Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Slutord
| ← Brott af embetsmän. |
|
Slutord.Vid den här ofvan lemnade framställningen af straffrättens speciella del har i hufvudsak iakttagits fördelningen af brotten i nu gällande svenska rätt. Och hvad, som vid en jemförelse med den äldre rätten genast måste falla i ögonen, är den större rikhaltighet på former och typer af brott, som bestående lag företer. Ursprungligen rörde ju bestämmelserna företrädesvis dråp, misshandel och stöld. Under utvecklingens fortgång hafva de nya formerna af brott dels vuxit upp under skydd af dessa äldre begrepp, för att sedermera skiljas från dem och framstå såsom sjelfständiga arter, och dels åter fått sin första utbildning i en eller annan lagstiftning af speciell natur, från hvilken de derefter flyttats öfver på den allmänna straffrättens område. Särskildt hafva på detta sätt förbrytelserna mot offentlig rätt, från början nästan okända, svällt ut till ett ansenligt omfång, delvis under eröfringar på de privata förbrytelsernas område. Och utvecklingen har i det hela fört med sig ett anslutande till den romerska rätten. Derifrån äro nu gängse begrepp och termer i hufvudsak hemtade. Det inflytande, som kanonisk och mosaisk rätt utöfvat, har i det mesta varit af öfvergående natur, och de rent germanska grundsatserna hafva till största delen trängts undan och satts ur bruk. Sjelfva det gemensamma grundlaget för de civiliserade folkens straffrätt är alltså romerskt. Och till den del som ett eller annat lands lagar förete egendomliga afvikelser, bero dessa, såsom exempelvis förhållandet är i vår rätt, ganska ofta på ett fasthållande vid rättssatser af germanskt ursprung.
Den kraftiga utveckling, som rättsvetenskapen på senare tider ernått i de stora kulturländerna, har emellertid äfven kommit straffrätten till godo. Och detta visar sig bland annat i den allt sjelfständigare och friare bearbetning, som den romerska rättens grundsatser underkastats. För den speciella kriminalrättens del bestämmas sålunda alltmera brotten och straffen med hänsyn till de egendomliga förhållanden, som utmärka det moderna samfundslifvet. Och hvad vidkommer den formella uppställningen, fortgår alltjemt den här ofvan antydda rörelsen: fördelandet af de särskilda brotten på ett flertal rubriker och indragandet af förbrytelser, förut behandlade i speciallagar, inom den allmänna straffrätten. I det förra afseendet är under behandlingen af de särskilda förbrytelserna redan förut anmärkt, att i åtskilliga af de utländska strafflagarne förekommer ett större flertal titlar än hos oss. Och under dessa titlar hafva delvis framställts ej blott förbrytelser, hvartill vår rätt ännu saknar motsvarighet, utan äfven brott, som hos oss afhandlas i lagar af speciell natur. Men härjemte påträffas äfven i en och annan strafflag sjelfständiga rubriker för sistberörda slags gerningar. Sålunda hafva under särskilda kapitel lemnats i norsk rätt bestämmelser rörande förbrytelser genom tryckalster och i holländsk i fråga om brott och förseelser med afseende å sjörättsliga förhållanden.