50 småhistorier/Ett litet varmt hjärta

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lycklig som en prinsessa
50 småhistorier
av Anna Holge

Ett litet varmt hjärta
Jätten Kälve  →
(Efter Lea.)


[ 115 ]

46. Ett litet varmt hjärta.

Det var nu så beskaffat med madam Eks Jakob, att han aldrig kunde se någon lida utan att försöka hjälpa. Men som han själv hade litet eller intet, blev hjälpen därefter, att döma efter människosynpunkt. Inför Gud, som dömer efter viljan, var han däremot en välgörare i stor skala, det kan man vara säker på, och den domen är den enda riktiga, det kan man också vara säker på.

Madam Ek, som skötte portvaktssysslan i det stora huset, var icke Jakobs riktiga mamma. Då hade hon nog varit snällare mot honom, än hon var, och förstått honom bättre, än hon gjorde. Hon var bara hans fostermor, och det kan nog hända, att hon hade rätt i att den betalning hon fick för honom var otillräcklig. Men hon hade icke rätt i att vid alla tillfällen förebrå den stackars gossen detta, han som icke hade någon i hela vida världen att fly till. Mat fick han emellertid, det vore orätt att säga annat, och stryk fick han också, det visste folk, som bodde på nedra botten och kunde höra madams Eks vredgade stämma och vinandet av rottingen, som föll i täta slag över barnets späda lemmar. De kunde också höra den lilles snyftningar och böner om förskoning, men ingen kunde minnas sig av honom hava hört ett barns så ofta [ 116 ]i nödens stund avgivna löfte att »aldrig göra så mer». Han var ett »intrikat stycke», påstod madam Ek, fastän han inför alla andra föreföll som det blidaste, beskedligaste barn i världen.

»Men vad gör han då?» frågade med skäl grannarna en gång efter en av de vanliga »stormarna», då madam Ek kom släpande med sitt offer i tröjkragen över gården – alldeles som när man tar en okynnig hundvalp i nacken – för att stänga in honom i vedboden.

»Vad han gör?» eftersade madam Ek och satte båda händerna i sidan, med utseende av en gryta, som håller på att koka över. »Jo, det skall jag säga er. Han gömmer undan av sin middagsmat hela små paket, när han tror sig obemärkt, och ger åt en hop ungar i skolan, som han påstår ingen middag ha fått hemma – liksom han visste det! När han sedan blir mager som en skrika, är det jag, som får skulden. Och så ger han bort av sina kläder. Här om dagen fanns inte en gammal väst, som jag tänkt klippa sönder till trasmattor, och vad hade han gjort, tror ni? Skänkt bort den till en trasvarg en söndagsförmiddag, då jag var i kyrkan. Senast i förrgår kom han och bad att få skänka bort sitt enda par kängor till en kamrat, som fått frost i fötterna och inte kunde komma i skolan, emedan hans skodon voro för små. Själv sade sig den slyngeln – jag menar Jakob förstås – gärna kunna gå i trätofflor. Och värst av allt är, att han drar hit all världens utsvultna hundkräk och skulle ge dem varenda smörgåsbit han [ 117 ]får, om jag inte passade på. Man får ordentligt vakta honom, medan han äter. Sitter här inte en gammal ruggig vit pudel och tjuter i kölden om kvällarna, så man kan bli ängslig. Och så tjuter pojken inomhus på sitt sätt för det han inte får släppa in honom. Ja, stackars den, som skall uppfostra andras vanartiga barn! Den får skam till tack. Och varför tror ni, att jag aldrig får honom att be om förlåtelse som andra barn? Jo, för han vet, att bara han kommer åt, gör han samma spektakel om igen.»

»Men det är ju i alla fall redbart», menade en gammal tvätterska, som avhört hela syndaregistret.

»Redbart?» fräste madam Ek, »det är hårdnackat och gement rentav. Om han nånsin gjorde någon nytta för sig på lediga stunder. Nej, tro inte det! Hänga över boken först och sist, det är hans göra.»

»Också lär han ha vackra betyg från skolan», medlade ytterligare tvätterskan.

»Betyg – ja, dem blir man inte fet på, skall jag säga madam. Nej, han är och blir en odåga.» Och därmed gick madam Ek in i sin portvaktskammare och slog igen dörren, så att det sjöng i knutarna.

⁎              ⁎

På kvällen var det gnistrande kallt. Vart steg knarrade i den frusna snön, och det smällde och [ 118 ]knäppte i alla hörn, medan rimfrosten glänste och glittrade på trädens grenar.

Lille Jakob hade utstått sitt fängelsestraff i vedboden och satt nu ensam i portvaktskammaren vid fönstret med en försvarlig smörgås i handen. Madam Ek, som för tillfället plågades av tandvärk, hade på en stund gått in till en av grannarna för att söka bot. Lille Jakob hade en riktigt trevlig och lugn stund, men inom en halvtimme skulle han ligga i sin säng, det hade fostermodern befallt honom, ty det var sent; klockan var nära tio.

Då hördes plötsligt ett långdraget tjut. Han pressar ansiktet mot fönsterrutan – och mycket riktigt – där sitter utanför på gatan hans gamle vän och kamrat, den utsvultne, herrelöse hunden!

Det ryste till i Jakob. Finge fostermodern se djuret, skulle hon jaga bort det med piska eller hälla över det ett helt ämbar iskallt vatten, och den fattige hunden skulle, frusen och utsvulten, irra omkring från gata till gata för att kanske hittas död på morgonen. Och nu gjorde Jakob någonting, som skulle hava varit löjligt – om det inte varit rörande. Han rusade in i den lilla garderoben, där han rafsade till sig någonting, och så, med detta under armen och sin smörgås i handen, smög han sig ut på gatan, tyst som en ande, och fram till sin trogne vän, som så när kastat omkull honom av bara glädje. Först gav Jakob honom sin smörgås, som strök med i tre »nafs», och så – nu kommer det lustiga – trädde han på hundens framtassar ärmarna av en gammal urväxt [ 119 ]tröja, som han knäppte igen på hans rygg. En gammal svart spetsmössa, med vilken madam Ek troligen stoltserat på kalas i forna dagar, satte han över hundens huvud och knöt mycket ordentligt banden under »hakan», och så slog han båda armarna om djurets hals och sade halvhögt: »Gå nu sin väg, gamle Polle» (han kallade honom så, ty han visste inte vad han hette), »gå nu, säger jag, eller om han vill sitta kvar, så tjut åtminstone inte, hör han det!»

Ett litet varmt hjärta

Ni kan tänka er hur Polle såg ut i sin märkvärdiga vinterkostym, för vilken han till på köpet inte tycktes vara det ringaste tacksam. Först satt han stilla några minuter och »skämdes som en hund», bokstavligen talat. Sedan ruskade han på sitt stora huvud, så att spetsmössan flög från det ena örat till det andra, varefter den som en oformlig kasse hamnade under hakan, och till sist började han trampa och trampa i snön med framfötterna för att få av sig »byxorna».

Jakob blev alldeles förfärad. Var minut var dyrbar. Fostermodern kunde ju komma när som helst, och då – ve både honom och hunden! »Dumme Polle», utbrast han slutligen med gråten [ 120 ]i halsen, »förstår inte Polle, att han fryser ihjäl, om lian inte har tröjan på!»

⁎              ⁎

»Ho, ho, ho», hördes bakom gruppen ett godmodigt skratt. »Vad är det här för en maskerad mitt på gatan?»

Jakob rusade upp och såg – icke fostermodern, som han i första häpenheten tänkte, utan den snälle gamle herrn mitt emot, åt vilken han ett par gånger fått springa ärenden och som alltid nickade åt honom så vänligt, då de möttes på gatan.

»Ack, herrn», sade Jakob med stora tårar i ögonen, »det är en stackars hund, som ingen rår om. Han får inte komma in någonstans, och han fryser visst ihjäl i natt, om han inte har någonting på sig, och så tänkte jag, så tyckte jag ... Åh, det är visst » mamma», som tar i dörren. Söta, go’a herrn, tala inte om –»

»Är du rädd för din mamma, barn, din egen mamma?» frågade herrn allvarligt och fattade gossens hand.

»Ja, – nej – jo ... hon ropar på mig», viskade gossen och skälvde i hela kroppen. »Snälla, snälla herrn, tag med sig Polle och låt honom ligga i någon vrå var som helst, annars fryser han ändå ihjäl, fast han har byxor på» – och som en vind var Jakob inom dörren hos sin stränga fostermor, som inte gav sig, förrän hon plockat sanningen ur den »gemene pojken» och tuktat honom [ 121 ]så pass som de av tandvärken något försvagade krafterna tilläto.

Den »snälle herrn», som stannat en bra stund utanför, sysselsatt med att befria Polle från hans maskeradkostym, hörde därunder från portvaktskammaren, trots dubbelfönstren, någonting, som gjorde, att han följande dag hade ett långt enskilt samtal med madam Ek, vilket åter hade till följd, att lille Jakob efter en månads tid lämnade portvaktskammaren och sin s. k. mamma för alltid. Tillsammans med den försvarslöse Polle fick han ett lyckligt och välsignat hem hos den snälle herrn, som åsett hans barnsliga försök att skydda ett värnlöst, stackars djur. Han fick i honom den ömmaste far för livstiden. – Numera var det ingen, som hindrade lille Jakob i hans läsning. Tvärtom fick han studera så mycket han ville, och studera gjorde han som en karl.

»Vad blev han sedan, när han blev stor?» hör jag någon av er fråga.

Har ni ej gissat det? Vad skulle han bli, han med sitt varma hjärta för de stumma varelserna, om icke djurläkare? Det blev han, men den dagen fick Polle ej uppleva. Han dog många år förut, hedrad och lycklig på gamla dar, saknad efter döden och begraven i trädgården. På hans gravsten – han har verkligen en sådan – stå bara följande rader:

»Här gamle Polle sin vila fann.
Du är ej trognare du än han.»