Äktenskapets Komedi (1898)/18

←  XVII.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XVIII.

XIX.  →

XVIII.

Bob däremot kämpade icke för att vinna någonting, helt enkelt emedan han icke längre tyckte sig hafva något att kämpa för eller att vinna. Han gick hemma under dessa dagar och trodde, att han aldrig skulle få slut på sin semester. Han skulle velat frivilligt återinträda i tjänstgöring, om han icke ryggat tillbaka vid tanken på att åter komma i beröring med människor.

Under denna tid tyckte Bob, att hans hjärta hårdnade, och att allt hvad han älskat i sitt lif, sjönk undan i en tom likgiltighet, som till slut skulle sluka honom själf. Han var fylld af en enda tanke, den att hans hustru hade svikit honom, och hans vän röfvat från honom det enda som var honom dyrbart i lifvet. Med denna tanke blandade sig understundom en annan, hvilken var honom värre att tänka på än all hans öfriga olycka. Bob föreställde sig nämligen, att det måtte vara något särskildt fel eller lyte, som vidlådde honom själf, eftersom människor öfver hufvud kunde handla så emot honom.

Hvad som under den närmaste tiden hände honom, det var allt sådant som nu skulle ske, och som skedde, utan att Bob hvarken framkallade eller hindrade det. Det var koffertar och lårar, som packades och fördes bort. Det var papper, som skulle undertecknas, och besök af en advokat. Kort sagdt: hela den apparat, som sättes i rörelse, när två gifta människor beslutat sig att icke fortsätta sitt äktenskap. Bob gaf order och såg till, att de blefvo utförda. Han samtalade med advokaten och skref under de papper, hvilka denne förelade honom. Men han gjorde det alltsammans på ett förströdt och frånvarande sätt, som om hela saken egentligen icke anginge honom utan rörde en främmande. Advokaten, som dock hade erfarenhet af detta slags angelägenheter, betraktade honom med oförställd förvåning och fann, att han aldrig haft att göra med en mera egendomlig klient.

Båda makarna voro nu ense om, att skilsmässan skulle ske så hastigt som möjligt, och enligt svensk lag kan detta som bekant icke åstadkommas på mera än ett enda sätt. Denna procedur är att den ena kontrahenten förklarar sig själf för en brottsling, och det motbjudande spegelfäkteri, som härvid praktiseras, är måhända en af de yttre anledningarna till den moraliska skam, hvilken ännu hvilar särdeles öfver en frånskild kvinna.

Bob hade i den grad gått upp i den sorg, som träffat hans innersta, att han nästan glömt alla dessa formaliteter. Han hade hört, att de tillämpades på andra, men när det nu gällde honom själf, syntes det honom plötsligt, som om denna sak endast vore hans egen, och ingen hade rätt att blanda sig däruti. »En af makarna måste fara utomlands», hade advokaten sagt, »en af dem måste skrifva till den andre o. s. v.» Bob satt och grubblade öfver dessa ord, som om han aldrig hört dem förr. Frågan var nu, hvem som skulle resa. Bob tänkte och tänkte, aldrig hade han förut känt, hur djupt han var förorättad.

»Fru Flodin är villig att resa, om ni går in på det», sade advokaten.

Bob hade hört hans ord. Och han förstod, att man begärde af honom att han skulle skona sin hustru och resa själf. En skärande känsla af harm genomflög honom och han såg på advokaten som på en fiende.

»När reser hon?» sade han.

»Hon har redan rest», svarade advokaten lågt. »Hon gaf sig ej tid att vänta.»

Bob anade, att hans hustru ej velat bedja honom om en tjänst, och att advokatens fråga i stället varit en formalitet.

»Är det något mer?» sade han torrt.

Då började advokaten att tala, och denna gång talade han länge. Bob hörde på honom, men såg hela tiden förbi den andre och ut i luften.

Till sist afbröt han advokaten.

»Skulle min son vistas i hans hus?» sade han. »Det sker aldrig.»

Advokaten försökte att göra invändningar.

»Fru Flodin önskar, att gossen då och då skall få vistas i hennes hem. Ni måste medgifva, att detta är en naturlig önskan. Hon är ändå hans mor.»

Bob teg, och allt som var ondt i hans själ bröt sig inom honom. »Jag har tagit på mig allt detta», tänkte han. »Jag har böjt mig för för hennes orätt, och jag skulle ändå jämna vägen för henne, borttaga hennes smärta, göra hennes lif ljust!»

Så tänkte han. Men han kände, att detta var icke den väsentliga grunden till hans uppror. Bob visste mycket väl, att om fru Anna hade kommit själf och bedt att få se sitt barn, så skulle han själf gått efter gossen och fört honom i hennes famn. Men allt som fanns inom honom af själfkänsla och motståndskraft reste sig till motvärn vid tanken på att hans barn skulle bo under den främmande mannens tak, denne man, på hvilken Bob icke kunde tänka, utan att blodet stockade sig kring hans hjärta, och han såg rödt för sina ögon.

Han lämnade tillbaka papperet och reste sig upp.

»Jag skrifver icke under», sade han.

»Hur vill ni då, att jag skall göra?» sade advokaten.

»Fru Flodin får själf komma hit och tala med mig om detta», svarade Bob.

»Men fru Flodin har ju rest? Och ni har själf sagt, att ni icke ville träffa henne.»

Bob hade glömt detta, som han öfverhufvud glömde allt, hvad han sagt och gjort eller som skett under dessa dagar.

»Ja, ja», sade han frånvarande. »Bed fru Flodin skrifva. Jag skall svara henne.»

Advokaten hade haft att göra med kvinnor, som med obotlig kärlek höllo fast vid otrogna män. Men han hade icke i sin praktik funnit en man, hvilkens känsla för den otrogna hustrun varit outrotlig. Därför hade han svårt att bilda sig en föreställning om den verkliga grunden till denna plötsliga motvilja mot att gå in på en önskan, hvilken advokaten från sin synpunkt fann helt naturlig. Och advokaten kunde icke döma annorlunda, än att denna plötsliga hårdhet var hardt nära oförklarlig hos en man, hvilken förut visat endast godhet och eftergifvenhet i en grad, hvilken förefallit lagkarlen öfverdrifven. Men han fick det intrycket, att han skulle vinna mest genom att ej vara enträgen och tog därför afsked med löftet, att han skulle tillskrifva fru Flodin detta beslut.

»Har ni eljest någon hälsning, ni vill att jag skall framföra?» sade advokaten innan han gick.

»Nej», svarade Bob kallt.

Detta samtal blef emellertid för Bob källan till en stark oro, och det gaf delvis hans tankar en alldeles ny riktning. Allt sedan hans hustru lämnat honom, hade han haft den föreställningen, att allt, hvilket ej rörde några yttre formaliteter, var afklippt dem emellan. Det som varit en gång, det var dödt och begrafvet. Borta, som om det aldrig funnits till. Bob hade tyckt, att för honom gällde det blott att kunna glömma, för att han en gång skulle återfinna sin egen väg, hvilken nu syntes honom bortkastad, som om han mistat sina egna spår i en nermörk skog midt i natten. Nu fann han helt plötsligt, att mellan honom och hans hustru fanns ett oslitligt band, hvilket fjättrade dem vid hvarandra starkare än något band, som mänsklig lag kunde pålägga. Han kunde stå på sin rätt och skilja modern från barnet. Han kunde uppfostra det i tron, att modern var död, följa detta barn till dess han växte upp, blifva dess far och dess vän. Aldrig skulle han kunna utplåna det band, som genom denne son fäste honom vid henne, hvilkens tillvaro han önskade att kunna utplåna ur sin själ. Aldrig skulle han med detta barn vid sin sida komma därhän, att han verkligen kunde glömma. Om han arbetade med sig själf ända till blods, aldrig skulle han kunna afklippa den sträng, som band hans förflutna samman med det som nu var och det, som skulle komma. Allt detta, som varit hans lycka, som var fläckadt och smutsigt och aldrig kunde blifva rent, detta skulle låda vid hans lemmar genom hela lifvet liksom Nessusskjortan, hvilken brände köttet ända intill benen och ej kunde slitas bort utan att kroppens egna delar följde med.

»Detta är helvetet» tänkte Bob, medan förtviflan steg inom honom. »Detta är helvetet, och jag skall bära detta inom mig, så länge jag andas.»

Ty så fast äro människornas öden fjättrade samman, att hvad den ene sagt, gjort eller tänkt mot den andre, det kan aldrig plånas ut. Det kan läggas ned och försonas. Men det kan aldrig bringas i glömska, aldrig så länge tanke lefver, och mänskligt lif ännu finns på denna jord. Det griper in i våra öden, utan att vi veta det. Det bryter fram, när vi ana det minst. Det ligger tyst och växer i själarnas oåtkomliga gömma, och det gäckar våra barnsliga försök att höja våra hufvuden och kalla oss fria män. Kärleken, lyckan, ja, själfva sorgen är intet mot denna hemlighetsfulla makt, hvilken med summan af våra egna och andras handlingar länkar våra öden äfven vid deras, hvilkas blotta tillvaro pinar oss mest.

Aldrig hade Bob förstått detta förrän nu, och därför vandrade han ur rum i rum på sin tomma villa som en hemlös. Han gick ur salen in i sängkammaren, från sängkammaren till sitt eget rum, från arbetsrummet ut på verandan. När det blef honom för trångt inne, gick han ut, och han kunde gå i timtal den korta vägen, som ledde från bryggan och till boninghuset. När det blef afton, och mörkret föll på, gick han där hälst. Ty han trodde, att alla förbigående betraktade honom och ömkade hans öde. Det blef honom en egendomlig njutning att känna sig ensam. Och när det blef natt, gick han upp på sitt rum, lade sig till sängs, men kunde icke sofva. Han tyckte, att det suckade i väggarna, och att han hörde lätta kvinnosteg från sängkammaren. Vaken låg han och hörde på detta och visste ingen vän på jorden, åt hvilken han kunde förtro sitt elände.

Det var bara en plats, som han icke besökte och det var barnets rum. Bob kunde det helt enkelt icke, emedan barnet påminde honom om henne, hvilken han ju arbetade för att glömma. Det fanns ögonblick, när Bob tyckte sig hata detta barn, därför att det icke ensamt var hans.

Allt detta tänkte och kände Bob, endast därför att han väntade bref från sin hustru. Detta att han och hon ännu kunde hafva något att säga hvarandra, detta var för Bob nu det förfärliga, hvilket tog bort hans nätters sömn och hans dagars ro. Midt i allt annat, som stormade igenom hans tankar, såg han framför sig detta bref, skrifvet med den handstil han kände så väl, och som han en gång läst med blodet i svallning och hjärtat varmt. Hvad skulle hon nu väl skrifva, och hur skulle han själf vara till mods, när han läste det?

Så for det som en blixt igenom honom: Kanske hon icke skrifver! Och Bob förstod åter icke sig själf. Ty han märkte, att det varit fruktan i denna tanke. Han önskade således, att hon måtte skrifva. Han önskade det.

Så gingo Bobs tankar fram och åter, ständigt återvändande till samma ämne, och en dag tog han ur lådan vid bryggan det bref han så ifrigt väntat. Kuvertet var fyrkantigt och hvitt, och utanskriften var skrifven med stora, säkra bokstäfver.

När detta bref nu låg i hans hand, fann Bob till sin förvåning, att han betraktade det med ett helt annat lugn, än han känt, när han endast väntade det. Det föreföll honom på nära håll naturligare, och själfva verkligheten fick en förtrolig karakter, hvilken nästan verkade som sinnesro.

Bob stack emellertid brefvet i sin ficka, och han gick länge fram och åter mellan bryggan och boningshuset, innan han gick upp till sig för att bryta det.