och derför bläddrade han så ifrigt. Manuskriptet kunde väl ej annat vara än ett gammalt hofceremoniell från nämnde konungs tider. Med ens såg jag honom lyfta hufvudet i vädret och med utspända näsborrar tre till fyra gånger insupa luften, lik en hungrig åkarkamp, som vädrar en på afstånd befintlig, delikat höstack. Aha! — utbrast den lilla mannen — jag känner lukten af lik, af lik i Sverige, af ett förnämt lik. Svenska Minerva har aflidit. Alldeles, ja alldeles! Och ingen finnes der hemma, som förstår att leda begrafningsceremonien, ingen som kan anordna processionen. Nej — ingalunda, i-ingalunda! Jag måste hem till Sverige och det på ögonblicket! Derpå rusade han ut, sprang omkull ett bord, ett par stolar och några vaktmästare under ideliga och omvexlande utrop af a-alldeles och i-ingalunda[20].
Tredje afdelningen.
Klockor ringde, hundar tjöto, bredaxlade sjömän som skreko: låt bli att knuffas, knuffade sig fram genom folkmassan. Från alla gränder hade smärre menniskoströmmar sammanflutit till en gemensam flod på den gata, der processionen skulle framtåga. Att gapa var menighetens ändamål, och i samma afsigt hade äfven jag gått ut.
Jag fick en förmånlig plats, hvarifrån grannlåten med lätthet kunde öfverskådas. Bredvid mig stod en ung, hygglig militär, som gerna vecklade in sina fingrar i mustascherna, liksom Michel Angelos Moses invecklar dem i skägget. Jag vill kalla honom löjtnant Moses, emedan jag icke känner hans nomen proprium. Snart anlände processionen.
Först gick mannen med prestafven, högtidlig, som hade han varit en ny Atlas, som hade han burit himlahvalfvet på sina skuldror, eller åtminstone Carlavagnen eller sjustjernorna, och likväl bar han blott en lätt, med fladdrande krusflor behängd käpp. Så kom likvagnen, svart och stjernbesådd. Leende anleten blefvo vid anblicken deraf allvarsamma och de allvarsamma ännu allvarsammare. Sedan följde en stor mängd sorgvagnar, hvari förnäma menniskor voro magasinerade, liksom olyckorna i Pandoras ask.
Detta är ju någonting ganska vanligt — yttrade jag till Moses — och dock har man sagt mig, att vid denna begrafning skulle ovanliga ting bli att beskåda. Jag tror jag går hem.
Nej, vänta tills regalierna komma — svarade Moses.
Hvad menas med regalierna — frågade jag.
Publicitetens drottning, måtte väl, liksom andra drottningar, få hafva sina regalier — genmälte Moses — och att dessa, sedan hon är död, medfölja i likfärden är väl icke mer än billigt. Se der kommer regale n:r 1.
En stor slagtardräng framtågade med en röd mössa, sitt på ändan af en såstång.
Det der är en Jakobinermössa — yttrade Moses. — Af dess nyhet kan man sluta, att salig gumman ej nyttjade den sedan universitetsåren, och äfven då sparsamt.
Men hvarför bär icke mannen hellre mössan på hufvudet än på såstången — frågade jag.
Bevare oss Gud — genmälte Moses. — En sådan der röd mössa är liksom förtrollad, och förrycker ovilkorligen hjernan på den man, hvars hjessa den betäcker. Först börjar han betvifla bördens företrädesrättigheter, sedan går han ännu längre i galenskap, och förnekar penningens bevisningskraft. Slutligen ropar han “les aristocrates à la lanterne!“ och då varder intet kött frälst.
Gud vare oss nådig! — utropade jag.
Men på en såstång, d. v. s. ett stycke trä — återtog Moses — kan man utan all fara sätta en sådan mössa. Kan trä hafva några revolutionära idéer? Nej! Kan trä hafva några idéer alls? Nej! — O trä! du är den mest sansade af alla de varelser som jorden frambringar.
Tyst, tyst! — sade jag — nu kommer förmodligen regale n:r 2.
Två svarta eunucker buro sig emellan en bjelke, på hvilken hängde huden af en stut med vidlådande horn, hår och klöfvar. Rundt omkring gingo kongl. teaterns korsångare och sjöngo med välljudande röster: Granskaren slog tusende, men Minerva slog tiotusende.
Denna hud — yttrade Moses — blef salig gummans byte i något literärt ungdoms-fälttåg, der hon lärer hafva handterat sina motståndare på samma sätt, som Apollo handterade Marsyas. Sedermera klädde hon sig alltid uti denna hud när hon skulle draga i fejd emot liberalismen, inbillande sig hafva en lejonhud på axlarne, och att hon vore den sannskyldige Herkules. Till Herkules-klubba valde hon fintligt nog den der bjelken, emedan den är tillyxad af det slags träd som skyddar mot blixten.
Då är bjelken af lager — svarade jag.
Visserligen — svarade Moses. — Väl var den gammal och liksom litet murken; men dess fel motvägdes fullkomligt af den “utomordentliga talang“, med hViken den fördes. — Gif akt! Här hafva vi regale n:r 3.
Fyra diplomater spatserade fram. De buro ett guldbroderadt perlbesatt hyende af sammet, hvarpå låg en högst elegant kikare.
Denna kikare — sade Moses — är af den sorten, som de mäktigaste och deras ministrar mången gång bruka, då de skola betrakta folken och sin egen ställning. Man ser genom denna kikare allting upp- och nedvändt.
Aha! — svarade jag — då var det genom samma kikare som salig gumman betraktade “Tidningsoppositionens beteende“.
Ja visst — sade Moses.
— och “Riksdagen 1834“ — frågade jag.
Ja visst — svarade Moses — men nu kommer regale n:r 4.
En bok i rödt saffiansband, buren af en bokbindaregesäll.
Denna bok — sade Moses — är vederbörandes egentliga ammunitionsförråd i kriget mot de liberala. Den är salig gummans ovärderligaste manuskript, och har till titel: “Liber Memorialis, det är, Minnesbok innehållande alla svenska speglosor och skällsord i alfabetisk ordning“. Permarna buro ursprungligen hoppets färg, — de voro gröna, — men snart började de att rodna öfver innehållet och fortforo dermed tills de blefvo skarlakansröda. Meningen var också, att boken skulle bäras i procession af den rodderska, som lemnat de förtjenstfullaste bidragen. Men madamerna kommo i gräl derom; jag var det som bidrog med “lurk“, ropade Brobergskan; jag var det som hittade på “kältringsliberalism“, skrek Bergströmskan; “satans foster“ är mitt, ropade Lundströmskan; “skjutspojkar“ är mitt, skrek Bomanskan; “häktmakare“ hör mig till, ropade Strandbomskan; “trashankighet“ är min invention, ropade Granlundskan. — Alla skreko och ropade på en gång. Man hade ej annat råd, för att slita madamernas rangstrid, än att gifva dem hvar sitt skålpund kaffe, och öfverantvarda boken att bäras af bokbindaregesällen, som förfärdigat bandet. — Men der ha vi regale n:r 5.
Ett par kossacker framtågade. De buro sig emellan en bår, på hvilken stod en qvinnobild af krukmakarlera, idealiskt skön. Den hade black om foten, klofvar på händerna och kafle i munnen. På sidorna gingo som vakt fyra kossacker med dragna sablar.
Hvad är det der för en figur? — frågade jag.
Det är modellen till Svensk tryckfrihet, sådan den skulle blifva efter ädla själars förhoppningar — svarade Moses.
Den borde, såsom Salomo säger, stötas i en mortare, att den vorde såsom gryn — yttrade jag.
Kommer icke att ske, så länge bultöl rinner i svenska mäns ådror — svarade Moses.
Ämnar herr löjtnanten någonsin blifva kapten — frå- gade jag litet hvasst.
Kaptener kunna både herrn och jag lätteligen bli, om vi gå på djupet med undersökningen af regale n:r 6, som just nu anländer — svarade Moses.
En kärra med buteljer kom rullandes i sakta mak.
Det der är en voteringsmaskin — sade Moses. — Buteljerna, som utgöra maskinens drifhjul, innehålla punsch. Kusken heter Justus och hans egentliga handtering är patriotism. Om han drifver något annat ärligt yrke derjemte, är mig aldeles obekant.
Hur kan herr löjtnanten kalla punschkärran en voteringsmaskin — frågade jag.
Min herre — svarade Moses — när svaga naturer komma inom kärrans atmosfer, så går det med dem som med den lilla fogel, på hvilken skallerormen fäster sina blickar; de tjusas, de börja att votera. Jag voterar på att vi taga oss ett glas, ropar den ene. Det samma voterar jag, ropar den andre. Jag ock, ropar den tredje o. s. v . Slutligen votera de i statsaffärer, och då går det på tok med både stat och affärer.
Hafva vi något ytterligare regale att förvänta — frågade jag.
Icke, så vidt jag vet — svarade Moses.
Vi togo hvarannan i hand och åtskildes.
Fjerde afdelningen.
Sankt Petter hade insomnat under läsningen af svenska akademiens handlingar, och hvem, som ville, kunde opåtaldt inpassera genom himmelrikets portar, som stodo på vid gafvel. Också jag passade på tillfället och steg in. Hvad var det mitt öga såg, hvad hörde mitt öra? Jag såg tant ankomma, och min salig fader skynda till tants möte med de orden:
»Välkommen, välkommen du lilla!
Från verldenes buller och villa.»[21]
Välkommen, min broder! Här väntar dig belöningen för dina mödor på jorden. Troget och oförtrutet har du kastat kärlekens och sofisteriets mantel öfver byråkratiens nakenhet, har icke som Kam gått hånleende förbi, och derför har den gode Guden låtit bereda dig ett paradis, med hvilket jag hoppas du blir belåten. Ser du detta herrliga landskap? Det är ditt för evigt. Ser du dessa alper af parmesanost, dessa apenniner af hjorthornsgelée, som utgöra dess gränser? Hör du sorlet af dessa floder? Den ena är Rhen och idel Rhen-vin flyter deri, den andra, är Mosel; men icke vatten utan Mosel-vin bildar dess böljor, och derborta sprutar ju en kokande Gejser sitt fraggande champagne ända till skyarne. Ser du denna Mälare af Paschisk ättika, hvarest de rökta ålarna slingra sig i pittoreska bugter, detta Kattegat af smörsås, der Klingbergska abborrar spritta i oskyldiga lekar? Grön och retande frodas ju persiljan på stranden! Ser du de gullgula hveteåkrarna, der Arboga kringlor mogna i ursolens strålar, de blomstrande trädgårdarna der äppelmoset och körsbärssyltet skördas trehundrasextiofem gånger om året? Hör du huru raguserade tjädrar spela i skogstopparna, huru griljerade lamhufvuden bräka i de aflägsna lundarna? Allt deras spelande och allt deras bräkande är endast att betrakta som ädelmodiga invitationskort med påskrift: var så god och kom och ät upp mig! Så långt, ja ännu längre gå detta himmelrikes kreatur i uppoffring för menniskomagens lycksalighet. Den späckade haren störtar sig sjelfmant, såsom en ny Curtius, i grytans afgrund, och sjelfva de stekta kapunerna arbeta på fortplantandet af sitt välsmakliga slägte[22].
Det der är rätt bra — hörde jag tant säga — men hvem får jag till sällskap? Det är icke godt, att Adam blifver allena.
Älskade broder! — svarade min sal. fader — jag har redan sörjt för ett passande sällskap. Den ärbara damen, som med sänkta ögon och öppnad famn skyndar till ditt möte, är mamsell Warg. Hon skall blifva din gemål. Der borta till höger skådar du Vitelii munskänk och till venster Heliogabali lifkock. De skola blifva dina umgängesvänner och gå dig tillhanda med råd och dåd. Ej heller må du förakta den der lilla mannen, som synes på afstånd. Så obetydlig han än må förekomma dig, så var det dock han som först fattade den djerfva idéen, att använda brinnande konjack till sås på rispudding.
Men jag vill också hafva ett sällskap, med hvilket jag kan umgås “vördnadsfullt“ — yttrade tant.
Hjertans broder — svarade min sal. fader — på exellenser är det Gudnås stor brist i himmelriket.
Nå! lika godt — svarade tant — — men här kan jag ju spisa mig alldeles förderfvad, här blir jag sannolikt sjuk af indigestion, och jag ser icke till något apotek, hvarest man kan förskaffa sig afförande medel.
Broder — svarade min sal. fader — i himmelriket har man aldrig indigestion, i himmelriket finnas inga apotek och inga farmaceuter.
Gode Gud! huru herrligt är det icke i himmelriket — utropade jag[23]. — En blixt af salighet genomljungade mig. Jag vaknade och fann att alltsammans varit en dröm.
I denna dröm förekomma åtskilliga vidunderligheter, t. ex. att min sal. fader kallar tant för bror och vill förmäla tant med mamsell Warg, ehuru tant sjelf är ett fruntimmer, en amazon; men sådant må ursäktas en dröm och en drömmare. Jag har endast berättat drömmen i afsigt att hugna tant med hoppet om ett långt lif; ty personer, om hvilka man drömmer att de äro döda, lefva tills mossan växer på dem — enligt sannfärdiga spåmadamers vitsord.
Med djup vördnad framhärdar jag
ödmjukaste tjenare
Nils Nilsson Nyberg.
- ↑ Hänsyftning på en af C. H. Anckarsvärd inlemnad, med tusentals underskrifter försedd petition om ett kungl. förslag till representationsreform. Utg.
- ↑ Bruce berättar uti sin resa i Abyssinien, att dess invånare, när de vilja göra kalas på kött, skära stycken ur nötkreaturen lefvande.
- ↑ Tant må ursäkta, att jag gör tant uppmärksam på ordet rationel;
jag väntar mig deraf stor effekt. Glosan är förmodligen vid något
universitet aflad, född och uppammad, och om hon der hade en
betydelse, så har hon efter ankomsten hit allsingen, d. v. s. tusende, och
kan derför begagnas under alla omständigheter, i ljus och mörker,
regn och solsken, tésalonger, kreaturs-afvels-broschyrer och
riddarhus-orationer — alltid med fördel. Sjelf hade jag för icke länge sedan stor
nytta deraf vid en disput med några kungliga sekreterare om vissa
patriotiska medel till förbättrandet af vårt närvarande statsskick, eller
— med andra ord — om sättet, att på käpphästen rida öfver Alperna.
Jag var i förstone dum nog att tala sundt förnuft, men då jag märkte
att sådant alls intet halp, utsträckte jag min hand och utropade med
högtidlig stämma: »rationel». Genast föll ett par af mina antagonister
på näsan. På en gång glad och förvånad öfver framgången, drog jag
med krigisk tillförsigt några andra af mina Upsala-talismaner ur fickan,
och si! — de, som ej stupat för »rationel», måste omsider bita i
gräset för »identitet», »polaritet», »Ich», »nicht-Ich», o. s. v., så att
jag slutligen, med segerkransen kring lockarne, kunde på mig tillämpa,
hvad skalden säger om salig Hammarsköld:
»Lorenzo stolt med kritiska lorgnetten
Betraktade förödelsen på slätten.» [4]Den egentliga Jofurs-blixten, Hegels »das an-sich-in-sich-für-sich-seyn» behöfde jag alls icke använda och har således densamma besparad för ett annat tillfälle.
Men återvändom till »rationel». Det berättas, att grefve Hans von Fersen i sina bemödanden att åstadkomma en »rationel kreatursafvel» lyckats ända derhän, att några hästar i något stall på norr eller söder börjat tala vers. Verserna, sådana jag hört dem refereras, voro visserligen blott en imitation, men — beundrom kreatursinstinkten att välja lämpliga mönster! — en imitation af vissa verser, tillverkade af en professor och afsjungna i Upsala:
»— — I spiran evigt ung
Se vi strålen af osedde herskarens glans!» [5]Hvad tycks? När kusken en vacker dag inträdde i ofvanbemälta stall, så började Rölle och Grålle och Bläsen instämma i full korus:
»Oss är du hästars kung;
I piskan evigt ung,
Se vi strålen af osedde herskarens glans.»Relata refero, och jag vill ej gå i borgen för berättelsens sanning. Tant torde stöta sig på, att hästar yttra sig som Upsaliensare, liksom annat folk stöter sig på, att Upsaliensare stundom yttra sig som hästar.
- ↑ Citat ur den mot gamla skolan riktade parodiska hjeltedikten »Markalls sömnlösa nätter».
- ↑ Orden läsas i Fahlcrantz' poem: »Vid konung Karl Johans ankomst till Upsala den 31 maj 1834». Utg.
- ↑ På grund af ett par i k. bibliotekets samlingar befintliga bref af Claes Livijns hand, undertecknade Nils Nyberg, bör man anse, att uppslaget till denna i nya skolans strider beryktade signatur var Livijns. Den blef sedan ett commune bonum för medarbetarna i Polyfem, Askelöfs tidskrift. Utg.
- ↑ Bibliotekarien Wallmark.
- ↑ Nya skolans Upsala-tidskrift, som började 1810 och togs under armarna af Polyfem.
- ↑ Ur Frithjofs saga, fjerde sången.
- ↑ Anspelning på kapten Lindeberg, som för sin till justitieombudsmannen ingifna skrift (oaktadt densamma förelåg äfven i tryck) dömdes till döden af hofrätten. Crusenstolpe blef, som allbekant är, för sitt majestätsbrott, dömd till fästning. Utg.
- ↑ Första brefvet infördes i Aftonbladet i september 1834, n:r 223; andra i n:r 242; tredje i n:r 252 och fjerde i n:r 296. Utg.
- ↑ Utgifvaren af Dagligt Allehanda.
- ↑ Förfeladt hugg, eftersom detta poem skrefs flera år före svenska akademiens stiftelse. Utg.
- ↑ Féen Sysis spelar en roll redan i Polyfems parodier.
- ↑ Och äta fläsk. (Sättarens anm.)
- ↑ Författare till Min son på galejan.
- ↑ Se Göteborgs Dagblad.
- ↑ Se profeten Daniel.
- ↑ Hänsyftning på den då nyligen af riksdagen afslagna förändringen af 72 paragrafen regeringsformen, om konungens ocb riksens ständers gemensamma garanti. Utg.
- ↑ Hvem denne professor var, finner läsaren omtaladt i Palmærs skildring af den 3 maj i Upsala. Utg.
- ↑ Af Karl Lindegren, den bekante poeten, mot hvilken Polyfem
riktade åtskilliga af sina hvassaste pilar. Utg. - ↑ Askelöf var känd som gurmand. Se Orvar Odds »Grupper och personnager».
- ↑ Hvilka anledningar Palmær hade, att tänka sig himmelriket utan farmaceuter, ses af lefnadsteckningen, sid. 16.