Adolfsfors/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Löftets uppfyllelse
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Adolfsforsbarnen
Under mellantiden  →


[ 70 ]

ADOLFSFORSBARNEN

Snabba som lärkvingar kilade små brunstekta bara fötter fram och tillbaka på bruksbackarna, in och ut i stugorna.

»Haven I hört det, sade barnen, »hon har kommit hem till Adolfsfors, hon, Maja Uggla, som I förtalt så mycket om.»

De gamla stannade spinnrockshjulet och tittade häpet fram under hucklena.

»Faren I fram med sladder», sade de strängt — »eller är det verkligen möjligt? Nog lovade hon så en gång, men —»

»Ho finns på herrgården», ropade barnen, och så foro de iväg ned till smedjan att förtälja den stora nyhete

De gamla smederna sågo sig förvånade om, då barnen ryckte dem i långskjortorna.

»Maja Uggla är kommen tillbaka», skreko de gällt, blåröda av ansträngning att överrösta dånet, »vi fann henne vid landsvägen vid kyrkan — hon hade kommit rakt från skogen — hon satt och hörde på, hur träden sjöng visor, sa hon —»

»Fastän hon mente fåglarna», skrek lilljäntan, »hon va ingen Gudsängel som I sa, morfar — för hon hade tappat vingarna —»

Men hon sa, att hon skulle få igen dem, då hon blev lill-jänta igen, du», avbröt pojken.

»Hon sa, att hon var Adolfsforsbarn som vi, och hör oss te» — skrek en tredje.

[ 71 ]»I kan själva gå till herrgården i kväll och se'na», sade den lilla morska pojken. »Bruksherrn och fru Cilla kom och tog'na dit, vi kan gå med.»

Lilljäntan nickade. — »Jag kan gå in och led' ut'na», sade hon, »jag ledde na tills bruksherrn och nådi frun kom.»

Folk började samla sig ute på backarna.

Och hur det var, så for de små barnens ande i de stora barnen, och den tanken kom för dem alla: »Vi ska gå upp till herrgården och se'na, Gudsängeln!»

Så hände det sig, att då den stora klockan ringde in arbetsvila för (dagen, begåvo de sig av allesammans, statare och pigor och drängar och smeder och kolare — (de hade ej ens hunnit att få sotet av sig — och gammelmoror, som tungt stödde sig på sina käppar, och ungmödrar med småbarn på armen, och mellan de vuxna kilade barnen omkring som vesslor, alla kommo de i en lång rad tätt fyllande vägen, så att hängbjörkarnas vajgrenar svepte de yttersta i ansiktet.

Maja Uggla stod i barnens kammare vid det öppna fönstret och höll en liten pojke på armen. Det var Jonas, äldste sonsonen. De andra små lågo redan i sina sängar och sovo så sött. Men Jonas hade inte kunnat somna. Han hade haft så oändligt mycket att fråga farmor om. Och svag för honom, som hon var, hade hon inte kunnat motstå de små runda armar, som sträckts emot henne, utan tagit upp honom ur bädden och gått fram med honom till fönstret.

Som de stodo där och sågo ut på de granna stora lila-guldskimrande kvällsmolnen, som kommo seglande fram på himmelen, frågade Jonas:

»Har Jonas — liksom lilla lilla syster — varit i himmelen, innan Jonas kom hit till Adolfsfors?»

»Ja, jag tror väl det —»

»Men hur kom Jonas hit då?»

[ 72 ]Maja Uggla svarade allvarligt: »Ja, du vet ju, att Gud har gjort allting, skapat allting, träden och fåglarna och fiskarna, och liksom han en gång sade: ‘Varde ljus‘, och det blev ljust, så sade han också: ‘Varde Jonas‘ — och så blev det Jonas.»

Jonas tänkte. »Nej, farmor, sa han inte», återtog han betänksamt. »‘Varde gosse‘, sa han, för Jonas — det namnet har jag fått på jorden, då jag döptes; ‘varde gosse‘, sa han!»

I detsamma fick. Maja Uggla syn på det långa tåget i alléen. Såg hon inte där kära gamla anleten — Börit och Per spiksmed och Varg och Lunk och Svarten och Skäras — visst kände hon igen dem alla! Och i spetsen gick ju lill-jäntan, som hon lett på vägen.

Längre uppåt kommo de.

Nu ha de också upptäckt henne, där hon står i fönstret med den lilla skjortpojken på armen.

Hattar foro av, käppar och halsdukar svängas till hälsning, ögon och läppar le och välkomna.

Hör vilket sorl: »Vår Maja Uggla!»

Allt mödosammare går Maja Ugglas andedräkt, fuktiga stråla hennes ögon i all sin forna glans.

Varligt sätter hon ned lill-pojken i sängen och går hastigt ut genom dörren nedför den stora trappan.

»Mina kära, älskade värmlänningar», säger hon, och med utsträckta händer går hon emot den väntande skaran. »Vilken glädje att I ännu minnens mig, så roligt att vi ännu en gång i livet få talas vid!»

Och i detta ögonblick, då hon kände värmen från alla de stora och små Adolfsforsbarnens hjärtan strömma emot sig, då sprang den sista bommen, som hållit hennes eget tillstängt, då förstod hon, hur oändligt mycket livet givit henne, kände hela stoltheten av och lyckan i att vara barn till en älskad fader — mannen [ 73 ]som givit utan att betänksamt fråga efter lön för mödan — kände också den förödmjukande ljuvheten i att blott få taga emot, hösta in frukten av föräldrarnas sådd!

»O mitt kära, älskade värmlandsfolk, intet folk är ändå som du», upprepade hon, där hon gick och tog dem i hand, den ena efter den andra. Och där blev ett frågande och svarande, som det blott kan bli, där skilsmässan ej kommit banden att brista.

Tätt i Maja Ugglas kölvatten hade den lille barbente skjortpojken kommit farande. Oförmärkt hade han sluppit ut. Han frös inte, ty julikvällen var så varm, att solröken hängde kring bergen.

Se det här var annat det än att ligga i sin säng och dåsa!

Men så fick en ung hustru tag i honom. Hon ryckte av sig den snibbiga fransschaien, svepte den om honom och lyfte honom högt upp på sina starka armar.

»Se», ropade en gammal kvinna, »se, just så där såg Maja Uggla själv ut en gång i tiden. Jonas liknar sin farmor han!»

Och vänd emot Maja Uggla fortfor hon högtidligt, i det hon lyfte upp sin avmagrade hand:

»Ja, välsignad vare du, Maja Uggla, du som i din levnad icke glömde den fattige. Välsignad vare ock din son och sonson och alla Magnus Ugglas efterkommande!»

»Amen — och tack», sade unga brukspatron, som nu jämte sin vackra fru kommit ned ibland dem.

»Men nu gott folk, skolen I icke längre stå här, nu slå vi oss ned tillsammans i gröngräset. Och så tänker jag Cilla-mor har något att bjuda oss på. Se'n ta vi oss en svängom! Kära fru moder ska väl också se, att ni icke glömt Jössehäradspolskan !»

»Hurra», skrek Jonas från sin upphöjda plats.

[ 74 ]»Vad i all världen, är Jonas ute — i en sådan kostym till», utbrast den lycklige fadern häpen.

»Skynda dig bara in nu, parvel, och säg till Kerstin, att hon genast skall komma hit med fars fiol, så ska du också få en stor kaka», tillade han skrattande.

Och in sprang den lille under folkets jubel.