Äktenskapets Komedi (1898)/7
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Naturligtvis efterföljdes detta uppträde af en
försoning, och Bob blef under en hel dag omhuldad,
smekt och beundrad vid hvarje steg han tog i
sitt hem. Men någon förklaring på själfva
uppträdet fick han icke. Emellertid blef det en
gifven följd, att samtalen om Gösta Wickner
efter denna tid afstannade mellan de båda
makarna, och detta hade åter för Bob den följden,
att han nu mera gick och tänkte på egen hand.
Det var i synnerhet en tanke, hvilken under denna tid sysselsatte honom. Hvarifrån den kom, förstod han icke, och han skämdes nästan att erkänna den för sig själf. Bob Flodin gick nämligen och funderade öfver, om hans hustru verkligen — medan hon ännu var ung flicka — varit alldeles okunnig om Gösta Wickners böjelse. Bob hade känt denna tanke dyka upp inom sig första gången under något af de otaliga samtal, som han och hans hustru haft efter den märkliga juldagens natt, och han blygdes förfärligt inför sig själf, när han märkte, att denna tanke verkligen kom igen och sysselsatte honom på allvar. Han lofvade sig själf att han skulle glömma den, men det finns tankar, hvilka hafva den egenheten, att de icke kunna glömmas. Och när Bob märkte detta, tog han sitt parti på ett annat sätt. Han kunde aldrig nedlåta sig till något sådant som att misstänka sin hustru. Han vågade det icke helt enkelt, emedan han kände, att då skulle hela hans lif gå i stycken, ja, i små smulor. Bob hade växt samman med sin hustru så starkt, att han lika gärna, ja mycket förr, skulle kommit att misstänka sig själf. Han fann också snart, att om Anna verkligen varit medveten om något dylikt och dolde det, så hade detta skett, emedan hon från början velat bespara honom, Bob, kunskapen därom, och Bob kände sin beundran för hustrun växa, ju mera han tänkte på, att denna hennes förmodade tystnad säkerligen endast varit förestafvad af ömhet för honom själf.
Fru Anna å sin sida grubblade på mycket under de långa förmiddagarna, då hon satt ensam hemma, och lille Georg gick och lekte i salen, så ofta han inte var i skolan. Han var i det hela ett underligt barn, och ensamheten hade gjort honom brådmogen och lärt honom lefva i fantasin. Han lekte, att han var ute på resor, fort bor i främmande land och hälsade på mamma, som bodde där långt borta, dit Georg kom. Eller också gick han omkring och sålde. Han hade tusen påhitt, och vare sig han lekte järnväg, ångbåt, spårvagn eller mamma och barn, alltid skulle mamma vara med. Och de båda brukade roa hvarandra riktigt bra. Men under denna tid satt fru Anna i tankar, och därför deltog hon icke som förr i barnets lekar. Hon svarade mekaniskt, medan tankarna sysslade på andra håll, och det hände henne att bedja om en spårvagnsbiljett, när Georg egentligen var konduktör, eller att fråga honom, hvad hästen kostade, när de en lång stund hade lekt mamma och barn.
Då blef Georg förtrytsam.
»Du leker ju inte med», sade han. »Du bara lätsar.»
Och därmed kunde barnet gå ifrån henne och lämna henne ensam, taga fram en bok och sätta sig att läsa. Då kommo tankarna åter med fördubblad styrka, och det hände fru Anna, att tårarna kommo henne i ögonen, utan att hon själf kunde säga hvarför.
Ibland skulle hon nästan ha önskat, att Bob åter hade börjat tala som förut. Det upprörde henne visserligen och gjorde henne ondt. Men detta var dock vida värre. Hur mycket Anna än kunde önska det, så talade Bob numera icke. Allt sedan det lilla uppträdet, då Anna bedt honom höra upp med att tala om Gösta Wickner, lydde han hennes önskan alldeles efter bokstafven.
Det kunde nu i stället hända, att de båda makarna sutto samman, hvar och en sysselsatt med sina egna tankar, utan att den ene hade ett ord att säga den andre. I synnerhet hände detta om aftnarna, och då släpade sig timmarna fram tomma och innehållslösa. Bob satt med en bok och Anna med sitt handarbete. Men Bobs tankar följde icke med bokens ord, och Annas tankar — ja, de hade god tid att vandra sina egna vägar. De gjorde det också, och tystnaden steg som en mur, hvilken hindrade dem från att se eller tala vid hvarandra.
»Hvad läser du?» kunde fru Anna säga till sist.
Och Bob måste då se efter, hvad det var han läste. Ty oftast hade han glömt det.
»Har du ingenting att läsa högt, som du gjorde förr?» sade fru Anna.
Och Bob steg upp och letade på bokhyllan.
Men han fann ingenting, hur han än letade.
Det kändes som en lättnad för dem båda, när klockan slog ute i salen, och det blef tid att gå till sängs.
Fru Anna suckade djupt, och Bob hörde det. Han kände en dof vrede i sitt hjärta, som om hans hustru gjort honom något ondt. Och fru Anna förstod hvad han kände, utan att kunna hjälpa honom.