Amors råd
| ← Speglarne |
|
Till en Violblomma → |
Sorglös, skalden satt en afton:
Skönt han speglade sitt anlet
I det nektarfulla glaset.
Och jag tog den sköna Amor
På mitt knä och kysste honom.
Liksom framför andra Gudar
Jag den ljufva pilten hyllar,
Han mig älskar framför andra,
Ty när skälmska fågelfängarn
Sig på fågelfångst begifver,
Jag hans moders dufvor lockar
Ej med pipa, men med lyra.
Vänlig var den lilla Guden,
Och när nu, som andra menskor,
Jag drack vinet, smålog Guden,
Och de tvillingsrosor sade:
”Illa, skald, du lärt att dricka!
Vet du ej, hur i Olympen
Zeus den ljufva nektarn dricker?
Tror du ej att Guden bättre
Uppå salighet förstår sig?
Der den sköna Ganymedes
Eller Hebe ljuf om kinden
Skänker i den gyllne bägarn.
När nu Guden ser den sköna,
(Hvilkendera helst må komma)
Faller han i djupa tankar;
Ty han ser den gyllne bägarn
Och han ser de friska läppar
Också sköna nektarkalkar:
Vet ej hvar han först skall dricka.
Men när nu han sig besinnat,
Ler han outsägligt vänligt,
Talar till sin sköna munskänk:
”Drick nu först ur bägarn, munskänk,
Att du pröfva må om nektarn
Är tillräckligen gudomlig!”
Och då märker Guden noga,
Hvar de ljufva läppar kysste
Gyllne randen uppå bägarn,
Och der hvilar se’n han sina,
Att uppå hans sälla läppar
Måtte vänligt sig förena
Kyssens salighet och nektarns.