Åsnans lof (Sehlstedt 1862)
| ← Till en Ordspråkshatare |
|
Gossen och Flickan → |
Åsnans lof.
(Blumauer.)
Du goda djur! uppå hvars hud vi skrifva
Och som oss bära vill!
Nej, längre vill jag dig ej skyldig blifva
Det lof, som hör dig till.
Med dina öron vill man skamlöst drifva,
Ty hånas blef din lott.
Men var du lugn: föraktliga de blifva
På kungahufvu'n blott.
Och hvem som än din långsamhet förklente,
Han är och blir en tok.
Han borde veta, att festina lente
Är just att vara klok.
Som söndagsbarn ditt rykte du besannat,
Det var i Moabs grind,
Du såg en engel der en gång, bland annat,
Då Bileam var blind.
Fördragsamheten fick du vid din födsel,
Vid mödor är du van.
Allt tar du lika, guld-last eller gödsel,
Och stryk som bara fan.
Som du, ej mången drager lass af hvete
För sina herrars bord,
Och nöjer sig ändå att ha till bete
Blott tisteln på vår jord.
I allt du tålig och förnöjd dig fogar,
Hur mycket på dig skälls.
Och plågad och förtryckt du går och knogar
I samma gråa pels.
Och glad din tistel letar du bland stenar,
Upptröttad vid ditt lass,
Då mången, som ej tisteln ens förtjenar,
Får spisa ananas.
