50 småhistorier/Kungen och den lille skjutsgossen
| ← Gråkappan |
|
| (Efter A. A. Afzelius.) |
50. Kungen och den lille skjutsgossen.
En gång, när kung Karl XI var ute och reste okänd och hade kommit fram till en gästgivargård för att byta om häst, fick han till ledsagare en liten skjutsgosse, som ivrigt påstod, att han hade rätt att få rida med på hästen. »Du har rätt», sade kungen, som redan satt i sadeln, »kom och stig på min fot, så kommer du upp!» Så skedde, och nu bar det av utåt landsvägen.
Snart uppstod ett livligt samspråk mellan de båda ridande, och gossen var rask i sina svar och ganska förståndig för sina år. Först talades om skolan och prästen, till slut om kronofogden. »Jo, det är en vacker en, må I tro», sade gossen med bedrövlig ton, »han kör mor från hemmanet i höst, för det hon blev så fattig under kriget, att hon inte mäktade sätta upp häst och mundering, såsom fogden ville». Kungen svarade intet här på men tänkte så mycket mer.
Efter en stunds tystnad hade gossen glömt sin sorg och började et muntert samtal med den okände resande.
»Kan I gissa vad jag har fått till frukost i dag?» frågade gossen med belåten min.
»Ā, du har väl fått smörgås och grynvälling»; svarade kungen.
»Nej, bättre upp!» sade gossen.
»Så har du väl fått korv och palt», sade kungen.
»Nej, bättre upp!»
Kungen gissade på grisstek, sötost och allahanda goda saker, men alltjämt svarade gossen, stolt över sin hemlighet: »Nej, bättre upp!»
Slutligen sade kungen: »Du har väl då fått fläskpannkaka?»
»Jo, ditåt lutar det», sade gossen förnöjd.
»Nu är det din tur att gissa», sade kungen, »kan du gissa vem jag är?»
»I är väl korporal, kan jag tro», sade gossen.
»Nej, bättre upp!» sade kungen.
»Kanske ryttmästare?»
»Nej, bättre upp.»
Gossen gissade ända upp till general, men svaret blev alltid: »Bättre upp!»
»I må väl aldrig vara själve kungen heller?» utropade gossen förundrad.
»Jo, ditåt lutar det!» svarade kungen, och gossen blev tyst, ty han fruktade, att han varit för mycket frispråkig mot en så hög person.
När de kommo fram till nästa gästgivargård, underrättade sig kungen om förhållandet med den fattiga änkan och fann allt vara rätt och sant, som gossen berättat. Då satte konungen sig ned och skrev ett gåvobrev till gossen på hemmanet samt sānde det till landshövdingen med befallning, att häst och mundering skulle bekostas för den fattiga änkan av kronans medel.
Så skildes kungen och skjutsgossen från varandra väl belåtna.