Alices äventyr i underlandet/Efterskrift

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Alices vittnesmål
Alices äventyr i underlandet
av Lewis Carroll
Översättare: Nino Runeberg

Efterskrift
Förlagsreklam  →


[ 140 ]

EFTERSKRIFT.

Lewis Carroll, — »Alice»’s författare, — hette i det borgerliga livet C. L. Dodgson (1832—1898) och var mathematices professor i Oxford samt gammal ungkarl. Hans bok är spridd så långt som engelsk tunga talas, och blev det omedelbart då den kom ut (1865); — det berättas att en snäll och omtänksam pappa genast tillskrev honom via förlaget för att bedja honom ofördröjligen sända ett exemplar av hans nästa bok så snart den kom ut, utan hänsyn till kostnaderna, — varpå han per omgående fick sig tillsänd en diger och höglärd avhandling i högre matematik. — Vid de mondäna badorter, där vår författare vistades, förargade han sig alltid över de fashionabla barntoaletterna, som hindrade de små att fritt leka i sanden och njuta av sin sommarfröjd; — än talar mången gammal engelsk lady om huru hon i sin barndom av »Alice»’s författare blivit bjuden på en säkerhetsnål, — han hade alltid sådana med sig för att kunna bistå unga damer om fem eller sex år, då de stod i begrepp att smörja ner sig.

Om sina roddturer som sagoberättare för den verkliga Alice och hennes små kamrater har han berättat i mer än en dikt, — i stil med Gustav Frödings »Härjarinnor», — och skildrat huru hans publik, var gång han utmattad ville uppskjuta sagans fortsättning till [ 141 ]nästa gång», överröstade alla slika försök med ett anskri: »nu är det nästa gång», så att han fick lov att genast fortsätta.

Bland engelsmän får man om »Alice» höra det enstämmiga omdöme, att man som barn är så road av den som av ingen annan bok, — att man som ung tror att den är en dum bok full av nonsens, och att man på gamla dar kommer underfund med motsatsen. För översättaren har boken alltid stått som ett mästerverk, vilket under den burleska ytan gömmer mycken visdom; — han vill blott önska att denna ej må ha blivit förfuskad vid de oundvikliga friheter han vid bearbetningen för en svensktalande barnpublik måst tillåta sig.

Att finländsk barnkammarsvenska ej är identisk med t. ex. stockholmsk sådan, har översättaren fullt klart för sig; av förekommen anledning ser han sig emellertid föranlåten att uttryckligen påpeka sin kännedom om detta förhållande, vilket redan Topelius framhållit, liksom även nödvändigheten att uttrycka sig så att den publik man närmast skriver för, känner igen sitt eget språk i vad man skriver.