Adolfsfors/Kapitel 07
| ← Maja Ugglas löfte |
|
Adolfsforsbarnen → |
LÖFTETS UPPFYLLELSE
En het julidag, när solröken blånande dallrade kring Hugnfjället, och landsvägsdammet, asktorrt av den långa torkan, lagt sig tungt över alla blommorna utmed vägkanten, syntes en bekväm resvagn rulla vägen fram.
Rak och myndig satt den livréklädde kusken på kuskbocken. Det var Adolfsfors finaste vagn, som sänts att från det sista rusthållet avhämta bruksherrens, Lennart Wærns moder, Fru Maja Uggla.
Genom de uppdragna vagnsfönstren hade fru Majas trötta blick då och då sökt sig ut, snuddat vid landskapet, men mestadels har hon suttit svårmodigt försjunken i sina egna tankar.
Det svarta sorgdoket bar hon ännu, fastän det var mer än år och dag sedan hon på Billesholms kyrkooård myllat ned sitt yngsta barn, hjärtebarnet.
Sophie Wærn dog av det, som hennes starkare moder måst leva sig igenom — kärlek, som ej fått sitt.
Visserligen hade hon så rörande och utan att klaga druckit av den besvikelsens bägare, som hennes egen make räckt henne, men tömma den hade hon ej förmått, behövde det ej heller, ty döden, befriaren, hade tidigt tryckt sin kyss på den unga, älskliga slottsfruns panna. Tjugufyraårig fick Sophie Wærn till Svaneholm sluta livets strid.
Men för modern, som vårdat, följt och förstått henne som ingen annan, kändes denna förlust så bitter och svår, att porten till hennes inre liksom sprang i dubbla lås.
Som en främling, som ingenting här i världen mer egentligen angick, rörde hon sig bland människorna.
Barnen liksom övriga fränder och vänner började bli allvarsamt oroade.
Hon, Maja Uggla, den alltid förnöjsamma och skämtsamma, allas så att säga glädjebank, dit de gått och fått sina nödmynt utväxlade i full klingande valuta, hon nu så djupt nere i melankoliens svarta dy!
Då kom brevet från sonen, Lennart Wærn, med förfrågan om, huruvida kära fru moder ej nu vore hågad infria det löfte hon gav Cilla och honom, då Adolfsfors återköptes, att snart komma och hälsa på dem?
Var det inte kanske fru moders alla sagor och sägner från hennes älskade barndomshem, som allt sedan pojkåren legat honom i hugen och lockat honom att på Adolfsfors försöka fortsätta morfaderns verk? Ville hon inte se, om han någorlunda lyckades?
Folk brukade berätta för honom, att det sista de mindes av Maja Uggla, då det bar av med henne i den stora resvagnen, var hur hon stod där och viftade och ropade: »Jag. kommer tillbaka, jag kommer tillbaka, då jag blir stor!»
De hade nu också så svåra behov av kära mor. Cilla och han voro nämligen betänkta på en liten parkanläggning. Ingen var därutinnan så hemmastadd som just kära mor. Det vore därför så alltför snällt, om k. mor ville hjälpa dem och se till vad som göras kunde av den lilla vackra asp- och björkdungen på sluttningen mot älven, just där den grenade sig och omslöt en liten holme. Mindes k. mor den?
»Löften skola hållas», hade fru Maja svarat — och nu satt hon här i vagnen, som förde henne närmare och närmare det gamla barndomshemmet.
Åter såg hon ut genom fönstret. Stackars små blomster, som törsta efter regn, men bara få damm i stället, tänkte hon bittert.
Men så får hon höra den stora hammarens välkända, taktfasta dunk.
Hon lutar sig ut, och där framför henne ligger sjön, den vackra sjön, som hon så väl känner igen, nu nästan vit i julihettan med Hugnfjället i blånande blått därbakom, en tavla, som aldrig utplånats ur hennes minne.
»Stanna», ropar hon befallande åt kusken, »stanna, det lyster mig att skåda nejden här en stund. Kör fram till herregården och säg, att jag kommer gångandes efter.»
Häftigt stramar kusken åt tyglarna, så att hästarna nästan sätta sig på hasorna. Och innan betjänten hunnit ned från sin upphöjda plats bredvid honom, har fru Maja redan hoppat ur och står där på landsvägen.
Den svarta slöjan fladdrar kring det bleka anletet.
»Kö», säger hon kort, när kusken villrådig betraktar henne, »kör, och säg vad jag sagt — jag kommer gångandes efter.»
Vid krökningen av vägen ser hon vagnen försvinna.
Hon andas djupt — lättare än på länge.
Hemlandsluft — med hur många trådar i vårt väsen äro vi inte ändå fästa vid den trakt, där vi lekt som barn, innan livet givit oss hugg och sår!
Ack de blå bergen! Hur draga de en inte alltid till sig. Liksom från havet — det oändliga — ljuder också från dem det evigas musik. Eller hör man den kanske först, sedan det innerst inne blivit tomt, så att den får tillräcklig resonans?
Vad allt är sig likt! Blott hon själv har blivit så annorlunda.
Vem hade varit gladare och mera strålande än den unga Maja Uggla?
Hade någons fötter sprungit snabbare, någons händer flinkare utfört den stränga fru moders arbetsbeting?
Vem kunde som hon skämta med söta far eller slagfärdigt skalkas och gäckas med de unga kavaljererna?
Vem sjöng i kapp med fåglarna och skrev alltför nätta vers i den av söta far förärade gröna versboken?
Nej, inte hade Maja Uggla varit rädd för, att lyckans fe, vars förklarade gunstling hon tycktes vara, någonsin skulle låta av att vandra vid hennes sida!
Och nu var det ändå hon, som gick där så tärd och trött! Hennes fötter hade blivit tunga av att vandra vägar, som de icke velat gå.
Inifrån skogen hör hon ett stilla sus, och kåddoften står stark omkring henne.
Och som hon går där och letar sig fram på välkända stigar, kommer med suset från de gamla furukronorna i Kölaskogen det ena lilla ljusa, oskyldiga barndomsminnet efter det andra flygande mot henne, och som små duniga fågelungar smyga de sig tätt intill henne, flocka sig runt om henne och viska: »Kommer du ihåg, kommer du ihåg? Har du inte rum för oss mer?»
Det blev så vekt och varmt inom henne, och tårarna började falla. Vilken lindring. Hon måste sätta sig där på klippan, som gick långt ut i sjön.
Och så hände det sig, att de små duniga fåglarna slöto sig tillsammans och lyfte Maja Uggla långt över alla årens ve och försakelser, missräkningar och sorger högt upp till ungdomsdrömmarnas vackra slott, som hon icke vågat besöka, sedan hon själv för länge se'n på befallning kastat nycklarna till det i Laxsjöns vågor.
Den gamla Maja Uggla, som sitter där på klippan, har blivit ung igen. Borta är allt som skymt och begravt det, som en gång gav livet dess djupaste innehåll och mening.
Ögonen glänsa.
Slottsjungfrun står där i tornet och spejar ut. Visst skulle han komma, han som hon väntade!
Men vad var det? Kom där icke en båt roende på sjön, och styrde den icke kosan rakt mot herrgården? På botten låg en ung kavaljer, till synes livlös. Man bar honom upp. Och fru moder, som ser att det är en ståndsperson lät föra upp honom i stora gästkammaren.
Och där förblev också den stackars febersjuke under många månader, troget vårdad av deras gamla barnpiga, Ingeborg.
Men under dessa månader kom något nytt in i Maja Ugglas liv, något som slog rot så fast — att det fanns där ännu.
Ack ungdom, hur du leker med allt!
Hur hon minner sig på budskapet hon sände honom första gången med den lilla vita kattungen! Och hur han svarade!
Och sedan alla dessa små oskyldiga billets-doux, som gamla Ingeborg förmedlade dem emellan! Och hur han spelade på fiolen däruppe — och hon flinkt svarade på spinetten därnere —.
»Sköna budskap från ungt hjärta till ungt hjärta, språk utan ord, vägar utan steg!
Aldrig kunde hon glömma den där våren, då gullvivorna blommade så rikt och konvaljerna doftade som aldrig förr i Billingsforsparken!
Då fick han ju komma ut, sjuklingen. Och vem var sen den främste i lek och glam, den skickligaste i att ordna glada picknicker på »ön» och färder på sjön? Hur överglänste han inte dem alla med sitt fina vett och manér och sina många talanger.
Men så kom han ju också från huvudstaden. Vad allt kunde han inte berätta om tjusarkungen och Bellman, vars gode vän och kamrat han varit.
Och då han så mästerligt föredrog hans sånger och visor, måste hela auditoriet ibland både skratta och gråta.
Inte var det underligt, att han vann henne, i mycket en så likstämd själ!
Så lovade de varann tro och kärlek en vacker sommardag där ute på »ön».
Men ingen i hela världen skulle ha någon vetskap om detta ännu. Om några år, då han vunnit den utkomst och ställning i världen, varpå han hoppades, skulle han komma tillbaka och hämta sin brud. Så tänkte de.
Men det var blott i hennes ögon, som han var den utkorade prinsen, i söta fars och stränga fru moders var den unge eleganten från huvudstaden blott en »spelevinker», som alls icke kunde ifrågakomma som épouseur till deras firade dotter Maja.
Därför voro de i själ och hjärta storligen belåtna, när tiden kom, då han måste draga sina färde, fastän de ju så gästfritt mottagit honom i sitt hus.
Så kom då den sista kvällen.
Alla sutto församlade i salongen. Han hade trakterat sin fiol, och hon hade ackompanjerat honom på spinetten.
Mycket hade han sagt henne i sitt spel, men hon kände, att alla hade ögonen på henne, och vågade ej se upp, blott då och då skymtade hon den välformade handen, som förde stråken, eller såg en glimt av de gyllene knapparna i den gröna västen.
»Ah, pardon mes amis», hade han så sagt, »om herrskapet tillåter, vill jag hasta upp på mitt rum efter ett notblad i mitt reseskrin. Bellman själv har förärat mig det en oförgätlig afton, då vi voro tillsammans på Haga. Men tills nu har jag glömt, att jag hade det med mig.
Får jag be eder stanna vid spinetten, mademoiselle? På ögonblicket är jag tillbaka!»
Så stod han där på nytt och böjde sig fram mot henne, medan han ordnade notbladet på stället, och sade viskande: »Detta är mitt avsked till Billingen och dig», varpå han högt fortsatte: »Får jag be mademoiselle nu ackompanjera mig.»
Men hon steg hastigt upp.
»Jag kan det inte, det här är alltför svårt för mig», sade hon häftigt.
Hon gick fram till den djupa fönstersmygen och satte sig där.
Den svala aftonluften, som strömmade in genom det öppna fönstret, smekte fläktande hennes heta kinder. Halvt dold bakom den nedfallande gardinen, hörde hon sången från spinetten.
Sångaren ackompanjerade sig själv. Melodiskt och gripande ljöd det:
»Vem är, som ej vår broder minns,
fastän hans skugga mer ej finns,
fastän hans valthorn tystnad har…»
⁎
Det är den glittrande blåa, kyliga morgonstunden.
Maja Uggla står i blåsten ytterst på strandstenarna på »ön».
Vinden ligger duktigt på här åt sjöhållet till. Den rister i krinolinen och kommer schäferhattens mjuka brätten att ligga nästan rakt ner över det rosiga ansiktet, där löjet nu leker och far — trots stundande avsked och skilsmässa.
Ah, ej är havet så stort, och skeppen bära en ju gott över till den älskade, bara tiden blir!
Vad hon nu skulle skalkas med honom! Sjusovare skulle hon kalla honom, han, som kom senare än hon till det avtalade mötet!
Syster Anna Stina hade verkligen varit bra aimabel, som hjälpt henne ut genom fönstret. Den stora, knarrande porten skulle hon minsann ej vågat öppna så här dags.
Men vad han dröjer — oroligt spejar hon åt alla håll och rycker till vid minsta ljud, som bryter tystnaden.
Så kom en tanke. Tänk om han aldrig komme hit, tänk om de andra vore vakna och han ej sluppe undan dem!
Kanske den stora resvagnen, som far helt artigt lovat skulle convojera deras gäst till närmaste skjutshåll, redan vore framkörd, «och han sutte i vagnen — medan hon gick här ute på »ön» och väntade förgäves!
Snabba flögo hennes fötter över blåbärs- och lingonris, lätt hoppade hon över stenar och snår och nådde andlös fram mot bron, som förde över till fasta landet.
Men där kom han ju!
I ett enda ögonkast såg hon hans smärta gestalt, det smala ansiktet, de stora kupiga ögonens bågade bryn, det pudrade tjusarkungshåret!
Hans hatt flög av till hälsning. Och sträckande båda händerna emot henne, slöt han hennes små kalla fingrar in i sina.
Så blevo de stående på bron en lång stund, seende in i varandras ögon. Avskedets ve var nu kommet över dem.
Under deras fötter brusade vattnet kring bropelarna och i »öns» träd sjöngo fåglarna sin jublande morgonsång.
Såsom de i vårlig fägring stodo där — så sågo de varann alltjämt sedan i minnet, ty återseendet kom aldrig i denna värld. —
Men drömmerskan på klippan, hon som ett helt liv hade kvävt sin längtan, hon höjde nu sitt huvud icke längre i trots och bitterhet, utan tacksamt njutande den korta lyckostund, som furornas sus i hennes barndomsskog hade beskärt henne.
Högt sade hon: »Lyckan, den mätes ut i så olika mått, somliga få i sekunder vad andra få i år, men vad betyder ett tidsmoment inför evigheten? Blott på känslans intensitet, det som ger färg och liv åt vår levnad, kommer det an, det som väcker förmågan att ge… och ej begära.»
Därmed gingo tankarna till hennes döde make, den åldrande mannen, vid vilken hon blivit fäst, då hennes vackra sommarsaga var slut.
God, ädel och huld hade han varit henne och för hela hennes familj ett stöd.
Som bruksfru på Högen och Billingen hade hon också, trots eller just till följd av mycket arbete och omtanke för det stora huset, haft många ljusa och förnöjsamma dagar, allrahelst då hon så rikligen fått dela med sig av sitt goda, fått giva skydd åt så många stackars hemlösa. Nej — inte hade hon rätt att klaga!
Men ändå kunde hon inte ens nu låta bli att rysa till, när hon tänkte på den stund, då lyckans fé vände henne ryggen och livet tog henne.
Ångesten grep henne på nytt, likasom den dag, då hon såg stränga fru moder stå framför de öppnade byrålådorna i hennes rum och där emellan hennes nystrukna linnen fann de komprometterande breven från hennes älskade! De skarpa orden skuro ännu i hennes själ.
Hur kunde hon, Maja Uggla, tillåta sig en kärlekshandel med en simpel kavaljer, en dansmästare, en spelevinker, som inte ens kunde finna sin utkomst i hemlandet. Vad visste hon, den oerfarna lantflickan, om kavaljerer, som levat i sus och dus?
Hade de kanske inte en käresta i varje stad, på varje ort, där de drogo fram!
Nej, för en sådan finge hon ej kasta bort sin ungdom! Aldrig skulle far och mor tillåta en dylik mesalliance, därtill älskade de henne för mycket, ansvariga som de också voro för hennes framtida väl!
Det var alltså för hans skull, som Maja på sistone gått där och varken hört eller sett.
Märkte hon inte — och här slog rösten om till det mjukaste mjuka, som alltid då hon talade om far — märkte hon inte, hur bekymrad kära far såg ut. Förstod hon, vad följden skulle bli av hennes avslag till den rike Wærns frieri? Ruin — ruin för dem alla! Om far varit ung, som den gången på Adolfsfors, då han för samma orsakers skull var i samma belägenhet som nu, då skulle hon, mor, minsann inte tveka att med två tomma händer på nytt följa honom ut i världen, men nu behövde han ro för sina gamla dagar.
Hade Maja inte själv ända tills i våras alltid föredragit Wærn framför alla andra? Vem som helst måste väl också känna sig tilltalad av hans nobla, försynta väsen! Han skulle bära henne på sina händer igenom livet, och med honom skulle hon bli lycklig och på samma gång kunna lyckliggöra sina föräldrar.
»Men mor, jag vill inte bli buren, jag vill mycket hellre arbeta och arbeta mig till blods tillsammans med den…»
Men mor klippte bara tvärt av och såg strängt på henne.
»Då du var liten, då tänkte du annorlunda», fortsatte hon, »då kunde du inte lida att se far sorgsen.
Jag minns den sista kvällen på Adolfsfors, hur du kom infarande i vita salongen med den långa nattdräkten släpande omkring dig, och hur du sträckte armarna mot far och lovade honom, att när Maja blir stor, ska far aldrig aldrig vara ledsen mer, då ska Maja ge far så mycket pengar så… ja det var då det, men nu, då tiden är kommen och du kan infria ditt löfte, så…
Eller kanske du ändå vill — fastän du också behöver tid på dig att se verkligheten i ansiktet», tillade hon mildare.
»Jag lämnar dig nu, tänk på vad jag sagt dig!
Med den här brevväxlingen är det emellertid absolut slut!»
Och därmed försvann hon.
Men ångesten försvann inte. Hur stort var inte nu havet och hur ynklig och liten hennes lilla båt, där den kastades mellan de väldiga allt uppslukande vågorna, tvivel — väntan — oförståelse — ensamhet!
Och så ensam, fullkomligt ensam, som hon kände sig, ropade hon ej heller på någons hjälp — vartill skulle det tjäna? —
Det blev bara allt kallare och ödsligare ikring henne, tills den där kvällen, då hon bragte offret av sitt jag, då hon självmant gick till norrmannen och — uppriktig som hon var — sade honom, huru hon hade det, och frågade honom, om han det oaktat ändå ville.
Och han ville.
Kompanjonskapet på bruket knöts allt fastare samman genom det mycket passande giftermålet.
Vad Maja Uggla alltid varit tacksam för, var att kära far aldrig hade yrkat på det.
Tvärtom hade han sett så spörjande på henne ibland. Och på själva bröllopsmorgonen hade han varit den förste, som kommit upp till henne med ett paket.
»Mitt älskade barn», sade han, »du gick visst också litet vilse i den stora skogen, men här kommer nu lyckogåvan, och med den, som jag tror, både lyckan och fars och mors välsignelse.»
Och då hon vecklat upp papperet hade hon funnit — silverskålen med den infällda hästskon, den som far och mor själva satte sådant pris på.
Hon förstod — men använde den aldrig i sitt eget hem…
Till barnen skulle hon en gång ge den, tänkte hon.
Och nu hade hon tagit den med till Lennart och Cilla.
På Adolfsfors passade den också bäst, den hörde ju liksom dit.
Men vad tänker jag väl på, gamla människan, som sitter kvar här på klippan! Framme på herrgården undra de väl var jag blivit av!
Litet mödosamt reser hon sig upp och ser sig undrande ikring.
En skara barn kommer från skogen ut på vägen. De ha varit inne i hultet och plockat smultron. De äro så glada. Alla ha de fått sina näverskäppor fulla med de granna, röda bären. Och de prata och glamma, medan de bara, bruna små fötterna snabbt traska framåt i det vita, virvlande landsvägsdammet. Det är så lent och ljumt att vandra i, och att den heta julisolen steker på deras bara linhår bekymrar dem rakt inte.
»Se, se», ropar plötsligt en flicka, »vem är det som står där?»
Maja Uggla går sakta fram till barnen, som stå stela i en tät flock.
»Vilka ären I, små barn?» säger hon milt och stilla — »ären I barn från Adolfsfors, så räcken mig edra små händer till välkomst.
Jag hör också dit. Jag är också Adolfsforsbarn liksom I, fastän jag varit borta i många år.»
Barnen tränger sig tätare tillsammans, deras ögon stå häpna och frågande på henne.
En liten morsk pojke höjde sin röst
»Fäll är vi från Adolfsfors», sade han, »men vem är I — hörer I herrgården till, och ha de andra lupit ifrån Er?»
Hästarna löpte ifrån mig», skrattade Maja Uggla, »för jag ville sitta här allena en liten stund och höra träden i Kölaskogen sjunga visor för mig.»
»Fåglarna, menar I, rättade pojken, »inte sjunger träden inte.»
Ur ridikylen drog Maja Uggla fram en ask och började dela ut sockerpinnar.
O de lyckosamma, som funnit den fina frun vid vägkanten!
»Adolfsforsbarn», tänkte hon och ögonen fingo igen sitt forna varma, strålande skimmer, »små barn från hemmen här runt omkring, som kära far grundat, måtten I alltjämt generation efter generation få gå här i Kölaskogen och plocka smultron och njuta av livets solskensdagar!»
Den lilla flickan, som först bemärkt henne, såg alltjämt undersamt på henne.
»Hörer I herrgården till», sade hon blygt, »vem är I då?»
»Vem jag är — jag är Maja Uggla, haven I hört förtäljas om henne?»
»Maja Uggla», sade barnen eftersinnande, »är I Maja Uggla?»
Den morske lille pojken räckte henne hastigt sin smultronskäppa.
»Här har I välkomman», sade han redligt, »då vet vi vem I är — farmor förtalde ofta om Er.»
De andra barnen sträckte också fram sina skäppor. »I ska ta min, I ska ta min också», ljöd det i korus omkring henne.
»I ska vara välkommen hem då», sade tösen, och de små sade efter henne: »I ska vara välkommen hem då!»
Maja Uggla står där på vägen yr av en underlig glädje medan smultronskäpporna från alla håll sträckas emot henne av ivriga små händer och små munnar upprepa sitt: I ska vara välkommen hem då!
Tårarna kommo henne i ögonen.
Växte där verkligen lyckobär också åt henne i hennes faders lyckoskog? Förunderligt — hade Gud sänt de små barnen i hennes väg för att låta henne förstå, att intet offer någonsin är förgäves?
Så hör hon åter en liten undrande barnaröst spörja:
»Men var har I de guldgula lockarna, och var är vingarna, har I kanske tappat dem? Mormor Börit förtalde alltid att Maja Uggla var en liten Guds ängel?»
Hon böjde sig hastigt ned över barnet.
»Vingarna krympte», viskade hon, »och försvann, när Maja Uggla blev stor, men kanske växa de ut igen en dag, då hon åter blir liten och till fullo förstår, att hon är mindre än intet!»
⁎
Den unge bruksherren till Adolfstors, Lennart Wærn, och hans vackra hustru Cilla ha skyndsamt begivit sig av att gångande möta sin moder.
Uppe vid landsvägskröken hade hon stigit ur och gått ner åt sjön till, hade kusken förtalt dem.
Icke utan bävan tänkte de på mötet. Att kära fru moder sålunda lämnat vagnen varslade icke om någon harmonisk sinnesstämning.
Hur skulle de kunna hjälpa henne över de mörka djupen?
Stor blev därför deras häpnad, då de fingo se den väntade mitt ibland en skara brunbrända barn, som flockade sig omkring henne. Längs efter båda hennes armar hängde näverskäppa vid näverskäppa, till randen fylld med smultron, som lyste så röda mot den svarta dräkten.
Vid den ena handen leder hon den minste, som allvarligt ser upp på henne och sökande tittar bakåt hennes axlar, medan hon muntert och ivrigt pratar med de andra.
Ännu har hon icke fått syn på dem.
De unga stodo som fastväxta på stället.
»Ah», säger fru Cilla plötsligt och hennes stora barnaögon le genom de frambrytande tårarna:
»Ser du, Lennart, det skulle icke vara vi, det var Adolfsforsbarnens sak att föra Magnus Ugglas dotter åter lyckligen hem till Adolfsfors!»