Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF2
| ← Kapitel I |
|
Kapitel III → |
II.
En dag mötte Elof en upsalakamrat, som
skrifvit ett teaterstycke, hvilket uppförts aftonen förut och gjort lycka. Elof beundrade
författaren, kanske ej så mycket för hvad han skrifvit,
som ej mer för att han haft mod att låta
uppföra det. Ett dylikt mod tyckte Elof sig aldrig
kunna få, ehuru han nog också funderade på att
skrifva ett skådespel.
Albin Berg, teaterförfattaren, såg ytterst belåten ut. Glädjen strålade ur hans ögon och han tryckte med ovanlig värme Elofs hand och tackade för de vänliga rader som stått i Dagsljuset på morgonen. Sådana tacksägelser voro för Elof lika oangenäma, som de sura miner, hvilka visades honom, då han ansett sig böra framställa ett klander. Han svarade därför ingenting på tacksamhetsbetygelserna.
»Du gör framsteg, min käre Elof», fortfor Berg, »och därför kan du nu också uppskatta mitt författareskap. Det har du förr aldrig förmått.»
Var det skämt eller författarefåfänga? Elof viste icke hvad han skulle tro. Han såg forskande på vännen. Denne tillade:
»Du skall göra mig det nöjet att supera hos mig i afton efter spektaklets slut. Jag har bjudit alla de spelande, både herrar och damer ... Nej, se inte förskräckt ut! Du skall väl en gång göra personlig bekantskap med våra förnämsta aktörer och aktriser. De äro rätt hyggliga, må du tro, och såsom dramaturg kan jag inte beklaga mig öfver att stå på förtrolig fot med dem!»
»Kan man vara riktigt förtrogen med en skådespelare?»
»Så du frågar! Full förtrolighet med både herrar och damer, försäkrar jag. Åh, våra sceniska artister äro riktiga gentlemen and ladies ... Den lilla festen skulle jag haft i går afton, men det hade ju kunnat hända, att publiken visat sig mindre intelligent och icke uppfattat mitt nya arbete. Och mina afundsmän se’n! Jag var, löjligt nog, inte riktigt säker förr än Callmén kom och sa’, att hela salongen stod och skrek efter mig, och han tänkte låta ridån gå. Det var som det skulle vara ... I afton sitter jag bara en stund i griljerade logen för att ännu en gång se hur möbeln i första akten tar sig ut. Den är gjord efter min egen ritning. Och så vill jag höra den pikanta repliken, Alina Frank har i andra aktens slutscen. Se’n är jag helt och hållet till mina gästers disposition. Det blir ganska enkelt, men du skall inte ångra att du kommer till en gammal vän. På slaget half tolf sätta vi oss till bords. Au revoir!»
Elof var rätt glad åt bjudningen, men motsåg aftonen dock med oro. Det var första gången han skulle komma i sällskap med konstnärer, hvilka han under ett år bedömt offentligt. Människofruktan kände han icke, men fann dock mindre behagligt att träffa till samman med personer, hvilkas talang eller icke-talang han underkastat så noga granskning och som han sannolikt mer än en gång förolämpat genom alt för oförbehållsamma yttranden.
Rädd var han visst icke, men obehagligt kändes det.
Alina Frank fruktade han allra mest. Visserligen hade han funnit henne mera tillfredsställande i det nya stycket än någonsin förut, och det hade han ganska tydligt sagt i sin anmälan; men många gånger hade han ansett sig böra göra anmärkningar mot hennes spel och kanske fält ett och annat skarpt ord, uttryck för ärlig mening, möjligtvis dock icke för riktig uppfattning.
Hela dagen gick han och funderade på Alina Frank. Måtte hon, önskade han, på aftonen känna sig så trött och ha så ondt i sitt förtjusande hufvud, att hon icke kan infinna sig på den nattliga festen.
Med denna människovänliga önskan gick han på kvällen till teatern. På gatan, i förstugan och salongen hörde han icke annat än hänryckta utrop öfver fröken Frank. Alla tidningar hade lofordat henne. Den andra föreställningen af det nya stycket gick ännu bättre än den första. Alla de spelande voro lifvade af sina uppgifter.
Elof kände sig såsom granskare lugnare än vanligt. Den under förra natten skrifna recensionen måste vara riktig, tyckte han nu. Det gjorde honom trygg, om han blott sluppe träffa Alina Frank.
Därtill syntes dock inga utsigter. Den omtyckta skådespelerskan var ännu skönare än vanligt, och hennes spel förekom varmare, mera innehållsrikt än hvad Elof förut funnit. Han tyckte det vara innerligare och känsligare än vanligt, hvilket på en gång hänförde och förargade honom, ty han började misstänka, att han hittils ej fullt riktigt uppfattat hennes konstnärskap. Eller var det endast något tillfälligt?
Åskadarne öfverhopade sin älskling med ynnestbevis. Hon inropades gång på gång, fick ett stort antal blombuketter samt till och med en lagerkrans.
Lagerkransen gjorde Elofs lynne icke bättre. Han kände sig alltid illa till mods, då han var vittne till en öfverdrifven konstnärshyllning, och som han trodde, att skådespelerskan skulle uppfatta saken på samma sätt, beklagade han henne. Men hon såg icke als beklagansvärd ut. Då hon, efter att med outtröttlig käckhet ha spelat den ansträngande rollen till slut, kom in för att mottaga ytterligare hyllning af de förtjuste åskådarne, hade hon visst icke något öfveransträngdt utseende. Hon var alldeles odrägligt rask och strålande glad, tyckte Elof.
»Man skall få se, att hon kommer på supén», mumlade Elof för sig själf.
Ingen möjlighet således att undvika det obehagliga sammanträffandet. Elof tog mod till sig, föresatte sig att vara artig äfven mot fröken Frank, men icke släppa någon in på lifvet på sig, icke ingå i några konstdiskussioner. Stålsätta sig skulle han mot alla frestelser.
Så rustad, gick han till författarens hem. Klockan var half tolf, men han var likväl den förstkommande af de inbjudne. Värden tog emot honom med stor hjärtlighet, förde honom in i sin både dyrbart och smakfullt möblerade salong med många konstverk och kuriositeter. Albin egde en icke obetydlig förmögenhet.
Elof betraktade taflorna, fingrade på de små terracotta-figurerna och försökte bekvämligheten än i en fåtölj, än i en kåsös eller på en dyrbart broderad puff. Afundsjuk var han visst icke, men nog fann han besynnerligt, att Albin Berg skulle endast genom rikedomens slump njuta af denna präktiga omgifning. Dagsljuset borde väl betala så mycket, att också han kunde ha råd att bestå sig en fin ungkarlsvåning. Hittils hade icke ens drömmen om dubbletten i början af Norrmalm kunnat förverkligas. Han måste nöja sig med en liten vindskammare vid Skomakaregatan.
Elof bläddrade ocksä med ganska stort nöje i åtskilliga fotografialbum, som voro med skenbar oordning slängda här och där på borden. I hvart enda album fans egarens bild.
»Bara gamla vänner», sade den unge författaren helt likgiltigt, då hans gäst i ett dyrbart album råkade på Hugo, Augier, Feuillet, Sardou, Pailleron och Labiche.
För öfrigt talade man om nytt och gammalt och kom, såsom vanligt, snart in på ett ämne, som de två unge männen gärna behandlade, deras samtidiga universitetslif, hvilket väl haft sina skuggsidor, men nu betraktades endast ur ljus synpunkt.
»Mins du vårt nationsspeks, då du skulle ...»
Frågan afbröts genom frasandet af en klädning. Betjänten — den rike dramaturgen bestod sig naturligtvis med en sådan — hade slagit upp dörren till salongen, och in sväfvade den, såsom Elof nu i en hast tyckte, skönaste kvinna på jorden.
Det var Alina Frank. Många gånger hade han sett henne på scenen, men aldrig hade hon där förefallit Elof så bedårande skön, som denna natt i skenet af konstrikt arbetade lampor och från de i skimrande kristallkronor strålande vaxljusen. Stearinljus skulle ha varit alt för simpla i en sådan salong och för sådana scenens furstinnor.
Skådespelerskans ansigte var visserligen något blekt, när det ej täcktes af teatersminket, men den matta, i och för sig ingalunda obehagliga färgen gjorde glansen i hennes stora, i obestämda skiftningar strålande ögon ännu mera förförisk. Det var ett par underliga ögon, tyckte Elof, ty de kunde på ovanligt kort stund uttrycka mycket olika sinnesstämningar.
»Ett par mycket användbara teaterögon», sade Elof något spefullt till Albin Berg.
Fröken Franks ögon strålade denna afton mer än vanligt af glad välvilja och munter belåtenhet. Då och då glänste de till med riktigt uppsluppen ysterhet, och den som hälsades af en sådan blick, kände sig lika öfverdådigt glad, men Elof vände sig bort, trogen sin föresats att vara på sin vakt. Han ville icke elektriseras af skådespelerskans teaterögon.
Hennes fina, något tunna läppar och en ofta återkommande svag ryckning i munvinkeln öfverensstämde med blickens växlande uttryck. Den munnen kunde intaga genom det ljufvaste, mest innerligt öfvertygande leende, men hade också uttryck för spotskt hån eller kall likgiltighet. För tillfället hade det vackra leendet sin plats där.
Det mörka håret låg naturligtvis långt ned mot ögonen och dolde pannan, men Elof, som åter betraktade den sköna kvinnan — han kunde icke undgå att å nyo vända sina blickar till henne — kände en viss tillfredsställelse öfver att hon icke hade en af dessa tvärhuggna, afskyvärda luggar af stripiga hårstrån, utan ett af naturen eller konsten, svårt att afgöra, krusadt, rikt hår, som föll så, emedan det icke, tyckte han, kunde falla annorlunda.
Skådespelerskans klädsel var ganska dyrbar, men synbarligen icke beräknad på att väcka uppseende. Ingenting i hela hennes väsende föreföll konstladt. Det måste Elof medgifva, ehuru han inom sig var öfvertygad, att det vore konst alt samman. Att hela företeelsen vore ovanligt vacker och intagande, kunde han ej neka, fastän han kände sig riktigt ond på sig själf för detta medgifvande.
Till och med Albin Berg tycktes öfverraskad af den sköna uppenbarelsen, ehuru han, enligt hvad han sjelf försäkrade, länge stått på förtrolig fot med Alina Frank, liksom med hennes kamrater af båda könen. Han stod först och betraktade henne, under det hon långsamt nalkades, smålog vänligt, kanske ömt, tyckte Elof, skyndade så emot henne, tryckte hennes hand och bad henne vara välkommen samt ämnade just föreställa Elof för henne, då andra gäster inträdde och togo hans värdskap i anspråk.
Alina Frank såg på Elof ett par ögonblick, gick så fram till honom, hvilken vid detta nalkande kände sig helt försagd och önskade sig långt därifrån. Men hon räckte honom handen helt okonstladt, såg på honom med muntert strålande blick och log frimodigt.
»Doktorn och jag känna nog hvarandra», sade hon med sitt mest musikaliska uttryck. »Inte behöfs några ceremonier oss emellan.»
Elof bet sig i läppen, bockade sig och rodnade något.
»Ser du», hviskade en äldre skådespelerska till en yngre, »Alina häller redan på att tämja odjuret.»
»Först och främst måste jag upplysa fröken», yttrade Elof med en röst, som han själf, till sin stora förargelse, märkte vara något osäker, »att jag als inte är doktor.»
»Säger doktorn det», utropade skådespelerskan, och leendet öfvergick till ett kort, klingande skratt.
Hvad hennes skratt var intagande, tyckte Elof, men han ville ej låta intaga sig. Han såg henne lugnt och stadigt i ögonen.
»Doktor eller inte», fortfor Alina Frank, »så visar ni ju lifligt deltagande för teatern. Det är hufvudsaken för mig. Ni skrifver mycket om teatern, och det är just hvad som intresserar mig. Jag läser edra artiklar med stort nöje.»
»Alltid?» sporde Elof, som började öfvervinna sin förlägenhet, och hans ögon mötte ännu en gång stadigt hennes blick.
Det var verkligen en fägnad att se på henne. Men Elof ansag sig böra vara försigtig. Kanske att hon endast gäckades med honom.
»Hm! Mer och mindre förstås», svarade Alina Frank och skrattade åter. »Men också då jag inte tycker riktigt om hvad ni skrifver — ja, sådant händer — läser jag det med aktning för den allvarliga öfvertygelsen.»
Hon vill bestämdt fånga mig, tänkte Elof, hvilken altjämt var på sin vakt och trodde sig böra vara mycket misstrogen.
»Ja», fortfor hon, under det Elof uppmärksamt betraktade det växlande uttrycket i hennes ansigte, »jag hyser aktning för edra yttranden, äfven då de varit som strängast mot mig.»
»Inte stränga, bara rättvisa», försäkrade Elof.
»Rättvis har ni inte alltid varit mot mig», invände Alina. »Hvarför? ... Det fins de som påstå, att ni tagit intryck af andra. Sådant händer nog, men inte vill jag tro det om er. Ni menar nog ärligt ... Gör ni inte?»
»Jag tackar för edra goda tankar om mig», sade Elof något stelt, »men protesterar mot edra uttryck, och ...»
»Ack, käre doktor», afbröt skådespelerskan, men häjdades af värden, som kom med ett långt släptåg af skådespelare och skådespelerskor, unga och gamla, fula och vackra, men alla vid det mest strålande lynne.
»Alina får ursäkta», tillkännagaf dramaturgen med en förtrolig nick, »men mina vänner här önska bli förestälda för min gamle kamrat Bäck.»
Herrar och damer bugade sig med största förbindlighet för den unge kritikern, som många bland dem nyss förut kallat fåne, idiot med mera sådant, och hvars hand de nu tryckte med en värme, som nog kunde vara uppriktig, under det de enstämmigt försäkrade sig vara mycket lyckliga öfver att få göra doktorns angenäma bekantskap.
En gammal komiker skakade Elofs hand i ett par minuter och bedyrade med stark patos:
»Riktigt roligt, riktigt roligt!»
Elof kände sig besvärad, men nu gaf betjänten till känna, att det vore serveradt.
»Till bords, mina damer och herrar!» ropade värden plötsligt och bjöd en äldre skådespelerska armen.
»Här är alltid valfrihet», anmärkte Alina, »och man är inte bunden af förut bestämda platser. Jag får kanske be doktorn föra mig till bords, eftersom man anser, att ett fruntimmer, vore hon också fri som en skådespelerska, inte kan gå ensam för att skaffa sig en bit mat.»
Elof skyndade att godtgöra sin försummelse, bjöd konstnärinnan armen och begaf sig med henne och det öfriga sällskapet till matsalen.
Det var ett ganska stilfullt dekoreradt rum med taflor at August Jernberg, Anna Norstedt, Lund, m. fl. svenska stillebensmålare.
Bordet gaf en festlig anblick. Bronskandelabrarne, fruktskalarne och borduppsatserne sågo ut som gamla florentinare och voro åt minstone unga parisare. Alt var högst smakfullt och måste ha kostat mycket pengar.
»Hvilken utmärkt grupp på den där kandelabern», sade Elof för att säga något till sin vackra granne.
»Ja-a», svarade hon ganska liknöjdt. »Hvad tycker ni om pjesen? Säg mig det fullt uppriktigt.»
»Bergs nya stycke? Hvad jag tycker såg ni väl i morse i bladet.»
»Hm!» smålog Alina. »Jag menar så här i förtroende. För min del är jag alldeles förtjust i stycket. En sådan roll har ännu ingen skrifvit åt mig.»
»Alldeles utmärkta ostron!» utropade förste älskaren, en ung man på några och fyrtio år.
»Snälla doktorn, skaffa mig en roll», hviskade Elofs granne på vänstra sidan, en liten förhoppningsfull elev, som nyligen flyttats från ballettskolan till talscenen. »Inte kan det lilla jag har att säga i hr Bergs pjes kallas någon roll. Jag får aldrig någon riktig roll, om inte doktorn skaffar mig.»
Elof kände sig smickrad, men bedyrade, att han icke egde ringaste inflytande. Den förhoppningsfulla eleven log och kallade honom skrymtare samt bad att få klinga med honom.
Värden höjde sitt glas och bjöd gästerna välkomna till bords.
»Hvilken Markobrunner!» suckade med vällustigt uttryck en stor tragiker, som af brist på sorgespel i en pessimistisk tid uppträdde i tyska farser, mådde väl däraf och började fetma.
Det glada sorlet var redan i gång. Ännu höll sig samtalet dock tämligen allmänt och rörde sig i synnerhet om teatern. Elof var till det mesta endast åhörare, men Alina Frank deltog lifligt i replikväxlingen. Hon uttryckte ganska riktiga åsigter, alltid på ett otvunget, ofta på ett träffande sätt.
Detta förargade honom. Han ville så gärna finna henne ytlig och flack, ty det hade han trott sig finna i hennes uppfattning af roller. Skulle han ha gjort henne orätt? Funnes verkligen hos henne mera på djupet än hvad han tänkt sig? Hennes yttranden gåfvo honom åtskilligt att fundera på. Han kunde till och med lära ett och annat af henne, tyckte han.
Att hon egde takt, hade han redan förut funnit. Hon hade icke, såsom flere andra i sällskapet, tackat honom för hvad han skrifvit om föregående aftons föreställning. Det höll han henne räkning för.
Småningom vardt samtalet ej längre allmänt, men dess lifligare mellan de närmaste bordsgrannarne. Den store komikern, hvilken sades ha varit ämnad till professor i teoretisk filosofi, om han stannat vid universitetet, och som var en fin och älskvärd gentleman, som aldrig tog det komiska med sig i sällskap, sökte att för sin ena granne, berömd tragisk skådespelerska, analysera den djupare betydelsen af det stora dramat. Men den tragiska grannen gaf ej akt på analysen, utan skrattade alldeles ohäjdadt åt de kvickheter, som hennes andre granne dukade upp ur sitt rika och ständigt friska förråd.
Komikerns granne på andra sidan, en ung, täck skådespelerska af mer än vanligt glad natur och som också »gick i det komiska», hörde med tårar i ögonen på huru en af skådespelarne berättade om en f. d. kamrats olyckor.
»Vi ska’ ställa till en matiné!» utropade hon.
»En matiné! Ja, det ska’ vi!» ropade flere, komikern äfven, men då han icke kunde förmå någon att lyssna till den djupsinniga analysen, kastade han sig med brinnande ifver in på politiken och började att tvärt öfver bordet med värden afhandla den norska frågan.
Den ena efter den andra, både herrar och damer, anhöllo att få dricka med »doktorn». Elof kunde ej neka, ville kanske ej häller nu mera. Den tillbakadragna hållningen började han småningom öfvergifva. Han vore ju i ett högst älskvärdt sällskap, bland bildade och angenäma personer. Icke kunde han sitta och vara stel. Det hade varit taktlöst. Han svarade på uppmaningarna och uppmanade själf andra att med honom tömma ett glas. För hvarje nytt märkte han att han vardt alt skarpsyntare i konstförhållandena. Hans gamla missmod var stadt på flykt. Det rätta modet infann sig.
Detta vågade han till och med antyda för sin sköna granne, med hvilken han slutligen kom i ett så intressant samtal, att han ej riktigt fattade hvad värden egentligen yttrade, då han föreslog skålen för alla dem som medverkat till den lyckade föreställningen af hans nya stycke.
»Albin är god talare», sade Alina till Elof.
Denne erfor en känsla af obehag, då han hörde skådespelerskan nämna författaren med dennes förnamn. Han sökte arbeta sig från det intrycket, som han nog insåg vara oberättigadt, men det lyckades ej förr än han med ett glas iskyld champagne sköljt ned obehaget.
Emellertid fortsattes samtalet mellan Elof och Alina. Med hvilken värme talade icke hon om teatern och äfven med hvilken sakkännedom!
Men då Elof förde samtalet in på ett annat område, fick han endast korta svar eller inga als. Alina tycktes ej längre vara med.
»Vet ni hvad», förklarade hon slutligen, »det där intresserar mig inte det ringaste».
»Literatur måtte väl då intressera er?» invände Elof.
»Inte mycket, knapt dramatisk literatur, så vida det inte är en roll jag skall lära mig eller en recension, som inte är alt för orättvis. Det är scenen som har intresse för mig, sättet att framställa ett dramatiskt arbete. Det är ju bara detta som är lefvande. Alt annat är blott den den döda bokstafven.»
»Tycker ni inte om en vacker tafla?»
»Målning säger mig rakt ingenting.»
»Inte en gång Rafaels taflor eller Michaelangelos fresker?»
»Dem har jag aldrig sett, och inte ni häller, skulle jag tro ... Hvarför talar ni om det ni aldrig gjort bekantskap med, bara läst om? ... Jag var i Paris i fjol, och man plågade mig hvar dag med att jag borde gå upp i Louvre och se galleriet. Hvad skulle jag göra där? Jag såg Sarah Bernhardt, Reichemberg, Pasca och andra som jag kunde lära något af, många mästare på scenen, såsom Got och Delaunay. Dem skulle ni se, och så skulle ni gå i lära hos Francisque Sarcey. Ursäkta att jag säger det, men det skulle göra er godt.»
Alina talade allvarsamt, men vid de sista orden såg hon på Elof med sina mest förföriska blickar, smålog åter och höjde sitt glas, nickade åt honom och läpjade på champagnen.
»Oemotståndlig!» tänkte Elof.
Hvad han tänkte återspeglades kanske i hans ögon, ty Alina återtog sitt allvar. Hon höjde å nyo sitt glas, såg på sin granne med en blick, som i alt sitt allvarsamma uttryck var kanske ännu mera förtrollande, och hviskade:
»För konsten!»
Det låg glöd och lidelse i dessa ord. Elof kände sina sinnen omtöcknas.
»Tänk er, sjuttifem öre aln, dubbel bredd!» skar en gäll stämma genom det glada sorlet.
»Bismarck tar sig vatten öfver hufvudet.»
»Kronbergs Kleopatra påminner om ...»
»Nog kunde direktionen ta upp ...»
»Hvad säger du om Pettersson? Han har nu fått tre roller å rad och jag inte en enda på hela den tiden. Och Andersson se’n, som spelar i hvar enda ny pjes! Är det kamratlikt, det?»
»Usch, hvad Alma Stark är klen i Vildgåsen!»
»Stor bal hos Strömbäcks om lördag ...»
»Bal ... Supé ... Idel nya roller ... Söndagsnisse ... Beskow ... Nyfors lefver ... Futtiga flitpengar ... Vi ska’ på middag ... Rollen är på femti ark ... Tre rum och kök.» Alla pratade på en gång, skämt och allvar huller om buller, konst och ekonomi. Högtidliga uttryck, glada ansigten, skrattsalvor. Men för Elof och Alina gick alt detta virrvarr förloradt. De voro fortfarande fördjupade i så lifligt samtal, att de icke gåfvo akt på omgifningen.
Klockan slog tre. Värden skulle just gifva tecken till uppbrott, då den gamle komikern reste sig och höll festtalet till teaterförfattarens ära. Skålen dracks med jubel.
»Femti fulla hus!» skrek förste älskaren.
»Och femti fulla älskare!» tillade den store tragikern.
»Nu sköt du bom, gamle Menelaus!» skrattade förste älskaren och omfamnade tragikern.
Man tågade in i salongen för att dricka kaffe. Nästan alla gästerna hade två aftnar å rad varit i verksamhet på teatern, sedan de förut under lång tid haft repetition hvarje förmiddag och på kvällarne spelat i andra stycken. De sågo likväl icke ansträngda ut. De voro skämtsamma vid kaffet, kvicka vid likören. Elof hade ej häller någonsin förr känt sig så upplifvad.
»Det är ändå en rätt hygglig karl, den där mästermannen», hviskade en af skådespelarne till en kamrat.
»Ja, ser du, han har inte bilan med sig.»
»Se purpurskyn vid österns bryn», gnolade en af sällskapet. »Morgonrodnaden tittar in.»
»Klockan tio ha vi repetition på Pailleron.»
»Nu är hon half fem. Det blir lagom.»
»Snälla doktorn, skaffa mig en roll!» bad ännu på morgonstunden den förhoppningsfulla eleven.
Ändtligen bröt man upp.
Det föll sig helt naturligt, att Elof skulle följa Alina till vagnen. En flyktig handtryckning, en nick, ett litet leende, det var hennes nästan kamratlika afskedstagande af bordsgrannen. Så rullade vagnen bort. Elof stod och stirrade efter den. En skådespelare, med hvilken han nyss förut druckit brorskål, kom och slog honom på skuldran samt menade, att de två skulle göra ett slag på Skeppsholmsbron.
Skådespelaren hade kanske druckit något för mycket, ty han pratade hit och dit. Elof visade sig länge ointresserad af hans prat. En fråga brann på hans läppar, men kom ej fram. Efter många misslyckade försök och många omvägar lyckades han slutligen föra samtalet på Alina Frank. Han ville veta något närmare om henne, i synnerhet om hon stode i något kärleksförhållande till Albin Berg.
»Kärlek!» utropade skådespelaren. »Hm! Nej, min bror, ännu aldrig har man misstänkt Alina Frank för något ditåt.»
Elof fick i hast en känsla af att morgonluften vore riktigt välgörande. Och hvad Stockholm vore vackert så här dags! Han erfor ett oemotståndligt behof af att omfamna sin nye vän, men uppsköt det för att icke hindra fortsättningen af hvad vännen ville meddela om Alina Frank.
»Vet du hur gammal Alina Frank är?» sporde skådespelaren.
Det var Elof fullkomligt likgiltigt.
»Hon är trettitre år», hviskade skådespelaren, såsom hade han anförtrott recensenten en vigtig hemlighet, af hvilken han sjelf riktigt njöt.
»Ja så», svarade Elof med stor liknöjdhet.
Skådespelaren såg nästan ond ut och utropade:
»Det tror du naturligtvis inte, men jag vet det jag, för si jag har sett i Törners rullor. Det är väl nu tjugu år se’n hon gick i Kungsholms folkskola och hette Lina Andersson efter far sin, murarn. Det vet jag också.»
Elof ryckte på skuldrorna. I det ögonblicket var det honom fullkomligt likgiltigt, icke allenast huru gammal Alina vore, utan också hvarifrån hon härstammade. Hon vore en bedårande kvinna, det var nog för honom.
Han svarade därför icke något på följeslagarens prat.
»Hvad du är grön, bror lilla!» fortfor skådespelaren. »Du tror inte på fakta, du, bara på estetiska principer.»
Skådespelaren var uppbragt på Elofs tystnad. Han behöfde svalka, slog upp rocken och lät morgonvinden spela fritt på skjortbröstet.
Elof ville vara ensam med sina tankar, vände den nye vännen ryggen och fortsatte vägen, irrade länge omkring och kom hem klockan åtta.
Dagen därpå kunde han icke tänka på annat än sitt sammanträffande med skådespelerskan. Likadant var förhållandet de följande dagarne. Alina Frank uppfylde alla hans tankar. Alt var så ljust omkring honom och inom honom. Alla sågo bra ut, men ingen så bra som ... han viste väl hvem!
Alla voro kvicka, både på operakafét, tidningsbyrån och hvart han kom, men ingen på långt när så intressant som hon! Han nickade gladt åt alla bekanta, tryckte deras händer och sade dem vänliga ord.
Han öfverlemnade sig utan motstånd åt en känsla, som förut varit honom främmande, ty ett och annat litet tycke för den eller den unga flickan kunde ej på långt när jämföras med hvad han nu kände.
Nu var det något djupt och alt uppfyllande, en oändlig fröjd och härlighet. Och likväl kom det stunder, då Elof öfverfölls af den tanken, att hvad han nu erfor borde bekämpas, rent af underkufvas. Han fruktade för sin själfständighet ... Och recensionerna! ... Åh, han skulle nog, tänkte han, bibehålla sin stränga opartiskhet, då han satt i teatersalongen och såg genom kritikens synglas.
——————