Äktenskapets Komedi (1898)/17

←  XVI.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XVII.

XVIII.  →

XVII.

Bob vaknade långt före någon annan i hela huset. Han vaknade med en rasande förnimmelse af smärta. Men på samma gång erfor han en besynnerlig befriande känsla, som om han kommit undan någonting tungt, på hvilket han länge burit. Han ordnade sin toalett och öppnade fönstret.

Morgonsolen kastade gullglans öfver barrskogen på andra sidan viken, och hela planen under fönstret onistrade af glänsande daggdroppar. Bob drog ett djupt andetag. Det var, som om han vaknat ur en ond dröm till en ond verklighet. Men verkligheten syntes honom bättre än drömmen. Han kände sig bokstafligen lätt om hjärtat. Och han skulle ha kunnat ropa högt af lättnad, ifall icke en känsla af skam hållit honom tillbaka.

Så tog han sin hatt och gick tyst utför trappan.

Men när han kom in i salen, gaf han till ett utrop af öfverraskning. Därinne satt Anna, klädd för att fara bort, som han lämnat henne kvällen förut. Bob ämnade gå förbi henne, men hon reste sig upp och ställde sig i hans väg.

»Bob!» sade hon endast. »Bob!»

Bob kände, hur hans hjärta veknade, och hans kropp skalf som af frossa.

»Vill du icke tala med mig, Bob?» sade hans hustru.

»Nej,» svarade Bob med kväfd röst och ville åter gå.

Men åter hejdade hon honom.

»Jag är tusen gånger olyckligare än du», sade hon.

»Du!» sade han med ett skratt.

»Du får icke håna mig», sade hans hustru.

Bob vände sig om vid denna röst, hvilken tiggde och bad med ett tonfall, som han aldrig förr hade hört! Då såg han hur förgråten hon såg ut. Hon var blek, fina rynkor syntes vid tinningen och kring munnen, och hennes hy var grå. Bob såg det alltsammans, och det gjorde honom ondt om denna kvinna, hvilken han för första gången, sedan hon en gång korsat hans väg, såg på som på en främmande. Bob stod och betraktade henne, och han undrade för sig själf, hur det kom sig, att han ingenting kände.

»Har du setat uppe så här hela natten?» sade han mildare.

Och han förstod fortfarande icke, att han själf var lugnare än hon. Han tyckte, att hon borde vara lycklig. Och han kände, att det var just därför han hatade henne.

»Nej», sade fru Anna. »Men jag steg tidigt upp.»

Bob log. Ett hårdt, elakt leende, som förvred hans ansikte. Han skulle funnit det helt naturligt, om hon varit lika bedröfvad som han själf och ej vetat, hvad hon gjorde. Vid hennes svar tänkte han: »Naturligtvis. För henne var det ju ingenting nytt. Hon har vetat det länge.» Och han skulle velat gå fram och slå henne. Men han kunde ej göra eller säga någonting. Hennes närvaro pinade honom på ett alldeles outsägligt sätt. Det var den, som beröfvade honom all själfbehärskning, och stönande af smärta, satte han sig på den närmaste stol, han fann.

»Gå ifrån mig, sade han. Jag uthärdar det icke.»

Gripen af en plötslig impuls, gick Anna fram till honom. Hon lade båda sina händer på hans hufvud och smekte honom som hon på länge icke hade gjort.

»Stackars Bob», sade hon, »stackars Bob!»

Och med lägre röst tillade hon:

»Om du kunde säga, att du förlåter mig!»

Bob satt alldeles stilla och kunde icke fatta, att han icke reste sig upp och stötte henne ifrån sig. Men han gjorde det icke. Han satt orörlig och kände smekningen af dessa smala händer, som darrade, när de vidrörde hans hår, kände den som en elektrisk ström genom hela sin kropp. Och som han satt där, mindes han i ett nu hela deras lycka. Han kom ihåg, hur han en gång känt hela lifvet som något så enkelt och helt och fullt. »Jag vet ingenting, som jag skulle önska mig utöfver det jag nu har», så hade han själf sagt. Och så hade han icke haft någonting, ingenting hade han haft, som kunde behållas och gömmas. Det hade gått sönder som en vacker bubbla brister, hvilken gossen blåser sönder på lek och af hela glansen endast behåller svedan i ögonen.

Under allt detta kände han hustruns händer, hvilka nu hvilade orörliga mot hans hufvud. Bob reste sig upp, men icke för att stöta henne bort. Med en krampaktig rörelse slog han sina armar kring henne, och lutade mot hvarandra gräto de båda olyckliga som två vilsegangna barn.

Fru Anna var den första, som återkom till sig själf, och det, som väckte henne, var en ånghvissla, hvilken skar genom morgonens stillhet.

»Jag måste bort, Bob», hviskade hon.

Bob släppte sitt grepp om hennes lif och reste sig upp. Vid hennes ord kände han blygsel öfver sin egen svaghet. Han förstod, att hon skulle gå direkt från honom och till den andre, och hans ansikte återfick sitt hårda, främmande uttryck. Och fru Anna förstod hans tankar också utan att ett ord blifvit sagdt.

»Säg ingenting», sade hon. »Säg ingenting nu!»

Men Bob ville icke höra henne.

»Jag vill veta, hvart du går», sade han.

Och hans röst skalf af vrede.

»Ännu äro vi ej skilda», tillade han.

Fru Anna såg upp, och äfven hennes ansikte blef kallt.

»Jag måste tala med Gösta», sade hon. »Hvarför skall du tvinga mig att säga, hvad du ändå förstår?»

Han såg på henne igen och åter förnam han den obeskrifliga känsla af ömkan, hvilken nyss gjort honom vek.

»Gå till honom», sade han. »Du har valt mellan honom och mig, och jag önskar, att du aldrig måtte ångra dig. Men det vill jag säga dig, innan du går: Dig skulle jag kunna förlåta, men aldrig honom. Bed den mannen akta sig att komma mig nära. Bed honom det!»

Åter hördes ånghvisslan, och åter ryckte fru Anna till. Bob såg det, och rasande af alla de känslor, hvilka strömmade öfver honom, nästan skrek han:

»Skynda dig! Låt honom inte vänta! Skynda dig, säger jag.»

Fru Anna gick, och inom henne aflöste den ena tanken den andra. Hon kände vämjelse vid sig själf, och hon tyckte, att hela lifvet med ens blef så plumpt och rått. Hvarför gick hon nu ifrån Bob? Hvarför kunde de nu icke längre ens tala med hvarandra, utan att vilja göra hvarandra ondt? De hade älskat hvarandra som två goda barn, och så hade kärleken upphört. Hur och hvarför? Hon visste det icke. En ny människa hade vaknat inom henne och trängt den andra bort. Denna nya människa var stark och klarsynt, säker på sig själf och fylld af ett lefvande begär att njuta och göra det utan skrupler. Hur hade hon icke tyckt, att hon hade rätt, när hon tog den lycka, som lifvet räckte henne, och hur enkelt hade hon ej tyckt det vara att en gång säga Bob allt detta! Som goda, förståndiga vänner skulle de tryckt hvarandras händer med tack för, hvad lifvet gifvit dem tillsammans af lycka och ljus, och i denna känsla skulle de skiljas, hvar och en bärande med sig den börda, som skänkes af gäckade illusioner. »Evigt?» tänkte fru Anna. »Hvad är evigt? Hvad kan vara evigt? Är det icke bättre, när man ser, att ett förhållande är slut, att man bryter det, än att man fortsätter och i stället bär på en evig tomhet? Ty tomheten kan blifva evig, tomheten är det enda, som kan vara evigt.» Så hade fru Anna sagt till Bob, och så gingo nu hennes tankar. Hvarför kunde han icke tänka som hon?

»Han älskar mig ännu», tänkte hon. »Och däri ligger skillnaden». Men denna tanke gaf henne icke ens medlidande med den man, som hon själf en gång älskat. Den var henne motbjudande, emedan den lade som en hämsko på hennes egen lycka. Ty denna lycka skulle hon vinna, i trots af Bob. Hon hade ju bara ett enda fattigt lif att lefva, och hon måste vinna den.

Fru Anna såg sig om på däcket, som om någonting klarnat inom henne. Där var fullt med folk. Herrar, som foro in till sina ämbetslokaler eller kontor, fruar, som foro för att göra uppköp. Uppför trappan kom just nu en herre, som Anna kände. Han kom fram och hälsade, frågade efter Bob och slog sig ned.

Anna svarade på hans frågor, och hon förvånade sig öfver, att det gick så lätt. Medan han talade, började hon, utan att hon kunde göra sig reda för hvarför, att tänka på sitt hem. Hon tänkte på Georg, och medan hennes tankar sysslade med barnet, talade den främmande hela tiden ifrigt. Anna hörde på, och hans ord fångade för en stund hennes tankar. Han talade om en nyligen passerad historia, som gått genom tidningarna, och han fällde roliga omdömen. Fru Anna tänkte, medan han talade: »Skall jag kunna lämna Georg? Hvad skall det bli af honom? Och när han en gång blir gamnal ...» Då hörde hon den främmande sluta sin berättelse, och hennes ansikte antog ögonblickligen lydigt det uttryck, som passade de ord, hvilka hon hört som underlag till sina egna tankar. Den artige herrn gjorde en ursäkt. Han hade ett par ord att tala med en person; Han bugade sig och gick. Anna såg, att han bar bruna nya skor, när han gick förbi henne.

Fru Anna tyckte, att det plötsligt blef så tyst omkring henne, och hon kände lust att gråta, endast därför att hon var ensam och ingen hade att tala till. Hvarför for hon bort så här? Och hvart for hon? Då slog plötsligt en tanke upp inom henne, en tanke, hvilken hon förut icke kommit på eller icke vågat tänka. Hon trodde, att hon tänkt därpå hela tiden. Ty det var ju så mycket, som hade händt, och det var så långt sedan i går. Hon tänkte på att hon talat med Bob, utan att Gösta visste det, och hon kom ihåg, att han varnat för öfverilningar och uppmanat henne till själfbehärskning.

Anna kände en obestämd fruktan, som grep henne starkare, ju närmare hon nalkades sitt mål. Denna fruktan var så stark och så oresonlig, att den nästan liknade fruktan för mörkret. Hon hade velat stanna ångbåtens maskin eller förmå kaptenen att vända om. Hon hade lust att ropa på hjälp hos någon okänd, som kanske kunde hjälpa en ensam olycklig kvinna, som var brottslig och därför utan skydd. Men hastigt och säkert ilade den lilla ångbåten fram, och med ångest förstod hon, att hon icke kunde vända tillbaka. Hon såg stränderna, hvilka hon kände så väl, glida sig förbi och hon såg Stockholm vända sig fram för hennes blickar, solbelyst och stort, omgifvet af en darrande morgondager. FHon såg båten lägga till, och tom på tankar, endast fylld af ett skriande begär efter hjälp och stöd, gick hon i land och säg, att klockan ännu icke var nio.

Fru Anna går med snabba steg öfver Norrbro, och hon viker af öfver Kungsträdgården. Inom henne vaknar en besynnerlig känsla af rädsla för att blifva sedd. Hon har ingen säkerhet. Hon är ju icke en ärbar hustru, som trygg kan lyfta sitt hufvud, viss att äga stöd i sin man. Hon är en kvinna, som brutit broarna bakom sig och går på orätta vägar, en af dem, som världen plägar stena, och som kanske icke är bättre värd. Fru Anna går därför fort, och hon ser icke åt sidan. Med klappande hjärta kommer hon in genom en port, och hon undviker den gamla portvaktgummans blick, som betraktar henne genom det runda fönstret. När hon kommit uppför två trappor, bultar hennes bröst, som om det ville sprängas, och hon är nära att falla ihop, när hon till sist fattar mod och ringer på.

Så sitter hon sedan i Gösta Wickners soffa, och hon ser honom stå framför sig, upprörd, frågande, utan att förstå, hvarför hon kommit.

Hon har tänkt att förbereda honom. Men hon kan icke. Orden gå öfver hennes läppar, utan att hon kan hålla dem tillbaka, hon utmanar sitt eget öde på lif och död, och hon säger bara:

»Jag har talat vid Bob. Och han vet allt.»

» När?» säger han. »När?»

»Det var i går, när jag kom hem», säger fru Anna. »Han var vid bryggan och väntade mig. Han hade en liten ficklykta, alldeles lik din. Jag såg hans ljus tändas, just när ditt slöcknade. Åh, det var så förfärligt!»

Fru Anna tyckte, att hon med dessa ord hade förklarat alltsammans, och hon visste på samma gång, att hon handlat mot sin älskares önskan.

»Förlåt mig», bad hon. »Men jag kunde icke annat.»

Gösta Wickner förstod henne icke. Han hade vaknat tankefast och klar till en viktig dags arbete, och han kunde icke fatta, att en lyktas sken, som slocknade och tändes, kunde framkalla en sådan revolution. Men han hade lärt att känna kvinnorna under ett långt lif, och han visste, att när en kvinna är i uppror, kan hon behärskas, endast om hon tror att man förstår. I en blink insåg han därför, att nu behöfde han sin styrka och öfverlägsenhet, allt som han kunde mana fram af mod och ögonblickets inspiration. Allting skulle lyckas honom, allting måste lyckas. Han älskade henne, han skulle alltid älska henne. Blott nu hade han icke tid. Blott en dags frist.

Han sätter sig ned i soffan bredvid henne, och fru Anna känner, hur han fattar hennes hand. Hon hör, hur han börjar tala. Men hon fattar först icke, hvad han säger. Det är något om ett aktiebolag och en affär. I detta nu förtror Gösta Wickner sin älskarinna allt. Han förtror henne sina hemligaste planer. Han blir vältalig, och hans ögon glänsa. Som i en ström rusa orden från hans läppar, och till sist börjar Anna att höra. Hon ser framför sig ett enda lysande framtidsperspektiv, där hon i en handvändning höjes till furstinna, ett lif af lyx, nöjen, förfining och oberoende. Och hon förstår, när han tillägger:

»Jag behöfver blott en dag, blott en enda dag, så är allting färdigt. I dag skall det afgöras. I dag måste jag tänka på annat. I dag måste jag vara kallblodig och vaken, herre öfver mina nerver och mig själf. Men från och med i afton är jag din — och skall alltid vara det.»

Fru Anna hör allt detta, och det jublar inom henne. Hon tycker, att hon älskat den obemärkte fattigmannen i kojan, och att han aftagit manteln och visat henne furstekedjan, som doldes under den torftiga dräkten. Och ändå känner hon, att hon skulle varit lyckligare, om han nu — just nu — haft tid att tänka på henne. Om han tagit henne i sina armar och smekt henne till ro, skulle han hafva fyllt behofvet af en dröm, hvilken hon nu måste glömma. Men hon är så trött, att hon kan glömma den. Och hans ifver och styrka äro så öfver alla gränser, att de fylla henne med ro, den ro, som kommer i känslan af en annans kraft, som är större än den egna. I denna känsla drunknar allt annat, och fru Anna ler för första gången på denna dag. Hon ler mot en framtid, som skall gifva henne åter allt, hvad hon mistat. Hon ler mot en man, som lyft henne upp till sig och tvungit henne att älska för andra gången.

Med detta leende lyssnar hon till, hvad han sedan säger henne. Hon lyssnar till hans råd, hur hon skall tillbringa sin dag, mottager en nyckel, som han ger henne, för att fritt kunna komma och gå, och besvarar modigt hans kyss, när han går och lämnar henne ensam.

Då ser hon sig åter rådlös omkring i de tomma rummen och tänker på den långa, underliga dag, hvilken ligger framför henne. Och i ensamheten får hon en känsla af lättnad, som ta’r luft i en ström af tårar. Hon vet nu, att hon får blifva den mans hustru, åt hvilken hon gifvit sig. Och hon erkänner för sig själf, att det var ångesten att bli försmådd, hvilken hetsat henne allt sedan det ögonblick hon verkligen utmanade ödet och talade med Bob.