Adolfsfors/Kapitel 02
| ← Ryttaren i Köla skog |
|
Drömmen → |
HOS FOSSUM
Ej på mången god dag hade Leonard Magnus tärt en måltid, som smakat honom bättre än de rykande rovorna och fläsket den gamle satte för honom.
Med knivskaftet knäckte han det grova torrbrödet därtill och åt långsamt och grundligt, högljutt prisande stugans trevnad och gubbens gästfrihet.
Men denne syntes intet höra, där han satt tyst vid spiseln och blickade in i elden.
Då steg junkern upp och satte sig på spisbänken för att bättre njuta av den lena värmen.
Den gamle såg upp.
Långsamt reste han sig och gick bort till den blå kistan i hörnet av stugan.
Med ansenligt skramlande och vridande med den stora tunga nyckeln, fick han upp locket och återvände med en skinande blank — hästsko, som han gav åt den undrande gästen.
Medan tyrvedsbrasan flammade och natten utanför fönsterögat blev allt svartare, hörde han så gubben förtälja dess historia.
»Ja, här är gåvan, som väntat på junkern i mer än trettio år. Junkern ser förvånad på den. Den ser ej stor och besynnerlig ut — men glimrar förunderligt i mörkret. Och minns: den som fått kärlekens gåva hittar alltid vägen hem, om också inga stjärnor lysa!
Jag fick den av hustru min. Det är också hon som sagt, att jag skall ge den till Eder.»
‘Göm den, Fossum‘, sade hon sista kvällen hon levde på denna ondskefulla jord, ‘göm den, tills du får bud, och han kommer ridande den unge.‘
Länge fick jag vänta på det budet, men i kväll så kom I äntligen.»
»Var det då länge sedan hon dog, gammelfars hustru?»
»Till julen blir det nu trettiofyra år sedan.»
»Och far har levat alldeles ensam här i skogen sedan dess?»
»Ensam — en är aldrig ensam, ska′ jag säga junkern.
Det förflutna dör aldrig. Det som är ristat in på bladet, det är ristat in, ser han.
Människorna säga visserligen: ‘Här börjar det, och här slutar det‘, men orätt ha de i båda fallen.
Början ligger mycket längre tillbaka än de tro, och slutet har inte kommit, om också gräset gror över graven…»
»Var hon vacker fars hustru?»
Den gamle rycktes ur sina funderingar. Han såg upp.
Tanken på hustruns skönhet lockade fram värmlänningen hos honom.
»Visst sjutton var hon vacker», utbrast han. »Vi här uppe vill väl inte ha något annat än det, som är vänt och fagert!
Första gången jag såg henne, stod hon med Skalbolhustrun och bråkte lin.
Jag kom med hästskor, som jag smitt åt bonden, då jag blev stannandes att koxa på hennes ögon.
Ackurat svarta va di. Men håret var ljust och stod som en sky ikring henne.
Det var om hösten en afton, och det stod gula och röda träd bakom henne, och genom dem föll solskenet, så det blev till röaste gull alltihop.
Men di sa att jag blitt förhäxad, och sant var det väl, för jag såg då de där ögonen, var jag gick och stod.
Di sa att hon var av trollsläkt.
Men jag brydde mig inte därom, utan gick till Skalbol en söndagskväll och sporde henne, om hon ville bli med mig till prästen.
Hon såg så stort på mig. ‘Tack ska du ha, Fossum, för hedern‘, sa’ hon, ‘men icke ska’ du äkta en tocken som jag, som ej ens vet, var jag är barnfödd eller kommen ifrån.
Jag minns blott, att jag varit med ett sällskap vandringsmän, svarta vilda människor, och att jag en gång, när vi kom till en by, blev så illa krank.
När jag se’n blev vid mig igen, voro de borta, och jag begav mig hit uppåt bygderna för att få arbete.‘
Men jag var envis. Och när prästen läst över oss, flyttade vi in i stugan här, som på en gång blev rolig och lustelig att vara i.
Den vänaste och lydigaste kvinna hade jag också fått.
Och den vet ej, vad lycka är, som ej vilat vid sin kärastes hjärta, ska′ jag säga honom.
Men har en en skatt, så ska’ en också akta den!
Silver och guld kan en låsa in, men ett människohjärta kan en inte sätta hänglås för.
Det som lever måste ha sin näring för varje dag, och den kärlek, som ingenting ger stund för stund, den minskar också tum för tum.
Och tocken var jag, att jag bara tog och tog och ingenting gav.
Då gossen vår dog och hon blev så tungsinnad och inte längre orkade sjunga sina lusteliga visor, så blev stugan mig inte hugnesam längre. Jag började gå ned till bygden.
Men där såg jag snart, att di inte var som förr emot mig. Di vek undan för mig, och upp till vårt ville ingen komma. Di var väl rädda för trollmaten förstås!
Då begynte jag ondskas mot henne, som ställt mig i allt detta, och hårda ord föllo.
Men hon svarte aldrig ett dugg.
Sitt skötte hon träget som förr och sökte bara mer och mer passa mig.
Men ibland retade det mig än värre, så jag hade så när slagit henne — henne, den fagraste blomman, som vuxit på Värmlands jord!
Så en vinterkväll kom hon ned i smedjan med aftonvard.
Brått hade jag. Ett tämligt stort parti hästskor skulle lämnas bort, men jag var inte karl till att få de sista skorna passeliga, ömsom blev di för stora och ömsom för små. Allt mera sint blev jag.
Och då jag såg henne stå där så tyst och se in i elden, sprutade vreden i hjärtat lika vilt som elden på ässjan.
‘Det är du, trollkona‘, röt jag, ‘som står där och förstör allting för mig! Människorna fly mig, och nu vill du också hindra mig…‘»
Gamlingen flög upp, och med ögonen spända in i den förundrade ynglingens framstötte han:
»Då herre, gick hon fram till härden, gav mig en blick, så att jag blev som fastväxt på stället, och stack så sina små händer in i den röeste ell'n och tog med dem ut järnklumpen, med bara fingrarna formande den finaste hästsko.
Hon lade den på städet och sade stilla och långsamt:
‘Där ser du, Fossum, vad makt jag har, och hur jag hade kunnat fördärva dig, då du var så trôll vid mig — men jag ville dig bare gott, jag. Stadig har jag tänkt på det jag love inför prästen att älske i nöd och lust. Men nu orker jag int mer‘.
Och så gick hon.
När jag äntligen fick makt med lemmarna mina, så rusade jag ut efter henne.
Hon hade hunnit ett stycke bort i skogen, och där fann jag henne liggande som en avmejad blomst, vit som den vvitaste snö.
Jag bar henne hem till stugan och lade henne i den stora sängen.
Först då kom jag att tänka på de stackars små händerna.
Men tänk di va alldeles oskadda, såg bara ännu mindre ut än vanligt, där di låg så hjälplösa på täcket.
Så'n låg hon sedan i två dagar och två nätter. Men på tredje dagens afton såg hon upp så stort, och jag såg, att hon kände igen mig.
Jag kastade mig ned vid sängen och hulke och grät.
‘Förlåt mig, Fossum‘, sade hon med sin lilla milda röst, och smekande for hennes hand över mitt huvud, förlåt mig! Jag gav dig allt, jag kunde ge och så mycket va de fäll int, men då det nu int längre har någe värde för dig, är jag så glad att jag får gå — bort — och int längre är i vägen.‘
‘Ack säg int så, käraste‘, bad jag, men hon var redan inne i dödens förgårdar.
Ännu en gång vaknade hon upp.
‘Läs lite för mig ur bibeln‘, viskade hon, ‘det där, som prästen läste för oss på bröllopsdagen om kärleken… kärleken är starkare än döden — en Herrens låga — går genom stora vatten…‘
Jag tog ner den stora boken från hyllan och bläddrade och bläddrade, men kunde inte finna var det stod. Inte ens läsa om kärleken för henne kunde jag.»
Han suckade tungt och satte sig åter på bänken.
»Så kom det sista», fortsatte han trött.
»Hon slog upp sina stora klara ögon och såg på mig.
‘Göm hästskon, Fossum‘, sa hon. ‘göm den tills också du får bud!
Ge den se'n till den unge, som kommer ridande… han som skall stanna här… och bli till välsignelse… för bygden… farväl Fossum! Tack!‘
Vet junkern hur det är, när allt plötsligt blir tyst, dödstyst — och den tystnaden tränger så långt in i själen, att en så inte hör, om di också sköt av en kanon bredvid en?
Men så kan det hända man vaknar upp vid att höra en liten mild röst tala långt bortifrån — eller långt inifrån…
Från den stunden tar de döda makten över en… man blir deras som aldrig förr… och väntar… och väntar… på budet!
Då jag såg eder komma ridande i skogen, villvägad och ensam, förstod jag att min stund äntligen var kommen.
Vill I nu ta emot och gömma min hustrus gåva?»
»Tack Fossum, tack, för visso skall jag vara rädd om den. Aldrig skall jag heller glömma, vad I har förtalt mig denna afton.»
Han vände den blänkande hästskon liksom smekande mellan sina händer.
»Jag skall ge den till Anna Märtha», tänkte han. »En hästsko bringar lycka, säges det!»