Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Brott af embetsmän
| ← Brott mot offentlig myndighet. |
|
Slutord → |
Brott af embetsmän.
Äldre germansk rätt.Voro bestämmelserna rörande brott mot
offentlig myndighet sparsamma i de äldre germanska
rättsböckerna, gällde detta än mera i fråga om
brott af embetsmän. Man måste komma i håg, att
det från början hufvudsakligen var rättsegarne sjelfva,
som sörjde för lagarnes efterlefnad och
rättsordningens upprätthållande. Om embeten kan man för
denna äldre tid knappast tala. Deremot fans det
visserligen offentliga uppdrag, åtföljda af vissa förpligtelser för dem, som betroddes dermed. Sålunda
var det på grund af sina medborgares val, som
domaren hos oss ursprungligen utöfvade sitt kall.
Endast undantagsvis förekommo dock några
särskilda straffbestämmelser med afseende å missbruk
af dylika offentliga värf. De, som funnos, rörde
försummelser i fråga om sjelfva upprätthållandet af
tjensten. Uteblef domaren från tinget, eller kom
han ej eljest till sådan förrättning, hvartill han
lagligen kallats, var han enligt de svenska
landskapslagarne förfallen till böter, och så var äfven
förhållandet, om han formligen vägrade att döma i
sak, som bragtes inför honom (ÖGL DrB 2,2, UL
ÞB 21, WmL II ÞB 7 och 8, SmL ÞgB 3,1).
Liknande straffbud voro äfven rigtade mot dem, som
endast hade ett tillfälligt uppdrag, t. ex. mot dem,
i hvilkas tur det var att infinna sig på tinget, för
att detta skulle kunna hållas i närvaro af ett visst
antal personer (ÖGL och svealagarne).
Förbrytelser, som under tjensteutöfning begingos mot enskild
rätt, bestraffades åter enligt de allmänna
lagrummen, således hvarken lindrigare eller svårare, än
om de föröfvats af den, som ej varit beklädd med
ett offentligt värf. Några särskilda bestämmelser i
ämnet voro derför ej erforderliga. Till den del som
sådana kunna uppletas, innebära de i öfrigt
snarare en bekräftelse på än en afvikelse från
regeln.
Med konungamagtens växande betydelse kommo konungens enskilda tjenare att besörja de allmänna ärendena och indrogos folkets gamla förtroendemän inom kretsen af det sålunda framträdande embetsmannaståndet. Härmed var naturligen ett uppslag gifvet till en förändring i uppfattningen och rättsreglerna på ifrågavarande område. Det dröjde dock en längre tid, innan så skedde. Redan på landskapslagarnes tid företräddes hos oss konungen i de särskilda orterna af en hierarkiskt ordnad landtregering, och hade de högre och lägre tjenstemän, som bildade densamma, en ganska vidtgående myndighet i fråga om handhafvandet af de allmänna ärendena och tillsynen öfver deras vederbörliga skötsel. Men likväl söker man för denna tid i allmänhet fåfängt efter särskilda straffbestämmelser till afvärjande af öfvergrepp från de kungliga tjenstemännens sida. Äfven beträffande dem gällde det, att de för sina gerningar stodo i samma ansvar som hvar och en annan. I UL ÞB 7,1 heter det sålunda: ˮhwar sum lænsman ællr þiænistuman brytær i lagh wiþ bondæ. söki swa han. sum bonde bondæˮ. Endast så till vida voro särskilda föreskrifter gifna med afseende å brott af konungens tjenstemän, som det togs i betraktande, att de möjligen satte sig öfver de allmänna domstolarnes befallningar och att dessa vid sådant förhållande visade sig vara utan all kraft och verkan gent emot dem. För detta fall finnes det förordnadt, att man i sista hand egde att vända sig till konungen och påfordra hans dom i saken (UL, WmL II). Hvad åter angår de fel och förbrytelser, till hvilka konungens män gjorde sig skyldiga i sitt förhållande till konungen sjelf, afhandlades de icke i den allmänna lagen, utan i de af konungarne utfärdade gårdsrätterna. Föreskrifterna i dessa, ur hvilka en senare tids krigslagar och hofartiklar utvecklade sig, rörde i öfrigt mindre förbrytelser mot konungen än ordningen vid dennes hof och slott. De afsågo således företrädesvis sammanlefnaden mellan dem, som voro samlade kring konungens person. Dessa gårdsrätter gällde härförutom ej allenast för konungens gård, utan äfven för de tjensteskaror, med hvilka andra högt uppsatte män omgåfvo sig. Till sin karakter voro de således speciella lagar rörande herretjenst, ej författningar i fråga om embetsmän och tjensteärenden. Så till vida voro de dock af betydelse för ifrågavarande ämne, som i dem efterhand inflöto i allt större måtto skärpta ansvarsbestämmelser för allmänna brott, begångna af konungens män. För den händelse att den, som lidit orätt af dessa, anropade konungens mellankomst, hade han alltså att vänta en kraftigare hjelp och upprättelse, än om han klagade vid de allmänna domstolarne. Det må till sist också medgifvas, att, ehuruväl lagrummen närmast voro affattade med hänsyn till ordningens vidmagthållande, dertill äfven räknades ett troget uppfyllande af förpligtelserna mot konungen, och att sålunda straff äfven funnos stadgade för ett svikande af de skyldigheter, till hvilka tjensteförhållandet särskildt förband. Dessa stadganden afsågo dock närmast att inskärpa lydnad och vapentjenstens noggranna fullgörande. De utgjorde således väl förebilder till krigslagarnes speciella stadganden rörande brott och fel i tjensten, men ej till hvad, som derom finnes förordnadt i den allmänna lagen. I denna senare del leda i hufvudsak spåren äfven här tillbaka till den romerska rätten.
Romersk rätt.I det romerska samhället egde embetsmännen, i motsats till hvad förhållandet var såväl i öfriga antika stater som i de äldre germanska samfunden, en ytterst vidsträckt magt. Särskildt gällde detta om dem, som sattes till att förvalta de eröfrade provinserna. Denna sin magt använde de till stor del för att bereda sig ett olagligt penningförvärf medelst utpressningar och mottagande af mutor i tjensten. Mången gång var detta af nöden för att täcka de stora omkostnaderna för vinnandet af folkets röster vid valen till embetena. Och i allt fall eftersträfvades dessa platser i provinserna för de medel, som de erbjödo till att på nämnda sätt förbättra förmögenhetsställningen och samla rikedomar. Af lagarne stämplades dylika åtgärder emellertid såsom brott. De utgjorde s. k. crimina repetundarum. Och mot dem utfärdades stränga ansvarsbestämmelser, till dess genom en lex Julia det för regelmässiga fall förordnades, att straffet skulle bestå i förlust af embetet och böter i visst förhållande till det orättfångnas värde. För svårare fall kunde dock straffet stegras och komma att utgöra landsförvisning, konfiskation, deportation och till och med döden. Särskildt framhölls i detta hänseende tagande af mutor för ett fällande utslag öfver oskyldig. Äfven den, som mutade eller försökte att muta en embetsman, drabbades af ansvar. Crimen repetundarum var för den romerska rätten ett hufvudbegrepp på ifrågavarande område och fick med tiden en mera allmän karakter. Det kom nemligen att beteckna hvarje missbruk af embetsmyndighet i vinningslystet syfte. Men härförutom voro äfven särskilda straff stadgade för dem, som tillgrepo allmänna medel, innehöllo hvad, som lemnats dem för ett särskildt ändamål, uppburo för höga skatter eller sportler eller ock i egenskap af domare fällde utslag mot lag och rätt samt egen öfvertygelse. Då hvem som helst egde att taga sig åtalsrätt i fråga om sådana förbrytelser, som berörde det allmännas rätt, voro bestämmelserna rörande försummelser af åklagare visserligen rigtade mot de enskilda medborgarne. Men i detta afseende voro äfven straff fastställda för hvarje svikligt utförande eller öfvergifvande af talan, och, hvad vidkom ett gynnande af vederparten (prævaricatio), gällde de härutinnan gifna bestämmelserna äfven gent emot den sakförare, som förrådde sin hufvudmans sak.
Allmän rättsutveckling.Samtliga dessa romerska begreppsbestämningar och förordnanden öfvergingo i den germanska rätten. Det är under inflytande af dem, som redan några af leges barbarorum hota domare, hvilka låta besticka sig, med ärelöshet, afsättning och lifvets förlust (Leg. Vis., Baj. och Rip. samt Edict Theod.). Men i det hela stötte det till en början uppenbarligen på svårigheter att införlifva de romerska bestämmelserna med den inhemska rätten. Det offentliga lifvets förhållanden voro så olika det romerska kejsardömets, och särskildt hade konungens tjenare och länsherrar samt folkets gamla förtroendemän en helt annan ställning än den romerska statens magistratus. Deraf kom det sig väl äfven, att de allmänna lagarne långt fram i tiden i det mesta underläto att vidröra detta ämne. I praxis och författningar, som furstarne utfärdade för sina män till efterlefnad, bragtes dock de romerska principerna efterhand alltmera i tillämpning. Och i öfverensstämmelse med dem egnades härvid särskild uppmärksamhet åt de förbrytelser, som bestodo i utpressning och tagande af muta eller som eljest gingo ut på att i embetet bereda sig ett olaga förvärf på allmänhetens eller statens och konungens bekostnad. Till stor del skedde detta i öfrigt under gerningarnes likställande med tjufnad. Äfven i öfrigt vunno emellertid småningom de romerska stadgandena erkännande och fastställelse. Och härutöfver utvidgades embetsbrotten än vidare på det sätt, att i sammanhang med vissa rättsliga förpligtelsers öfverflyttande från de enskilda till konungens tjenstemän straffbestämmelserna för underlåtet iakttagande af förpligtelserna fingo en uteslutande användning i fråga om tjenstemännen. Så blef t. ex. förhållandet med försummelser beträffande brotts beifrande och förbrytares tillvaratagande. Då derefter statsideen alltmera genomträngde sinnena, upphörde man att i dem, som besörjde offentliga värf, se konungens enskilda tjenare och betraktade dem såsom statsliga organ, verksamma i den allmänna ordningens tjenst. Dermed rycktes helt naturligt hela denna lagstiftning in på den allmänna rättens område. Och derinom fingo ifrågavarande brott plats bland förbrytelserna mot offentlig rätt. Äfven då de närmast voro rigtade mot enskild rätt, berördes af dem det allmänna intresset på grund af gerningsmannens offentliga karakter.
Förevararande lagstiftning fick härjemte efterhand en allt större omfattning och utsträckning. Visserligen är det fortfarande de romerska rättssatserna, som ligga till grund för lagstadgandena i ämnet, och är den insats, som den äldre germanska rätten här kan sägas hafva gjort, ytterst ringa. Men deremot har den moderna rätten i många stycken gått vida utöfver den romerska rätten, ej blott gifvit de romerska lagstadgandena en större omfattning, utan äfven skapat helt och hållet nya bestämmelser. I sjelfva verket torde embetsmyndigheterna i nu bestående civiliserade stater hafva en än mera vidtgående befogenhet än den romerska republikens magistratus, men å andra sidan kräfver det konstitutionella lifvet, att folket bibehålles oförkränkt vid sina privata och statsborgerliga rättigheter. Det har derföre varit af nöden att sätta bestämda råmärken mellan myndigheternas och de enskildes magtområden. Och liksom lagstiftningen rörande brott mot offentlig myndighet tjenar till att befästa och upprätthålla dessa råmärken till förmån för de förra, har hvad, som förordnats i nu gällande rätt om här behandlade brott i viss måtto en liknande uppgift i fråga om de senare.
Gällande rätt.I alla nyare strafflagar har egnats ett eller flera särskilda kapitel åt brott af embetsmän. I dessa kapitel utgöra stadgandena om tagande af muta, samt om utpressning och försnillning sjelfva kärnpunkten (jfr. den svenska Str. L. 25,5—13). Endast undantagsvis afhandlas nemligen ifrågavarande gerningar i sammanhang med redogörelsen för motsvarande allmänna brott (utpressning i österrikisk och ungersk rätt samt försnillning i österrikisk och engelsk rätt). Med tagande af muta likställes sjelfva aftalet derom, och härförutom är till inträde af straffbarhet icke erforderligt, att afsigten varit att främja orätt, allenast att gåfvan afsett en embetsåtgärd (ej så i norsk rätt). Sällsynt är, att det öfverseende, som man af gammalt visat i fråga om sådana gåfvor till embetsmän, som alldeles icke lemnas i syfte att utöfva någon obehörig inverkan på dem, kommit till uttryck i positiva lagstadganden (dock i ungersk rätt). Har det varit aftaladt, att embetsmannen i gengäld för gåfvan skulle begå någon orätt, länder detta till skärpning af ansvaret. Mångenstädes är af samma verkan den omständighet, att det är en domare eller person i liknande ställning, som tagit eller betingat sig gåfvan (tysk, ungersk, holländsk, belgisk, dansk och engelsk rätt; i fransk rätt då saken är kriminell). I de flesta strafflagar stadgas äfven ansvar för den, som besticker embetsman (ej i svensk och norsk rätt). Straffen äro dock här endast undantagsvis desamma som för dem, hvilka låta muta sig (fransk, belgisk och engelsk rätt). I öfrigt göres här på ett eller annat sätt till vilkor för straffbarheten, att afsigten varit att förmå embetsmannen att handla mot sin pligt (ej i belgisk rätt). Utpressning af embetsman beskrifves i vissa lagar mera allmänt såsom en oredlighet mot allmänheten i vinningslystet syfte (fransk, belgisk, holländsk och engelsk rätt), under det att annorstädes vissa fall af ett dylikt svikligt tillvägagående särskildt framhållas, nemligen företrädesvis ett obehörigt uppbärande af sportler och bedrägeri vid skatteuppbörd (nordisk och tysk rätt). Föremål för försnillning i embete är ej vidare allenast kronans medel, utan allt det, som anförtrotts embetsmannen i kraft af hans embete. Straffet lindras enligt åtskilliga lagar vid betäckande af balansen (nordisk, fransk, belgisk och ungersk rätt; i österrikisk rätt strafflöshet) samt skärpes åter allmänt på grund af svikligt tillvägagående för att dölja försnillningen och undantagsvis ytterligare vid rymning med det tillgripna (dansk rätt) eller dess uppgående till ett högre belopp (fransk, österrikisk och ungersk rätt). I den svenska strafflagen, hvars stadganden i dessa delar äro mindre allmänna och omfattande än de, som eljest förekomma, hafva under kapitlet om embetsbrott lemnats särskilda ansvarsbestämmelser för embetsmans mottagande af gåfva eller förläning från främmande magt och för förmans lån af underordnad tjensteman, för det fall att denne veterligen fått sig medlen anförtrodda å embetets vägnar eller är uppbördsman eller redogörare (Str. L. 25,8 och 13). Mera ovanligt är äfven den svenska rättens särskilda lagrum rörande olaga afkortning af utskyld till statens skada (Str. L. 25,10; liknande stadgande i tysk rätt).
Af öfriga speciella embetsbrott i den svenska rätten (Str. L. 25,1—4, 14) hafva de, som bestå i orättfärdiga domar (fransk, belgisk, tysk, norsk och dansk rätt) eller åtal (tysk, ungersk, norsk och dansk rätt) samt i pligtförsummelse af dem, som äro satta att vaka öfver äktenskapshindrens iakttagande (tysk, holländsk, fransk och belgisk rätt) eller att hafva inseende öfver fångar (fransk, belgisk, holländsk, tysk, dansk, norsk och engelsk rätt), mera eller mindre sin motsvarighet i främmande rätts lagrum om embetsbrott. Till någon del hafva dock föreskrifter i dessa delar lemnats i annat sammanhang, derest de icke alldeles saknas. Egendomligt för den svenska rätten är det åter att bland embetsbrotten upptaga dels afhållelse från tjenstgöring och dels åtgärd, hvarigenom den, som är anställd vid vattenbyggnad eller jernvägsanläggning, vållar allmän fara (Str. L. 25,15, 19 och 22 mom. 2). Om gerning af det förra slaget innehålla de utländska strafflagarne intet förordnande, och, hvad beträffar den senare förbrytelsen, handlas derom i sammanhang med de allmänfarliga brotten af liknande natur.
I allmänhet äro dock de speciella embetsbrotten vida talrikare i främmande rätt än hos oss. Redan de från den romerska rätten arftagna embetsbrotten äro så till vida af olika natur, som de innebära förgripelser dels närmast mot enskilda och dels åter mot statens rätt. Så är äfven förhållandet med den mängd embetsbrott, som i det ena eller andra rättssystemet ansluta sig till dessa förbrytelser. Det finnes sålunda stadganden, som belägga med ansvar åtskilliga missbruk af embetsmyndighet gent emot enskilda — stadganden, hvarigenom medborgerlig rätt af konstitutionell art, personlig frihet, kroppslig integritet, hemfrid, samt bref, telegram och andra privata försändelser tagits i särskildt skydd mot embetsmännen. Och det finnes åter andra bestämmelser, som äro rigtade mot obehörig inblandning af en embetsmyndighet i en annans verksamhet, mot vägran af embetsmyndigheter att lemna hvarandra vederbörligt understöd, mot olydnad af underordnade och en obehörig inverkan på dem eller bristande tillsyn öfver dem från de öfverordnades sida. Härtill sluta sig i framställningen ytterligare åtskilliga former af oredlighet vid embetsutöfning: förfalskande, förstörande och undertryckande af handlingar samt falska uppgifters tagande till protokoll eller utfärdande af handlingar med falskt innehåll, uppenbarande af embetshemligheter, deltagande i brott, som man har att beifra, och intressentskap i affärer, hvaröfver man skall utöfva tillsyn etc. Och än vidare förekomma äfven smärre förseelser: tillträde till embete utan ed, utöfvande af embete, hvarifrån man entledigats, och förande af embetsanteckningar på lösa blad etc. I den franska rätten förklaras till sist, att hvarje ˮcrimeˮ, begånget af en embetsman i utöfningen af embetet, är en ˮforfaitureˮ, d. v. s. ett embetsbrott, belagdt med ett skärpt ansvar, nemligen med den omfattande förlust af medborgerlig rätt, hvilken inbegripes under ˮdégradation civiqueˮ.
Det är en brokig och skiftande bild, som de särskilda rättssystemens embetsbrott på detta sätt förete. I en och annan strafflag, såsom exempelvis just den franska, utgöra de, snart nog sagdt, ett straffsystem för sig bredvid det allmänna. Det finnes straff för grofva missbruk af embete och för ringa försummelser vid dess utöfvande, straff för dolösa och kulpösa gerningar, straff för handlingar, som endast äro straffbara, så vidt de begås i embetsutöfning, och straff för handlingar, som i och för sig äro brottsliga men som blifva qvalificerade genom gerningsmannens tjenstekarakter. Hvad beträffar sistnämnda slags brott, finnas dessa dock stundom afhandlade i sammanhang med redogörelsen för det allmänna brottet. Embetsbrotten äro således icke allestädes sammanförda under en gemensam rubrik. Vid sidan af strafflagarne innehålla för öfrigt äfven en mängd specialförfattningar ansvarsbestämmelser för brott och fel af embetsmän. Bland annat inträffar såväl det ena som det andra i vår rätt (Str. L. 22,5 mom. 2; Prom. L. till Str. L. § 18, ansvarighetslag för statsrådets ledamöter etc. 10⁄2 1810). Något egendomligt för vår rätt är det dock icke. Snarare står vår rätt i dessa hänseenden efter än före den utländska.
Härutinnan kan således icke ligga förklaringen till det större öfverflödet på speciella embetsbrott i den utländska rätten. Orsaken dertill bör sökas på ett helt annat håll. I somliga rättssystem saknas nemligen fullständigt ett allmänt lagrum rörande embetsbrott, och derstädes äro äfven de speciella embetsbrotten talrikast (fransk och belgisk rätt). Annorstädes finnas visserligen ett eller flera lagrum af nämnda natur, men äro dessa likafullt icke af den omfattning som de svenska. De hafva derföre behöft fullständigas genom flera speciella straffbestämmelser. De speciella embetsbrottens antal stå sålunda i ett bestämdt omvändt förhållande till de allmänna lagrummens rymlighet. Ju mindre den senare är, dess flera äro de speciella förbrytelserna. Hos oss hafva helt allmänt fastställts straffsatser för hvarje dolöst eller kulpöst eftersättande af embetspligt eller brott i embete till kränkning af allmän eller enskild rätt och säkerhet (Str. L. 25,16 och 17). Allenast i norsk och dansk rätt återfinnas liknande vidsträckta bestämmelser, och äfven enligt dessa rättssystem straffas härvid likväl kulpös gerning, endast om försummelsen är grof eller mera allmän. I öfrigt röra de allmänna lagrummen allenast ett dolöst missbrukande af embete. Hufvudsakligen afses härvid ett förfördelande af enskild rätt (i engelsk rätt ˮoppressionˮ och ˮtyrannical partialityˮ), och i ett par rättssystem är det ej tal om annat än ett nödgande att göra, tåla eller underlåta något (tysk och holländsk rätt; särskilda bestämmelser om ett dylikt frihetsbrott äfven i dansk och ungersk rätt). Annorstädes har åter brottet angifvits hafva till syfte att skada någon, stat, kommun eller enskild person, (österrikisk rätt) eller ock att vare sig gagna, skada eller kränka någon (ungersk rätt).
Förberörda olikhet i rättssystemens behandling af embetsbrotten hänger i sin ordning samman med de vid dessa förbrytelser använda straffmedlen. Den svenska rätten, i hvilken embetsmännens oafsättlighet af gammalt är en bestående grundsats, låter nemligen vid ifrågavarande brott afsättning och mistning af embete på viss tid ingå såsom led i straffskalan samt ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas utgöra en särskild straffpåföljd, som, mindre svår än förlust af medborgerligt förtroende, för vissa fall förenas med afsättning. Afsättning förekommer härvid jemte straff af allmän natur, men i öfrigt finnas såväl afsättning som mistning af embete på viss tid stadgade alternativt med eller i ersättning för allmänna straff. Särskildt är förfaret på detta senare sätt i de allmänna lagrummen. I norsk, dansk och engelsk rätt har man till någon del gått till väga på samma sätt, nemligen så till vida som man vid embetsbrott upptagit afsättning såsom ett sjelfständigt straffmedel. Men i öfrigt står den svenska rätten ensam i detta stycke. Ovärdighet att begagnas i rikets tjenst är visserligen en straffpåföljd. Men afsättning och mistning af embete på viss tid äro ej verkliga straff. Allra högst kan afsättning vid embetsbrott hafva karakteren af ett tilläggsstraff (ungersk rätt). Men i öfrigt följa å alla embetsbrott utan undantag straff af allmän natur. Afsättning, suspension och andra dylika åtgärder äro disciplinära straff.
Med den svenska strafflagens sätt att gå till väga i denna sak följa äfven andra egendomligheter för vår rätt. Deraf beror nemligen bland annat förordnandet om användningen af reglerna för reellt sammanträffande vid förbrytelse, som, jemte det att den faller under de allmänna lagrummen om embetsbrott, äfven eljest utgör en straffbar handling (Str. L. 25,18; jfr. §§ 2, 3, 15 mom. 2 ibid.; i öfrigt denna regel blott i norsk rätt och det endast för så vidt straffet för det allmänna brottet är högre än fängelse). Det har äfven varit af nöden att fastställa ett subsidiärt straff, för det fall att den, som skulle dömas till afsättning eller mistning af embete på viss tid, ej vore i besittning af det embete, hvari han förbrutit sig (Str. L. 2,17; jfr. 25,21 ibid.; i norsk och dansk rätt liknande stadganden). Och till sist har i den svenska rätten embetsmans brott utom tjenst så till vida gjorts till ett embetsbrott, som det förordnats, att, derest han för sådant brott dömes till straffarbete eller svårare straff, han äfven skall dömas till afsättning eller vid synnerligen mildrande omständigheter till mistning af embetet på viss tid (Str. L. 25,20; i norsk rätt enligt stadgande i den allmänna delen ovilkorligen afsättning jemte ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas).
I svensk rätt röra somliga lagrum i förevarande ämne förbrytelser af vissa embets- och tjenstemän, nemligen af domare, åklagare, prester, uppbördsmän samt personer, anställda vid fångvården eller kommunikationsanstalterna. Med den större rikedomen på speciella embetsbrott i den utländska rätten förekomma äfven dessa slags bestämmelser derstädes i större antal än hos oss. Det har sålunda stadgats straff för brott och fel i embetet af post- telegraf- och polistjenstemän, af ministrar, af administrativa och militära embetsmän, af personer i mynt- och kontrollverkens tjenst samt af skiljedomare och jurymän etc. Det återstår dock i alla rättssystem en mängd fall, der det ej hör till embetsbrottets väsende, att gerningsmannen skall besitta en särskild tjenstekarakter. Hvad beträffar dessa mera allmänna lagrum, afse de för öfrigt till stor del ej blott embetsmän i allmänhet, utan i större eller mindre omfattning äfven andra, nemligen dem, som utan att ega embetsanställning likväl antingen varaktigt eller för tillfället satts till att förvalta ett offentligt embete, hvartill enligt vissa rättssystem ytterligare komma sådana personer, som, ehuru de icke mottagit något uppdrag af staten, likväl hafva att besörja vissa värf af en mera offentlig och allmän natur (se den svenska Str. L. 25,22, jfrd med ansvarighetslagarne 18⁄9 1868 för riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret samt för styrelseledamöterna i riksbankens lånekontor i orterna äfvensom instr. 1⁄3 1830 för just. ombudsm.). Särskildt hafva sålunda kommunens tjenstemän likställts med statens (tysk, österrikisk och ungersk rätt; i ungersk rätt liksom i den svenska mera vidtgående stadganden). Äfven här framträder alltså en liknande rörelse som vid brotten mot offentlig myndighet. Man lägger mera vigt derå, att ett offentligt värf missbrukas, mindre derå, att den af en tjensteställning följande förpligtelsen mot staten och fursten svikes.
I några strafflagar angifves det vid hvarje särskildt brott, hvilka personer föreskrifterna gälla, och är det således endast i vissa fall, som gerningsmannen kan vara annat än en statens embetsman (fransk, belgisk och holländsk rätt). Annorstädes har åter uppställts en allmän regel till afgörande, af hvilka de äro, som i frågor af förevarande art skola räknas såsom embetsmän (nordisk, tysk, österrikisk och ungersk rätt). Häri ligger då äfven uttalad den grundsats, att hvad, som stadgats för statens embets- och tjenstemän på ifrågavarande område, gäller utan något som helst förbehåll äfven dem, som i förberörda lagrum blifvit med dem likställda. Advokaters och rättegångsbiträdens handlingar hemfalla visserligen icke i allmänhet under lagrummen rörande embetsbrott. Men i ett och annat rättssystem hafva likväl under redogörelsen för sistnämnda förbrytelser straff stadgats för dylika personers trolöshet mot sina hufvudmän och oredlighet vid utöfvandet af sitt kall (tysk, ungersk och österrikisk rätt). I motsats till hvad förhållanden var enligt några rättssystem vid brott mot offentlig myndighet, utöfvar embetsmännens högre och lägre ställning här ej någon lagbestämd inverkan på straffsatserna. I norsk och dansk rätt medgifves dock för underordnade tjenstemän en nedsättning i det normala straffet.
Frågan, huruvida en person hvem som helst kan bestraffas såsom delaktig i ett embetsbrott, afgöres efter de vanliga reglerna för delaktighet. I nyare strafflagar har det förordnats, att personliga egenskaper och förhållanden hos en af dem, som deltagit i ett brott, bland annat ej verka till förhöjande af de andras straffbarhet (tysk, ungersk och holländsk rätt). Enligt dessa lagar måste man alltså, hvad vidkommer förevarande ämne, skilja mellan de fall, då det mera stränga speciella lagrum, jemlikt hvilket gerningsmannen dömes på grund af sin tjenstekarakter, har sin motsvarighet i allmänna ansvarsbestämmelser, och de fall, i hvilka detta åter icke är förhållandet. I den förra händelsen straffas nemligen den delaktige enligt det allmänna lagrummet, i den andra händelsen åter enligt samma lagrum som gerningsmannen. Detta gäller icke allenast om sådan person, som alldeles icke har någon tjenstekarakter, utan äfven om embetsman, som ej innehar tjenst af det slag, som i det på gerningsmannen tillämpliga lagrummet förutsättes skola af denne besittas. För denna senare händelse kan blott möjligen det allmänna lagrummet, jemlikt hvilket den delaktige är att bestraffa, vara att söka under kapitlet om embetsbrotten.
Saknas åter en positiv föreskrift af förberörda art, beror det derpå, huruvida embetsmannens tjenstemannakarakter kan anses objektivera sig i det af honom begångna embetsbrottet. Och att så är förhållandet, derom torde man väl lätt kunna blifva ense. Något principiellt hinder för att under sådant förhållande bestraffa delaktiga i embetsbrott enligt de för gerningsmannen tillämpliga lagrummen, skulle alltså icke föreligga i den omständigheten, att den delaktige ej sjelf hade tjenstekarakter eller sådan speciell tjenstekarakter, som gerningsmannen egde. Detta skulle alltså äfven vara den svenska rättens ståndpunkt i frågan. Men hvad särskildt vidkommer den svenska rätten, resa sig i åtskilliga fall hinder af faktisk natur för grundsatsens genomförande gent emot personer utan all tjenstebeställning. I flera fall äro ju nemligen inga andra straff utsatta än sådana, som endast äro tillämpliga på embets- och tjenstemän: mistning af embete på viss tid och afsättning med eller utan åtföljande ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas. Någon användbarhet af det lagrum, som föreskrifver, att, om den, som gjort sig skyldig till afsättning eller mistning af embete på viss tid, ej är i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit, bötesstraff eller fängelse må ådömas, får väl nemligen ej här sättas i fråga (Str. L. 2,17, jmfd med 25,21 ibid.).
Svensk rättsutveckling.Äfven i den svenska rätten framstodo tidigast såsom egentliga embetsbrott de gerningar, som i den romerska rätten föllo under begreppet crimen repetundarum. Sålunda finner man redan i några af landskapslagarne och i stadgar från tiden för deras upptecknande stränga straff fastställda för domare, fogdar, länsmän och nämndemän, som togo mutor (VGL Add. 1, SmL KpmB 12 pr., Kalm. Recesser 1474 och 1483; jfr. MELL ÞgB 3, ChLL ÞgB 3, Allm. St. L. KgB 5), och för dem af konungens tjenstemän, hvilka olagligen betungade bönderna med skatt, skjuts eller utfodrande af sina hästar (VGL IV, 19,4, UL KpmB 10, WmL II KpmB 13, SmL KpmB 13, K. Stadg. 1285, 1335, 1344, 1403, 1442, 1483, 1491 och 1499). Ehuru dessa straffbud delvis förekomma redan i några af landskapslagarne, äro de likväl tydligen af ett jemförelsevis senare ursprung och hafva införts genom den kungliga lagstiftningen. Lagstadgandena mot utpressning af konungens tjenstemän återgifva bland annat ordagrant lydelsen af Alsnöstadgans (1285) påbud i ämnet. Genom Skenninge stadga (1335) förordnades än vidare om straff för den, som drog under sig konungslig ingäld. Här var det således ej de enskildes utan konungens och rikets rätt, som togs i skydd. Från början var detta stadgande dock mindre rigtadt mot konungens tjenstemän än mot frälsemän. Det afsåg nemligen att hindra, det dessa senare togo sig före att med dem, som sutto å skattskyldig jord, ingå skenaftal, hvarigenom de köpte eller läto sig tillskiftas jorden för att såmedelst bedraga kronan på dess rätt till skatt af densamma (K. Stadg. 1344, MELL KgB 26, ChLL KgB 30). Men senare kom stadgandet att tillämpas i fråga om hvarje svikligt tillvällande af kronans skatt och erhöll på detta sätt en särskild användning gentemot embets- och tjenstemän. Långt efter det att lagrummet förlorat all användning i sin ursprungliga betydelse, kom det derför att qvarstå i oförändrad form (1734 lag MB 45,1). Det blef för öfrigt en anknytningspunkt till senare, temligen talrika straffbestämmelser mot oredlighet af embetsmän i deras förhållande till staten.
Det gäller dessutom om samtliga här berörda stadganden i den äldre rätten, att i tiden efter landslagarne praxis och lagstiftning voro verksamma för deras fullständigande och utvecklande, och att på detta sätt nu gällande föreskrifter i det hela redan då togo form och gestalt. Ansvaret för tagande af muta tillämpades äfven mot sådana embetsmän, som icke särskildt voro angifna i de härom handlande lagrummen (Riks.Råds Dom 5⁄9 1567). Och härförutom stadgades äfven straff för prester, utmätningsmän, uppbördsmän, soldater, officerare etc., hvilka för egen del fordrade eller uppburo i tjensten något, som icke rätteligen tillkom dem. I 1734 års lag (RB 1,12) omtalades dock tagande af muta blott i sammanhang med ett orättrådigt utöfvande af domareembete. Och hvad beträffar uppbärande af belöning eller sportler, nämndes derom ej annat än i specialförfattningar (bland annat närmast före 1864 års strafflag KF 30⁄11 1855 ang. expeditionslösen). I förhållande till den närmast förut gällande rätten äro således 1864 års strafflags stadganden i denna del vida mera omfattande (25,5).
Från tid till annan upprepades straffbestämmelserna för ett egenmägtigt betungande af allmogen med skatter (Norrk. Besl. 1604, Res. på Ad. Besvär 1660, K. Plak. 1662, Res. på Allm. Besv. 1672, K. Försäkr. 1720). Och härförutom sattes äfven ansvar på att intala allmogen att erlägga gärder eller sammanskott och på att mottaga hvad, som i denna väg frivilligt bjödes (K. Förb. 30⁄9 1692, KF 25⁄4 1696). Och hvad, som i dessa ämnen förordnades, öfvergick till 1734 års lag (MB 44) och derifrån till 1864 års strafflag (25,6 och 9).
I Kalm. Recess 1483 stadgades ansvar för de skattläggningsmän, som kronan till skada satte ränta och skatt lägre, än som vederborde. Liknande oredlighet från landtmätares sida bedömdes enligt reglerna för ett svikligt aftal om skattskyldig jord (K. Instr. 20⁄4 1725). Härjemte fastställdes äfven särskilda straffsatser för försnillning af kronans och andra allmänna medel (KB 28⁄2 1682, 29⁄12 1685, 1686 KkLag 28,2, KB 15⁄11 1690, KF 4⁄12 1724). Äfven i dessa delar hade således 1734 års lag (MB 45) och 1864 års strafflag (25,10 och 11) att bygga på äldre rätt. I 1734 års lag betraktades dock ännu allenast allmänna medel såsom föremål för försnillning af embetsman, men genom kongl. förordn. d. 29⁄11 1823 ställdes härmed lika sådana enskilda medel, som någon i kraft af sitt embete mottagit. Och då i 1734 års lag det fortfarande ännu var tal allenast om dylikt svek af uppbördsmän, gällde stadgandet enligt 1823 års kongl. förordn. hvarje embets- och tjensteman. Genom en kongl. förordn. d. 21⁄3 1735 stadgades också ansvar för den, som lånade medel af underordnade uppbördsmän och redogörare (jfr. K. Förkl. 23⁄3 1807). Denna förordning ligger alltså till grund för hvad, som nu gällande rätt stadgar för dylika förseelser (Str. L. 25,13). Om embetsmans mottagande af gåfva eller förläning af främmande magt var åter förut förordnadt i sammanhang med förräderibrotten (1734 lag MB 4,6; jfr. KF 9⁄12 1696). Och det, som stadgats rörande bedrägliga åtgärder till döljande af försnillning, har närmast föranledts af bestämmelser i kongl. förordn. d. 7⁄9 1858 om förfalskning af handlingar genom embetsmän.
Ehuru med afseende å hittills behandlade förbrytelser 1864 års strafflag alltså icke kan sägas hafva tillskapat några förut okända former, innebära dess stadganden dock vissa ändringar i förutvarande rätt. Bland annat har i fråga om gerningarnes straffbarhet en hufvudsaklig vigt lagts derå, huruvida förbrytaren handlat för egen fördel eller icke (jfr. Str. L. 25,9 och 10). Straffen hafva ock i det hela nedsatts samt förändrat natur. Till en del synas ifrågavarande gerningar såsom bland annat särskildt ett egenmägtigt påläggande af skatt förut hafva betraktats såsom ingrepp i kronans höghetsrättigheter och derför bestraffats såsom förräderibrott. Man finner härpå utgående föreskrifter i tiden före 1734 års lag. Försnillning föranledde åter, tydligen efter föredöme af den romerska rätten, böter till viss procent af det tillgripna. Detta sätt att gå till väga bibehöll sig till och med i viss måtto ännu i 1734 års lag (MB 45,2). Men vanligast var att vid såväl det ena som det andra af ifrågavarande brott låta förbrytaren stå tjufsrätt. Detta är äfven förhållandet i 1734 års lag (MB 44,1 och 45,1). Först med 1864 års strafflag gjordes slut härpå. Med densamma bortföll äfven det särskilda ansvar, som i fall af embetsmans försnillning varit stadgadt för rymning med de tillgripna medlen (1734 lag MB 45,2), och infördes nu bestående strafflindring för den försnillare, som genast ersätter det förskingrade eller ställer säkerhet derför (i K. Utsl. 29⁄1 1879 ansedt tilllämpligt, då balansen väl ej betäckts å af den öfverordnade myndigheten förelagd dag men före rättegångens anställande).
Äfven öfriga speciella embetsbrott i 1864 års strafflag hafva sina historiska föregåenden. Lagrummen rörande orättfärdighet af dem, som bestrida en åklagares eller domares embete, och det skärpta ansvaret för den domare, som uppsåtligen fäller oskyldig till straff (Str. L. 25,1—3), hafva för den svenska rättens del ytterst sin uppkomst i rättsböckernas stadganden rörande falsk anklagelse (ÖGL EB 28, MELL EB 36, ChLL EB 38). Och i tiden efter landslagarne samt i 1734 års lag gåfvos i öfverensstämmelse härmed straffbestämmelser såväl för ett dolöst utöfvande af exekutionsembetet (Rätteg. Proc. 1615, Stadg. ang. exek. 1669, Res. på Ad. Besv. 1675, Res. på Allm. Besv. 1680, 1734 lag RB 29,3) och af domareembetet (Rätteg. Ord. 1614, Res. på Ad. Besv. 1672, KB 5⁄12 1693, 1734 lag RB 1,12 och UB 9,5) som äfven särskildt för ett missbruk af nämnda embeten andra till skada å lif eller ära (1720 års Reg. Form, 1734 lag MB 60,1 och RB 1,12). Innehållet i lagrummet rörande prest, som olagligen viger (Str. L. 25,4) är närmast hemtadt från 1734 års lag (GB 2,12 och 7,2), hvilken, hvad angår vigsel trots förekommande äktenskapsjäf, åter stöder sig på 1686 års kyrkolag (15,3). Lössläppande af fånge, som man har under inseende, har af gammalt varit en särskild förbrytelse. Rättsutvecklingen har här blott fört med sig, att densamma, i motsats till hvad förut varit förhållandet, uteslutande blifvit ett embetsbrott. Med 1734 års lag (MB 19,3) framhölls detta uttryckligen i fråga om vårdslöshet vid fånges bevakande, och genom 1864 års strafflag (25,14) skedde så äfven i fråga om ett afsigtligt lösgifvande. Förebilderna till 1864 års strafflags stadganden om förbrytelser af tjenstemän vid kommunikationsanstalter (25,15 och 22 mom. 2; enl. K. Utsl. 29⁄6 1885 stadgandena ej tillämpliga, då jernväg väl fridlyst, men ännu ej öppnad för trafik) och om längre tids afhållelse från tjenstgöring (25,19) äro att finna, hvad det förra angår, i den allmänna fridlysningsstadgan rörande nämnda slags verk och inrättningar d. 18⁄1 1855 och för det senare i kongl. kung. d. 5⁄11 1782.
Hvad, som åter i det hela är nytt i 1864 års strafflag, är den likställighet med statens embetsmän, hvilken i viss måtto införts för andra personer i besittning af ett offentligt uppdrag (Str. L. 25,22; bestämmelserna om brott af embetsmän tillämpliga i fråga om mäklare enligt Mäkl. Ordn. 25⁄10 1872 samt i fråga om apotekare och hans biträden enligt K. Utsl. 5⁄4 1876, men ej i fråga om en af magistrat antagen exekutionsförrättare enligt K. Utsl. 5⁄5 1881). Förut funnos blott enstaka lagrum af sådant innehåll. Och helt och hållet nya stadganden äro till sist de, genom hvilka allmänna straffbestämmelser gifvits med afseende å fel i tjensten, straff stadgats för gröfre brott utom tjensten samt förordnande lemnats om maximibeloppet af de böter, som må ådömas för embetsbrott (Str. L. 25,16—18, 20, 21). Sin stora betydelse har i öfrigt 1864 års strafflag derigenom, att med densamma ifrågavarande brott först sammanfördes såsom ett helt för sig.
I tiden derförinnan hade dessutom i en mängd här ofvan icke angifna fall särskilda skärpta ansvarsbestämmelser efterhand införts, i händelse att vissa brott af allmän natur föröfvades af embetsmän i tjensten. Till den del som ifrågavarande föreskrifter hafva rört dolösa handlingar, hafva de efter införandet af 1864 års strafflags allmänna bestämmelse i ämnet blifvit öfverflödiga och bortfallit (1734 lag HB 8,3, MB 8,3, 18,9, StrB 1,1, 3,2, 5,6 och än vidare åtskilliga lagrum i senare förordningar, bland annat i KF 7⁄9 1858). För så vidt särskilda straff förut varit satta å kulpösa förseelser i embete, skola åter enligt föreskrift i 1864 års strafflag de härom gifna stadgandena hafva full rättskraft (Str. L. 25,17). Bland annat skulle sålunda de gamla bötesbestämmelserna för domare, som försumma rättegångstimma, fortfarande bestå (1734 lag RB 2,3, 9,1—4; jfr. i öfrigt GB 12,1, RB 1,12, 2,1 och 8). I praxis synes man dock föga benägen att tillämpa äldre lagrum af ifrågavarande art. Man finner nemligen, att, äfven hvarest ett eller annat af dem kunnat hafva användning, strafflagens allmänna paragraf rörande försummelse af embetsman blifvit i dess ställe åberopad (i K. Utsl. 7⁄12 1875 ej RB 9,3 tilllämpad, då borgmästare varit borta från staden vid RR:ns sammanträden; i K. Utsl. 10⁄11 1879 ej KB 21⁄8 1786 och 7⁄12 1787 åberopade vid prestmans försummelse i tjensten; i K. Utsl. 11⁄2 1880 ej RB 2,1 använd vid försenadt afslutande af ting). Emellertid äro dock, såsom förut nämnts, åtskilliga förbrytelser af embetsmän, såväl dolösa som kulpösa, att bestraffa ej enligt strafflagen utan enligt specialförfattningar (i K. Utsl. 19⁄9 1879 och 29⁄7 1881 fylleri af prestman vid gudstjenst och vid kyrkostämma belagda med ansvar jemlikt KF 16⁄11 1841 § 2).
En särskild inskränkning i den enligt svensk rätt målseganden eljest ovilkorligen tillkommande åtalsrätten består så till vida, som det ej tillåtes enskild part att taga stämning å embetsman i anledning af åtgärd, som denne vidtagit i egenskap af domare i någon honom vidkommande sak (K. Förkl. 23⁄3 1807). Han eger blott att anmäla sin sak hos hofrätt, justitiekansler eller justitieombudsman för åtals anställande hos hofrätten genom vederbörande advokatfiskal eller annan särskildt tillförordnad aktor. Och vare sig att anmälan lemnas utan afseende eller den i målet fällda domen ej tillfredsställer målseganden, eger denne ej någon klagorätt i ansvarsfrågan, utan allenast hvad angår det i sammanhang dermed möjligen väckta anspråket å skadestånd (K. Utsl. 5⁄11 1877, 4⁄11 1879, 10⁄3 1882, 9⁄3 1883). Kan åter den gerning, hvarom fråga är, ej anses hafva skett i embetet, har målseganden att i vanlig rättegång utföra sin talan, men då förfaller jemväl all fråga om ansvar enligt strafflagens tjugufemte kapitel (så enligt K. Utsl. 11⁄11 1880 vid part åsamkad lagfartskostnad på grund af domarens utom rätta gjorda tillsägelse att lagfara; jfr. K. Utsl. 21⁄9 1883 rörande vägran af tillförordnad tjensteman att till den ordinarie redovisa och utgifva åtskilliga under förordnandet uppburna sportler).