50 småhistorier/Nyckeln och dörrlåset
| ← Hälften var |
|
Sagan om två kakelugnar → |
| (Onkel Adam) |
17. Nyckeln och dörrlåset.
Det hände sig en dag, att en nyckel kom i gräl med sitt dörrlås. Orsaken vet jag inte – och de visste den inte heller själva; ty då folk grälar, veta de sällan riktigt varför.
Men som varken nyckeln eller dörrlåset hade förstånd nog att styra sitt sinne, blevo de under gnabbet riktiga ovänner. »Jag behöver dig inte, usla nyckel», gnisslade låset. »Och jag behöver ännu mindre dig», skrek nyckeln, ty det var pipa i nyckeln, och därför kunde han skrika, och låset var osmort, därför kunde det gnissla och gnälla.
»Gå din väg från mitt öga», sade låset, ty det tittade blott med ett öga eller nyckelhålet. »Ja, gärna, ty jag har passat upp dig nog, sade nyckeln och lät hänga upp sig på en spik för att vara över låset. Och så voro de skilda åt. Men låset fick sitta alltför mycket i fred, och nyckeln tyckte, att det blev tråkigt att hänga så där och ingenting ha att göra, och så kommo gångjärnen emellan och medlade fred.
Låset gav snart med sig, men nyckeln gjorde sig till.
»Nå, så skaffa vi en ny nyckel», sade gångjärnen.
»En ny nyckel», skrek den gamla, »nej för all del! Jag är visst inte oförsonlig», och så kom han till låset och sade: »Vi ha misskänt varandra, vi borde inte ha kommit i gräl. Jag kan ej begripa hur det varit möjligt.»
Men det blev aldrig riktigt helt ändå, ty var gång nyckeln vreds om, gnisslade låset.
Och sedan höllo de sämjan, ända till dess bägge blevo så gamla, att smeden bröt ifrån låset och kastade både det och nyckeln i en skräpkorg.
»Vi äro vänner i liv och död», sade bägge, men det sade de inte, förrän de bägge lågo i skräpkorgen.