50 småhistorier/Den fula handen och den vackra handen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Rävesan
50 småhistorier
av Anna Holge

Den fula handen och den vackra handen
Sven trogen  →
(Efter Fred. Bremer.)


[ 49 ]

24. Den fula handen och den vackra handen.

»Nu ska ni få höra!» sade farmor till Petter och Lotta, som sutto på golvet framför spisen, och de lyssnade uppmärksamt på farmor, när hon började:

Ett par sitter vid ett matbord då en stor, ful, svart hand tar bort skålen med välling.

Det var en gång en ung bonddräng, som gifte sig med en ung flicka. Hon hette Gertrud, och han hette Sven. De nygifta flyttade in i sin egen stuga, som hade två kamrar, och framför den stod en rönn, där fåglarna sjöngo. En ladugård hade de också, både ko och får och grisar; husgeråd hade de och mat fullt upp. Och de voro lyckliga och sade: »Nu ska vi göra oss glada dagar och riktigt njuta av livet.» Och så började de äta och dricka och sovo om nätterna långt in på morgonen och lade sig om dagen också att sova.

En vacker dag, just som de skulle äta kvällsvard, så fingo de se – en stor, ful, svart hand med långa fingrar komma in i stugan, men om den kom genom dörren eller fönstret, det sågo de icke. Ser ni, så här kom hon, så här långsamt, gripande mot bordet, och tog bort skålen med [ 50 ]vällingen mitt för deras näsor, som blevo så långa, mån I tro, att de kunde ha stött emot varandra, om icke Sven och Gertrud hade fallit baklänges av bara förskräckelse, när den stora, fula handen kom och tog bort deras kvällsvard och försvann, ingen kunde begripa huru. Men de sade: »Vi ska inte bry oss om det, utan lägga oss att sova, och så är det i morgon lika gott. Men de hade svårt att sova, ty uven satt i rönnen och skrek: »Uh, hu, hu!» Och de tyckte, att den fula handen stökade i stugan, men det var så mörkt, att de ingenting kunde se.

Slutligen somnade de likväl. När de vaknade, var det ljusa dagen, och då sade mannen: »Gå nu upp, hustru, och koka kaffe!» Hustrun gjorde upp eld, men just som hon skulle taga kaffepannan, vad tron I hon fick se? Jo, den där stora, fula handen, som grep i handtaget på kaffepannan och for ut med henne i ett huj, som om det varit genom väggen.

Nu blev mannen mycket ond och sade: »Ja, kom du bara en gång till, din fuling, så skall jag klämma dig, så du skall minnas det; och nu går jag till länsmannen, jag.» Och han steg upp, klädde sig och ville sälla på sig helgdagsrocken. Men då han skulle taga ned den från spiken, kände han, att någon drog i rocken, som var starkare än han, och när han såg sig om – se, då var det den fula, stora handen, som höll i hans rock och försvann med den, innan Sven hunnit begripa huru det gick till.




[ 51 ]Så gick det nu var dag. Varenda dag kom den fula handen in i stugan och tog bort något, än mat, än kläder, än husgeråd. Nu började man och hustru bliva ängsliga och tänkte: »Hur skall det gå?» En dag hörde de kon råma, och så fingo de se den fula handen, som drog henne vid hornen inåt skogen. Då började Gertrud bitterligen gråta och visste sig ingen råd mer. »Nu har jag ingen mjölktår mer att sätta för min man», sade hon. »Vad skall jag ge honom all äta?» Hon tänkte mera på mannen än på sig själv, ty hon var i botten en god och beskedlig människa.

Som Gertrud nu grät och såg upp mot himmelen och bad Gud om råd, tyckte hon, att hon hörde en fågel i trädet sjunga:

»Flit förvärvar bröd,
flit fördriver nöd.
Kommer vackra handen in,
så far fula handen ut.»

När hon hörde detta, blev hennes hjärta lättare. Hon torkade sina tårar, tog spinnrocken fram ur vrån, där han med lintåtten på stått bortglömd i flera veckor, och började spinna: surr, urr, surr, urr. Hon tyckte det lät så roligt. »Vad är det för rolig musik?» frågade mannen, i det han vaknade.

Och nu berättade hustrun för honom huru fågeln sjungit i trädet och huru hon tänkt, att om de började arbeta, så kunde det bli annorlunda med dem. Och han rev sig bakom örat och tänkte, [ 52 ]att det kunde vara någon sanning i det där, och så kysstes de och lovade varandra, att de skulle börja leva på annat sätt.




Hela dagen arbetade de var på sitt håll, och hela dagen syntes ej den fula handen till och tog ingenting från dem. Men sant är, all de hade icke mycket att mista, ty så hade den fula banden farit fram. De hade kvar bara en enda gryta och litet potatis i en korg, men intet bröd. När den unga hustrun om aftonen kokade potatisen i grytan, tänkte hon: »Tänk, om den fula handen nu kommer och tar grytan med!» Och hon var i stor ångest. Men nej, ingen ful hand syntes till, och när potatisen var kokad och hon skulle sätta den på bordet, se, då såg hon en liten vit, vacker hand, som lade en brödkaka vid hennes tallrik och en vid Svens. Och fågeln i trädet sjöng:

»Flit förvärvar bröd,
flit fördriver nöd.
Dröjer vackra handen inne,
så blir fula handen ute.»

Hon blev så glad, så glad, att hon så när hade släppt potatisen ner på golvet för att springa fram och kyssa den lilla välsignade, vita, vackra handen, men denna försvann i detsamma. Nu kom mannen in från sitt arbete med en stor börda ved, och hustrun berättade under glädjetårar vad hon sett. Han bley också hjärtans glad, och de [ 53 ]salte sig ned att äta. Och på många, många dagar hade maten icke smakat dem så väl. De kände sig lyckligare än på länge och tackade Gud.

Nu blev det ett annat liv. Var morgon stego de upp i dagningen och arbetade hela dagen, så att de ibland voro så trötta, så trötta. Men så fingo de ock uppmuntran, ty var dag kom den vackra handen in med några av de saker, som den fula handen hade dragit bort; ja, en vacker dag satte hon kaffepannan i spisen och hängde Svens helgdagsrock upp på spiken. Men det allra roligaste var, att en afton fingo de höra ett råmande utanför fönstret. »Min kossa, min kossa, min Majros!» ropade Gertrud och sprang ut. Och se, det var verkligen Majros, som kom igen – den vackra handen förde henne vid hornen – och hon såg på Gertrud med stora, vänliga ögon och råmade förnöjd.

Sven och Gertrud blevo allt flitigare, och slutligen blevo de förmögna. De hjälpte gärna fattigt folk med det goda, som de förvärvat, och berättade för dem sin egen historia och om den fula, stygga handen och den vackra, snälla handen. Men den stygga handen sågo de aldrig mer inom sina dörrar.