Arbetare/3
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
3.
Amtmannen satt vid öfversta ändan af bordet, häradshöfdingen till höger, fogden till venster. Derefter kommo advokaterna efter ålder, sedan herrar fullmäktige efter sina principalers rang, så skrifvarne efter samma regel och slutligen några bönder, ordföranden i förmanskapet och ett par andra inbjudna. Länsmannen satt vid nedersta ändan.
»Man märker, att länsmannen har kokfru från staden,» sade gamle advokat Kahrs och smälde med tungan, »det är inte som i forna tider, då vi måste sätta i oss en balja sviskonsoppa med sirap och kanel i.»
Detta sades halfhögt till fogden, ty man var ännu vid första rätten, fiskpudding med stufvad hummer, och samtalet fördes nästan uteslutande af amtmannen.
Rödvinet var mycket surt, men icke desto mindre mycket starkt. Dessutom fans der aqvavit och öl, så att stämningen steg hastigt. Emellertid förstod amtmannen att lägga en hämsko på lifligheten, och det gick mycket ceremoniöst till i början af måltiden.
Man hviskade till sin granne och talade annars icke utom för att svara amtmannen. Denne brukade vanligen rikta ett litet ord till hvar och en, isynnerhet var han ytterst vänlig mot de närvarande bönderna; det var en samvetssak för honom att visa sig nedlåtande och folklig.
Vid steken brukade han utbringa kungens skål, och derefter höll han gerna ett par korta tal, allt eftersom det föll sig. I dag vände han sig till häradshöfdingens fullmäktig, kandidat Alfred Bennechen, som snart skulle resa bort.
»När ni nu, herr kandidat Bennechen,» så talade amtmannen, »lemnar denna verkningskrets, der ni har nedlagt ett par af edra bästa ungdomsårs arbete, för att inträda i en ansvarsfullare — kanske mera besvärlig, men säkerligen mera löftesrik verksamhet, vilja vi säga er farväl och tack för den tid ni har arbetat tillsammans med oss. Men om ni än skiljes från oss, äro vi dock fortfarande samarbetare. Jag begår väl ingen indiskretion genom att meddela sällskapet här, att det är er afsigt att inträda i ett af regeringens departement — sannolikt er herr fars?»
Alfred Bennechen bugade sig förbindligt.
»Jag säger alltså,» fortfor amtmannen, »att vi fortfara med vårt samarbete. Ty är det icke ett stort samarbete öfver hela landet? Är icke embetsmannaväsendet en ring, som omsluter vårt folk liksom ett styrkebälte? I det ni derför liksom byter plats i kedjan, vilja vi bedja er framföra vår vördnadsfulla hälsning till er herr far och bedja honom försäkra hans majestät, att vi arbeta — deri ligger det, mina herrar — arbeta som hans majestäts trogna tjenare bland folket. Och er, herr kandidat Bennechen, vilja vi önska, att ni med er herr fars höga exempel för ögonen också måtte komma långt på er bana och som han bli en stolthet och en prydnad för ert land. Herr kandidat Bennechen — Gud vare med er!»
»Det der har kostat honom svett och möda, må ni tro,» hviskade advokaten Kahrs till sin granne längre ned; ty amtmannens tal voro i allmänhet si och så.
Häradshöfdingen höll nu också ett halft humoristiskt tal till sin fullmäktig; Alfred Bennechen svarade, så att det blef många tal i dag.
Men då stämningen var som allra högtidligast, satte fogdens kontorist ett stycke stek i halsen. Den stackars karlen var nära att qväfvas, och det såg ganska betänkligt ut. Men hans granne slog honom så våldsamt i ryggen, att stycket ändtligen lossnade och for ut på bordet.
Amtmannen gömde sitt ansigte bakom servietten; fogden gjorde många ursäkter för sin skrifvare, men advokaten Kahrs betraktade uppmärksamt köttstycket och svor på, att det vägde inemot en half mark.
Denna händelse förderfvade alldeles stämningen för amtmannen. De yngre advokaterna började skratta och prata öfver bordet; det uppstod en högst respektstridig liflighet. Och amtmannen sjelf hade blifvit så uppskrämd af det obehagliga olyckstillbudet, att han for upp och rättade sina glasögon bara någon hostade, i det han innerligt men skonsamt bad fogdens skrifvare att för all del ge sig god tid att skära steken i riktigt små stycken.
»Är det många mål till i eftermiddag, herr häradshöfding?» frågade amtmannen, då han såg, att han ej längre förmådde beherska konversationen.
»Det vet jag verkligen inte,» svarade häradshövdingen belåtet och satte glaset ifrån sig. »Är det många mål på föredragningslistan, Bennechen?»
»Åh ja, inte så få; det är bland annat ett rätt intressant mål —» fullmäktigen sänkte rösten och lutade sig fram emot häradshöfdingen.
»Hvad var det?» frågade amtmannen.
»Ett konkubinatsmål, herr amtman — ingenting annat,» svarade häradshöfdingen och plirade med sina små ljusgråa ögon; han var en liten trind herre med röda kinder och peruk.
»Vill inte häradshöfdingen sjelf föra ordet i dag?» frågade fullmäktigen, »så går det fortare — och för öfrigt är det ingen, som förstår att behandla sådana slags saker så som ni.»
»Ja, gör det, bror, så få vi roligt!» utropade fogden oförsigtigt.
Amtmannen hostade ljudligt, strök sina stora gråa polissonger och rättade på guldglasögonen. Det gick icke an att säga någonting sådant, då bönder voro närvarande. Amtmannen drack ett glas med förmanskapets ordförande.
Medan det blef en ifrig dispyt mellan ett par advokater öfver bordet längre ned, fortsattes samtalet halfhögt vid den öfre ändan.
»Är det unga menniskor?» frågade häradshöfdingen.
»Nej, det är bara en halfgammal enkling och en piga; men dottern, ser ni —»
»Jaså, ni menar som vittne —»
»Hvad pigan beträffar,» inföll advokaten Tofte, »så ha både hon och barnet farit till Amerika för en månad sedan, efter hvad jag hör.»
»Ja, men vittnesmålen ä’ det intressantaste,» sade nu advokaten Kahrs och skrattade. »Jag känner Kristine Vatnemo, det är en af de vackraste flickorna i amtet.»
»Om det är så att det går fortare, då herr häradshöfdingen sjelf för ordet —» började amtmannen och låtsade som om han alldeles icke hade hört det sista.
»För all del, jag skall med största nöje föra ordet, om herr amtmannen så befaller,» utropade häradshöfdingen.
»Nej, nej, nej, missförstå mig inte! Jag menade bara, att det vore bra, om vi komme tidigt till staden i det svåra vädret.»
Häradshöfdingen plirade med sina små ögon, och det öfverenskoms, att han sjelf skulle sitta vid domarebordet om eftermiddagen. På det drack amtmannen ett särskildt glas med häradshöfdingen.
Vid efterrätten serverades äfven sherry, så att det lade sig liksom en aftonrodnad öfver de flesta ansigten. Advokaten Kahrs påstod, att fogdens skrifvare var en dumdristig menniska, som ofvanpå ett sådant allvarsamt memento mori som det der köttstycket tordes lägga tre tallrikar crème. Man skrattade högt, pratade och drack ur alla karafinerna, endast bönderna åto tyst och smuttade misstroget på vinet.
Men midt i det värsta stojet klingade amtmannen på sitt glas och gjorde slut på måltiden.
Allmogen kunde märka, att middagen var slut, på de många röda ansigten, som visade sig i fönster och dörrar — ut kunde man ju icke gå i detta fördömda väder.
Efter kaffet ordnades rummet till tingssal igen, och häradshöfdingen bjöd högtidligt rätten taga plats.
I domaresätet tog häradshöfdingen sig ypperligt ut. Det var mycken ärevördighet öfver det välbildade hufvudet med den hvita peruken, och de skarpa ljusgråa ögonen borrade sig in i anklagade och vittnen. Han var känd som en habil domare, men sin hufvudstyrka hade han omotsägligen i talangen att leda ett förhör.
Ingen förstod som han att locka till försägningar, vrida orden, kasta dem om hvarandra och stufva om dem, så att de, innan man visste ordet af, fingo utseende af en half bekännelse, och på detta sätt brukade han, som han sjelf uttryckte sig, »skrufva sanningen ur dem».
I dag gick det med en märkvärdig fart, men värdigt i alla fall. En rad civila mål gingo hastigt förbi. Alla advokaterna visste nu, att det gälde att hinna till la cause célèbre, konkubinatsmålet, och under små knuffar i sidan och hemlighetsfulla blinkningar fröjdade man sig åt de intressanta vittnesmålen. Det blef derför ej mycket afgjordt, men uppskof begärdes öfver lag och beviljades utan knot. Endast den dumme advokaten Kruse förstod ingenting, utan fortfor att diktera till protokollet i oändlighet. Advokaten Kahrs drog honom i rocken och Alfred Bennechen, som förde protokollet, gjorde miner, medan häradshöfdingen pratade och vred sig otåligt på stolen.
Ändtligen blef Kruse färdig, och konkubinatsmålet ropades upp.
Dörrarne ut till förstugan och gården voro nu öppna, och allmogen stod tätt packad ända der utifrån och ett stycke fram på golfvet i tingssalen.
All vadmalen, som var våt, började lukta, då den kom in i värmen; luften blef tjock och berlinerblå, och dropparne rullade tätt ned öfver rutorna. Ute i förstugan stod den surögde i den tätaste trängseln. Han var så liten, att han ingenting kunde se, men han lyssnade oroligt efter hvarje ord och förstod icke det minsta grand.
Då häradshöfdingen hörde svarandens namn, sade han: »Njædel? Hvad är det för ett barbariskt namn?»
»Det är det samma som Nils,» inföll Tofte, som alltid var till tjenst, »uppe i Heiegårdarne säger folket Njædel i stället för Nils.»
»Jaså, men nu ä’ vi inte i Heien, alltså heter karlen Nils — hvad mera?»
»Vatnemo —»
»Vatnemo?» frågade häradshöfdingen otåligt.
»I mantalslängderna står Vandmo,» inföll Tofte.
»Ja, naturligtvis — hvad är det för slag? Alltså heter han rätt och slätt Nils Vandmo. Vi sk’a inte ha något målsträfveri i protokollen.» Vid dessa ord såg domaren strängt ut öfver folket och sedan bort till amtmannen, som nickade bifallande.
Njædel hade framträdt till bordet. Han stod framåtböjd, lutande med det stora buskiga hufvudet; då och då strök han sig med tröjärmen öfver pannan, han var varm, och det ryckte i hans läppar.
Häradshöfdingen mätte honom med ögonen, och då han hade valt sin metod, började han plötsligt med hastiga ord och gnisslande stämma: »Jaså, min gubbe, det är du som lefver som ett svin — ihop med din piga — he? — och väcker förargelse i församlingen? Hvem är det som har anmält honom?»
»Prestens brukare, Sören Börevig.»
»Ja, hör du det? Prestens brukare — skäms du inte? Och så har du ju skickat flickan och ungen till Amerika — he? Du ser att vi känna till dina streck. Du trodde väl att du skulle slippa ifrån det, men det går inte så lätt heller, min gubbe lilla. Eller kanske du nekar till hela svineriet — he?»
Njædel gjorde en ansträngning för att få upp munnen, och då det lyckades, sade han: »Jag nekar ingenting.»
Detta hade häradshöfdingen icke väntat, men han var van vid alla slags krumbugter.
»Det gör du rätt i, min gubbe,» fortfor han, »men det är inte nog. Saken måste ordentligt undersökas och upplysas med vittnen. Hvar har du din dotter?»
»Hon har rest,» svarade Njædel.
»Rest! Hon också? Hvart då?» utropade domaren med uppspärrade ögon; fullmäktigen släpte pennan, advokaterna spetsade öronen som råtthundar; sjelfve amtmannen, som satt i soffan borta vid kakelugnen, såg upp från strafflagen, hvari han låtsades läsa.
»Till Kristiania — hon reste hemifrån i går,» sade Njædel.
»Det var då också sjelfva — hm!» Häradshöfdingen svor nästan aldrig i rätten, men i sin ifver hoppade han till på stolen, alldeles eldröd i ansigtet af förargelse. Han skälde på Njædel så mycket som var förenligt med rättens helighet och lofvade honom en dom så sträng han kunde prestera den.
Njædel drog sig tillbaka under tingspersonalens otvetydiga misshag. Och allmogen gick ur vägen som för en pestsmittad, då han långsamt lemnade tingssalen och gick ut.
Missräkningen var oerhörd. Den varma stämningen från middagen hade hållit sig på sin höjd i förväntan på denna läckerbit. Nu störtade alltsamman ihop. Det blef i ett ögonblick så outhärdligt otrefligt i det qvafva, halfmörka rummet, der golfvet var vått af smutsiga stöflar och regnet piskade på rutorna.
Amtmannen såg på sitt ur, reste sig och gick in i sitt sofrum, i det han tog med sig en af skrifvarne. Man hörde dem derefter bråka och bullra med kappsäcken.
Häradshöfdingen var ursinnigt ond och gaf sin vrede luft mot vänner och fiender. Genom de återstående målen for han fram som en stormvind, och ve den som ville uppehålla honom; han häktade uret från vesten och lade det framför sig på dombordet.
Endast den oförbätterlige advokaten Kruse började åter diktera till protokollet.
Häradshöfdingen vred sig i stolen: »Jag vill göra advokaten Kruse uppmärksam på, att det der dikterandet måste ha en gräns.»
Kruse tog lugnt fram sitt ur: »Jag har inte öfverskridit den lagliga tiden.»
»Må så vara, men man brukar annars anständigtvis ta en viss hänsyn till —»
»Jag har endast att ta hänsyn till min klients fördel,» svarade Kruse och dikterade vidare.
»Nästa mål!» ropade domarn, då han ändtligen slutade.
Det gick en ryckning genom den surögde ute i förstugan; det var hans mål, som ropades upp, han kände igen namnen. Efter uppropet blef det en paus.
»Nå!» skrek häradshöfdingen ilsket. »Hvem står målet uppskrifvet på?»
»På advokaten Boyesen,» svarades det.
»Men Boyesen är ju inte på tinget; hvem svarar för Boyesen? Nå!»
Kahrs kom hastigt fram emot tingsbordet; han hade stått och samtalat med en embetsbroder borta vid fönstret.
»Hvad är det för ett mål, Kruse?» hviskade han.
»Jag skall se efter på listan,» svarade Kruse alldeles högt.
»Kålhufvud!» snäste Kahrs; men derefter vände han sig vördnadsfullt till domaren och dikterade: »För käranden infann sig Boyesen genom Kahrs och begärde anstånd till nästa ting.»
»Anstånd,» svarade häradshöfdingen med egendomlig tonvigt och drog litet på det.
»För hörande af ett tingsvittne,» dikterade Kahrs vidare.
»Hvar skall det hållas, det tinget?» frågade domaren sarkastiskt; han förstod mycket väl, att den andre icke hade någon idé om saken.
»I Röldal,» svarade Kahrs med orubbligt allvar och utan att betänka sig. Den klangfulla stämman och den allvarliga, värdiga minen passade mycket bra till den högtidliga rättshandlingen.
Domaren gjorde advokaten en liten komplimang med ögonen, och ett par af skrifvarne fnissade; men Kahrs, som stod så, att allmogen såg honom rakt i ansigtet, behöll sin vördnadsbjudande min, och då hans hemställan beviljades — hästhandlarens advokat Tofte hade ingenting att invända — drog han sig tillbaka med en djup bugning, som alltid gjorde ett godt intryck.
»Nästa mål!» ropade häradshöfdingen.
»Det är inte flera.»
»Nå, Gud ske lof!» Domaren stoppade in uret. »Fråga amtmannen om vi kan låta spänna för.»
Förhandlingarne afslutades. Lagrättens medlemmar, som hade följt dem med spänd uppmärksamhet, underskrefvo protokollet; och förr än allmogen riktigt förstod hvad som föregick, reste hela tingspersonalen sig, advokaterna skingrades för alla vindar, medan skrifvarne kastade sig öfver de digra rättsprotokollen för att packa in dem.
Den surögde följde med strömmen ut på gården; han förstod fortfarande ingenting, tills han träffade en, som förklarade för honom, att hans mål var uppskjutet.
»Uppskjutet,» mumlade han, ännu utan att riktigt förstå. Han famlade sig fram mellan kärrorna, som om han gick i mörkret, hittade ändtligen sin, kröp upp i den och ruskade hemåt.
Den stora vagnen höll framför länsmannens dörr. De flesta advokaterna sutto redan i schäsarne, som stodo i en rad bakefter, endast Tofte gick ännu omkring och tog afsked, småleende, med små skämtsamma infall till sina bekanta bland bönderna.
Kahrs hade fått en ostyrig häst, så att han satt och småsvor derför att amtmannen aldrig kom. Före tordes han icke köra, ty det tyckte amtmannen icke om.
Emellertid stod denne i godan ro inne i salen och samtalade med länsmannens hustru, medan han genom fönstret höll utkik på förberedelserna till afresan ute på gården. Han brukade nämligen först komma, när allt var färdigt och man väntat lagom länge på honom.
Ändtligen steg han i, vagnen rullade bort och schäsarne följde efter.
»Ja,» sade amtmannen och satte sig till rätta i baksätet, »jag tänker så ofta, när jag som i dag ser folket med vördnad samladt kring sin öfverhet — de må skråla så högt de vilja, dessa moderna uppviglare, men att nedbryta den gamla traditionella respekten för auktoriteterna, det skall inte lyckas dem, dertill är vårt folk alltför loyalt — alltför religiöst!»
»— och alltför trögt,» ifylde häradshöfdingen.
»Nå ja, till en viss grad kan ni ha rätt,» svarade amtmannen, i det han lutade sig bakåt för att försöka på en liten middagslur.
Allmogen stod qvar med munnen full af frågor. Afresan gick i sådan fart, och alla de höga herrarne voro så surmulna, derför att många alldeles icke hade fått uträttadt hvad de ville. Men icke ett ljud af missnöje hördes; endast här och der ett litet surt leende eller en skakning på hufvudet; och fast ingen sade någonting, var det i alla fall bra för amtmannens middagslur, att han ej visste hvad de tänkte.
Det hade blifvit afton, en grå, regntung afton. En liten strimma nederst vid horisonten långt ut i vester började rodna. Framför länsmannens trappa stodo kokfrun och pigorna från köket, röda och utsläpade efter den storartade tillställningen, och hämtade frisk luft, i det de sågo nedåt vägen efter vagnarne.
Allmogen utrymde gården och spreds åt alla håll öfver stigar och byvägar, en och en eller två och två släpade de sig hem med händerna i fickan, våta och trötta af att stå och hänga en hel dag.
Åldermannen körde söderut, han hade en rask häst och åkte om de flesta. Ett stycke bortåt träffade han Njædel till fots.
»Sätt dig upp bakpå, Njædel!»
Njædel gjorde så, och de åkte vidare. En stund derefter hunno de upp en kärra, som rullade långsamt framåt.
»Håll af vägen!» röt åldermannen.
Det tog tid, innan kärran kunde masa sig undan, så att schäsen fick komma förbi.
Det var den surögde, som satt i kärran. Han hade icke brådtom; lång väg hade han och ingenting att glädja sig åt.
Den gamla bruna märren, som drog honom, gick och slängde i skacklarne; hon var ljusbrun af ålderdom och långhårig som en get. Den surögde satt och såg på den bruna, och under tiden tänkte han på den blackgula, och han började grufva sig för att komma hem.
Hvarken hustrun eller ungarne hade bättre vett än att de voro säkra på att i dag måste han komma hem med den blackgula. Den äldste pojken hade till och med varit nog förtänksam att lägga ned grimma att föra henne med.
Han kunde förstå, att de höllo utkik efter honom der hemma i backen. Då kunde de då åtminstone se på långt håll, att han icke hade den blackgula med. Men i stället trodde de väl, att han hade fickan full af sedlar och slantar.
Han såg ned i kärran; der låg grimman. Huru skulle han kunna säga dem, att alltsamman var »uppskjutet»?
Den gamla bruna såg ut som en våt katt, och han mindes en sådan fin manke hon hade, den blackgula, och huru rund och blank hon var öfver länden.