50 småhistorier/Sagan om två kakelugnar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nyckeln och dörrlåset
50 småhistorier
av Anna Holge

Sagan om två kakelugnar
Gossen, som alltid var nöjd  →
(Onkel Adam)


[ 30 ]

18. Sagan om två kakelugnar.

I en stor sal stodo två kakelugnar, som skulle hjälpa varandra att värma upp salen. Men olyckan ville, att de hade fått mycket olika platser: den ena stod längst framme i salen, den andra i nedre ändan, just mellan två dörrar. Följden blev, [ 31 ]att den nedre kakelugnen i sitt hjärta avundades den andra, men på samma gång försökte härma honom och om möjligt överträffa honom.

»Jag står här obemärkt», sade han för sig själv, »jag försöker sprida värme; men det tjänar ingenting till, ty det beständiga springet i dörrarna förstör alltihop. Han där borta, han är skyddad på alla sidor, han får berömmet, kring honom samla sig människorna, på honom ställa de bilder och blomvaser, honom tycka de om – alltsammans bara därför, att han fått en bättre plats.»

En man står framför en kakelugn som ryker in

Länge försökte den nedre kakelugnen visa, att han kunde värma, han gjorde all sin flit för att förtjäna uppmärksamhet, men ingen brydde sig om honom, alla tänkte bara på den andra.

»De vilja inte märka mig», tänkte den olyckliga kakelugnen; »nu skola de märka, att jag finns, ty nu är jag förargad och vill visa dem, att också mitt tålamod kan ta slut.»

Och nästa gång han eldades, passade han på att täppa igen röret, så att röken slog in.

»Ser ni nu, go’ vänner! Kanske ni nu också vilja låtsa, som om ni inte såge mig? – Nej, när [ 32 ]man inte kan utmärka sig genom det goda, så skall man utmärka sig i ont.»

Han vann verkligen så mycket, att han från den stunden behandlades med mera uppmärksamhet; man var rädd, att han skulle ryka in, och detta var också en sorts aktning.

»Jaså», tänkte han, »med godhet, genom att stilla och väl göra min plikt, vann jag ingenting; men när jag gjorde mig obehaglig, så började man observera mig. Litet krångel till skall ge ändå mera respekt.»

Och så började han krångla med spjället, så att det var ett elände, både när de skulle öppnas och när det skulle stängas. Kakelugnen förstod, att han på det sättet vann mycken uppmärksamhet, ja, vida mer än den andra någonsin fått; och han kände sig riktigt morsk.

Men en dag kom en byggmästare in, och en tjänare sade:

»Den här kakelugnen ryker in och förstör tapeterna, och nu krånglar den med spjället också.»

»Jo, jo», tänkte kakelugnen, »ni skall veta, att jag har karaktär och ärelystnad, och jag har föresatt mig att bli bemärkt, kosta vad det vill.»

Byggmästaren försökte med spjället – det ville inte gå; han försökte elda med några stickor – kakelugnen rök in.

»Jaså», sade byggmästaren, »det där skräpet riva vi ned, och så sätta vi dit en annan.»

Och samma dag blev kakelugnen nedriven, och då fann man felet: där låg en stor, stor massa [ 33 ]sot i det förnämsta röret, just i kakelugnens hjärta, och det borde man ha kunnat tänka sig; ty icke söker någon att utmärka sig genom elakhet, om där icke först ligger något svart på bottnen av hjärtat. Om världen är orättvis, – låt henne vara det! – men glöm därför icke själv att troget fylla din plats här i världen!