Hoppa till innehållet

Adolfsfors/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Hos Fossum
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Drömmen
Manufakturverkets anläggande  →


[ 24 ]

DRÖMMEN

Med ungdomens röda sömnblommor på kinden sov Leonard Magnus ännu, när morgonsolen lyste in genom fönstret.

Natten hade givit honom oroliga drömmar, men nu sov han lugnt och djupt och log lyckligt.

Fossum kom in med en stäva varm mjölk.

»Nu drömmer han om lyckogåvan», sade han, då han såg hästskon sticka fram under huvudgärden.

Bijou stod bunden utanför dörren.

Han skrapade och slog med hoven mot fotstenen, gnäggande av otålighet.

Junkern satte sig nymorgnad upp.

»Hästen gnäggade», sade han storögt och undrande, »var är jag? Ah» — utbrast han med tindrande ögon ännu fången av nattens och äventyrets stämning.

Raskt sprang han i kläderna.

»Har I sovit gott och drömt fägnesamt om kärestan er», sporde den gamle leende.

Rosigare än förut blev junkerns anlete.

»En kan ju inte bli annat än lite tokig här uppe hos er, värmlänningar», skrattade han och lät sig mjölken och brödet väl smaka.

»Jag drömde verkligen besynnerligt. Jag tyckte jag stod på en höjd.

Nedanför åt vänster såg jag en klar sjö med blånande fjäll ståndande omkring. Framför mig flöt en sling[ 25 ]rande älv, där vita och gula näckrosor summo och pilgrenar hängde långt ut över vattnet, men högre upp gjorde samma älv fall på fall, så vattnet skummade och yrde över hällarna, som än blottades, än sköljdes över av skummet.

Då hällen blev bar, hoppade en vitklädd flicka upp på den. Hon stod där med utslaget hår och guldkrona på huvudet och pekade uppåt på något jag inte kunde se. Så slog hon ut med handen ropande: Det är ditt, det är ditt, det är ditt, Magnus Uggla — och försvann.

Jag tyckte, jag sprang för att kasta mig i vattnet efter henne, men med ett blev det ett väldigt dån som av många taktfasta hammare — och jag vaknade.

Det var väl Bijou, som bråkade därute, kan jag förstå.»

»Hm, en förstår så olika», sade den gamle långsamt.

Men den unge var redan i sadeln. »Tack Fossum, tack för all fägnad! Visa mig nu bara vägen tillrätta», bad han.

Den gamle tog hästen vid betslet och ledde den utför skogsstigen. Sedan låg vägen klar.

»När I kommer tillbaka, junker, så finns icke gamle Fossum mer», sade gubben. »Men gör han med Guds hjälp sitt, och lev vackert!»

Ryttaren skyldrade med ridspöet och var snart försvunnen ur den gamles åsyn.

Genom den glittrande daggiga skogen flög Bijou.

Plötsligt stramade ryttaren åt sig tyglarna.

Var han fortfarande trollbunden — eller låg ej där framför honom i verkligheten, vad han sett i drömmen?

Alltsammans kände han igen — sjön, fjällen, älven, de jungfruliga, obrukade vidderna, skogen så hög och [ 26 ]allvarsam, forsen — det var bara flickan som fattades. Men vad var det, hon hade pekat på?

Han såg sig omkring men kunde ingenting annat upptäcka än en liten förfallen kvarn.

Med ens mindes han de dånande hammarslagen.

Ah — här borde bli en manufakturanläggning — —

Han drog häftigt efter andan. — De bultande hamrarna skulle — såväl som flickan — med Guds hjälp komma dit!

Nu visste han vad han ville! Rikta, ej föröda mer! Sprida liv — i stället för död!

Och här, just här, där så mycket fanns att bruka hand och förnuft och vilja och arbetets hug på, här ville han bygga och bo och göra en gärning för fäderneslandet, som kunde bestå!

Hit skulle han föra Anna Märtha, och hand i hand skulle de arbeta samman på det nya, som skulle växa fram i obygden!

Stolt som en kung satt han på sin svarta Bijou och skådade ut över nejden — »det är ditt, det är ditt, det är ditt, Magnus Uggla», ringde det alltjämt i hans öron.

Från Hugnfjället kom morgonvinden farande med eggande kyla och smekte hans heta kinder.

I galopp satte han av. Han hade funnit vägen — och Säterudsforsen sin betvingare.