Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF1
ALINA FRANK
UR EN SKÅDESPELERSKAS LIF
I.
Elof Bäck kallas än doktor, som han icke
är, än literatör, som han skäms att vara,
sedan namnet tagits, såsom han påstår,
till arf och eget af personer som icke veta hvad
literatur vill säga.
Han har alltid älskat teatern. Redan i nedra sjätte i Strengnäs hade han alldeles klart för sig huru ett sanskyldigt drama borde vara beskaffadt. Det var dock först i Upsala han hos Elfforss fick full kännedom om scenens fordringar och skådespelarens förmåga att uppfylla dem. Han läste naturligtvis också litet estetik.
Så rustad kom han till Stockholm. Någon examen hade han icke tagit. Redan under sitt första studentår förklarade han sig vara bestämd motståndare till det »själsmördande examensväsendet», och den åsigten blef han trogen.
Han ville egna sig åt literaturen, hvilken var i stort behof af friska krafter, och ämnade skrifva afhandlingar i Urnordisk tidskrift. Förnämligast ville han taga dramatiken under behandling, uttala sanningens ord om svenska scenen, i synnerhet om det sätt hvarpå det högre skådespelet tolkas på kunglige teatern och gifva teaterstyrelsen några väl behöfliga råd och anvisningar. Han skref en utförlig kritik ofver »Wallensteins död» och uttalade sig med stor frimodighet om återgifvandet af hufvudrollen, men med ännu större om Schillers författarskap. Kritiken såg dagens ljus i tidskriften några månader efter det stycket åter nedlagts. Ingen talade om den kritiken af den orsak, att ingen mer än författaren och korrekturläsarne hade läst den.
Detta var förargligt, men kom sig naturligtvis af brist på estetisk uppfostran hos allmänheten. Personligen för Elof var det så mycket förargligare, som han på det sättet icke kunde skaffa sig föda och husrum. Visserligen kunde han lefva på lån — det hade han gjort i Upsala — men det öfverensstämde icke med de stadgade åsigter, som nu utmärkte en författare hvilken skulle »göra epok» i den fosterländska literaturen.
Han var tjugufem år, ville vara oberoende och kände behof af ett ordnadt lif, med ordentliga middagar på operakällaren, kaffe och punsch på operakafét, någon gång ett litet efterspel på Kung Karl, bokräkning hos Samson & Wallin, en snygg dubblett med brysselmattor vid början af Norrmalm, anständiga gångkläder från någon af de bättre skräddarne och tillfälle att besöka teatrarne så ofta han ville.
Elof gick därför till utgifvaren af Mystifex, en tidskrift sorn behandlade »åtskilliga ämnen samt några andra».
»Jag vill skrifva teaterartiklar», sade han.
»Anonymt?» sporde utgifvaren.
»Visst inte! Jag önskar uppträda under eget namn, förnamn också. Elof Bäck skall det stå, och man kan ju ta stor rubrikstil.»
»Nå ja, det kan vara så godt som anonymt», medgaf utgifvaren af Mystifex. »Man tar det naturligtvis för ett diktadt namn och känner sig nyfiken. Som herrn kanske märkt, så tycker allmänheten om mystifikationer.»
»Men jag tycker mest om verklighet och sanning», utropade Elof med känsla och öfvertygelse.
»Naturligtvis!» smålog den välvillige utgifvaren. »Ni är så ung. Men nog hade det varit bättre, om herrn inte infunnit sig personligen, utan bara skickat mig ett manuskript och lemnat mig i okunnighet om författaren. Jag kan försäkra herrn, att jag rakt inte vet hvem som skrifver i min tidskrift. Manuskripten får jag mig tillsända, men afsändarne hör jag aldrig af. De skulle nog hota mig med gräslig hämd, om jag sökte rycka masken af dem. De begagna sig af list och våld för att förblifva okända. Om herrn ville ...»
Elof var redan utanför dörren. Han tyckte icke om att leka kurra gömma med allmänheten. Hans eget namn skulle väcka uppseende just för det nya han utan räddhåga ämnade säga verlden.
Han gick raka vägen till Dagsljuset, en af hufvudstadens dagliga tidningar, alldeles själfständig och mycket oförskräckt.
Den tidningen var just i förlägenhet för sin teaterafdelning, hvilken någon tid skötts af en medarbetare, som blott då och då hade tid att egna sin uppmärksamhet åt den sceniska konsten.
»Doktorn får sex hundra kronor», förklarade redaktören.
»I kvartalet?» frågade Elof, hvilken icke fäste sig vid att redaktören ej sporde något om den sökandes förmåga att sköta platsen.
»Är doktorn tokig?» skrek redaktören och lät saxen hvila. »Om året naturligtvis. När jag säger sex hundra, måste dock därifrån dras ett hundra för sommarmånaderne, då vi ha bara Djurgårdsteatern, som går alldeles af sig själf.»
Hvad var att göra? Fem hundra kronor äro icke stor inkomst, men alltid fem hundra mer än intet. Förslaget antogs, sedan Elof gjort sig försäkrad om att få sätta ut hela namnet.
»Ska’ vi göra kontrakt?» frågade han och ville visa sig praktisk.
»Gör aldrig kontrakt, vill vara obunden», tillkännagaf redaktören och grep åter till saxen.
Därvid blef det. Elof var glad öfver att ändtligen ha fått sin lifligaste önskan tillfredsstäld. Nu kunde han gå på teatern när han ville och göra sina insigter i dramatik gällande. Då han första gången satt på sin granskningsplats i teatersalongen, var det med djup känsla af stundens vigt. Han var nu ordinarie konstdomare och kunde i hvarje nummer af Dagsljuset undervisa en stor allmänhet om konstens höga uppgift. Detta var något helt annat än att skrifva uppsatser i en eller annan tidskrift, som ingen människa läste. Samvetsgrann ville han vara, omutligt sträng och utan räddhåga uttala sig. På det han icke skulle äfven mot sin vilja erfara något obehörigt intryck, beslöt han att aldrig göra bekantskap med någon skådespelare eller deltaga i ett sällskap, där han förmodade att någon sådan skulle infinna sig.
Han gick nästan hvarje afton på någon af hufvudstadens teatrar, såg mycket och tänkte öfver hvad han såg. Han skref också flitigt, men hörde aldrig någon tala om hvad han skrifvit. Det var onekligen en missräkning. Skulle Dagsljuset icke läsas mer än tidskriften? Jo, bladet hade stor spridning.
Detta kunde gifva åtskilligt att fundera på, men därunder gaf han ock fortfarande noga akt på de sceniska framställningarna. Ju allvarligare han tänkte öfver dem, dess mer insmög sig en misstanke, att hans kännedom om skådespelarkonsten kanske icke vore så fullständig, som han själf fullt och fast förestält sig.
Det var för honom en lika oväntad, som obehaglig misstanke, hvilken slutligen hotade att förvandlas till visshet. Han var för ärlig att söka undanflykter för sig själf. Det var också andra som icke sparade på skarpa anmärkningar och spetsigt hån öfver Elof Bäcks »naiva recensioner». Inbilskheten, som var riktigt storartad, då han lemnade Upsala, hade redan gifvit med sig, och nu nöttes på den hvar enda dag.
Själfkritiken, som Elof icke förut känt till, infann sig och ruskade riktigt duktigt om med själftilliten samt fick slutligen alldeles öfverhand.
Elof vardt på det sättet småningom en mindre vanlig konstgranskare, en som tog sig före att granska sin egen granskning. Något sådant hade han visst icke tänkt på, då han först erbjöd sig att sköta teaterafdelningen i Dagsljuset.
»Hör nu, hr redaktör,» sade han en dag till tidningens utgifvare, »jag ville bra gärna slippa att genast efter en föreställning sätta mig och skrifva om den. Jag behöfver se stycket mer än en gång för att riktigt stadga mitt omdöme. Man kan så lätt bli orättvis både mot författare och skådespelare.»
»Hvad menar doktorn,» afbröt redaktören otåligt.
»Skulle jag inte», fortfor Elof, »kunna få skjuta upp det egentliga bedömandet till några dagar efter första föreställningen?»
»Det märks nog», förklarade redaktören, »att doktorn inte är någon riktig tidningsman. Ingenting får uppskjutas. Tror doktorn, att jag sätter ringaste värde på teaterafdelningen? Visst inte! Hvad är konst? Barnsligheter bara! Men ser ni, allmänheten har sina anspråk, och de måste tillfredsställas, vore de också aldrig så dumma. Nu vill allmänheten redan första morgonen efter första föreställningen få veta något om det nya stycket, och det måste stå i bladet. Det vore just trefligt, om de andra skulle komma före Dagsljuset. Hvad skulle aktieegarne säga?».
»Men ...» vågade Elof invända.
»Inga men, om jag får be», afbröt redaktören. »Är doktorn för bekväm att komma hit på natten, så fins här tre hungriga notisjägare, som jag genast kan ta till. Inte beror det på hvad som skrifves, bara att det skrifves ... Se så, adjö med doktorn så länge!»
Elof teg och fortfor att efter hvarje första föreställning rusa till tidningsbyrån i en aflägsen stadsdel för att i flygande fläng skrifva ned sina intryck, hvilka skulle gälla för mogna omdömen, fotade på fullt »objektiva grunder».
»Är doktorn inte färdig än?» gnälde utgifvaren, då han vid midnattstid kom och lutade sig öfver den olycklige teateranmälarens manuskript.
»Inte är det tid att sitta och läsa igenom manuskriptet. Skrif bara på och skicka rad efter rad till sätteriet. Tiden är dyrbar, skall jag säga doktorn, och revisorerna gnälla öfver gasräkningarna.»
Elof plågades och harmades. Han föraktade sig själf, som ej bröt dessa nesliga fjättrar. Men de fem hundra kronorna voro hans enda fasta inkomst, och dessutom egde han icke styrka att afstå från det kostnadsfria tillträdet till teatersalongerna, kanske ej häller från tillfälle att ha sitt ord med i laget. Visserligen litade han själf icke mer på det ordet och fruktade, att ej häller någon annan gjorde det, och likväl tyckte han det vara omöjligt att lemna det från sig.
»Ha ni läst hvad den där fånen Bäck skref i morse?» hette det bland skådespelarne. »En sådan idiot som berömmer Berta Lundson och ger Alina Frank ovett. Och hvad säger han om Sardou! Just de där klena scenerna, som vi tycka vara så fördömdt tråkiga, berömmer han, men de som det är piff uti halkas öfver eller klandras. Och en sådan åsna skall sitta till doms öfver oss!»
»Nå ja, småstadsbo, förläst upsalamagister!»
»Uppblåst af fåfänga!»
»Lika okunnig som oförskämd!»
Under det sådant yttrades i konstnärernas lag, gick Elof fram och tillbaka i sitt rum i förskräcklig oro öfver hvad han skrifvit natten förut. Han längtade efter aftonen för att få se stycket för andra gången, men fruktade dock detta återseende. Han skulle då kanske få ögonen öppna för hvad han icke sett första gången, men nu kunde han ej göra om sin redan tryckta recension.
På sådant rufvade hans tankar ständigt. Han hade aldrig någon ro. Men han meddelade sig icke åt någon. Då han på operakafét sammanträffade med gamla upsalakamrater och talet föll på teatern, satt han tyst och smuttade på sitt glas, under det han upmärksamt lyssnade till hvad de andra yttrade. Af den forna säkerheten fans ingenting kvar.
»Bäck sitter och leker djupsinnig», hette det sedan bland kamraterna, »men det är väl inte så långt till botten. Hans recensioner äro inga mästerverk.»
»Men ärliga äro de», invände någon.
»De äro ofantligt mycket bättre nu än i fjol», tillade en annan. »Bäck har godt hufvud, det veta vi ju.»
»Präktig pojke för öfrigt!»
——————