50 småhistorier/Jätten Kälve
| ← Ett litet varmt hjärta |
|
Gästum blindes gåtor → |
| (Efter G. Djurklou och K. A. Melin.) |
47. Jätten Kälve.
|
Kälve, en jätte. |
Skådeplatsen är ett välvt rum inuti en ättehög. Jätten, hans hustru och ett jättebarn sova på var sin bänk.
Kälve (far upp ur sömnen). Hu! - Vad är det för ett ljud? Där hörs det igen. Dovra! Hör du inte? Dovra!!
Dovra (omornad, gnuggar sig i ögonen). Vad är det?
Kälve. Det är ett ljud, som stör mig; det gnisslar till så skarpt. När min flintyxa for emot berghällen, lät det inte hälften så svårt som detta. Hör! Hör du! Skär det inte i öronen?
Dovra. Det är något ovanpå vårt tak. Skall jag gå och se efter vad det är?
Kälve. Ja, gör det. (Dovra går.) Jag undrar just hur många solvarv vi ha sovit nu. Det är nog länge sedan jag fällde uroxarna med min klubba och flådde dem med stenkniven. Det var ett skönt liv. Men sedan de nya vita bjällkorna började skaka sina bjällror, så att hela luften dallrade, har det aldrig varit trevligt ovan jord. Hit ner höras de inte. Det var heller inte ett sådant ljud denna gången; det var någon annat. – Se, där är Dovra.
Dovra (kommer in; bär i förklädet en bonde med hans plog och oxar; visar det för jätten). Se, sådana kryp jag har hittat! Det var något i det här vassa verktyget – ett slags plog skall det väl vara – som skrapade emot vårt tak och störde dig.
Kälve. Hm, hm! Låt se!
Dovra. De här små dockorna skulle passa till leksaker åt lillan där. Skall jag väcka henne och låta henne få dem?
Kälve (tar försiktigt och fingrar på plogen). Gör inte det! Så vass, så vass är den här eggen, som jag aldrig känt något förr. Den här lilla leksaken, du, skall mjuka upp den hårda jorden tio gånger bättre än vår stora träplog. Kornet skall gro och växa bra i sådan jord. De här dockorna, som jag kunde krama till mos med ena handen, förmå där ute mer, än vi förmådde. De skola taga vår plats och behålla den. Bäst att vi sova, ty vår tid är förbi. Bär ut alltsammans men försiktigt!
|
Och kanske är bäst som nu det gått, |