Arbetaren 1870-07-23

Arbetaren N:o 30. Den 23 Juli 1870

Index. Redigerad av Axel Krook

N:o 30	ARBETAREN.	Den 23 Juli. 1870
Tidning för Sveriges Arbetare.

Tidningen utgifves hvarje helgfri Lördag kl. 12 middagen. Priset är för helt år 3 rdr, för halft år 1 rdr 50 öre, för 3 månader 75 öre och för månad 25 öre. Prenumeration emottages å Göteborgs-Postens Annonskontor (samma hus som Postkontoret) samt i Arbetareföreningens handelsbodar. Annonser mottagas å Göteborgs-Postens Annonskontor, mot en afgift af 6 öre för petitrad eller dess utrymme. Utdelning sker hos C. D. Eggers, hörnet af Kors- och Södra Larmgatorna, hos G. A. von Sivers, hörnet af Södra Hamn- och Larmgatorna, hos J. R. Selling, hörnet af Torg- och Sillgatorna, hos M:ll C. H. Lundberg, Köpmansgatan N:o 30, i Lundgrens Antiqvariska Bokhandel, vid Södra Hamngatan, hos enkefru Janson n:r 7 & 8, hörnet af Allé- & Skansgatorna i Haga, hos Söderström & C:o vid Skeppsbron, hos J. P. Koch, N:o 37 å Fattighusgatan, uti Z. Gewalts brödbod, vid f. d. gamla Masthuggstullen, hos handl. J. P. Pettersson vid Breda vägen, Masthugget, straxt intill Arbetareföreningens Sommarlokal, i Bomstugan på Stibergsliden och i cigarrhandl. Gyllings butik i Majorna, samt hos P. Bengtsson, i Redbergslid; å hvilka samtliga ställen jemväl lösnummer försäljas à 8 öre. — Tidningens Byrå är i byggm. Rapps hus vid Franska Tomten, 2 tr. upp. — D. F. Benniers Boktryckeri, 1870.

Till Arbetareföreningarne!

Vi hoppas, att j efter bästa förmåga befrämjen utbredningen af detta blad, och vänta snart requisitioner för det nyinträdda halfåret.

Redaktionen.

Minneslista

för Medlemmarne af Göteborgs Arbetareförening.

Lördagen d. 23 Juli.

Kontoret öppet kl. 12—1 och 7—9 e. m.
Lässalen öppen kl. 12—2 midd. och kl. 6 e. m.
Stämpling af årskort kl. 12—2 e. m. å Lassalen.

Söndagen d. 24 Juli.

Sångundervisning med förberedande afdeln. kl. 8—10 f. m., med qvinnokören kl. 12—2 e. m.
Musik utföres i Föreningens trädgård på e. m.

Måndagen d. 25 Juli.

Lässalen öppen kl. 12—2 e. m.
Kontoret öppet kl. 12—1 och 7—9 e. m.
Stämpling af årskort kl. 12—2 e. m. å Lässalen.

Tisdagen d. 26 Juli.

Kontoret öppet kl. 12—1 e. m.
Lässalen öppen från kl. 12—2 och kl. 6 e. m.
Stämpling af årskort kl. 12—2 e. m. å Lässalen.

Onsdagen d. 27 Juli.

Kontoret öppet kl. 12—1 och 7—9 e. m.
Lässalen öppen kl. 12—2 e. m.
Stämpling af årskort kl. 12—2 e. m. å Lässalen.
Styrelsesammanträde å Lässalen kl. 8 e. m.

Torsdagen d. 28 Juli.

Lässalen öppen kl. 12—2 e. m.
Kontoret öppet kl. 12—1 midd.
Stämpling af årskort kl. 12—2 e. m. å Lässalen.
Sång med kören fr. kl. 8 e. m.

Fredagen d. 29 Juli.

Lässalen öppen kl. 12—2 midd.
Stämpling af årskort kl. 12—2 e. m. å Lässalen.
Kontoret öppet kl. 12—1 och 7—9 e. m.

Vecko-Öfversigt.

Stormklockan har dånat, och ridåen har gått upp till ett i all sin gräslighet storartadt skådespel, af hvars slutakt Europas öden komma att i så hög grad bero. Kriget mellan det civiliserade Europas tvenne mäktigaste militärstater, Frankrike och Preussen, har utbrutit.

Låtom oss här kasta en återblick på det framfarna.

Då kejsar Napoleon III ännu var blott prins Ludvig Bonaparte, vinlade han sig mycket om att djupt studera verldshistorien och att äfven sjelf med aningsfulla blickar skåda in i framtiden. Han skref på den tiden en bok, kallad “Napoleonska Idéer“, i hvilken han utvecklade sina åsigter om, huru Europas politiska förhållanden skulle ordnas. Enligt dem, skulle ett napoleonskt kejsardöme upprättas i Frankrike, för att utföra dettas stora roll i folkfrihetens tjenst. Kejsardömet skulle först försvaga det ryska väldet, derpå fördrifva det österrikiska kejsardömet ur Italien och försvaga det; sedan skulle turen komma till Preussen, hvars militärvälde Frankrike skulle nedbryta. Understödt af ett enigt Italien, ett enigt Norden och ett fritt Tyskland, skulle det vesterländska kejsardömet, som återvunnit sin naturliga Rhengräns, till sist utkämpa det civiliserade Europas kamp mot det östra kejsardömet, den kolossala makten Ryssland, inskränka detta till sina naturliga gränser, återgifva de undertryckta folken deras frihet samt lemna Europas olika befolkningar tillfälle att med full sjelfbestämningsrätt genom frivillig omröstning afgöra öfver sina politiska statsförhållanden. Sedan detta nya tillstånd införts i Europa, skulle det mäktiga Frankrikes svärd, aldrig draget af begär efter egen vinning, der ej nödvändigheten så tvang, skydda folkfriheten och bibehålla en varaktig fred, i hvars skygd den vesterländska kulturen skulle få utveckla sin herliga blomma. Och skulle Asiens vilda horder möjligen rusa fram, så skulle Europas fria stater, genom fördrag förenade till gemensamt försvar, slå de djerfva tillbaka — segra eller gå under med den civilisation, det varit deras lott i den almänna utvecklingen att utbreda.

Så gingo den ännu ungdomlige prinsens planer. Den i livets och pröfningarnes skola mognade kejsaren har förblifvit dem trogen. Italien är enadt, snart till fullo; Österrike har återvändt till naturliga förhållanden och upphört att vara en oröfrande militärstat. Preussens hastigt ökade välde återstod. Dess tur är nu kommen.

Preussen har sjelf påskyndat denna vigtiga stund genom att kränka brutna fördrag och genom att vid flera tillfällen såra Frankrikes nationalkänsla. Nu sist ville det sträcka sitt inflytande ut öfver Spanien, hvarigenom Frankrikes ställning skulle med en preussisk prins på Spaniens tron blifvit olidlig. Frankrike fordrade, att konung Wilhelm af Preussen skulle vägra sitt bifall till prinsens af Hohenzollern tronbestigning. Konungen medgaf, att han lemnat sitt bifall till denna, men begärde nu betänketid. Frankrike medgaf endast ett kort sådant. Under detta rådförde konung Wilhelm sig med sin “store“ Bismarck, och prinsen afsade sig sjelf tronen. Men denna afsägelse meddelades endast Frankrike genom prinsens far och spanska sändebudet i Paris, Olozaga. Frankrike fann detta ej vara nog bindande för sig. Det ville ha konung Wilhelms egen formliga förpligtelse nu och för framtiden. Det var då konungen ohöfligt tillbakavisade franska sändebudet, som måste resa genast. Ej nog dermed, grefve Bismarck lät i en depesch härom underrätta makterna, hvarigenom skymfen blef outplånlig. Då dessa underrättelser ingått till Paris, samlade kejsaren hos sig sitt ministerråd, hvilket beslöt att våga vädja till krigslyckan. En oerhörd jäsning visade sig i den franska hufvudstaden, der underrättelsen om saken blifvit bekant. Stora menniskomassor böljade genom staden d. 14:de på natten, och på boulevarderna kunde ingen komma fram. Ropen af: “Till Berlin! Ned med Bismarck!“ skallade genom Paris.

Följande dagen, Fredagen d. 15:de d:s, sammanträdde landets båda kamrar, senaten och lagstiftande församlingen. Inom den förra uppläste utrikesministern hertig de Gramont och inom den senare förste ministern Ollivier regeringens redogörelse för förhållandena, båda slutande med den underrättelsen, att kriget var förklaradt! Stormande bifallsrop och skri af: “lefve Frankrike! lefve kejsaren!“ helsade denna underrättelse, som spred sig till den utanför samlade, otåliga folkmassan, hvilken genast skyndade genom staden med den vigtiga nyheten under rop af: “lefve Frankrike! till Berlin!“

Nyheten telegraferades till alla verldstrakter och väckte öfverallt bestörtning, England skyndade att erbjuda sin bemedling på grund af parisertraktaten at 1856, enligt hvilken makterna skola, innan de bestämma sig för krig, framföra sina klagomål inför en kongress. Men Frankrike förkastade bemedlingen och lät i all hast sammandraga sina trupper mot gränsen. Öfriga makter ha skyndat att förklara sin neutralitet, de flesta dock beväpnad. Äfven Danmark förblir, åtminstone till en början, neutralt. I Tisdags, d. 19:de, tillkännagaf v. Bismarck i Nordtyska Förbundets riksdag, att krigsförklaringen blifvit officielt delgifven, och i Onsdags meddelade hertig de Gramont till franska kamrarne, att från och med d. 19:de (Tisdagen) krigstillstånd inträdt mellan Frankrike och Preussen.

Båda makternas representantförsamlingar ha beviljat de summor af omk. 500 millioner svenskt, som regeringarne begärt för kriget.

Frankrike har tillfrågat de tyska sydstaterna, om de ville bli neutrala i kriget; men fått till svar, att de genom alliansfördrag vore bundna vid att ställa sina trupper till Preussens förfogande. För att hinna förekomma deras förening med preussarne, tros fransmännen komma att i trakten af Leutenburg på en pontonbro af pansarbátar gå över Rhen, för att genom Rhenbayern intränga i Hessen och Würtemberg och derifrån hålla Sydstaterna i schack, under det att denna armékår småningom drager sig upp mot Frankfurt. En annan armékár, den franska nordarméen, står vid Metz, färdig att gå öfver gränsen vid Saarbrück och Saarlouis, för att besätta Rhenpreussen.

Den franska arméen är delad i 3:ne arméer. Kejsar Napoleon har sjelf öfverbefälet, och har närmast under sig för staben såsom generalmajorer, en för hvardera arméen: krigsministern, marskalk Le Boeuf samt generalerna Lebrun och Sarras. Dessa trenne arméafdelningar äro återigen fördelade i 7 armékårer, under befäl af hertigen af Magenta, general Frossard, marskalk Bazaine, general Ladmirault, general de Feuilly, marskalk Canrobert och general Donai. Öfver reserven föres befäl af general Bourbaki.

Preussarne å sin sida ha fördelat arméen på trenne hufvudafdelningar. Den första och egentliga kärnan har till befälhafvare konung Wilhelm sjelf med general Moltke till generalmajor. Här är äfven öfverbefälet öfver hela den gemensamma styrkan. Högqvarteret är i Coblenz, der preussarne skola söka att hindra fransmännen att gå öfver Rhen. Här väntas stora drabbningar. Kronprinsen af Preussen med general Steinmetz till generalmajor skall anföra arméen i Sydtyskland. Och prins Friedrich Carl med Herwarth von Bittenfeldt till generalmajor skall anföra nordarméen, hvilken skall ha till uppgift att skydda Hannover, der en resning fruktas, och Elbehertigdömena, der fransmännen, med visshet tros komma att göra en landstigning, för att drifva ut preussarne.

Den preussiska flottan, som är ansenligt underlägsen den franska, har lupit in i sina nordtyska hamnar, hvilka tillspärrats den ena efter den andra med torpedos. Den franska flottan är på väg till dessa kuster. En eskader väntas till Östersjön och en annan har redan visat sig vid den tyska Nordsjökusten.

Kejsar Napoleon har utfärdat en proklamation till Tysklands befolkningar, hvari han säger dem, att han vill återupprätta deras frihet och ej tänker på några eröfringar: han vill blott möjliggöra en varaktig fred; och en annan proklamation till Hannover, hvari dess befolkning uppmanas att resa sig, för att återvinna sin sjellständighet. Hannoveranska legioner äro under bildning för Frankrike. — Konung Wilhelm har å sin sida äfven förklarat, att han “ej vill fullfölja något annat mål, än det att tillförsäkra Europa en varaktig fred“.

För Europas mindre stater, hvilka i Frankrikes makt ha, näst sin egen styrka, enda borgen för sin säkerhet och sitt oberoende, sedan England afträdde från sin maktställning i Europa, är de franska vapnens seger en berättigad önskan, och våra sympatier tillhöra dem odelade.

Måtte den ej uteblifva! Vi bäfva redan vid tanken på, hvad som annars skall hota oss. Men bemannom oss! Stridens örn flyger kanske redan våra kuster nära. Må vi bereda oss att möta honom till försvar af vår frihet och vårt oberoende!

⁎              ⁎
⁎

Konungen jagar i Skåne eller ser på kapplöpningar. Vår utrikesminister är borta, vid någon badort; man har nästan förlorat spåret af honom. Vår minister i England ligger på sina gods i trakten af Ystad, och sedan det franska sändebudet Fournier lemnade Stockholm, har Frankrike der intet ombud af betydenhet. Ha vi då ej med krigsbullret att göra?

Äfven den af arbetare i Eskilstuna öppnade handelsrörelsen måste upphöra, på grund af lidna förluster, vållade genom eldsvåda och oärlig handelsföreståndare.

Ett antal framstående medlemmar af Malmö arbetareförening ha utfärdat en uppmaning till andra medlemmar att teckna sig för bidrag, genom hvilka föreningen kan upprätthålla sina affärer. Måtte de lyckas i denna sin goda föresats, men äfven med samma riktigt rensa sin förening!

Qvillinge arbetareförening som räknar 72 medlemmar, har med sin af okänd gifvare förärade nya fana firat sin årsfest.

Inom Norrköpings arbetareförening har den tanken uttalats, att ett uteslutande svenskt arbetaremöte måtte inledas före det almänna nordiska om tre år i Köpenhamn,

Ett stort tullbeslag på danskt bränvin har gjorts i Sundet.

Arbetet å delen Frövi—Lindesberg af Frövi—Falubanan kommer att oförtöfvadt börjas med en arbetsstyrka om 500 man.

För export på Ryssland ha fabrikanterna för tillverkning af jernvägsvagnar här i landet på ett sammanträde i Stockholm förenat sig till en association för tillverkning och utförsel af dylika vagnar samt anstält ett ombud i Petersburg.

Emmefors pappersmassefabrik vid Oskarshamn har i dessa dagar öppnat sin verksamhet.

Aldenstund vi ha krig i luften, torde det vara af intresse att erfara, att vid täflingsskjutning å regementsmöte på Axevalla i sommar soldaterna i medeltal skjutit 11 skott i minuten med de nya Remingtongevären — på 9 skott 5 träffar.

⁎              ⁎
⁎

Här i samhället har veckans uppmärksamhet nästan uteslutande varit fästad på kriget. En almän ovilja har gifvit sig tillkänna öfver den våldsamhet, hvarmed “Handelstidningen“ stält sig på Preussens sida, och den hatfullhet, hvarmed den anfaller kejsar Napoleon och hans statsmän, af hvilka den förre tillvites endast personliga bevekelsegrunder för sina krig, under det att de senare öppet anklagas för börsspel. Vi för vår del kunna ej annat än beklaga denna blinda häftighet, som i närvarande ödesdigra stund är så oförsigtig, så opassande, och vilja blott anföra, att den inom alla lager af befolkningen rönt det starkaste ogillande.

Stor liflighet har under några dagar rådt inom fraktmarknaden, isynnerhet med ångbåtar på Nordtyskland. Men det är väl nu redan slut, sedan dettas förnämsta hamnar börjat stängas, det ena efter det andra.

Läkaremötet afslöt i Måndags sina förhandlingar efter en af d:r Charles Dickson med nobel frikostighet gifven och af den i detta afseende berömde värden på Frimurarelogen, hr C. M. Andersson, serverad lysande middag på Särö — en utfärd som högligen prisades af alla deltagarne — och efter en fest på Lorensberg, der man höll några tal och sedan dansade i sommarvärmen. Vi kunna nämna, att “dukmenniskor“ syntes i parken; men om de blefvo serverade, känna vi ej, ehuru man sagt oss, att de gamla drakoniska föreskrifterna börjat efter hand mildras. Vi vilja tro, att de snart skola varda aldeles upphäfda.

En ny afdelning artister från k. teatern gifver i morgon sin första föreställning å Nya Teatern. Hr Nyforss är med. Då få vi roligt.

God musik utföres hädanefter hvarje Söndagsafton i Arbetareföreningens trädgård.

En massa deltagare ha anmält sig till det nordiska skolläraremöte, som skall hållas härstädes i slutet af nästa vecka.

Vår nya skärgårdsflotta, bestående af inalles 12 fartyg, pansrade, har anländt hit och ligger vid Nya Varfvet, föremål för talrika besök.

Skarpskyttekåren har fått sin nye befälhafvare, kapt. Max Kilman, som högtidligen emottagit kåren.

Det under bygnad varande Nya Posthuset vid Franska Tomten börjar att raskt resa sig.

I höst skall Hertzenska stiftelsens bygnad vid Nya Alléen öppnas.

Vattenledningsarbetena pågå med stor ifver, och man börjar äfven almänt inleda vatten i husen.

Från Arbetaremötet.

(Bref till “Arbetaren“.)

Stockholm d. 3 Juli.

I går var sista dagen af detta möte, och skall jag, så godt jag i största korthet förmår, söka att redogöra för dess förhandlingar.

I Första Afdelningen uppstod, efter hvad man sagt mig, först en liten kontrovers, i det en representant från Sundsvall uppläste en ganska skarp protest mot det sätt, hvarpå förhandlingarne blifvit ledda. Protesten ogillades dock och återtogs; men eftersom ingen tidning meddelat detta, så har jag ansett mig böra göra det, emedan det tillhör “dagens historia“, såsom det heter.

Till behandling förelåg främst frågan: “Huru skola nykterhet och sedlighet inom samhället verksammast befrämjas?“ En längre diskussion uppstod häröfver, om hvilken jag likväl icke har någon närmare kunskap. Dock höjdes röster för att de bättre lottade inom samhället skulle föregå med godt exempel och att man borde hysa aktning för arbetet och arbetaren, hvarigenom dennes sociala ställning skulle bli en annan och han sjelf äfven söka att genom nyktert och sedligt uppförande upprätthålla sin ställning i medmenniskors aktning. En representant från Linköping betonade vältaligt qvinnans vigt härvidlag och föreslog en resolution, hvilken hr Blomstrand dock med några ändringar gjorde till sin. Jag har i detta afseende hört flera klaga öfver detta hr lektorns sätt att sköta sitt sekreterarekall. Afdelningens resolutioner härutinnan fingo emellertid denna lydelse:

Sedlighet främjas bäst dels genom samhällsmedlemmarnes aktgifvande på sig sjelfva samt aktning för sitt eget värde såsom menniska och medborgare, dels genom allt som kan leda till frambringande af en kristlig och folklig upplysning, d. v. s. en upplysning, som går till hjertat och verkar förädlande derpå, styrker viljefriheten, utvecklar förståndet och väcker den rätta frihetskänslan. — Största vigten ligger härvidlag på qvinnans sedlighet samt att hon som duglig husmoder skapar omkring sig ett hem, der hennes make väl trifves och der barnen fostras till lefvande kristendom samt lära att älska och akta arbetet. — Till nykterhetens befrämjande särskilt inom Sverige erfordras en bränvinslagstiftning, som icke lockar kommunen att ockra på sin frihet, samt goda efterdömen från arbetareföreningarnes och bättre lottade samhällsmedlemmars sida. Såsom ett verksamt medel till befrämjande af nykterhet och sedlighet inom samhället anser afdelningen: En på sakförhållanden grundad upplysning om starka dryckers beskaffenhet och deras närmare och fjermare verkningar samt om de välgörande följderna af deras umbärande.

Tredje frågan: “Hvilka åtgärder böra och kunna vidtagas, för att åstadkomma en förbättrad uppfostran för arbetarens barn och bereda minderåriga arbetare tillfälle till åtnjutande af skolundervisning?“ — blef besvarad med följande af hr Blomstrand föreslagna resolution:

Svaret innehålles hufvudsakligast i det svar, som afgifvits på första frågan; men afdelningen ville här tillägga, att barnen i sjelfva skolan lära sig att arbeta, så att de barn, som qvarstanna i skolan längre tid än som erfordras för inhemtande af skolans egentliga läroämnen, må i sammanhang med sjelfva skolgången lära sig något handtverk eller handarbete.

Den fjerde och sista frågan för denna afdelning hade denna lydelse: “Böra ej, äfven i afseende på äldre arbetare, sådana bestämmelser angående arbetstiden vidtagas vid t. ex. bruk, fastigheter och större verkstäder, som lemna arbetarne tillfälle att besöka skolor eller på annat sätt förvärfva bildning och kunskaper?“ Svaret härpå blef:

Mötet uttalar sin öfvertygelse, att det skulle vara i hvarje arbetsgifvares välförstådda intresse att hos sina yngre och äldre arbetare väcka och underhålla ifver och lust att i söndags- och aftonskolor vinna bildning och upplysning, äfven om detta icke kan ske utan inskränkning af den dagliga arbetstiden.

Aldenstund jag ansåg Andra Afdelningen hafva på sin del de mest praktiska och arbetareföreningarne omedelbarligen mest intresserande frågorna, höll jag mig helst på denna afdelning, der jag sannerligen äfven lärde mycket af de berättelser, som de olika föreningsombuden afgåfvo rörande förhållandena i de resp. orterna.

Den första frågan löd: “Hvilka äro de bästa medlen att förmå arbetaren att göra sig delaktig af de förmåner, som pensions- och ränteförsäkringsanstalter, sjukhjelpsföreningar, sparbanker och brandförsäkringsanstalter för lösegendom m. fl. medföra; och huru skall hans förtroende till dessa inrättningar väckas?“

Det är med synnerlig tillfredsställelse jag här nämner hr Vikströms från Sundsvall anförande. Tanken på framtiden måste framför allt väckas hos arbetaren, sade han, och dertill kunde i främsta rummet arbetsgifvaren bidraga. Han borde för detta ändamål taga initiativet, göra början, genom att uppmana arbetaren att insätta små poster af sin arbetsförtjenst i sparbankerna och så småningom förmå honom att göra insättningarne allt större och större i den mån han lärde sig inse vigten af att i nödens stund ej stå hjelplös och blottstäld för behofvet. På detta sätt hade goda resultater redan vunnits flerestädes i landet. Det behöfdes blott, att arbetsgifvaren något mera tänkte på arbetaren och ej lemnade honom vind för våg, utan betraktade honom som en vän, hvilken man borde hjelpa på trafven med både råd och dåd. — Hr Claréus(?) från Gefle instämde häri med den föregående tal. och sade, att barnen, vägledda af lärare, äfven kunde verka, i det att de vande sig vid sparsamhet genom folkskolesparkassor. Deras föredöme verkade på detta sätt godt för de äldre och tvang dem att följa med. — Hr Herrlin från Carlshamn meddelade från sin ort, att barnen i folkskolan derstädes lärt sig halmflätning, genom hvilken slöjd de förtjent litet. Dessa förtjenster hade de insatt i en sparkassa, tills de uppnått något belopp, hvarefter de med detsamma betalat afgifterna för föräldrarne i sjukkassan, sålunda betryggande både dem och sig sjelfva mot lidande och nöd, då olyckan möjligen skulle inträffa. — Hr Münnich, hvars opraktiska förslag likväl starkt bekämpades, ville, att hjelpen från sjukkassorna borde lemnas i förhållande dels till storleken af de af arbetaren till kassan lemnade bidragen och dels för den gifte arbetaren vara större än för den ogifte. — Pastor Sonne från Thisted ansåg det gagneligt — och hade sjelf i sin hemtrakt sökt genomföra något dylikt — att det almänna dref arbetaren till sjelfhjelp således, att kommunen företrädes meddelade sitt fattigunderstöd åt dem, som sjelfva under helsans dagar gjort, hvad de kunnat, för att genom sjelfhjelpen upprätthålla sig. Sedan ytterligare några talare yttrat sig, tycktes man enas om följande resolution:

Goda exempel af de öfver arbetarne stående, ihärdighet och god förvaltning, hushållsföreningar, spridande af smärre folkskrifter angående de i frågan uppgifna anstalter, offentliga utlysta möten, enskilda samtal skulle för målets vinnande vara nyttiga.

Afdelningen hemställer till mötet att hos “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“ anhålla om upplysningars inhemtande angående det sätt, hvarpå de olika sjuk- och begrafningskassorna i Sverige äro anordnade, samt att Sälskapet sedermera ville låta trycka och till föreningarne försälja redogörelser för dessa kassors organisation.

I afseende på frågans senare del, eller den om brandförsäkringsanstalter, sade hr Utne från Drammen sig vara föranledd af de olyckor, som nyss hemsökt hans stad, att spörja, huruvida någon af de närvarande hade sig bekant, att särskilda brandförsäkringsföreningar för arbetare funnes inrättade någonstädes i Skandinavien. — Hr Lybeck från Sölvesborg upplyste, att ett af de större brandförsäkringsbolagen i Sverige (Svea?) hade för afsigt att under vissa vilkor nedsätta assuranspremierna för i fråga varande klass af försäkringstagare. Tal. föreslog derför följande resolution, som äfven af afdelningen antogs:

Afdelningen hemställer till mötet, huruvida det icke vill besluta affärdandet af en skrifvelse till samtliga brandförsäkringsbolagen i Skandinavien om nedsättning i brandförsäkringsafgiften för assuranssökande, tillhörande arbetareföreningar eller andra sjukhjelpföreningar, derest sådan nedsättning af dessa föreningars styrelser tillstyrkes.

Den sista frågan var: “På hvad sätt skola arbetareföreningarne kunna gagna hvarandra inbördes och sinsemellan upprätthålla nödigt samband?“ Det hade redan under dagarne förut omtalats man och man emellan, att starka krafter voro i verksamhet, för att förmå de deputerade att besluta om nedsättandet af en centralkomité, emedan “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“ vore stadt i upplösning och sannolikt äfven skulle med detta möte afsluta sin verksamhet. Det berättades tillochmed att denna sålunda af deputerade sjelfva godkända centralkomité skulle utgifva en periodisk skrift. De redan förut gjorda och bemärkta försöken att leda mötet in på politiska, ja, religiösa, och utom dess egentliga befogenhet liggande områden hade hos landsortsombuden ingifvit den tanken, att sålunda skulle kunna uppstå ett band på föreningarne, hvilket kunde drifva dem in i sådana social-demokratiska förhållanden, som i Tyskland splittra arbetarne och hindra deras verkliga framsteg i frihet och upplysning, men i stället göra dem till blinda verktyg för några enskilda pratmakare och ärelystna. Man visste äfven, att sjelfva mötets ordf. hr Ljungberg var för tillsättandet af en centralkomité, för hvilken ingen annan än han då kunde blifvit hufvudmannen, ehuru man trodde sig hafva förmärkt, det han med alla sina aktningsvärda egenskaper i öfrigt och sin goda vilja att sant gagna arbetaren — en förtjenst som en hvar måste tillerkänna honom — likväl saknade nog styrka att strängt skilja de krafter, som kunde ingjuta splittringsgift och söndringar, ja, verka sociala stormar, från det visserligen anspråkslösare, men likväl energiska och målet säkrare vinnande sträfvandet att genom höjandet af arbetarens ekonomiska ställning och hans upplysning befrämja hans politiska utveckling och rättigheters erhållande.

Allt detta gjorde, att man var på sin vakt, och dagens tilldragelser visade behöfligheten häraf.

Hr Flodman från Eskilstuna föreslog att afdelningen skulle, såsom svar på den framstälda frågan, säga, att den ville hos mötet tillstyrka nedsättandet af en komité, för att utreda hvilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för underlättande för arbetaren af öfvergång från en arbetareförening till en annan och från en sjukhjelpsförening till en annan, äfvensom för utredning af frågan om nyttan och behöfligheten af ett särskilt tidningsorgan för arbetarne inom hvartdera af de tre skandinaviska länderna. Denna komité, som äfven skulle utreda frågan om, huruvida, för åstadkommande af närmare samband arbetare emellan, en permanent centralkomité borde tillsättas, skulle bestå af 3 ledamöter från Sverige, 3 från Norge och 3 från Danmark. Den skulle derjemte redan till följande dagen inkomma med sitt utlåtande. — Såsom alternativ föreslog tal., att afdelningen skulle uttala önskvärdheten af en sådan samverkan föreningarne emellan, att ledamot af förening, som ej häftar i skuld till henne, skall ega rätt att utan ny afgift ingå i en annan förening, äfvensom att någon lättnad måtte vid inträde i ny sjukhjelpsförening beredas arbetare, hvilka till sådan vilja öfvergå, samt tillstyrka mötet att besluta uppmaning till de särskilda föreningarne att rörande deras verksamhet och organisation insända uppgifter till tidningen “Arbetaren“ i Göteborg.

Hr Münnich från Stockholm uppträdde häremot och förordade med en värme, hvars höga temperaturgrad jag ej kan underlåta att särskilt anmärka, att mötet skulle nu genast tillsätta en centralkomité, förlagd i Stockholm, hvilken skulle under tiden till nästa arbetaremöte verka och då afgifva ett fullständigt organisationsförslag ang. den samverkan, som genom någon pressens organ borde åstadkommas mellan arbetarföreningarne i Sverige.

Hr Faber uppträdde emot en dylik centralkomités bildande. Danmark hade redan ett arbetareorgan, hvilket meddelade alla de uppgifter, det kunde öfverkomma, och sålunda underhöll det önskvärda sambandet mellan föreningarne och arbetarne. I Norge hade man äfven nyss gjort början med ett dylikt organ. I Sverige behöfde man blott till hr Krook i Göteborg insända uppgifter etc., och han skulle nog draga försorg om, att de genom “Arbetaren“ blefve riktigt använda.

Hr Krook tackade den föreg. tal. för det förtroende han visat honom. Försäkrade, att “Arbetaren“ skulle, så länge den existerade, anse det för en kär pligt att, i hvad på den ankom, upprätthålla den andliga förbindelsen mellan arbetareföreningarne. Ett nödvändigt vilkor härför vore dock, att kortfattade uppgifter insändes och att man almänt omfattade tanken. Tal. ville emellertid förnämligast hålla sig till frågan om en centralkomités bildande i hufvudstaden. Och emot denna tanke eller plan måste han på det bestämdaste uppträda. Han ansåg, att en dylik komité skulle bli ett band på arbetareföreningarne i orterna, hvilka i almänhet ännu icke erhållit full stadga och styrka, och sålunda komma att hämma deras lokala utveckling. Äfven kunde det vara möjligt, att en dylik komité skulle vilja ingripa i förbållanden, som ännu måste för arbetareföreningarne såsom sådana förbli främmande. I alla händelser kunde närvarande möte icke härom fatta beslut. Saken vore en anslagsfråga. Det måste neml. vara tydligt, att medlemmarne i en dylik af arbetareföreningarne genom deras ombud tillsatt komité skulle betinga sig ersättning — annars skulle det snart gå med den som med “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“, hvars medlemmar tröttnat, så att det nu ernade sluta —, men en sådan ersättning kunde ombuden ej bestämma, utan måste i detta fall först vända sig till sina komitenter, för att erfara dels om de ville ha en dylik komité, dels om de ville betala den. Tal. var öfvertygad om, att den förening, han representerade, skulle härtill svara nej, och hade hört flera ombud vara af samma mening. Afstyrkte derför centralkomitéen, men ville lifligt uppmana föreningarne att meddela sina erfarenhetsrön till den tidning, som egde deras förtroende, vare sig “Arbetaren“ eller någon annan; och lofvade han, att, om det blefve “Arbetaren“, denne skulle uppbjuda fortfarande sitt bästa.

Hr Utne från Drammen ville ej ha någon centralkomité, men önskade, att man i de tre nordiska länderna skulle betrakta “Arbetaren“ såsom arbetareföreningarnes gemensamma organ och till denna tidning insända sina meddelanden.

Hr Wallem från Bergen kunde ej fatta, hvad en centralkomité skulle uträtta, och ansåg det tillräckligt, jemte det att pressen höll förbindelsen, att föreningarne särskilt läte trycka och tillsända hvarandra dylika redogörelser.

Hr Utne påpekade, att detta helt enkelt ej lät sig göra. De större föreningarne i städerna kunde gå in derpå. Men de smärre föreningarne, och isynnerhet de på landet, der intet tryckeri får finnas, skulle svårligen kunna underkasta sig härmed förenade betydande kostnader, förutom det att det vore nästan omöjligt för alla dylika småföreningar att hålla reda på hvarandra utan tillvaron af ett gemensamt organ.

Hr Ljungberg (sjelfva mötets förste ordförande) begärde ordet, för att deltaga i diskussionen, och menade, att man gjort sig oriktiga föreställningar om den föreslagna centralkomitéens verksamhet. Fruktan derför vore onödig. Meningen var ej, att den skulle utöfva något maktspråk, utan blott bilda en föreningslänk. Denna vore desto mera nödvändig, som “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“ komme att upphöra. Ansåg det ej nog med blott en tidning som gemensamhetsorgan. Tillstyrkte derför nedsättandet af en centralkomité, om hvilken han i strid mot en föreg. tal. ansåg ombuden redan nu kunna besluta.

Hr Hagerman, ordf. för Stockholms Arbetareförening, en man med sundt omdöme, som, då han blifvit mera praktiskt förfaren i härtill hörande värf, nog skall veta att skilja fraser från handling, kunde ej finna, hvad en centralkomité skulle tjena till. Ville, att föreningarne skulle fortfarande vara fullt fria i sin utveckling och ej erkänna någon herre öfver sig. Ville gentemot hr Fabers rekommendation af hr Krook såsom redaktör för ett arbetareorgan anmärka, att här ej vore platsen att orda om, hvem som bäst lämpade sig. (Det bör anmärkas, att Stockholms Arbetareförening börjat sjelf utge en tidning.)

Hr Strömman kunde ej undertrycka den tanken, att här låg något under den ifver, hvarmed man ville ha centralkomitéen till stånd. Varnade för att ingå derpå.

Hr Münnich kunde så mycket mindre finna “Arbetaren“ vara tillräcklig, som platsen för arbetareföreningarnes sammanhållningspunkt borde vara Stockholm.

Hr Faber deremot ansåg Göteborg vara den rätta sammanhållningspunkten för Nordens arbetareföreningar, och de- skulle “Arbetaren“ till en början vara fullt tillräcklig. Föreslog, att afdelningen skulle besvara frågan med följande resolution:

“Arbetareföreningarne befordras bäst genom att följa Schulze-Delitzschs och Rochdale-pionierernas exempel, med ett ord genom sjelfhjelp.“

Detta yrkande blef antaget med 25 röster mot 19, sedan hrr Flodmans och Münnichs förslag utan votering förkastats.

Hr Wallems förslag om utvexling af årsberättelser och mera blef äfven godkändt.

(Forts.)

Från England.

(Bref till “Arbetaren“.)

London d. 15 Juli.

Vi ha för krigsbullrets skull nästan helt och hållet glömt bort allt annat. Det är ett förskräckligt politiserande, och skarpa uttryck fällas öfver Napoleon III, ehuru man derför ej heller sparar Bismarck, hvars hänsynslöshet äfven britten erkänner. Ni har emellertid bedt mig skicka er några underrättelser från The Workmen’s International Exhibition (Arbetarnes internationala utställning) i the Agricultural-Hall i Islington, London, och jag vill fullgöra detta uppdrag, sedan jag nu besökt utställningen, hvilken dock först skall öppnas i morgon af prinsen af Wales.

Programmet för utställningen är, såsom ni vet, att endast valda artiklar skulle få sändas och att på en hvar af dessa artiklar skulle ej blott fabrikantens eller verkstadsegarens namn finnas utsatt, utan äfven den arbetares som utfört densamma, eller de arbetares som förfärdigat de enskilda delarne. Man har härmed velat taga ett första steg, för att skipa full rättvisa åt arbetaren sjelf och småningom inleda honom på den väg, som innebär för honom aktning af andra och för sig sjelf. Det är jemväl obestridligt, att de skickliga arbetarnes ställning skall härigenom höjas och bättras, i det att deras namn skola bli mera almänt kända och de sjelfva sålunda i tillfälle att betinga sig en efter deras verkliga förtjenst mera proportionerlig inkomst. Jag hoppas, att Ni, herr redaktör, i detta fall utför, hvad vi under enskilda samtal planerat, och inleder dylika utställningar af arbetare äfven i Sverige, ty på det sättet skall mycket kunna vinnas för en rättvis fördelning at arbetets afkastning och för den skicklige arbetarens framdragande ur den afskiljda obemärkthet, hvari han nu altför ofta hålles.

En massa engelska fabrikanter, men ej många arbetare deltaga i utställningen; från utlandet finnes ej mycket. Man hade antagligen väntat mycket från Tyskland, men så godt som inga ha derifrån infunnit sig. Från Sverige-Norge ej heller någon. Från Danmark deremot väntas vackra sändningar, hvilka jag likväl ännu icke sett ordnade. Från Danmark väntar man äfven en del arbetare, till hvilkas förfogande regeringen satt ett örlogsfartyg. Rimestad blir sannolikt deras anförare — såframt icke det mellankomna kriget möjligen lägger något hinder i vägen derför. Från Italien har utställningen fått en vacker samling arbeten i mosaik och lapis-lazuli m. m. En särskild italiensk komité är bildad, hvars hederspresident är marquis d’Azeglio, ett namn med klang.

Ehuru allt ännu, då jag var i den stora salen, låg huller om buller, det mesta ouppackadt i sina lårar, fästades min uppmärksamhet likväl vid ett föremål, hvilket är synnerligt anmärkningsvärdt och för hvilket jag här vill redogöra såsom en inledning till mina skildringar härifrån,

Det är ett teleskop, som utstälts af mr T. W. Bush, en liten bagare och kryddkramhandlare från Nottingham. Det har en specula af omkring 13 tums diameter. Mr Bush är en sjelflärd astronom, matematiker och mekaniker. Han har utan någons tillhjelp gjort alla de beräkningar, som varit nödiga för instrumentets konstruerande, och han har förfärdigat modellerna till alla dess olika delar. Pelaren, på hvilken teleskopet står och som är af gjutjern, samt vissa delar af tuben ha dock andra förfärdigat på hans beställning. Prisman har erhållits från Steinheil i München. Men med dessa undantag har hela teleskopet, messings- och jernarbetet, gradueringen af cirklar, gjutning, slipning och polering af såväl metall- som glasspeculum, samt förfärdigande af de härtill behöfliga verktyg och maskiner helt och hållet varit hans händers verk, och endast genom att nöja sig med fyra timmars sömn har han kunnat från sina dagliga sysselsättningar för brödet rycka nog tid härför. Det bästa är likväl, att detta bevis på flit och ihärdighet uppfylt sin tillverkares förväntningar. Speculan har blifvit noggrant pröfvad och befunnits korrekt. Dess användning på måne och nebulosor har varit förträfflig, och teleskopet har begagnats med en 1,400 gånger förstorande styrka. — Genom detta teleskop skall hr Bush rikta almänna uppmärksamheten på sig och deraf kunna draga fördel för sig sjelf eller sin sysselsättning med vetenskapen. Hade ej utställningen funnits, skulle han helt visst ha dött i obemärkthet och hans teleskop, resultatet af så mycket arbete, så mycket mod och ihållighet hamnat i en detaljhandel för gammalt skräp. Genom dessa utställningar skola vi få obemärktheterna fram, och de skola med sina anlag sättas i tillfälle att kunna gagna i allt vidare och vidare kretsar.

Utställningen har gynnats mycket af Englands premierminister Gladstone, som en gång sade, att det nittonde århundradet skall vara arbetarens, och i detta medvetande sträfvar för att höja denne senare.

Utställningen kommer möjligen att vara tills slutet af Oktober. Plats finnes ännu för nya anmälningar, och värdefulla bidrag emottagas med nöje.

Skall jag ingenstädes få se Sveriges blå-gula flagga å denna utställning?

M—e—.

Berättelser och uppgifter från rikets olika Arbetareföreningar.

Till Red. af “Arbetaren“.

Sunne d. 11 Juli.

Då tidningen “Arbetaren“ utgör det organ, genom hvilket landets olika arbetare- och konsumtionsföreningar kunna inhemta kännedom om hvarandras ställning och verksamhet, tager jag mig friheten insända en resumé öfver Sunne Handels-Aktie-Bolags uppkomst, fortgång och närvarande ställning.

Efter inbjudning af några för en konsumtionsförening intresserade personer hölls det första sammanträdet den 18 April 1868, hvarvid en komité utsågs som skulle utarbeta förslag till bolagsordning och inbjuda till aktieteckning. Innan det bestämda minimibeloppet 3,000 rdr kunde erhållas det drog dock på tiden, så att handelsrörelsen ej kunde öppnas förr än d. 3 Juni 1869, med en handelslokal i Sunne och d. 8 derpå följande Oktober med en filialbod i Gräsmarks socken. Den 1 September ökades aktiekapitalet till 6,000 rdr, medelst inbetalning af återstående hälften af de tecknade beloppen, och har nu uppgått till något öfver 7,000 rdr; hvarjemte besparingar blifvit insatta till belopp af omkring 6,000 rdr så att bolagets rörelsekapital nu utgör 18.000 rdr, utom ett kassakreditiv i Wermlands Enskilda Bank till belopp af 3,000 rdr. Under tiden från d. 3 Juni till d. 31 Dec. 1869 utgjorde omsättningen 19,370 rdr 80 öre, hvaraf nettovinsten uppgick till 630 rdr eller 1 rdr 7 öre pr aktie, à 10 rdr, motsvarande 21+1⁄3 % pr år. Af denna vinst utdelades 50 öre på hvarje aktie; det öfriga lades till reservfonden. I slutet af förl. år omarbetades bolagsordningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Stadgarne för Wexiö konsumtionsförening, dock med inskränkt ansvarighet, att tillämpas under innev. år. Enligt densamma är bolagets område obegränsadt; aktier à 10 rdr rmt kunna lösas genom inbetalande af minst 1 rdr i månaden; å aktiekapitalet, äfvensom å insatta besparingar, godtgöres 6 % ränta, den öfriga vinsten utdelas på grund af delegarnes under året gjorda inköp; handeln sker mot kontant, dock kan bolagsstämman medgifva styrelsen rättighet bevilja kredit åt aktieegare, mot för året gällande förbindelse åtecknad 2:ne personers borgen, till ett sammanräknadt belopp motsvarande högst 1/10:del af bolagets rörelsekapital.

Under förl. år verkstälde Styrelsen varuuppköpen och skötte räkenskaperna så att någon handelsföreståndare ej blef antagen förr än vid innev. års början. Detta anser jag vara en af de förnämsta orsakerna hvarför bolaget under detta år gått betydligt framåt. Hade handelsföreståndare genast blifvit antagen, så hade någon nettobehållning eller utdelning ej uppkommit, hvilket, isynnerhet i början då misstro här och der finnes och så mycket göres af det förra landthandelspartiet att underblåsa densamma, verkar så lifvande och uppmuntrande. Nu har rörelsen så ökats att den ökade utgiften för en handelsföreståndare med högre aflöning kan tålas. Att konkurrera med härvarande många och till en del kapitalstarka köpmän — Sunne socken med något öfver 11,000 personer har 10 och Gräsmarks socken med nära 6,000 personer har 8 handlande — har ej varit lätt, äfvensom att hittills hafva handlat för endast kontant; men tillfölje af dels missnöje med handelsmännens många missbruk och prejerier, dels af intresse för den goda saken och dels genom goda varor och billiga bestämda priser har dock bolagets handelsrörelse fortfarande ökats. Glädjande är ock att ihågkomma att, ehuru vi utom bolaget haft många motståndare, dock inom detsamma ej funnits några som velat utså split och tvedrägt, utan midtunder de olika meningarne och debatterna som uppkommo vid diskuterandet och antagandet af vår bolagsordning, har dock alla medlemmarne täflat med hvarandra deri att så mycket som möjligt befordra bolagets framgång.

Vår början har lyckats bättre än vi kunnat förmoda, så att bolaget efter ett års tillvaro kan anses hafva erhållit en stadgad ställning, och vi kunna hoppas att mer och mer närma oss det föresatta målet att anskaffa goda förnödenhetsartiklar till billigaste pris, att så mycket som möjligt inskränka konsumtionskrediten och spirituosahandeln och att befrämja medlemmarnes förbättrade ställning i ekonomiskt, moraliskt och socialt hänseende medelst sjelfverksamhet, sparsamhet och kapitalbildning.

Dels genom enskild skrifvelse från Göteborgs Arbetareförenings ordf. hr Axel Krook och dels genom en artikel i n:o 11 af tidningen “Arbetaren“ för innevarande år, har vår uppmärksamhet blifvit fästad på inrättandet af en gemensam uppköpsbyrå i Göteborg för samtliga konsumtionsföreningarne, och önska och hoppas vi att denna sak måtte påtänkas, framhållas och diskuteras, ty en sådan inrättning skulle onekligen vara för konsumtionsföreningarne af stor nytta, och häri ligger ett medel för deras fortkomst som är väl värdt att taga fasta på. Vi hoppas, att tidningen “Arbetaren“, som redan framhållit denna sak, måtte ytterligare taga initiativet dertill och afge förslag huru och på hvad sätt denna idé måtte kunna förverkligas.

Jan Magnusson.

Styrelsens ordförande.

Följetong.
Den bästa skatten.

Novell af A. K.

(Forts. fr. n:o 29).

Men äfven mor Eriksson ansåg sig ha skäl till förebråelser mot Amanda. Denna, som väl under vintern varit glad och leende, hade likväl under första tiden visat ett fromt sinnelag och med ifrig håg egnat sig åt sina husliga göromål. Dessa voro henne ju aldeles främmande, och hon hade derför icke lätt att sätta sig in i alla skärgårdslifvets hit hörande förhållanden.

Men hennes ombytliga lynne började visa trötthet härför, och hon brydde sig snart icke mera derom, utan lät svärmodren sköta huset som förut. Sjelf började hon efter hand förråda allt större ifver efter att kläda sig grann. Jan Erikeson hade altid med sig till henne någon skänk från sina små resor, hvilka hon ock gerna begagnade för sin prydnad.

Då modrens pligter kallade henne, upphörde äfven denna granlåtsfägnad för en tid och hon kastade sig med hela sin lifliga själ öfver moderssysselsättningen.

Det var en herlig sommarqväll. Solen var stadd i nedgång och gjöt sitt purpurflöde öfver hafvet, som låg der så stilla och lugnt. Amanda hade för första gången efter sin sjukdom klädt sig med prydnader och begifvit sig ut på vandring bland klipporna på ön, lemnande barnet hemma hos svärmodren. Hon hade här ett älsklingsställe. Det var en liten vik, som hafvet bildade liksom i en urgräfning i en klippa. Man kunde här komma aldeles ned till vattenbrynet på en af naturen bildad trappa i en klippremna.

Amanda stälde äfven denna gång sina steg dit och tog plats på ett säte, som naturen äfvenledes urholkat i klippan. Vattnet sqvalpade härinne i viken under vågornas lek och solstrålarne dansade in genom öppningen öfver vattenbrynet, bestänkande med purpur och guld de perlor, som hennes små hvita fötter uppkastade ur vattnet.

Amanda såg sig belåtet i denna menniskans första spegel, hvilken troget återgaf hennes vackra anlete. Hon bröt några blad och blommor och band af dem en krans, med hvilken hon prydde sina lockar, dem hon frigaf, så att de i rikt svall föllo ned öfver axlarne, tills de sköljdes af vattnet. Sin röda schal, en gåfva af Jan Eriksson efter hemkomsten från en resa till Köpenhamn, draperade hon behagsjukt omkring sig.

Hon hade sett den figur, hon nu ville återgifva, i en illustrerad bok. Det var minnen från hennes flicktid, då hon kunde få hängifva sig åt läsning af roliga böcker och ej nödgas att blott stafva igenom bibeln och gudliga skrifter, det enda bibliotek, förutom Svea Rikes Lag och några föråldrade sjökartor, som fans härute.

Hennes lifliga inbillning flög tillbaka till de stunder, hon tillbragt på teatern i Göteborg, de herligaste i hennes lif, och hon började att ur en och annan pjes deklamera hela stycken, hvilka så inpräglat sig i hennes själ, att hon kunde dem aldeles utantill.

Hon hade fortsatt en stund på detta sätt, ett rof för sin inbillning, då hon helt tvärt stannade och lyssnade. Fulla och rika toner nådde hennes öron. Hon hade aldrig förr, ej ens i Göteborg, hört sådana. Det var en karlstämma, som utkastade denna kaskad af de renaste brösttoner.

De kommo närmare. Hon satt andlös och lyssnade. Det var liksom om en förtrollning hade gripit henne. Hon skulle ej kunnat röra sig ur stället, om man velat gifva henne aldrig det. Hon satt fastlåst vid klippan, en bildskön gestalt som aftecknade sig tjusande mot dennas mörka bakgrund.

Ett hvitt segel syntes ofvan den utskjutande klippspetsen. Sången och sångaren voro aldeles nära intill. Fören till en vacker segelbåt syntes i öppningen, och snart sköt segelslupen in i viken. Skoten lossades, storseglet gigades.

I båten fans blott en person, en medelålders man med ett ännu ungdomligt yttre. Han var lätt klädd i en fantastisk sjömansdrägt. Det solbrynta ansigtet, omgifvet af rika lockar, var manligt och öppet och hvilade på en kraftigt bygd hals, som var bar, i det att en glänsande hvit och sid skjortkrage låg utbredd öfver en behagsjukt knuten halsduk, hvars breda snibbar fladdrade för vindens fläktar.

Han sjöng nu ej längre, utan gnolade, medan han beslog seglen. Då detta var gjordt, tog han fånglinan och skulle just till att hoppa i land, synbarligen, på den plats, som Amanda utvalt till sin älsklingsplats, då han plötsligt stannade, i det han blef varse Amanda.

Äfven han betogs liksom af förtrollning vid denna syn. Det förunderliga i att se en sådan skön varelse, så fantastiskt klädd, här på denna nakna klippa, var äfven egnadt att göra ett sälsamt intryck på honom. Var det en synvilla, ett gäckeri af de hafsandar, hvilkas spel han så ofta på skämt utmanat? Fans det verkligen hafsjungfrur, som togo gestalt, för att fängsla för deras behag emottagliga män?

Slutligen tog han mod till sig.

— Skön jungfru vid hafvets bryn, vare sig att ni är en drömbild af min lekande fantasi, eller en verklighet, förlåter ni mig, sade han, att jag tränger in här i eder fridsälla boning? Jag har aldrig förr vid mina besök här skådat er. Täcktes ni ursäkta den djerfve sångaren, som här brukar få sina goda napp och härifrån hemföra rikligt byte af rödbrunglänsande bergtorsk?

Förtrollningen, som hittils bundit Amanda, brast, och hon fann situationen lustig. Med fägnad hvilade hennes blickar på den vackre karlen, hvars öppna blick mötte hennes leende svarade hon:

— Främling, hvem ni än är, förlåter jag er, att ni bryter friden i min bostad. Ja, jag tillåter er, att fånga min torsk och uppmanar er att kasta hit fånglinan, om ni inte vill ha båten sönderskafvad.

Sångaren skrattade godt åt svaret och gaf linan åt Amanda, som fastgjorde den så godt hon kunde.

Han tog upp sina fiskdon och bjöd henne ned att i båten biträda honom i fångsten. Hon tog emot inbjudningen, och en timme flög snart undan i skämtsamt språk, under riklig fångst.

Då syntes i vattenspegeln på andra sidan om båten ett ansigte. De sqvalpande vågorna lekte med detsamma, så att det snart fick ett uttryck af vederstyggligt grin och försvann.

(Forts.)

För Lördagsqvällen.
Arbetarens Hem.

(Forts. från föreg. N:r.)

— Känner ni någonsin äregirighet? sporde Jakobson.

— Äregirighet? upprepade Anderson, liksom om han icke riktigt visste, hvad den andre mente.

— Ja, jag menar, svarade Jakobson, om ni inte någonsin känner lust till att komma i en bättre ställning än den, i hvilken ni nu befinner er?

— Jo, det gör jag visst, svarade Anderson ifrigt; Gud gifve, att min ställning en gång blefve bättre, ty så, som det nu är, för jag ett rent slaflif.

— Men, Anderson, det är inte nog med att hoppas, man måste hjelpa sig sjelf. Jag hade hoppats att redan nu kunna vara min egen herre, men min sjukdom under de båda sista vintrarne och min lilla flickas död ha satt mig långt på efterkälken. Nu arbetar jag på att afhjelpa min förlust, och om det fortfar att gå så som nu, så hoppas jag att om två år kunna börja för egen räkning. Tänker ni inte på något sådant, Anderson?

Anderson skakade på hufvudet.

— Det är bara drömmar, som det inte är värdt att tänka på, genmälte han.

— Nej, det är inte någon dröm, sade Jakobson, när man väl vill något på fullt alvar, så kan man äfven genomdrifva det. Jag antager, Anderson, att ni inte behöfver betala någon hyra?

— Jo, det behöfver jag visst, svarade Anderson. Gör då inte ni det?

— Nej, jag ingick redan för flera år sedan i en bygnadsförening och lade hvarje vecka upp något af min veckolön. Jag vann ett hus, kunde genast göra en ej ringa afbetalning, och fyra år efter vårt bröllop hade jag betalt huset.

— Ja, det är en annan sak, anmärkte Anderson, men min hustru och jag vi började vårt äktenskap med tomma händer. Jag tror, att jag aldrig blir husegare; ett hus kostar mycket penningar, och jag har redan många munnar att mätta.

— Men det oaktadt är det inte omöjligt, Anderson. Lägg upp litet i veckan af er arbetslön, och det bör ni kunna, ty ni har god förtjenst.

— Nej, det går inte, svarade Anderson, min hustru påstår altid, när jag om Lördagen ger henne penningar, att hon inte får tillräckligt för hushållet.

Men ni ger henne kanske inte hela er veckopenning.

Anderson rynkade pannan litet och hade den största lust att gå sin väg.

— Hon får likväl nästan hela min lön, sade han slutligen; jag behåller litet för mig sjelf, men när man arbetar strängt, bör man också ha litet penningar på fickan.

— Åhja, Anderson, om man behåller penningarne på fickan, är det nästan lika bra som att sätta dem på sparbanken. Ni samlar kanske ihop, för att en dag göra er hustru en liten öfverraskning?

— Inte det jag vet, svarade Anderson, nej, jag gömmer dem för min helsas skull.

Jakobson teg och väntade, tills Anderson åter började.

— Ser ni, sade han litet förlägen, jag är ej ibland dem, som aldeles afhålla sig ifrån att förtära bränvin; jag kan inte undvara det, när jag arbetar strängt.

— Har ni någonsin försökt, Anderson?

— Ja, en gång; jag smakade inte bränvin på tre da’r; men då kunde jag inte hålla ut längre.

— Tre dar! inföll Jakobson; det är ej något bevis. Har man en gång vant sig vid bränvin, så får man hålla ut flera veckor igenom, innan man helt och hållet vänjer sig af dermed. Men har man väl en gång vant sig af med att förtära bränvin, så skall man befinna sig bättre deraf. Nej, pröfva på i tre månader i stället för tre dagar, det skall vara en tillräckligt lång pröfvotid.

— Det kan jag inte, jag befinner mig inte väl, om jag inte emellanåt får mig en sup; den är aldeles nödvändig för mig, för att jag skall kunna upprätthålla krafterna.

— Ni misstager er, Anderson; bränvin endast skadar och gagnar icke. Men låtom oss se saken från en annan sida. Vi antaga, att ni för hvarje dag ger ut 25 öre till starka drycker.

— Ja, det kunna vi antaga, medgaf Anderson, som väl visste med sig, att det gick åt.

— Nå, fortfor Jakobson, 25 öre om dagen är 1 rdr 75 öre i veckan, när man räknar Söndagen med, och 1:75 i veckan göra 90 rdr om året. Tror ni inte, att om ni för hvarje år lade den summan afsides, ni nog en gång skulle kunna få er ett eget hus?

— Det är allt möjligt, sade Anderson litet förvirrad och räknade i hufvudet ut, att om man afsatte 50 öre om dagen i stället för 25 öre, så blef det en årlig besparing af 180 rdr, och tog man 75 öre, så fick man 270 rdr.

När han tänkte på denna summa, så kunde han nog förstå, att hans hustru måste arbeta ute, att hans barn derför voro smutsiga och oordentliga, att han icke hade råd att skaffa sig böcker till att läsa, till att pryda sitt hus eller till att plantera blommor i sin trädgård. Och likväl kunde man icke säga, att han var en fyllbult.

— Det är temligen säkert, tänkte han, att Jakobsons ha det riktigt bra; jag har ej träffat någon så lycklig som de. Om jag gjorde så som Jakobson, skulle jag också kunna ha mitt eget hus. 180 rdr om året är inte någon liten summa, det gör på tio år med ränta mer än 2,000 rdr. Och Jakobson, som inte super, har det bättre än jag! Gud vet, hvad min vän på “bolaget“ skall säga, då jag berättar honom, att jag inte mera tänker att taga mig supen.

— Ja, Jakobson, sade han högt; jag skall tänka på ert räkneexempel. Jag börjar verkligen tro, att det skulle vara möjligt att göra några förändringar der hemma, så att det blefve trefligare.

— Det är säkert, inföll Jakobson hastigt; men glöm inte, Anderson, att börja med er sjelf, och kom ihåg 25:öringen om dagen. Men det är sent, sade han, då han såg Anderson resa sig, låt oss nu säga hvarandra god natt.

Anderson tackade sina vänner och sade farväl. Då han kom till sitt hem, träffade han på tvenne af sina gossar, hvilka lågo på gatan och rotade i en grushög. Han ropade på dem, och de kommo fram till honom, något rädda som om de fruktade för att få förebråelser eller tillochmed stryk.

(Forts.)

Från alla Länder.

Bra betaldt. Adelina Patti har till nästa vinter engagerats för tolf föreställningar å Italienska Operan mot 100,000 francs.

Rikedom och armod. Den bekante oljeprinsen Johnny Stehle i Pennsylvanien, som för c:a fem år sedan hade en förmögenhet af 3 millioner dollars, måste nu förtjena sitt bröd såsom kusk vid en kolvagn.

En dyr kyss. I Baltimore har en N. Siebert och hans hustru anklagat en viss John Leeson, derför att denne på ett våldsamt sätt kysst handen på Siecberts hustru. Juryn dömde honom att betala 2,000 dollars i skadesersättning till fru Siebert.

En tiggarehistoria. För några år sedan dog i Paris en gammal blind tiggare, i hvars bädd man fann 50,000 frcs. Trasmenniskan hade vältrat sig på guld. Han hade en hund, som brukade hålla den blindes mössa, i hvilken förbigående lade sina skärfvar. Dagen efter den blindes död stod hunden på det vanliga stället med mössan. Folk kastade penningar deri. Detta fortfor i flera dagar, då man slutligen följde hunden och fann honom nedlägga frukten af tiggeriet inne i en förfallen mur, der man upptäckte en liten summa, som hunden, följande sin gamle girige herres vanor, tiggt ihop, för att få gömma.

Filosofen Confutsii hufvudskål blef under Frankrikes-Englands stora krig mot Kina tagen af en engelsman. Skallen var infattad i guld och diamanter till ett värde af 25,000 frcs. Efter många öden har den hamnat hos en köpman, som slagit den i bitar, för att få värdet på guldet och diamanterna. — Lyckligtvis var Confutsius en stor filosof.

En klenod. Å Suveränernas Museum i Paris finnes en artikel, som mest af allt drager till sig uppmärksamheten. Det är en — toffel, som tillhört Marie Antoinette och föll af hennes fot, när hennes hufvudlösa kropp kastades ned från schavotten. Ett barn tog då upp toffeln, hvilken kom till en kongl. sinnad familj, som sorgfälligt bevarade den och nu lemnat den till Suveränernas Museum.

Tekniskt.

Att så borttaga bläckplumpar, att skriften derunder kan upptäckas. Ibland förekomma stora bläckplumpar i skrifter, hvilka fördölja något af vigt. För att få bort dem medelst en nyligen gjord uppfinning, bör man dock låta dem, sitta så länge som möjligt, emedan det är lättare, då de äro äldre. Man tecknar först hela bläckplumpen på en bit papper och kopierar allt, som ännu synes kring och inom densamma, eller möjligen skimrar igenom den. Derpå tager man den med bläckfläcken försedda skriften samt tvättar mycket försigtigt plumpen med en svag lösning af oxalsyra, medelst en pensel. På detta sätt borttvättas bläckplumpen lager för lager, tills slutligen skriften derunder börjar att komma fram. Nu upphör man, d. v. s. man tvättar icke längre med oxalsyrelösningen, emedan annars äfven sjelfva skriften skulle försvinna. Man tvättar snarare den till hälften eller delvis borttagna bläckplumpen med rent vatten och torkar skriften. Den forna skriften, som varit nedplumpad, synes nu tydligt.

Råttgift. Såsom ett godt gift mot råttor förordas calomel (qvicksilfverchloryr). 1 del calomel, 5 delar hvetemjöl, 1 del socker, 1/10 del ultramarin utställas såsom pulver i små skålar.

Rebus.

F F f F Arsenik

Lösning af Rebus i föreg. N:r är: Trestafviga ord.

P. S.

Franske utrikesministern har utfärdat en cirkulärdepesch, i hvilken han upplyser om, att Preussen redan i fjor började spekulera på den spanska tronkandidaturen, att det franska sändebudet i Berlin, Benedetti, då förklarade, att Frankrike aldrig skulle tillåta den och att Bismarck sade, att det aldrig kom i fråga. — Det har dock sedan visat sig komma i fråga, i trots af Frankrikes förklaring. — Vi kunde just tro, att den “store“ Bismarck spelat en intrig och att den preussiska politiken återigen ljugit. Hvem kan väl nu undra öfver, att Frankrike ej ville låta sig godtyckligt behandlas på sådant sätt?

Kyrko-Tidningar.

6:te Söndagen efter Trefaldighet predika:

I Domkyrkan: Skriftermål kl. 9 f. m., Kyrkoh. Hultbén. — Ottesången, D:r Ekman. — Högmessan, Domk.-Adj. Berglund. — Aftonsången v. Pastor Blidberg. — Nattvardsförhör nästa Torsdag kl. 6 e. m., Domk.-Adj. Berglund. — Veckopredikan nästa Fredag kl. 6 e. m., v. Pastor Fehrman. — I Hagakyrkan: Högmessa kl. 10 f. m., v. Pastor Fehrman. — I S:t Johannis kyrka: Högmessa kl. 4 e. m., Domk.-Adj. Berglund. — I Christina kyrka: Tysk Högmessa kl. 9 f. m., v. Komm. Grundell — Svensk Högmessa kl. 11 f. m., v. Komm. Grundell. — Nästa Fredag kl. 5 e. m. hålles Nattvardsförhör på svenska språket af v. Komm. Grundell. — I Garnisonskyrkan: Högmessa kl. 10 f. m., D:r Ekman. — I Fattighuskyrkan: Högmessa kl. 10 f. m., Kyrkoh. Hulthén. — I Carl Johans kyrka: Högmessa kl. 10 f. m., D:r Lindskog. — Altonsång kl. 4 e. m., Stud. Rexius. — Nattvardsförhör hålles nästa Onsdag kl. 5 e. m. af D:r Lindskog. — I Örgryte kyrka: Högmessa kl. 10 f. m., v. Pastor Blidberg. — I Hospitalskyrkan: Högmessa kl. 10 f.m., Hospitalspr. Benzer. — I S:t Birgittas kapell: Gudstjenst kl. 4 e m. — I S:t Josephs (Katolska) kyrka: Högmessa och predikan kl. 10 f. m.

Göteborgs Arbetareförenings Annonser.

God Musik utföres Söndags afton d. 23 Juli i Arbetareförenin- gens Sommarlokal.

De medlemmar, som tillhöra Grupperna N:o 16 A & B, som vilja deltaga i invigningsfesten för Standaret Lördagen d. 30 Juli i Sommarlokalen, torde hos sina Gruppföreståndare och på Föreningens Lässal hos Vaktmästare Mattsson uttaga biljetter härtill senast Fredags middag.

B. A. LUNDBERG. C. HÄGG.

Gruppföreståndare.

Stämpling af årskort. Föreningsmedlemmarne erinras om, att årskorten stämplas hvarje dag kl. 12—2 å lässalen mot uppvisande af behörigen qvitterad motbok. Endast nystämpladt årskort berättigar hädanefter medlem att begagna föreningens olika institutioner.

OBS. Nästkommande vecka är den sista under hvilken de ostämplade årskorten gälla.

STYRELSEN.

Sångöfningarne för förberedande mans- och fruntimmersafdelningen taga åter sin början Söndagen d. 24 dennes; den förstnämnde kl. 8 f. m., den senare kl. 12 midd., och kunna de af föreningens medlemmar, som vilja begagna sig af sångundervisningen, då anmäla sig för vinnande af inträde i sångöfningarne.

Manskören torde sammanträda Torsdagen d. 28 d:s.

Sångläraren.

Gruppsammanträden.

Gruppen n:o 39 kallas till sammanträde å Föreningens kontor Söndagen d. 31 Juli kl. 9 förm.; och uppmanas medlemmarne att sig mangrant infinna för öfverläggning om en för gruppen vigtig angelägenhet.

De frånvarande få åtnöja sig med de närvarandes beslut.

AXEL KROOK.

Sjukkassans medlemmar kallas till sammankomst å Föreningens lässal Lördagen d. 30 Juli kl. 8 e. m., för att öfverlägga om en vigtig angelägenhet; och uppmanas medlemmarne att sig mangrant infinna.

På Styrelsens vägnar:

AXEL KROOK.

Biblioteket börjar sin utlåning, Tisdagen d. 2 Augusti kl. 6—9; och kommer sedan utlåningen att fortgå på vanliga dagar och tider.

AXEL KROOK.

Almänt möte. Föreningens samtliga medlemmar kallas till ett almänt möte i Nya Exercishuset, Söndagen d. 31 Juli kl. 4 e. m., för att taga del af de deputerades redogörelser från Arbetaremötet i Stockholm.

På Styrelsens vägnar:

AXEL KROOK.

Föreningsbygnaden.

Medlemmar af styrelsen och föreningen, som vilja äfven utom föreningen medverka till befrämjande af aktieteckning till bildande af ett bolag för uppförande af ett Samlings- och Föreningshus åt Göteborgs Arbetareförening, kunna för detta ändamål uttaga teckningslistor å Föreningens kontor, hvilket hålles öppet hvarje söckendag kl. 12—1 e. m. Teckningen kommer att fortgå under Juni och Juli månader; och ombedas föreningsmedlemmarne att i detta fall nitiskt medverka.

Å bygnadskomiterades vägnar:

AXEL KROOK.

Diverse annonser.

En nykter, ordentlig och kunnig Tobaksspinnare kan få en god och varaktig kondition i annan stad. Reflekterande torde uppge adress i biljett till “Resande“ å Annonskontoret.

Kolportörer kunna få anställning, för försäljning af tidn. “Arbetaren“, om de anmäla sig å denna tidnings byrå.

REDAKTIONEN.