Adolfsfors/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Adolfsforsbarnen
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Under mellantiden
Brobyggerskan  →


[ 75 ]

UNDER MELLANTIDEN

»Nå Lennart, nu måste du berätta mig, vad som hänt på Adolfsfors, sedan jag for härifrån en gång i tiden», sade fru Maja en kväll, där hon satt och stickade på en strumpa, behagligt installerad i den stora hörnsoftan i sonens arbetsrum.

Han hade just slutat sina skrivgöromål och vände sig om för att få en förtrolig pratstund med kära mor.

»Ja, vad skall det vara om? Vill kära mor höra om ägorna här eller om folket eller bruket eller…»

»Det ena först, det andra sen. Var det inte en häradshövding, som köpte stället av din morfar?»

»Jo häradshövding Nils Collin, då nygift med fröken Juliana von Utfall. Första året de bodde här, föddes vid jultiden deras lilla gosse. Och det rådde fröjd och gamman. Ett storartat dopkalas gick av stapeln.

Prosten Eric Noreen döpte och stod själv jämte en av döttrarna fadder till gossen. Bland andra som visades samma ära, voro också kungl. sekter Josua Quensel och fröken Anna Lisa Wennerstierna, som året därpå också ingingo ett äkta förbund här hos sina vänner på Adolfsfors.»

»Föräldrafröjden blev visst inte så långvarig?»

»Nej, den lille tynade bort och dog. Och modern, som var en liten fin och vek varelse, höll på att gå samma väg. Collin måste enligt doktorns order for[ 76 ]tast möjligt bryta upp härifrån och sålde därför egendomen till sin vän och kollega Jonas Gunnarsson.»

»Jaså den ädle och lagfarne Gunnarsson, honom har jag hört talas om.»

»Ja, han lär ju ha varit en i högsta grad angenäm sällskapsmänniska. På bästa vis sekunderades han också av sin lustiga och glada hustru Agneta Geijer från Nordsjö. Många barn hade de, och här fördes ett stort och gästfritt hus och ett glatt liv på den tiden.

I sin tjänst hade de en bruksinspektor Schultz, som sedermera övertog gården.

Han var gift två gånger. Första gången med den lilla ljusa, täcka flickan Noreen — just hon som stått fadder på det stora dopkalaset, men hon dog i barnsäng och fick visst sedan till efterträderska hushållerskan på stället, vilken förde ett surt och snålt regemente, så att husets anseende sjönk betydligt.»

»Men hennes välde kanske inte varade så länge?»

»Nej egendomen köptes snart nog av Johan Werling. Hade hans företrädare varit män, som fått en lärd uppfostran, så hade han däremot helt och hållet fått taga sig fram på egen hand.

Född på Billingsfors, fick han en liten tid gå i Åmåls skola. Hans längtan stod emellertid till sjön, och efter att ha försökt sig på åtskilligt gick han också ombord på ett stort ostindiskt skepp. Han blev emellertid mycket sjuk på den färden och lämnades helt enkelt av i Cadiz. Ovisst var det väl, hur det skulle gått med den blonde, sjuke gossen, om inte en varmhjärtad spanjorska förbarmat sig över honom och tagit vård om honom. Ja, hon skulle visst ingenting haft emot att få behålla honom — som svärson.

Men mer än eldiga ögons glans och söderns rikedom och skönhet lockade honom Värmlands fattiga jord. Och då krafterna kommit åter, tog han hyra igen på ett spanskt skepp och kom så åter till hemlandet. Där [ 77 ]fick han först plats på Ynäs bruk och kom sedan till brukspatron Groth på Forsbacka.

Och sedan han väl funnit sitt rätta arbetsfält, gick det raskt framåt för honom, rikt begåvad, arbetsam och ordentlig, som han var.»

»Till sagan hör väl också att brukspatronen hade en glad och fager dotter?»

»Sakta i backarna», skrattade Lennart Wærn, »dottern fick han inte, förrän han i kompanjonskap med commerserådet Arfwidsson köpt både Elgå och Adolfsfors bruk.

Då commerserådet dog, blev han ensam ägare till de båda bruken, vilken areal han tillökade med inköpet av Skillingsfors.

Den egendomen fick han dock otroligt billigt. För 33 riksdaler och 16 skilling specie — samt en tunna salt köpte han den av de 12 ägande bönderna.

Av alla människor var han emellertid synnerligen avhållen för sitt ärliga, hurtiga och glada väsen.

Äktenskapet var också särdeles lyckligt och välsignat med sex barn. Men egendomligt nog dogo de båda makarna jämförelsevis unga samma år. Hon låg här på bår om våren, då hon fyllt sina 36 år, och han följde henne efter — 43-årig — då de första höstlöven började falla. En vanvårdad fistel lade den starke mannen i graven.»

»Vad det är underligt», inföll fru Maja begrundande, »att dessa samma rum varit skådeplatsen för och vittne till allt, vad livet rymmer av både glädje och sorg, smått och stort. —

Hur många trådar behövs det ej för att få den färdig, livets brokiga väv — och så undra vi på, då skottspolen går och kastar oss hit och dit! —

Var det av sonen du köpte Adolisfors? Var han lika driftig som fadern?»

»Jean Hindrich var bara unga karlen, men gott gry var det i honom. 1793 skaffade han Adolfsfors bruks[ 78 ]ägare rätt att i stället för den gamla husbehovskvarnen här få anlägga en tullmjölkvarn med tvenne kvarnstenar. —»

»Hur mycket ska ni betala i skatt för den kvarnen dä?»

»Fastställda räntan belöper sig till sex fjärdingar och en kagge råg, samt två tunnor, två fjärdingar och tre kappar havre.»

»Jaså, det odlas råg också här uppe?»

»Ja, det kan socknen tacka prosten Eric Noreen för. Han var den förste som försökte sig på höstsäde. Men se'n han fick 50 tunnor efter en tunna, ha innebyggarna odlat det sädesslaget. Ledsamt nog ligger jag nu i delo med hans son, Dr. Sven, vår nuvarande kyrkoherde.»

»Vad säger du?»

»Jo, han har till Lovliga Kvarnundersökningsrätten inlämnat protest mot min ansökning att uti Torgilsrudsälven få uppföra en ny tullmjölkvarn.

Då jag därifrån varken kan eller vill tillägna mig någon orättmätig mäld, vare sig från prästgården eller annorstädes ifrån, förstår jag inte, varemot han egentligen protesterar. Huvudsakligast är det för att åstadkomma vattenminskning för Adolfsfors järnverk, som jag vill få den nya kvarnen till stånd. —»

»Ha privilegierna för järnbruket tillökats något?»

»Ja sedan den 18 april 1763 få vi vid Övre Adolfsfors tillverka och förädla 400 skeppund smide och vid Nedre Adolfsfors, eller Nore, som vi också kalla det, 900 skeppund emot en enkel hammarskatt av 13 skeppund.»

»Saldot för manufakturverket går väl inte upp emot avkastningen av stångjärnssmidet?»

»Nej, det förra belöper sig årligen till ungefär 1900, det senare till 2500 riksdaler banco.»

»Men ställer sig inte transportkostnaderna såväl för råvaran — vilken ni väl nu som förr måste ta från [ 79 ]Filipstads — Nora — och Karlskoga bergslager — som för den förädlade varan, som skall gå den långa vägen till Göteborg, mycket höga?»

»Åh nej, på sin höjd blir det ungefär 1 riksdaler banco per skeppund. Ja, så tillkommer förstås vågavgifterna vid Byälven och tings- och gästningspengar.»

»Får du kol ur egna skogar till driftens uppehållande?»

»Ja, i det närmaste. Till Adolfsfors hemman hör ungefär 5000 tunnland skog, varav det kan kolas ungefär 400 storstigar årligen.»

»Behöver du lega folk för framfraktningen?»

»Nej, den besörjer brukets eget folk. 1 riksdaler 16 skilling banco betalas per storstig. Och för bruksdriften underhålles på hemmanen 23 hästar.»

»Är driften i gång hela året?»

»Vid Övre Adolfsfors måste verket stå en månad om sommaren av vattenbrist, som kommer därav att överflödigt vatten ej får kvarhållas för att ej göra skada på odlade ägor, ävenså hindrar där som oftast iskrav smidet en månad vid jultiden, men vid Nedre Adolfsfors blir vattenmängden ju så mycket större genom sjöarna Hugns och Ränkens tillopp, så där varken tryter vattnet eller hindras smidet av isbildning.

Men kära mor måste komma med mig en dag och bese verken.

Där nere vid forsens och hamrarnas dån, mitt ibland eldar och flammande gnistor, där det glödheta järnet rinner ut som en vit ström för att så åter stelna och smidas om i önskade former, där känner man mer än annars både ansvaret och lyckan i att få vara svensk — och en järnets arbetare.»

»Ja, Lennart, jag förstår dig, jag känner mig också stolt — som du att få höra ‘järnbäraland‘ till — men som både dotter och hustru till bruksidkare vet jag också något om det, som kallas konjunkturer. Måtte [ 80 ]de ej gå ned, utan du med heder kunna fortsätta ditt och dina fäders verk!»

Ett klingande skratt ljöd därutantör och ett ljust, lyckligt leende for i detsamma över Lennarts drag. Man hörde Cillas glada röst:

»Var så god och stig in, herr överinspektor, vi ha dem här inne!»

En liten välvårdad man med stora, klara, bruna ögon stiger in och bockar sig för fru Maja.

Fru Cilla presenterar: Övertullinspektor Noreen — min svärmor.

»Charmée de faire votre connaissance», säger fru Maja vänligt, »genom ert verk känner jag eder redan.»

»Min mor menar minnesvården, du huggit och rest nere i trädgården», förklarade Lennart, då han såg vännens förvåning.

»Ah, c'est trop d'honneur, madame! Då namnet Uggla så ristats in i människohjärtan, var det väl det minsta jag kunde göra att rista in det i stenen till åminnelse för kommande släkten av Adolfsfors grundläggare, han som byggde upp bruket till ‘Guds ära och medmänniskors båtnad.‘ Då jag gjorde det, visste jag ju ej heller, att hans släkt här skulle fortsätta hans verk!»

»Desto större skäl ha vi att tacka herr överinspektoren! Och om ni visste, hur jag kände det, då jag kom ner i trädgården och helt oväntat fick se fars namn lysa emot mig från minnesvården, skulle det vara er belöning nog.

Det var som om det förflutna ännu en gång öppnat sin famn emot mig och givit mig tillbaka fadersömhet och modersomsorg, hela tryggheten och ljuvheten i ett älskat barndomshem.»

»Excusez, madame, men jag tror inte att något, [ 81 ]som en gång blivit oss beskärt — oss givet av Gud — någonsin egentligen kan tagas ifrån oss.»

»Men hur kan inspektoren påstå något sådant? Ju mer man ägt och äger, desto mera måste man också mista. Sådan är livets lag.»

»Till synes ja — och ligger däri inte också en viss rättvisa? Tror inte fru brukspatronessan, att värre än den största sorg vore det att ej alls kunna sörja, … erfarenhetens fattigdom är väl det tyngsta av allt…»

»Men icke är det heller meningen, att människans lycka blott skulle ändas med skeppsbrott, utan först med uppfyllelsen av hela hennes längtan. Döden förtager ju oss för en tid visserligen åsynen av dem vi älska, men icke verkligheten av att de funnits och finnas — hinseits!

Vad är det trådsmala nuet om icke blott den bräckliga spången emellan det som varit och det som kommer. Fanns icke varken det framfarna eller det kommande, så existerade icke heller nuet. Nej, det som varit, det är. Det förflutna är blott den ihoprullade delen av pergamentet, framtiden den oupprullade.»

Var och en spann tyst vidare på sina egna tankar.

»Spela något vackert för oss, Cilla!» bad Lennart.

»Ja, om du vill komma med fiolen», log Cilla.

Man följdes åt in i salen. Glasdörrarna ut till verandan stodo öppna. En stark doft av rosor och jasmin strömmade in i rummet.

Maja Uggla följde med blicken sin son, där han gick fram till klaveret och öppnade det.

Fru Cilla sitter och letar efter melodier. Från hennes smala armar och händer faller den tunna nättelduksklänningens vida ärmar.

Hon ser leende upp mot Lennart, som står bredvid och stämmer fiolen.

Fragment av operan Cora och Alonzo ljuder genom rummet.

De båda musicerande ha snart glömt allt ikring sig [ 82 ]för glädjen att tillsammans få tolka den Naumanska tonskapelsen.

Och fru Cillas skruvlockar nicka helt glatt i takt med allegrettot, medan bruksherrens stråke lätt glider över strängarna.

Maja Ugglas mörka ögon betrakta med ömhet den vackra tavlan — de båda unga där borta vid klaveret.

Men för hennes inre syn står plötsligt en annan sommarkväll, då hon inte var åskådaren utan medspelerskan.

Hon ser den unge mannen, som står vid hennes sida vid spinetten, ser den gröna klädesjackan med guldknapparna, knäbyxorna, spännskorna, det pudrade, uppstrukna håret. Hon ser det älskade ansiktet med de stora ögonen, de vackra vita händerna, som förde stråken — men som ej förmådde föra henne över land och hav.

De två där framme, de spelte sig samman i lugn och trygg kärlek. De två för länge sen, dem hade livet spelt åtskils.

»Excusez», sade hon och gled stilla förbi Eric Noreen ut genom dörren.

Hon går gångstigen ned emot älven. I den vindstilla luften hör hon varje ton däruppifrån. Hon kommer ner till stranden, sätter sig på stenen, ser på den lilla holmen där mitt över.

Hon minns, hur hon suttit där en gång förr, då i söta fars famn. Han hade förtalt något om Adolfsfors, och hon hade sett på månskensbron och önskat, att hon kunde gå över till den lilla holmen.

Nu lyste ingen måne. Men hon tänkte — där borde gå en bro över.

En bro… hon mindes en bro, där hon tog farväl av honom, som aldrig kom tillbaka, som ej heller hade haft kraft nog att bygga en bro, på vilken hon kunnat vandra över de stora vattnen till honom.

Men varför tänker jag så mycket på honom nu? [ 83 ]Varför har bommen sprungit, som sedan så många år hållit de tankarna tillbaka?

Tillbaka ja, alltså ha de ändå funnits. Vad var det han däruppe sa för något? Man kan ej mista det man en gång ägt. Om jag skulle försöka att bygga bron nu ditöver till England?

Carl Fredrik skall göra sin första affärsresa dit i dagarna. Om jag skulle ge honom — min son — i uppdrag att söka reda på min ungdoms älskade? Men kanske har han redan gått över den långa bro, som man aldrig mer i livet går tillbaka över…

Vattnet sorlade och ringlade kring strandstenarna.

Hon såg upp bort mot holmen. En liten bro skulle jag väl åtminstone kunna bygga ditöver. Hon betraktade sin barndoms drömholme med nyvaknat intresse.

De lummiga träden och pilgrenarna, som hängde långt ut över vattnet, lockade nu som förr. Vilken härlig liten plats där kunde bli, en riktig pärla åt Adolfsfors. Så blev det ändå något av mitt »Paradise lost», som kunde förvandla sig till en »Lycksalighetens ö», åtminstone för Adolfsforsbarnen — kanske också för nu ofödda släkten!

Hon stod upp, ivrig att genast för Lennart och Cilla framlägga sin plan.

Då ljöd det emot henne, tydligt och klart som om tonerna burits högt över de täta lövträdens kronor:

»Vem är, som ej vår broder minns,
fastän hans skugga mer ej finns,
fastän hans valthorn tystnat har…»

Klaveret lät sprött svagt emot den klara mansrösten.

Hon stod stilla och lyssnade.

»Jag minns, jag minns», sade hon högt — »och nu vet jag också, att där finnes en bro.»

⁎              ⁎

[ 84 ]Lennart står och ser sig omkring.

»Var blev söta mor av», undrar han, just när hon åter kommer in.

Hennes kinder äro svagt skära.

»Jag lustvandrade i den blivande parken», nickade hon vänligt, »du vet, mitt hjärta har sina små capricer och attaquer, och då är det alltid gott att få komma ut i friska luften.»

»Åh, mor är väl icke sämre?» frågade Lennart oroligt.

»Visst inte, tvärtom, bättre än på länge.»

»Tack för sången!» vände hon sig emot Eric Noreen. »Den klingade ut så vackert. Intet har som musik makt att få det hänsjunkna att ur djupets stillhet flyta upp på nuets vågor.

Överinspektoren älskar alltså också Bellman?»

»Ja, vem kan väl motstå honom, något så äkta mänskligt — och så äkta Stockholmskt», tillade han.

»Men à propos Stockholm, så har jag fått goda nyheter därifrån, det var egentligen de, som förde mig hit i dag.»

Man såg på honom i spänd förväntan.

Hela den lille mannen strålade.

»Gustavianerna ha åter kommit till makten! Slut med Reuterholms välde», utropade han triumferande.

»Ah —»

»Och Armfelt är återkallad!»

Fru Cilla klappade händerna, och en röd sky drog över hennes barnaansikte.

Lennart såg på henne och sade allvarligt:

»Ja, måtte han få en värdig, om ock sen upprättelse för allt, vad han fått lida för sin trohet mot en älskad konung!»

»Ack, vad jag väl minns de glada dagarna, då han och hans trupper voro inkvarterade på Billingen», utbrast den unga frun.

»Och stackars Lennart var så förgrymmad både på [ 85 ]den store charmeuren och alla hans vackra officerare, då de dansade med dig om kvällarna, du lilla koketta stycke», skämtade fru Maja, och drog i en av sin vackra svärdotters skruvlockar.

»Eller kanske det var för att trupperna vid övningarna så i grund trampade ned havreåkrarna», tillade hon, då hon såg det uppstigande molnet på sonens panna.

»Chere maman, quelles idées», replikerade fru Cilla, i det hon morskt drog ihop sina vackra ögonyn. »Qu'ils reviennent ces beaux jours de fêtes», tillade hon längtansfullt!

»Ja, éspérons le», skrattade Eric Noreen. »Leve Gustavianerna!»