Qvarnen, som står och mal på hafvets botten
| ← Askepilten, som åt i kapp med trollet |
|
Smörbock → |
Qvarnen, som står och mal på hafvets botten.
Det var en gång i de gamla
tider två bröder, den ene
rik och den andre fattig. Då
julqvällen kom, hade den fattige
icke en smula i huset, hvarken
sill eller bröd, och så gick han
till brodern och bad honom
i Guds namn om litet till julen.
Det var väl icke första gången
brodern måste gifva honom, men
snål var han alltid och icke blef
han synnerligt glad åt honom nu heller. »Vill du göra det jag ber dig om, skall du få
en hel fläskskinka,» sade han. Det lofvade den fattige
strax och tackade till. »Der har du den, men res då
rakt åt helvetet!» sade den rike och kastade fläskbiten
bort till honom. »Ja, det jag har lofvat måste jag
hålla,» sade den andre, i det han tog skinkan och gaf
sig i väg; han gick och gick hela dagen, och i
skymningen kom han till ett ställe, der det lyste så grant.
Här skall du få se det är, tänkte mannen med skinkan.
Ute i vedskjulet stod en gammal man med ett långt,
hvitt skägg och högg julved. »God qväll!» sade han
med fläskskinkan. »God qväll igen! Hvart skall du ta
vägen så sent?» sade mannen. »Jag skall till helvetet,
är jag på rätt väg?» frågade den fattige. »Jo, du har
gått riktigt, det är här,» sade den gamle mannen. »När
du nu kommer in, vilja de alla köpa din fläskskinka,
för fläsk är sällsynt mat i helvetet; men du skall inte
sälja den med mindre än att du får handqvarnen, som
står bakom dörren, för den. När du sedan kommer
ut igen, skall jag lära dig få qvarnen att stanna; den är
nyttig till litet af hvarje, den.» Ja, han med skinkan
tackade för god underrättelse och bultade på hos fan.
Då han kom in, gick det som den gamle mannen sagt; alla djeflarne, både stora och små, svärmade kring honom som myror om en mask, och den ene bjöd öfver den andre på fläskskinkan. »Med rätta skulle gumman och jag ha haft den till julqvällsmat, men då ni blifvit så der lystna, får jag väl lof att lemna den,» sade mannen. »Men skall jag sälja den, vill jag också ha handqvarnen, som står bakom dörren der borta.» Den ville fan ogerna vara af med och köpslog och prutade med mannen, men han stod fast vid sitt ord och slutligen måste fan fram med den. Då mannen kom ut på gården, sporde han den gamle vedhuggaren, huru han skulle få qvarnen att stanna, och då han fått lära sig det, tackade han och skyndade sig hem så fort han kunde; men ändå kom han inte hem, förrän klockan slog tolf om julnatten.
»Men hvar i all verlden har du varit?» sade hans hustru. »Här har jag sutit den ena timmen efter den andra och väntat och väntat och väntat och har inte så mycket som ett par pinnar att lägga under grötgrytan.» — »Åh, jag kunde inte komma förr, jag hade mycket att uträtta, och lång väg hade jag också. Men nu skall du få se,» sade mannen, i det han satte qvarnen på bordet och bad den först mala ljus, sedan duk och sedan mat, öl och allt som kunde vara rart till julkost, och allt efter som han befalde, så malde qvarnen. Gumman korsade sig den ena gången efter den andra och ville veta, hvar mannen hade fått qvarnen ifrån, men det ville han icke fram med; »det gör det samma, hvar jag fått den, du ser att qvarnen är bra och att qvarnvattnet inte tryter,» sade mannen. Så malde han mat och dryck och allehanda godt till julen; tredjedagen bjöd han till sig sina vänner på ett gästabud. Då den rike brodern såg allt det, som fans i gästabudsgården, blef han både harmsen och förargad, för han kunde inte unna bror sin det minsta. »Om julqvällen var han så nödstäld, att han kom till mig och bad mig om litet i Guds namn, och nu gör han ett kalas, som om han vore både grefve och kung,» sade han till de andre. — »Men hvar in i rödaste helvete har du fått all din rikedom ifrån, du?» sade han till brodern. »Bakom dörren,» sade han, som egde qvarnen; han brydde sig icke om att göra honom någon räkenskap för det; men sent på qvällen, då han fått litet i hufvudet, kunde han icke hålla sig, utan började berätta om qvarnen. »Der ser du den, som har skaffat mig hela rikedomen,» sade han, och så lät han qvarnen mala både det ena och det andra. Då brodern såg det, ville han ändtligen ha qvarnen; sent omsider skulle han också få den, men tre hundra daler måste han betala och dertill låta brodern behålla den till höbergningen; för har jag haft den så länge, tänkte denne, så kan jag väl mala mat för flere år. Under den tiden kan man nog förstå att qvarnen icke rostade, och då höbergningen kom, fick brodern den; men den andre hade nog aktat sig för att lära honom huru han skulle stanna den. Det var om qvällen den rike fick qvarnen hem till sig, om morgonen bad han hustrun gå ut och breda ut hö efter slotterkarlarne, han ville sjelf laga till frukosten i dag, sade han. Då det led mot dagvardstid, satte han qvarnen på köksbordet. »Mal sill och välling, och det fort och bra!» sade mannen, och qvarnen till att mala sill och välling, först alla fat och tråg fulla och sedan utöfver hela köksgolfvet. Mannen fumlade och trefvade för att få qvarnen att stanna, men huru mycket han än vred och fingrade derpå, så gick den oupphörligt, och snart stod vällingen så högt, att mannen var på god väg att drunkna. Då ryckte han upp dörren till storstugan, men det dröjde icke länge, förrän qvarnen hade malt storstugan full också, och det var med knapp nöd mannen fick fatt i dörrklinkan nere i vällingfloden. Då han nu fick upp dörren, stannade han icke länge i stugan; han skyndade ut, och sill och välling efter honom, så att det forsade öfver både gård och fält.
Nu tyckte käringen, som var ute och bredde hö, att det drog för långt ut på tiden, innan dagvarden blef färdig. »Om inte min man ropar hem oss, få vi väl lof att gå ändå; han duger väl inte till att koka vällingen, jag måste väl hjelpa honom,» sade hustrun till slotterfolket. Dermed begynte de att dra sig hemåt, men då de kommo ett stycke upp på vägen, mötte de sill, välling och bröd, huller om buller om hvarandra och husbonden sjelf i spetsen. »Gud gifve det vore hundrade magar på hvar och en af er, men passa er, att ni inte drunknar i dagvardsvällingen,» skrek mannen och skyndade förbi dem, som om den onde vore i hälarna på honom, och ned åt det håll, der brodern bodde. Han bad honom för Guds skull ta igen qvarnen, och
det på ögonblicket; »mal den en timme till så förgås
ville alls inte ta igen den, med mindre den andre ville betala honom tre hundrade daler till, och det måste han gå in på. Nu hade den fattige både pengar och qvarn, och nu dröjde det icke länge förr än han fick sig en gård, mycket präktigare än den brodern bodde i; med qvarnen malde han fram så mycket guld, att han klädde den med bara guldplåtar, och som gården låg tätt vid hafskanten, så lyste och glimmade den långt ut på sjön. Alla, som seglade der förbi, skulle nu in och besöka den rike mannen i guldgården och alla ville se den förunderliga qvarnen, ty ryktet om den spred sig vida omkring, och det var ingen, som ej hade hört talas om den.
Om en tid kom det också dit en skeppare, som ville se qvarnen; han frågade, om den kunde mala salt. »Jo, den kan allt mala salt,» sade den som egde den, och då skepparen hörde det, ville han nödvändigt ha qvarnen, den finge kosta huru mycket som helst; för rådde han om den, tänkte han, så behöfde han icke segla långt bort öfver svåra farvatten efter saltlaster. I början ville mannen inte bli af med den, men skepparen tiggde och bad, så att han till sist sålde qvarnen och fick många, många tusen daler för den. Då skepparen hade fått qvarnen på ryggen, stannade han icke länge qvar, ty han var rädd för att mannen skulle ångra sig; att höra efter huru han skulle stanna den, hade han icke tid till, han skyndade ned till skeppet det fortaste han kunde, och då han kom ut ett stycke på sjön, satte han qvarnen i gång. »Mal salt, och det både fort och väl!» sade skepparen. Ja, qvarnen till att mala salt, och det så att det hven om det; då skepparen hade fått fartyget fullt, ville han ha qvarnen att stanna, men hur han än bar sig åt och hur han fingrade på den, fortfor qvarnen att mala; salthögarna växte allt högre, så att till slut sjönk hela skeppet. Der står qvarnen på hafvets botten och mal ännu i dag, och derför är det som hafsvattnet är så salt.