50 småhistorier/Sven trogen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den fula handen och den vackra handen
50 småhistorier
av Anna Holge

Sven trogen
Historier från Kråkvinkel  →
(Efter läsebok av Karl och Knut Kastman.)


[ 53 ]

25. Sven trogen.

Sven var son av fattiga föräldrar och tjänade på herrgården. Han var en bra gosse, och därför tyckte herrskapet om honom. Ja, hans husbonde [ 54 ]brukade säga, att Sven var den av alla tjänarna, som han mest litade på, och kallade honom Sven trogen.

En dag kom en främmande herre på besök. För honom berömde husbonden sin Sven. »Det är en gosse att lita på», sade han; »aldrig har han sagt mig en osanning, och inte kommer han att göra det heller.»

»Det är inte värt all vara för säker på det», sade den främmande. »Kanske har han aldrig varit satt på något svårt prov.»

Men husbonden menade, att på Sven kunde han tryggt lita.

»Låt mig pröva honom då!» sade gästen, och därtill fick han tillåtelse. Sven blev inkallad, och när han kom, sade husbonden:

»Hör på, Sven! Du skall rida in till staden. Hos guldsmeden skall du hämta ett paket med silverskedar, och så skall du lämna ett brev i den här herrns hus. Du kan laga min egen ridhäst, och eftersom det är sent, är det inte värt, att du rider hem förrän i morgon.»

Men i brevet stod, att den främmande herrns tjänare skulle taga Sven med uti staden i glada sällskap och narra ifrån honom hästen och allt vad han hade. Det gjorde de också. När Sven vaknade den andra morgonen, var det första han kom ihåg, att han måste begiva sig hem utan både häst, paket och penningar. Med tungt hjärta iklädde han sig de nedsmutsade och trasiga paltor [ 55 ]hans falska vänner givit honom i stället för hans snygga kläder, tog käppen och vandrade åstad.

Sven var mycket ond på sig själv, då han gick vägen fram. Han tyckte, att det var alldeles omöjligt för honom att omtala för sin husbonde hur han burit sig åt. »Hur skall det gå, när jag kommer hem?» sade han för sig själv. »Jag vet vad min husbonde skall fråga mig, men vad jag skall svara, det vet jag inte.»

Därpå stötte han käppen ned i jorden och hängde sin hatt på den. Nu är du min husbonde, sade han till käppen.

Då han kommit så nära hemmet, att han kunde se själva gårdsbyggnaden, sade han: »Jag skall försöka lära mig hur jag hör uppföra mig, när jag kommer inför min husbonde.»

Därpå stötte han käppen ned i jorden och hängde sin hatt på den. »Nu är du min husbonde», sade han till käppen. Därpå gick han några steg ifrån den. Sedan han vänt sig om mot käppen, sade han: »Välkommen, Sven trogen!» Han tänkte nämligen, att hans herre skulle säga så. Sedan fortfor han: »Tack, nådig herre!» – »Men så du ser ut! Var är hästen? Var äro dina kläder?» »Nådig herre, dem har jag förlorat. Ute i skogen blev jag överfallen av rövare. De togo från mig både häst och kläder. Jag kunde endast rädda livet.» [ 56 ]Då han hade sagt detta, tyckte han, att käppen ruskade på huvudet. Därav kunde han förstå, att hans förklaring icke dugde.

Nu begynte Sven ånyo: »Välkommen, Sven trogen!»

»Tack, nådig herre!»

»Så du ser ut! Var är hästen? Var äro kläderna?»

»Jag red vilse och kom uti en mosse. Hästen sjönk ned i djupet. Jag kunde rädda mig, men ej taga något med mig.»

Åter ruskade käppen på huvudet. Att förklaringen icke dugde, kunde Sven förstå. Åter började han: »Välkommen, Sven trogen!»

»Tack, nådig herre!»

»Så du ser ut! Var är hästen? Var äro kläderna?»

»Människorna voro falska, och vinet var sött, därför förlorade jag både kläder och häst.»

Då tyckte han, att käppen nickade. »Ja», sade han, »så gick det till, och så skall jag säga.»

Han satte den gamla hatten på huvudet, tog käppen i hand och gick strax upp till sin herre. Den främmande var ännu kvar hos honom. Då husbonden fick se sin Sven, sade han ej välkommen till honom. Han kallade honom icke heller Sven trogen, utan han ropade till honom med barsk stämma: »Vad går åt dig, Sven? Har du förstört hästen och kläderna?»

»Ja», svarade Sven, »människorna voro falska, och vinet var sött, därför förlorade jag både häst [ 57 ]och kläder. Därefter omtalade han hur allt gått till. Husbonden sade då: »Visst hade det varit bättre, om du inte låtit narra dig, men det är gott, att du talat sanning, Sven. Hästen och det andra är i gott förvar. Jag har blott velat pröva din sanningskärlek. Låt nu se, att du blir vis av skadan, såsom det heter i ordspråket.»