50 småhistorier/Hittefågel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Rövaren och korven
50 småhistorier
av Anna Holge

Hittefågel
Patrask  →
(Efter bröderna Grimm.)


[ 73 ]

34. Hittefågel.

50 småhistorier - Hittefågel.png

Det var en gång en skogvaktare, som gick till skogen för att jaga, och då han kom in i skogen, hörde han ett skrik, som liknade ett litet barns. Han gick åt det håll, varifrån skriket kom; till slut fick han se ett högt träd, och däruppe satt ett litet barn. Modern och barnet hade inslumrat under trädet; en rovfågel hade fått syn på barnet i moderns famn, flugit dit, tagit det i näbben och satt det i det höga trädet.

Skogvaktaren steg upp i trädet, hämtade ned barnet och tänkte: »Du skall ta barnet med dig [ 74 ]hem och uppfostra det tillsammans med din Lena!» Han tog hem det, och de två barnen växte upp tillsammans. Men barnet, som han funnit i trädet, kallade han Hittefågel, emedan en fågel fört bort det. Hittefågel och Lena hade varandra så kära, att de blevo ledsna, så snart de icke sågo varandra.

Skogvaktaren hade en gammal elak köksa, som liknade en häxa. En aſton tog hon två ämbar och började bära in vatten, och hon gick icke en, utan många gånger ut till brunnen. Lena såg det och sade: »Hör du, gamla Sanna, varför bär du in så mycket vatten?»

»Om du lovar att inte säga det för någon människa, så skall jag väl tala om det för dig.»

Då Lena lovade, att hon icke skulle säga det för någon, sade Sanna: »I morgon bittida, medan skogvaktaren är på jakt, skall jag koka vattnet, och då det sjuder, kastar jag Hittefågel i kitteln.»

Tidigt följande morgon steg skogvaktaren upp och gick ut på jakt, och när han gick, lågo barnen ännu sin säng. Då sade Lena till Hittefågel: »Övergiv du inte mig, så skall jag inte övergiva dig.» Hittefågel svarade: »Varken nu eller någonsin.» Då sade Lena: »Jag vill bara tala om för dig, att gamla Sanna vill döda dig. Men vi skola genast stiga upp och kläda på oss, och så skola vi springa vår väg.» De båda barnen stego upp, klädde fort på sig och gingo sin kos. Då den elaka köksan om en stund kom för att hämta Hittefågel, voro båda barnen borta. Då blev hon [ 75 ]förskräckligt ängslig och sade för sig själv: »Vad skall jag nu säga, då skogvaktaren kommer hem och får se, att barnen äro borta? Fort efter dem, så att vi få dem hem igen!»

Då skickade köksan eller tre drängar, som skulle springa ut och söka rätt på barnen. Men barnen sutto i skogsbrynet, och då de på långt håll sågo de tre drängarna löpa omkring, sade Lena till Hittefågel: »Övergiv du inte mig, så övergiver jag inte dig!» Hittefågel svarade: »Varken nu eller någonsin.» Då sade Lena: »Bliv du en rosenbuske och jag en ros på den!»

Då nu de tre drängarna kommo till skogen, så fanns där blott en rosenbuske med en ros i toppen men ingenstädes några barn. De sade: »Här är ingenting att göra» och gingo så hem och berättade för köksan, att de icke sett annat än en rosenbuske med en ros i toppen. Då bannade den gamla dem: »Ni dumbommar, ni skulle ha skurit sönder rosenbusken, brutit av rosen och fört den med er hem; fort ut och gör det!»

De måste alltså för andra gången ut och söka. Men barnen sågo dem på långt håll. Då sade Lena: »Hittefågel, övergiv du inte mig, så övergiver jag inte dig!» Hittefågel svarade: »Varken nu eller någonsin». Lena sade: »Bliv du en kyrka och jag en ljuskrona i den!» Då nu de tre drängarna hunno fram, fanns där intet annat än en kyrka och i den en ljuskrona. De sade till varandra: »Vad ska vi göra här? Låt oss gå hem!»

När de kommo hem, frågade köksan om de [ 76 ]inte hittat något. Nej, de hade inte funnit något annat än en kyrka och i den en ljuskrona. »Sådana nöt ni är», bannade köksan, varför har ni inte brutit ned kyrkan och tagit ljuskronan med er hem?»

Nu gav den gamla köksan sig själv i väg i sällskap med de tre drängarna för att söka efter barnen. Men barnen sågo drängarna på långt håll, och köksan vaggade efter dem. Då sade Lena: »Hittefågel, övergiv du inte mig, så övergiver jag inte dig!» Hittefågel svarade: »Varken nu eller någonsin.» Då sade Lena: »Bliv du en damm, så blir jag en and i den!»

När köksan kom fram och fick se dammen, böjde hon sig ned för att dricka ur den. Men anden kom simmande, fattade med näbben köksan i huvudet och drog ned henne i vattnet. Så drunknade den gamla häxan. Sedan gingo barnen tillsammans hem och voro hjärtligt glada, och om de icke äro döda, så leva de ännu.