50 småhistorier/Patrask

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hittefågel
50 småhistorier
av Anna Holge

Patrask
Doktor Allvetande  →
(Efter bröderna Grimm.)


[ 76 ]

35. Patrask.

Tuppen sade till hönan: »Nötterna äro mogna; ska vi inte gå upp på berget tillsammans och äta oss riktigt mätta, innan ekorren plockar av dem alla?»

»Jo», svarade hönan, »kom, så skola vi göra oss en glad dag!»

De gingo således upp på berget, och som det var en klar dag, stannade de ute till sent på kväl[ 77 ]len. Nu vet jag inte om det var därför att de ätit sig så mätta eller därför att de ville slå på stort, men de ville inte gå hem till fots, och tuppen gjorde en liten vagn av nötskal. Då den var färdig, satte hönan sig upp i vagnen och sade till tuppen: »Nu kan ju du spänna dig för!»

»Nej», svarade tuppen, det vill jag inte vara med om! Hellre går jag hem till fots, än jag låter spänna mig för; så ha vi inte gjort upp. Kusk kan jag väl vara och sitta på kuskbocken, men dra själv, det gör jag inte.»

50 småhistorier - Patrask.png

Medan de så tvistade, kom en anka fram och snattrade:

»Ni tjuvherrskap, vem har gett er lov att taga något på mitt nötberg? Vänta bara, det skall bekomma er illa!» och med dessa ord rusade hon på tuppen. Men tuppen var inte feg; han försvarade sig mot ankan och högg henne så eftertryckligt med sin sporre, att hon måste bedja om nåd och till straff gärna lät spänna sig för vagnen. Tuppen satte sig nu som kusk på kuskbocken, och så bar det av i karriär. »Anka, kila du på allt vad du kan!» ropade tuppen. Då de kommit ett stycke på vägen, mötte de två vandrare, en synål och en knappnål. Dessa ropade: »Håll, håll! Snart blir det alldeles becksvart, och då kunna vi inte gå ett [ 78 ]steg vidare; det är så smutsigt på vägen; kunna vi inte få åka med ett stycke? Vi ha varit på skräddarhärbärget utanför staden och glömt oss kvar.» Tuppen lät dem stiga upp, emedan de voro så magra, att de icke togo mycken plats; dock måste de lova att icke trampa honom och hans höna på tårna.

Sent på kvällen kommo de till ett värdshus, och eftersom de inte ville resa vidare den natten och ankan var öm i fötterna och vaggade från den ena sidan till den andra, gingo de in. Värden gjorde i början många invändningar, emedan huset var fullt; han tyckte väl också, att det inte såg ut att vara något fint folk. Men då de talade så bevekligt och lovade honom det ägg, som hönan lagt under vägen, och att även få behålla ankan, som var dag värpte ett, gav han slutligen med sig.

Nu läto de rikligen undfägna sig och kalasade duktigt. Tidigt på morgonen, i dagbräckningen, medan alla lågo i sin söta sömn, väckte tuppen hönan, hämtade ägget, hackade hål på det, och så åto de upp det tillsammans, men skalet kastade de i spisen. Sedan togo de synålen, som ännu sov, och satte den i värdens länstolskudde och knappnålen i hans handduk. Därpå flögo de utan vidare i väg över heden.

Ankan, som ville sova under bar himmel och därför stannat kvar på gården, fick höra den flaxa bort. Då blev hon mycket glad och sökte upp en bäck, i vilken hon simmade i väg, och det gick fortare undan, än när hon var spänd för vagnen. [ 79 ]Ett par timmar senare steg värden upp, tvättade sig och skulle just torka sig på sin handduk, då han rev sig i ansiktet på knappnålen. Därpå gick han till köket för att tända sin pipa, men då han kom till spisen och blåste i askan för att få eld, flög det äggskal i ögonen på honom. »I dag vill då allt ont åt mitt huvud», utbrast han och satte sig förargad i länstolen. Aj, aj, då träffade synålen honom ännu värre, och det icke i huvudet utan i ryggen, så att han for upp av förskräckelse. Nu blev han riktigt ond och började misstänka de gäster, som kommit sent kvällen förut, och då han gick och såg efter, fann han, att de voro borta. Då lovade han att aldrig mer härbärgera ett sådant patrask, som äter mycket, intet betalar och dessutom till tack ställer till spektakel.