Hoppa till innehållet

Arbetare/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 3
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 4
Kapitel 5  →
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 40 ]

4.

Då de kommo till Njædels gård, följde åldermannen med in. Huset var tomt och dörrarne öppna, katten gick omkring och jamade.

Njædel stökade omkring, utan att säga ett ord, och letade rätt på någonting att äta. Åldermannen satt en stund och såg på den otympliga, stora figuren, som gick och sysslade så tafatt med de ovana småsakerna.

»Hör du, Njædel,» sade han slutligen, »jag tror du får lof att skaffa dig en ny piga.»

»Nej!» ropade Njædel och stampade i golfvet, så det dånade.

»Nå nå, ät inte opp mig för det,» svarade åldermannen.

Medan de åto, bad Njædel åldermannen skrifva ett bref till Kristine. Men som det icke fans någonting att skrifva med eller på i huset, kommo de öfver ens om, att åldermannen skulle skrifva hemma hos sig och läsa upp brefvet för Njædel.

»Men hvad skall det stå i det?»

»Ingenting om i dag,» svarade Njædel.

»Nej, nej, det kan då vara det samma, men —»

»Det skall stå, att hon inte skall vara ond på mig och inte heller vara orolig för mig; jag [ 41 ]har det bra, mycket bra, kan du skrifva, det fattas mig ingenting —»

»Att du reder dig bra ensam och inte saknar henne —»

»Åh jo, gudnås, jag saknar henne allt, det får du lof att säga,» sade Njædel och vaggade fram och tillbaka.

»Men då blir hon ju rakt utom sig, när hon hör att du saknar henne så mycket —»

»Nej, då får det inte stå någonting om det,» sade nu Njædel ifrigt. »Skrif — ja, det måste du väl sjelf bäst förstå, ålderman, du som är lärd på att skrifva. Men skrif så att Kristine blir glad; det kan vara det samma med mig.»

»Vore det inte bäst att skrifva ett bref till bror din också?»

»Det vore det visst; ålderman, vill du skrifva till Anders, att han skall vara snäll mot henne; betaldt skall han få, om han vill.»

»Det kan du väl förstå, att han vill ha betaldt.»

»Anders står sig bra,» svarade Njædel. »Det är en pojke, som har kommit fram i verlden. Ja, mor sa’ så, hon också; du, Njædel, sa’ hon, är dum som en flundra, men Anders, han är slug som en lekatt.»

»Men hvarför tog han inte farsgården, när han var den äldste?»

»För han ville att jag skulle få den.»

»Han visste nog hvad han gjorde, bror din, som lät dig sitta med den struntgården och sjelf drog i väg med pengarne,» menade åldermannen.

[ 42 ]»Du ska’ inte tala illa om Anders,» svarade Njædel. »Han var en duktig pojke. Jag mins så väl, när vi ref ljung åt mor oppe i Heien. Anders var så obegripligt rapp att lägga ihop bylan.»

»Men du bar hem den?»

»He? Ja, visst bar jag hem den, för jag var den starkaste.»

»Hvad är Anders egentligen för någonting?» frågade åldermannen.

»Han är med i någonting stort, men jag kan inte komma i håg hvad det heter.» Njædel gaf sig till att leta i skåpet efter ett gammalt bref från brodern.

Klinkan på bakdörren lyftes försigtigt, och man hörde någon trefva sig igenom köket. Det var redan tämligen mörkt, tack vare det tunga vädret; endast uppe i nordvest låg en ljus strimma längs horisonten och kastade ett gulrödt skimmer in i stugan.

Då Njædel såg att det var Sören Börevig som kom, slog han igen skåpet och sade kärft: »Du kommer väl för att se om huset är tomt? Ja, se nu väl efter i sängarne, om du kan snoka opp lite mera förargelse, din —»

»Rättvisan måste ha sin gång,» svarade Sören saktmodigt, »och jag vill innerligt förmana dig, Njædel —»

»Hvad var det du ville mig?» afbröt den andre.

Sören vågade icke påstå att han kom uteslutande för att förmana, fastän han var prestens [ 43 ]brukare; han valde derför mot sin vana att gå rakt på saken.

»Jag talade litet med advokaten Tofte,» började han.

»Om tångstranden?»

»Ja, vi talade litet om den också. Han tyckte — advokaten — att det var illa, att jag inte fick tång; det kunde — kunde —»

»Kanske det kunde väcka förargelse?» frågade åldermannen torrt; han stod i spiselvrån och sysslade med sin pipa.

»Nej, ålderman, det var inte så han menade — han tyckte, att det kunde vara ganska tvifvelaktigt med den der grafven —»

»Jag har mitt köpebref, jag,» sade Njædel.

»Ja, det har du, förstås —» Sören gick mot dörren, »det var bara det jag ville titta in och säga dig, att vi ska’ väl börja då.»

»Börja?» frågade åldermannen.

»Ja visst — börja med processen.»

»Process!» utropade åldermannen och kom närmare. »Det skulle du betänka dig två gånger på, Njædel! Jag känner dem som ha processat sig från gård och grund för mindre än detta, och det ligger mången hederlig karl tre alnar under jorden, som advokaten Tofte har lagt dit i förtid.»

»Du borde inte tala så om din nästa, lotsålderman! Men för öfrigt sa’ advokaten, att det kunde bli en både lång och dyr process.»

»Jag gräfver grafven, jag,» sade Njædel.

»Det gör du visst inte, Njædel, se’n fogden har varit här och delgifvit dig förbud.»

»Förbud?»

[ 44 ]»Ja,» svarade Sören, »då måste du vänta tills det har fallit dom i målet.»

Njædel gick öfver golfvet, flyttade litet på en stol och såg villrådig på åldermannen; men slutligen vände han om till hufvudpunkten igen: »Jag har papper från biskopen i Kristiansand, jag,» sade han afgörande och slog den ena handen i den andra.

»Du kunde ju fråga biskopen hur det hänger ihop med den der tångstranden,» sade Sören vänligt och såg på honom från sidan.

»Ja, du säger någonting, Sören!» mumlade åldermannen. »Det kunde då inte bli så dyrt.»

»Eller kanske det vore ännu bättre att fråga kungen,» sade Sören vårdslöst, i det han såg ut genom fönstret.

»Ja, kungen är öfver bispen,» sade Njædel, »men månntro han svarar på sådant?»

»Om vi hänsköte målet till departementet som skiljedomstol —»

»Till hvad för slag?» frågade Njædel ifrigt.

»Till departementet,» svarade Sören, som tycktes ha god reda på detta.

»Ålderman!» sade Njædel. »Der är det Anders är; jag hade glömt namnet. Men kommer det till kungen då?»

»Ja,» förklarade åldermannen, »det är vägen till kungen.»

Njædel betänkte sig en stund. Förslaget behagade honom vida mera än en process. Dessutom var ju Anders der; han kunde ta målet om hand, så fick man det afgjordt i en fart och en [ 45 ]gång för alla; det var ju solklart att han måste få rätt.

Sören låtsade i början som om han var mest böjd för rättegång, men foglig, som han var, lät han öfvertala sig. Slutligen åtog han sig till och med att ordna alltsamman: ombestyra att ansökningen blef skrifven och inlemnad.

»Men du får betala advokaten Tofte, Njædel.»

»Du har börjat trätan, Sören.»

»Ja, men du gräfver grafven.»

Åldermannen fick dem till att komma öfverens om en delning, och dermed gick Sören Börevig.

Det var nu sent på aftonen, och åldermannen skyndade sig hem. Då han hade åkt, gick Njædel till ladugården. Korna — det fans sex — råmade och voro oroliga; inte hade de fått mat och inte voro de mjölkade. Njædel satte sig till det ovana arbetet och gjorde det tämligen skralt ifrån sig.

Kreaturen kände icke igen honom, dessutom var han så stor och hårdhändt, att de sparkade till stäfvan och spilde ut mjölken. Njædel brummade och plitade så godt han kunde, men det var långt in på natten förr än han hade slutat.

Då han ändtligen stod ute på gården igen och rätade ut sig efter att ha gått nedhukad der inne i ladugården, såg han utåt hafvet. Luften var lättare, han kunde ännu urskilja den mörka strimman af grafven nere i sanden. Han gladde sig åt att få ta i tu med den kära grafven igen med godt samvete. Det måtte väl snart kunna komma svar från kungen, så många ångbåtar som [ 46 ]det nu gick här utmed kusten; och om rätten kunde det ej vara något tvifvel.

Han njöt litet på förhand af Sören Börevigs missräkning och gjorde ett öfverslag huru många dagar det kunde dröja innan svaret kom.

Njædel slog mjölken i bunkarne, men det gick förskräckligt långsamt. Derefter gick han upp, stack in hufvudet i Kristines kammare och såg sig omkring i halfmörkret, medan han inandades den välbekanta lukten. Han låste dörren och stoppade på sig nyckeln; men då han gick utför trappan, som knakade så ovant i det tomma huset, föresväfvade honom Sören Börevigs ord, att rättvisan måste ha sin gång.

Länge låg han utan att kunna somna. Hans hufvud hade haft för mycket att sköta i dag och hans lemmar för litet. Han saknade den behagliga värken i armar och ben, när han sträckte sig i sängen; deremot började han tänka på all möjlig strunt, hvilket alls icke var hans vana.

Och Njædel, som eljest kunde snarka i kapp med den starkaste åska, blef störd af katten, som gick och jamade i köket eller ofvanpå framför Kristines kammardörr.