Alices äventyr i underlandet/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Stulna tårtor
Alices äventyr i underlandet
av Lewis Carroll
Översättare: Nino Runeberg

Alices vittnesmål
Efterskrift  →


[ 128 ]

TOLFTE KAPITLET.
Alices vittnesmål.

»Här!» ropade Alice, som i sin iver alldeles glömde hur stor hon var, och sprang upp så fort att hon stjälpte omkull hela lådan med jurydjuren, så att de tumlade ut över huvudena på skaran under henne; och där sprattlade de nu omkring och påminde mycket om en skål med guldfiskar, som hon hade stjälpt omkull för en vecka se’n.

»Åh! för all del, ursäkta!» utropade hon i högst förtvivlad ton, och började plocka upp dem igen så fort hon kunde; för hon kom ihåg hur det var med guldfiskarna, och hon tyckte att de genast skulle dö om hon inte fort samlade ihop dem och lade dem i lådan igen.

»Förhandlingarna kunna icke fortskrida», sade kungen med sträng och allvarlig röst, »förrän alla jurydjuren äro återinsatta i sina ämbeten, — alla!» upprepade han med stort eftertryck och såg allvarligt på Alice.

Alice tittade ner i jurylådan och såg att hon i hastigheten hade stuckit in ödleungen upp och ner i den; och den lilla stackarn viftade på svansen på det ynkligaste sätt utan att kunna röra på sig för resten. Hon ställde snart om det, så att den kom på rätt; — »inte

[ 129 ]
Alice par John Tenniel 40.png

för att det gör något till själva saken», tänkte hon; — »processen går nog sin gilla gång antingen man står på huvu’t eller fötterna.»

Så snart jurydjuren hade hämtat sig litet efter den uppskakande tilldragelsen, och griffeltavlorna och grifflarna hade kommit tillrätta igen och blivit återställda till sina ägare, började de alla mycket ivrigt uppteckna denna olyckshändelses historia, — alla utom ödleun[ 130 ]gen, som tycktes vara alldeles för angripen för att uträtta någonting annat än att sitta med öppen mun och glo mot domssalens tak.

»Vad vet du om saken?» frågade kungen av Alice.

»Ingenting», svarade Alice,

»Ingenting alls?» envisades kungen.

»Ingenting alls», svarade Alice.

»Ett högst viktigt vittnesmål!» sade kungen, vänd till jurydjuren. De började just anteckna detta på sina griffeltavlor, då den vita kaninen avbröt kungen: »Oviktigt, menar Ers Majestät, naturligtvis», sade han i ytterst vördnadsfull ton; — men han rynkade pannan åt kungen och gjorde grimaser åt honom medan han talade.

»Oviktigt, menar jag, naturligtvis», sade kungen ögonblickligen; och så mumlade han vidare för sig själv: »viktigt, — oviktigt, — — viktigt, — oviktigt, liksom för att försöka vilkendera som lät bättre.

Några av jurydjuren skrev upp: »viktigt» och andra: »oviktigt». Alice kunde se det, hon var tillräckligt nära att kunna läsa deras griffeltavlor; »— men det kan just göra detsamma», tänkte hon.

I samma ögonblick tittade kungen upp från sin notesbok, i vilken han mycket ivrigt hade skrivit en stund, och ropade högt: »Stilla!» — varpå han läste högt ur notesboken


Ȥ 42.

»Ej må milshög individ i domssal vistas.»


Alla såg på Alice.

[ 131 ]»Jag är visst inte milshög», sade Alice.

»Jo du är», sade kungen.

»Nära två mil hög», tillade drottningen.

»Jag går inte ändå!» sade Alice; — »dessutom är det där inte någon riktig paragraf: du hittade bara på den just nu.»

»Det är den älsta paragrafen i hela boken», sade kungen.

»Då borde den ju vara § 1», sade Alice.

Kungen bleknade och slog hastigt igen notesboken. »Avgiv ert utlåtande», sade han till juryn med låg och bävande röst.

»Här föreligger ännu flere vittnesmål, Ers Majestät», sade den vita kaninen; — »det här papperet har just blivit hittat.»

»Vad står där skrivet?» frågade drottningen.

»Jag har inte öppnat det ännu», sade den vita kaninen, »men det ser ut att vara ett brev från den anklagade till — till någon.»

»Det måtte det bestämt vara», sade kungen, »för tänk om det vore ett brev till ingen! — det vore ju alltför besynnerligt!»

»Till vem är det adresserat?» frågade ett av jurydjuren.

»Det är inte adresserat alls», sade den vita kaninen, »där står verkligen ingenting skrivet utanpå det.» — Han öppnade det medan han talade och tillade: »Det är ändå inte ett brev, när allt kommer omkring, — det är en dikt.»

»Är den skriven med fångens handstil?» frågade ett annat jurydjur.

[ 132 ]»Nej, det är den inte», sade den vita kaninen, »och det är det allra underligaste i hela saken.» (Juryn såg tveksam ut.)

»Han måtte ha efterapat någon annans handstil», sade kungen. (Juryn såg åter tillfredsställd ut.)

»Med förlov, Ers Majestät», sade Hjärter Knekt, »jag har inte skrivit det, och de kan inte heller bevisa att jag har skrivit det: det är inte undertecknat.»

»Så mycket större skam för dig!» sade kungen. »Det röjer tydligt din onda avsikt. Om du inte hade menat något ont med det, skulle du ha skrivit ditt namn under det, som en hederlig karl.»

Det blev ett allmänt bifallssorl efter detta: det var första gången som kungen sade någonting riktigt vackert den dagen.

»Det där bevisar ju hans brottslighet», sade drottningen.

»Det där bevisar ju varken det ena eller det andra», sade Alice. »Ni vet ju inte ens ännu vad verserna är om!»

»Läs upp dem!» befallde kungen.

Den vita kaninen satte på sig sina brillor. »Var skall jag börja, Ers Majestät?» frågade han.

»Börja från början», sade kungen allvarligt. »Läs sedan vidare genom hela fortsättningen. Och sluta, när du har kommit till slutet.»

Så här lydde de verser, som den vita kaninen läste upp:


»Du sade, att du varit här,
och ropat högt mitt namn;
— men ej min bostad fästad är
i vida havets famn.

[ 133 ]

»Du sänt mig bud att jag var flydd,
det veta vi förvisst. —
— Om det är sant, du svarte brydd,
vad blir av mig tillsist?

»Jag gav dig en, du gav mig två,
jag gav dig tre och mer;
de kommo åter snart ändå
och önskade sig fler.

»Om du och jag ej räknat rätt
i dessa sälla da’r,
så kan vårt misstag hjälpas lätt:
vi ha ju flera kvar!

»Jag tror det nog, de varit hans,
förrän hon mist sitt vett,
det enda hinder rakt som fanns
emellan oss och det.

»Men nämn dock aldrig, vad du fick
på skogens gröna stig!
— låt det bli dolt för världens blick
emellan dig och mig!»


»Det där är det viktigaste aktstycket i hela processen», sade kungen och gnuggade sina händer; — »nu må juryn avge sitt —»

»Om någon av juryn kan förklara vad det där betyder», sade Alice, (hon hade nu blivit så stor på de senaste minuterna, att hon inte var det ringaste rädd för honom längre),» så lovar jag ge honom tio penni! Jag tror då inte att det finns det ringaste grand av mening i alltihop!»

Jurydjuren skrev alla på sina griffeltavlor: »Hon [ 134 ]tror då inte att det finns det ringaste grand av mening i alltihop»; — men ingen av dem försökte förklara vad där stod på papperet.

»Om där inte finns någon mening i alltihop», sade kungen, »så är det bra mycket mindre bråk med det: — då behöver vi ju inte fundera över det! — Men ändå, — ändå, — jag vet inte riktigt, —» sade han, i det han bredde ut verserna på sitt knä och såg på dem med ena ögat, »— jag tycker nog här är något slags mening i dem ändå! — ’Ej min bostad fästad är i vida havets famn —’ är din bostad fästad i vida havets famn, vasa?» frågade han av knekten.

»Nej, hur skulle jag kunna bo där?» sade knekten och skakade vemodigt på huvudet. Och det hade han rätt i, för han var ju av papper.

»Det där passar alltså fullkomligt in på honom», sade kungen, och mumlade sedan vidare: »—…’det veta vi förvisst’ — det där syftar förstås på jurydjuren;— ’jag gav dig en, du gav mig två —’, — där är det tal om tårtorna, förstås —»

»Ja men sedan står där ’de kommo åter snart ändå’», sade Alice.

»Ja ja, där är de ju!» sade kungen och pekade triumferande på tårtorna, »ingenting kan vara tydligare. Och se här vidare: ’— förrän hon mist sitt vett —’ har du mist ditt vett, min älskling?» frågade han av drottningen.

»Nehej!» skrek drottningen förbittrad och kastade ett bläckhorn efter ödleungen medan hon talade. (Den stackars lilla Ville hade slutat upp att skriva med fingret på sin griffeltavla, då han märkte att det inte [ 135 ]gjorde något märke; men nu började han fort igen, och skrev med det bläck som dröp ner för hans ansikte, så länge det räckte.)

»Nej, det är han där som blev vätt, sade kungen och såg sig omkring i rätten med ett leende. Det var dödstyst.

Alice par John Tenniel 41.png

»Det var en kvickhet!» sade kungen argt. Och då skrattade alla.

»Och nu må juryn avge sitt utlåtande!» sade kungen för minst tjugonde gången den dagen.

»Nej, nej!» sade drottningen. »Domen först och utlåtandet se’n!»

»Struntprat och skräp!» sade Alice högt. »Vad är det för galenskaper, — att avsäga domen först?!»

[ 136 ]»Tyst du bara!» skrek damen och blev eldröd av ilska.

»Nej, jag tänker tala», sade Alice.

»Nacken av på henne! nacken av! tjöt drottningen så högt hon kunde. Men ingen rörde sig.

»Tror du jag bryr mig om er allesammans?» sade

Alice par John Tenniel 42.png

[ 137 ]Alice (hon hade nu blivit så stor som hon egentligen var). »Ni är bara en kortpacke allihop!»

Då for hela kortpacken opp i luften och kom nerramlande över henne; hon gav till ett litet skrik, halvt av skrämsel och halvt av förargelse, och försökte slå dem ifrån sig, och där låg hon på bänken med huvu’t i stora systers famn, och stora syster strök sakta bort några vissna löv, som hade dalat ner över hennes ansikte från träden ovanför.

»Jaså du är vaken nu, Alice lilla?» sade stora syster. »Du har sovit ganska länge!»

»Åh, en så underlig dröm jag har haft!» utropade Alice, och så berättade hon för stora syster, — så gott hon kunde minnas dem, — alla de underliga äventyr, som vi just nu här läst här tillsammans; och när hon hade slutat, kysste stora syster henne och sade: »Det var en underlig dröm, det var det visst; — men spring nu in och drick ditt te, för det har blivit sent.» Och Alice steg upp och sprang in, och tänkte, medan hon sprang, att det var en bra märkvärdig dröm; och det hade hon nog rätt i.




Men stora syster satt kvar just såsom hon hade suttit, med huvu’t stött i handen, och såg mot den sjunkande solen, och tänkte på lilla Alice och på alla hennes lustiga äventyr, tills hon själv började drömma på sitt sätt, — och så här drömde hon:

Först drömde hon om lilla Alice själv, och kände ännu engång hur hennes små händer låg knäppta över [ 138 ]stora systers knä, och såg hur hennes klara ögon tittade in i stora systers ögon, och hörde själva tonfallen i hennes röst, och såg för sig den där lustiga skakningen på hennes huvud, när hon skakade undan det långa håret som alltid ville falla ner i hennes ögon; — och ju längre hon lyssnade — eller tyckte sig lyssna, — dess mera uppfylldes hela landskapet av de underliga varelserna i hennes lilla systers dröm.

Det långa gräset prasslade vid hennes fötter, då den vita kaninen skyndade förbi; — det skrämda mösset plaskade genom de salta vågorna där bredvid; — hon kunde höra skramlet av tekopparna, då påskharen och hans gäster intog sin ändlösa aftonmåltid tillsammans, — och Hjärter Dams rytande, då hon dömde sina olyckliga undersåtar att avrättas; — än engång nös den lilla grisen i hertiginnans famn, medan fat och tallrikar brakade omkring henne; — än engång fylldes luften av gripens skrik, av gnisslet från ödleungens griffel, av muttrandet från de stävjade marsvinen och av den arma Falska Sköldpaddskalvens avlägsna snyftningar.

Så satt hon där med slutna ögon, och trodde halvt sig själv försatt till barndomssagans underland, fast hon visste att hon bara behövde öppna dem igen för att återvända till den vardagliga verkligheten, — då skulle hon blott höra gräset prassla för vinden och vågorna sorla i säven; tekopparnas skrammel skulle förbytas i fårahjordens bjällerklang och Drottningens gälla röst i herdegossens stämma; gripens skrik och alla de andra sällsamma ljuden skulle förvandlas till det otydliga stojet från lantgården bredvid, och bölet [ 139 ]från kreaturshjorden tona i hennes öra i stället för den Falska Sköldpaddskalvens snyftningar.

Till allra sist drömde hon också, att fast hennes lilla syster med tiden blev en fullvuxen kvinna, bevarade hon alltid sin barndoms oskuldsfulla och älskande hjärtelag, och såg huru hon i sin tur samlade omkring sig små barn, som med strålande och lyckliga ögon hörde hennes berättelser och sagor, — kanske just drömmen om hennes Underland från flydda dar, — och att hon förstod alla deras barnasorger och kunde glädja sig med dem åt deras barnafröjder, vid minnet av sitt eget barnaliv i soliga sommardagar.