Athen och dess författning
| ← Spartas eröfringar: Krigen mot Messenien, Tegea och Argos |
|
Peisistratos och hans söner. Kleisthenes’ reformer → |
3. Athen och dess författning.
Attikas historia före Perserkrigen är synnerligen rik på politiska omhvälfningar. Ehuru vissa inrättningar, såsom Areopagen och folkets indelning i ädlingar, jordbrukare och handtverkare, kanhända förskrifva sig från en äldre tid, begynner likväl denna historia först med Thesevs, hvilken omkring år 1300 efterträdde sin fader Ägevs. Thesevs är så att säga Attikas skyddspatron, liksom Herakles Peloponnesos’. Han är en af dessa personligheter, till hälften gudar och till hälften menniskor, hvilkas minne, förskönadt af folkfantasien, sväfvar omkring nationernas vagga. Hans historia var verkligen nationel i Attika, och de underbara händelserna i hans lif återkallades oupphörligt i minnet genom Athens minnesmärken, religion och fester. De hafva förut blifvit berättade och förlagda dit de höra, nemligen till den grekiska sagotiden. Vi skola här inskränka oss till hans politiska verksamhet.
Attika, som på tre sidor var tillgängligt från hafvet, hade derifrån och genom de böotiska bergsvägarne erhållit bebyggare af olika härkomst. Hvarje skara lefde för sig och vägrade att hafva någonting gemensamt med de öfriga. Det kräfde mycken tid och ansträngning att inskränka dessa små samhällen till blott tolf, att förmå dem att knyta förbindelser med hvarandra genom äktenskap och att hänskjuta sina tvister till en gemensam domstol. Sagan gifver Kekrops förtjensten af detta arbete. Den, som af de tolf hufvudorterna gjorde en enda stat och sålunda införde den politiska enheten, var Thesevs.
»Thesevs», säger Plutarchos, »förenade till ett helt alla invånarne i Attika och bildade utaf dem en enda stat. Förut kringspridda i flera olika köpingar, var det svårt att få dem samlade, för att öfverlägga om gemensamma angelägenheter; ofta voro de till och med i krig med hvarandra. Thesevs besökte de olika köpingarne, för att få dem att antaga sitt förslag. De ringare medborgarne och de fattige antogo detsamma utan tvekan. För att öfvertala de mägtigare, lofvade han dem en styrelse utan konung, blott förbehållande sig ledningen i krig och verkställande af lagarne; i öfrigt skulle en fullkomlig jemlikhet råda medborgarne emellan. Han lyckades öfvertala en del; de öfriga gåfvo efter af fruktan. Inom hvarje köping upphäfde han prytanernas magt, afskedade alla embetsmän, byggde ett gemensamt prytaneion och ett gemensamt palats på det ställe, der de ännu äro, gaf åt staden och borgen namnet Athen och införde en för alla gemensam fest, under namnet af Panathenäerna.»
Med andra ord uttryckt, Attika, som fordom, liksom de öfriga landskapen i Grekland, varit deladt i flere stater, såg en af dessa, tack vare dess fasta läge och dess hamn, höja sig öfver de öfriga i magt och rikedom, för att sedan tvinga dem att erkänna dess öfvervälde. Denna revolution, som gjorde Athen till Attikas hufvudstad, utplånade likväl ej den gamla indelningen i stammar, brödraskap och familjer. Det fans nemligen fyra phyler eller stammar, af hvilka hvar och en bestod af tre phratrier (brödraskap), underafdelade i trettio gener (slägter), utgörande tillsammans 360 politiska familjer. Dessa familjer omfattade icke blott menniskor, som voro med hvarandra befryndade genom blodsband, utan äfven sådana medlemmar, som voro förenade genom gemensamma offer till en heros eller gud, som ansågs såsom gemensam stamfader. Hvarje genos omfattade ett visst antal geneter eller familjeöfverhufvuden.
Vid sidan af denna religiösa och sociala indelning i phratrier och gener, fans det en annan af mer politisk natur och af senare uppkomst. Hvarje phyle indelades i tre trittyer eller tredjedelar och i tolf naukrarier (skeppslag). De fyra phylernas 48 naukrarier voro territoriela områden, uti hvilka naukrarerna eller de förnämsta egendomsegarne uppburo skatterna och hopsamlade områdets krigsstyrka, för att utrusta en galer hvardera till skydd för Attika emot sjöröfvare. Naukrariernas prytaner bildade i Athen ett högsta råd. Dessa naukrarer, som utgjordes af de rike eller adeln, kallades evpatrider.
Enligt de traditioner, som blifvit samlade af Plutarchos, var det denna aristokrati, som störtade Thesevs, hvilken såg sig nödsakad att fly till Skyros, hvarest han dog. Mnesthevs, en afkomling af Erechthevs, efterträdde honom. Men efter hans död återgick konungamagten till Thesevs’ familj, hvilken bibehöll den ända till den tid, då den doriska vandringen skakade Grekland, då Äolerna, förjagade från Messenien af Dorerna och Herakliderna, begåfvo sig till Attika under ledning af Melanthos, Alkmäon och Peisistratos, alla afkomlingar af den vise Nestor. Det är troligt, att de med våld bemägtigade sig magten i Athen. Men för att rädda nationalstoltheten, har traditionen i Athen förklarat denna hvälfning på annat sätt. Enligt densamma skulle främlingarne bosatt sig i Attika såsom fredlige privatmän; en tid derefter hade thebanske konungen, som var i krig med Athen, utmanat Thymötes, en afkomling af Thesevs, till envig, men denne vägrade att mottaga utmaningen. Messeniern Melanthos antog den i hans ställe och segrade samt blef till belöning härför af Athenarne vald till konung. Melanthos lemnade tronen i arf åt sin son Kodros, och hans bröder blefvo stamfäder för de tre mägtigaste familjerna i Athen, Alkmäoniderna, Peisistratiderna och Päoniderna. Vi hafva förut sett, att Kodros, Melanthos’ son, enligt den heroiska sagan, hvilken kanhända söker dölja ett nederlag, uppoffrade sig för att rädda landet från en ny inkräktning, nemligen af Dorerna.
Efter Kodros’ död, berättas det, upphäfde man konungamagten under den förevändning, att det ej fans någon, som var värdig att efterträda honom. Det är snarare troligt, att den mägtige adeln, begagnande sig af tronstriden mellan Kodros’ söner, inskränkt konungamagten, så att konungen, äfven om han ej förlorat konunganamnet, i sjelfva verket ej blifvit annat än ett slags president. Konungadömet förvandlades till ett embete på lifstid och underkastades ansvar. Emellertid öfverlemnades denna försvagade magt åt Medon, Kodros’ son, och åt tolf af hans efterkommande. Men sedan ärftlighets- och ansvarsfrihetsprincipen en gång blifvit upphäfd, funnos ej mer några skrankor för en misstänksam aristokrati. Ifrån år 752 bortgafs den högsta magten blott på tio år. Dess innehafvare blefvo sålunda blott presidenter, och redan år 682 blef den högsta statsmagten fördelad på nio olika embetsmän, hvilka årligen valdes af och bland evpatriderna, Dessa embetsmän kallades samtlige archonter. Den förste bland dessa archonter hade tillnamnet Eponymos, emedan året benämndes efter honom; han representerade staten, han var enkors och faderlösas laglige beskyddare, bevakade phratriernas och genernas rättigheter. Den andre archonten i ordningen benämndes Konung, hade vården om de religiösa angelägenheterna och satt till doms öfver dem, som voro anklagade för brott mot gudarne eller för mord. Han borde hafva till maka en jungfru af rent athenskt blod, hvilken skulle verkställa vissa offer och hvarje år vid Anthesteriernas fest skulle aflägga ed på, att hon aldrig begått äktenskapsbrott. Den tredje archonten kallades Polemarch, hade befälet öfver krigshären och afdömde tvister mellan medborgare och främlingar. Dessa tre embetsmän delade sålunda sins emellan de föregående konungarnes åligganden. De sex öfriga archonterna benämndes Thesmotheter och voro domare i alla de talrika mål, som ej lydde under någon af deras tre förstnämnda embetsbröder.
Vid sidan af dessa statens högsta embetsmän stodo prytanerna, hvilka likaledes uteslutande bestodo af evpatrider, och areopagen, som utgjordes af från sitt embete afgångna archonter. Evpatriderna innehade sålunda alla embeten; men det var ej nog härmed, det politiska slafveriet höll på att medföra det borgerliga.
Adeln egde all rikedom; och den höjde räntan på utlånade penningar ända till ocker. Då de fattige ej kunde betala de allt mera växande skulderna, förvandlades de till slafvar. Någon lag, som tog dem i försvar, fans ej. Ett dylikt tyranni kunde hvarken göra Attika lyckligt eller mägtigt. Antalet af frie män, de små jordbrukarne, hvilka skulle utgöra landets styrka, minskades oupphörligt, under det att de fattiges antal allt mer tillväxte. Under denna dystra period från Kodros’ död till Solons lagstiftning är historien under mer än fem århundraden så godt som tyst.
Emellertid hade folket fördelen af att utgöra flertalet. Det fann äfven mägtiga bundsförvandter uti några af evpatriderna, hvilka ej voro nöjda med den del, de erhållit af magten, utan öfvergingo till folket. Sålunda satte sig Alkmäoniderna i spetsen för kustinbyggarne, och Peisistratiderna blefvo ledare för bergsboarne. På detta sätt tilltvang sig den folkliga oppositionen år 624 skrifna lagar, för att undslippa godtycket vid domstolarna, der evpatriderna dömde efter de af traditionen bevarade sedvänjorna, hvilka ganska ofta egennyttiga och godtyckligt förändrades. Den dåvarande förste archonten, Drakon, fick i uppdrag att skrifva dem. Han vidrörde ej den politiska författningen, men föreskref regier, som ingingo i de minsta detaljer, för medborgarens lif ifrån hans födelse till hans död. Det säges, att han bestämt döden såsom straff för hvarje förbrytelse, såväl för snatteri som för mord eller helgerån. Detta synes likväl ej vara i öfverensstämmelse med verkliga förhållandet, alldenstund äfven böter och landsflykt fått försona vissa brott.
Drakons lagar fingo emellertid, på grund af sin stränghet, ej någon långvarig tillämpning. Man öfvergaf dem, och landet befann sig snart åter utsatt för de gamla olägenheterna.
De länder, som gränsade till Attika, voro på denna tid skådeplatser för stora omhvälfningar. I Megara, i Korinth, i Epidauros, i Sikyon hade aristokratien, liksom i Athen, efterträdt den gamla konungamagten, men i sin ordning blifvit störtad af någon bland sina egna medlemmar, hvilken med tillhjelp af folket svingat sig upp till högsta magten. Desse de grekiska samhällenas envåldsherskare äro kände under namnet tyranner. I Athen fans nu en rik evpatrid vid namn Kylon, som blifvit ryktbar genom en seger vid de Olympiska spelen. Theagenes, tyrann i Megara, hade gifvit honom sin dotter till äkta och rådt honom att bemägtiga sig magten i Athen. Kylon rådfrågade oraklet i Delphi, och guden svarade honom, att han på den dag, då Zevs’ största fest firades, skulle kunna bemägtiga sig borgen i Athen. Han begärde hjelp af Theagenes, och då den Olympiske Zeus’ fest firades, på Peloponnesos, trodde han den rätta tiden vara kommen och bemägtigade sig borgen med tillhjelp af sina vänner. »Han hade bedragit sig», säger Thukydides, »ty guden hade ej menat den fest, som firades i Elis, utan den, som Athenarne begingo på en annan tid af året.»
Knappt hade det djerfva företaget blifvit bekant, förrän Athenarne i mängd tillskyndade från landet och belägrade borgen. Snart började de belägrade lida brist på lifsmedel ; Kylon och hans broder lyckades undkomma, qvarlemnande sina medbrottslingar, hvilka togo sin tillflykt till Athenas altare uti borgen. Det fans på den tiden bland archonterna en man, som troligen var lika äregirig som Kylon, och som lika mycket som han eftersträfvade enväldet. Det var Megakles, hufvudman för Alkmäonidernas slägt. Han tillät ej, att en annan bemägtigade sig, hvad han ej sjelf kunnat taga; han hade satt sig i spetsen för sina medborgare och lyckats återtaga Akropolis. Då återstod att beröfva Kyloniderna gudinnans beskydd. Han öfvertalade dem att inställa sig inför domstolen; men då de fruktade att förlora skyddsrätten, rådde han dem att vid Pallas’ bildstod fästa en tråd, hvilken de skulle hålla i handen. Då de kommo i närheten af hämndgudinnornas altare, brast tråden. Megakles påstod, att denna händelse bevisade, att gudinnan vägrade dem sitt beskydd. Man stenade dem, som grepos utom templet, och de, som tagit sin tillflykt dit, nedgjordes vid sjelfva altaret (612).
Detta mord ådrog likväl Megakles en anklagelse för helgedomsbrott, och denna anklagelse hvilade öfver hela hans hus, ända till långt in i följande tider. En pest, som utbröt en tid derefter, ansågs för ett gudarnes straff. För att lugna sinnena, efterskickade man en för helig ansedd man, den vise Epimenides från Kreta, hvilken skulle anställa försoningsoffer. Då brottet fordrade menniskoblod, erbjödo sig två unga Athenare, Kratinos och Aristodemos, förenade genom en innerlig vänskap, att låta sitt lif för fäderneslandets räddning. Epimenides lät dessutom på Ares’ kulle, hvarest Areopagen hade sitt säte, bygga ett tempel åt hämndgudinnorna. Då han efter fullgjordt uppdrag afreste, ville man öfverhopa honom med skänker. Han mottog ingenting annat än en olivgren och rådde Athenarne att lyssna till den vise Solons råd.
Solon, en afkomling af Kodros, lefde i Athen såsom en vanlig medborgare. Under sin ungdom hade han egnat sig åt handel, för att återställa den af hans fader betänkligt förminskade förmögenheten. Han hade rest mycket, lärt mycket och ansågs för en vis man. Han var äfven skald. Också i denna egenskap hade han gjort sig väl förtjent af sitt fädernesland. Athenarne, hvilka under sitt försök att återtaga Salamis ifrån Megarerna lidit flera nederlag, hade genom en lag stadgat dödsstraff för den, som skulle våga tala om ett nytt anfall mot denna ö. Solon låtsade vara vansinnig och spelade en tid denna roll. En dag begifver han sig ut på torget och begynner med ett besynnerligt utseende att deklamera verser, hvilka begynte på följande sätt: »Jag kommer som budbärare från det sköna Salamis och vill för eder uppläsa de välklingande verser, hvilka Apollon lärt mig». Man åhörde honom; det var ju en dåre. Men då han hade slutat, hade hela hopen blifvit smittad af hans vansinne. Folket brydde sig ej längre om den stiftade lagen, utan skyndade att beväpna sig, gjorde skalden till sin anförare och återtog Salamis.
Solon var till sin natur framför allt mensklig. Mensklig var äfven hans lagstiftning. Han betraktade icke staten såsom en konstgjord maskin, hvars särskilda delar utgjordes af menniskor, hvilka man kunde använda efter behag. Under det Sparta var ett läger, hvilket alltjemt stod rustadt mot fienden, ville han, att Athen så mycket som möjligt skulle närma sig idealet för en stat, hvilket i förening med allmän ordning skänker de särskilda medborgarne den största möjliga frihet. Denna vördnad för den menskliga naturens rättigheter, denna klara insigt om det mål, som samhället har att eftersträfva, införde i Solons författning den demokratiska princip, hvilken genomträngt hans folk.
Vunne genom Solons hofsamhet, samtyckte alla partierna att åt honom anförtro all magt, alla embeten, alla inkomster, med ett ord, att åt honom öfverlemna en verklig diktatur, tilldess han gifvit staten en ny författning.
Men innan han kunde tänka på någon ny författning, var det nödvändigt att motarbeta det närvarande onda, den tryckande skuldsättningen. Detta gjorde han genom att underlätta betalningen medelst förminskande af räntan och nominelt höjande af myntvärdet. En annan anordning återgaf friheten åt alla dem, som för skuld blifvit slafvar, och betog fordringsegaren all rätt öfver gäldenärens person. Denna lag åstadkom väl till en början missnöje, men man erkände såväl dess vishet som dess nödvändighet. Det länder emellertid den athenska demokratien till heder, att den aldrig återupprepade denna Solons åtgärd. Aktningen för eganderätten hade slagit så djupa rötter, att ingen vågade föreslå ett upphäfvande af skulderna eller en försämring af myntet.
Det lugn, som dessa förberedande åtgärder åstadkommo, underlättade för Solon införande af hans öfriga lagar. Han visade dervid samma måtta och sökte, såsom han sjelf sade, att förena styrkan med rättvisan.
Först och främst utfärdade han en amnesti, från hvilken blott mördare och förrädare uteslötos; äfven Alkmäoniderna fingo nu tillåtelse att återvända. Vidare upphäfdes Drakons lagar, med undantag af dem, som handlade om mord. Archontvärdigheten, Areopagen, de fyra stammarne med sina underafdelningar bibehöllos. Men folkets leder öppnades för de främlingar, hvilka bosatt sig i Attika.
I statsförfattningen infördes två väsentliga förändringar. Genom den första erhöll hvarje medborgare en viss del i de rättigheter, hvilka denna titel angifver; genom den andra delades hela befolkningen efter sin förmögenhet i fyra olika klasser. Den första af dessa förändringar var fullkomligt demokratisk; den andra var demokratisk derutinnan, att den upphäfde den ärftliga adeln, aristokratisk åter så till vida, som den stälde de rike i spetsen för staten.
Den första klassen omfattade alla medborgare, hvilka egde en årlig inkomst af minst 500 medimner[1] i torra eller våta varor. Archontatet, de högre embetena, högsta befälet öfver krigshären och flottan voro dem förbehållna. Den andra klassen utgjordes af riddarne, d. v. s. af dem, som egde öfver 300 medimners inkomst, en förmögenhet, som ansågs nödvändig för att underhålla en häst. Denna klass bildade rytteriet och hade tillträde till underordnade embeten. Den tredje klassen (zevgiterna) utgjordes af dem, som egde ett par oxar, hvilket motsvarade en inkomst af 150 eller 200 medimner. De utgjorde det tungt beväpnade fotfolket eller hopliterna; äfven denna klass hade tillträde till en del lägre embeten. Den fjerde klassen omfattade, under namn af theter eller daglönare, alla dem, som hade mindre än 150 medimner i inkomst. Det lätt beväpnade fotfolket och flottans manskap rekryterades biand dem. Denna klass var utesluten ifrån alla embeten, men hade tillträde till folkförsamlingen och domstolarne.
Denna olikhet i politiska rättigheter uppvägdes af det sätt, hvarpå grundskatterna utgjordes. Den fjerde klassen betalde inga sådana. De voro fördelade mellan de tre första på ett sätt, som motsvarade deras politiska rättigheter. Likväl får man komma ihog, att grundskatter i Athen ej utgingo, utom i trängande fall, och att de indirekta skatterna, hvilka voro stående, drabbade såväl de fattige som de rike.
Styrelsen var fördelad mellan fyra politiska korporationer: archonterna, senaten, folkförsamlingen och areopagen. Archonterna voro alltid till antalet nio. De delade sins emellan den verkställande magten och hade någon motsvarighet med våra ministrar. De bibehöllo äfven sin domsrätt, utom i vadsaker, hvilka afgjordes af heliasterna, om hvilka vi snart få tillfälle att tala. Vid tillträdandet af sitt embete svuro archonterna att upprätthålla lagarne; då de afgingo derifrån, hade de att aflägga räkenskap inför folkförsamlingen. Så länge deras embete varade, voro de oantastlige.
De två ankaren, säger Plutarchos, hvilka hejdade statsskeppets rörelser äfven under stormen, voro Areopagen och de fyra hundrades råd. Dessa 400 senatorer utsågos bland de tre första klasserna, till en början genom val, sedan genom lottning, hvilken modifierades genom den stränga pröfning, hvilken de sökande måste underkasta sig. Skilnaden mellan senaten i Athen (bule) och senaten i Sparta (gerusia) är betecknande för de båda republikernas olika skaplynne. I Sparta hade ingen tillträde till senaten förr än vid 60 år, utnämningen skedde der på lifstid, och senatens beslut medförde ej något ansvar för dess medlemmar. I Athen var 30 års ålder tillräcklig för inträde i rådet, hvilket ombyttes hvarje år och var ansvarigt för sina beslut. På det senare stället gjorde sig sålunda en demokratisk princip gällande. Hvilken skilnad bör det ej dessutom vara mellan verksamheten och besluten hos ett råd af gubbar och hos ett, som består af män, hvilka stå på höjden af såväl kropps- som själskraft! Senaten förberedde de lagförslag, hvilka skulle underställas folkförsamlingen, sysselsatte sig med penningeväsendet och förvaltningen, utfärdade edikter, hvilka under ett år gälde såsom lagar, och hade dessutom rättighet att pålägga vissa böter. Den var indelad i tolf lika stora afdelningar, hvilka kallades prytanier, och som hvar i sin tur under en månads tid hade presidiet i senaten och i folkförsamlingen. Den prytania, som för tillfället tjenstgjorde, hade sina sammankomster i Prytaneion, hvarest den underhölls på statens bekostnad.
Senaten utgjorde folkets ständiga råd, men det var folket sjelf, som var den egentlige herskaren. Folkförsamlingen, hvilken sammankallades af senaten, utgjordes af alla medborgarne, hvilkas antal vexlade från 15,000 till 20,000. Ehuru främlingar temligen lätt fingo medborgarerätt, bestraffades likväl den med döden, som insmög sig i folkförsamlingen, utan att vara medborgare, ty detta var detsamma som att usurpera den suveräna magten. Folkförsamlingen började sin verksamhet med offer och bön, sedan upplästes ljudeligen de ärenden, som skulle komma under öfvervägande, och en härold uppmanade dem, som hade något nyttigt råd att gifva staten, att bestiga talarestolen. Omröstningen verkstäldes genom handens uppsträckning, utan att någon skilnad gjordes på klasser eller förmögenhet. Folkförsamlingen antog lagar, utvalde embetsmännen, öfverlade angående de offentliga angelägenheter, hvilka till henne hänskötos af senaten. Hon gillade, förkastade eller förändrade dess förslag. Hvarje medborgare hade rättighet att framställa ett förslag för folkförsamlingen, men ingen, ej ens archonterna, utan att begagna senaten såsom mellanhand. Efter fyllda 20 år hade hvarje medborgare rättighet att i folkförsamlingen begära ordet, men de, som hade uppnått 50 år, hade rättighet att tala först. Denna rättighet missbrukades likväl i allmänhet ej, och vanligen uppträdde blott statens talare, eller de 10 medborgare, hvilka efter offentlig pröfning fått i uppdrag att muntligen försvara republikens intressen. Ett dylikt uppdrag var ganska hedrande och kunde medföra stort inflytande. Hvarje medborgare kunde inför rätta anklaga en talare, om hans lefnadssätt ej var oklanderligt, om han var dålig son eller dålig soldat, om han framställt ett lagförslag, som stred emot de förut bestående lagarne. I det sistnämnda fallet anklagades han i de gamla lagarnes namn och kunde dömas till landsflykt eller ruinerande böter.
Något visst antal var ej bestämdt, för att folkförsamlingens beslut skulle blifva gällande, utom i vissa fall, då det fordrades 6000 medborgare. Thukydides anmärker, att folkförsamlingen i allmänhet sällan uppgick till 5000 medlemmar. Athenarne utgjorde nemligen ej, såsom Spartanerna, en oligarkisk förening, som underhölls af Heloterna. I Attika nödgades man förskaffa sig sitt uppehälle genom åkerbruk, konstflit eller handel. För att underhålla vanan för arbetet, fans dessutom en lag, som förbjöd sysslolöshet och ålade hvarje medborgare att årligen uppgifva, af hvilken sysselsättning han lefde. Man blef derföre slutligen nödsakad att godtgöra folket för dess bevistande af folkförsamlingen.
Vid sidan af den allmänna folkförsamlingen utöfvade folket äfven sin magt vid de domstolar, der archonterna förde ordet, i synnerhet genom Heliäan, hvilken bestod af 6000 heliaster, medborgare af minst 30 år, valde genom lottkastning, utan afseende på förmögenhet, men som borde hafva ett obefläckadt rykte och ej stå i skuld till statskassan. Dessa heliaster utöfvade sin domsrätt antingen samfäldt eller i afdelningar af 500, 1000 eller 1500 medlemmar. De afgjorde politiska förbrytelser och andra svårare saker. Deras antal tillät ej de rike och mägtige att beherska domstolen genom mutor eller hotelser, och då de ombyttes hvarje år, var man säker om att de lifvades af samma känslor som folket, från hvilket de utgingo och till hvilket de återvände. För att undvika ett alltför stort hopande af rättegångar, hade Solon äfven infört ett slags skiljedomstolar, bestående af 60-åriga medborgare, om hvilka båda parterna förenat sig. Deras utslag tillät ej något vad.
Areopagen var en gammal domstol med stort anseende, hvilken hade sitt säte på Ares’ kulle, hvaraf den hade sitt namn. Den sammanträdde under bar himmel och skipade rätt i saker, som rörde mord, stympning, förgiftning och förräderi. Den var sammansatt af afgångne archonter, sålunda i allmänhet af män, som nått en mera framskriden ålder och voro vane vid offentliga göromål. Solon gjorde den till en högsta domstol och gaf den i uppdrag att vaka öfver hela samhället, öfver uppfostran och religionen, att granska de utslag, som fälts af folket, med magt att återvisa en sak till ny behandling. Medlemmarne utnämndes på lifstid. Areopagen hade sina sammanträden nattetid, med den andre archonten som ordförande. Inga tal förekommo, intet vädjande till känslorna, blott ett enkelt anförande af sakförhållandena. För omröstningen togo medlemmarna hvardera en sten på altaret och nedlade den under tystnad i barmhertighetens urna, som var af koppar, eller i dödens, som var af trä. Vid lika röstetal kastade härolden ytterligare en sten i barmhertighetens urna. Det var Pallas’ röst.
Genom denna såväl af aristokratiska som demokratiska element bestående författning, förstod sålunda Solon att på ett skickligt sätt förena de stridiga intressena. Folket vann mycket derpå; likväl gjorde adeln ej något motstånd, emedan han, då han för tillfället egde nästan all förmögenheten, ej insåg hela betydelsen af bördsadelns ersättning genom en rikedomsadel.
I Solons stat försvinner ej, liksom i Lykurgos’, menniskan för medborgaren, hvilken i Sparta alltid och öfverallt är fastkedjad vid staten. I Athen tillhör ej all egendom staten; den enskildes förmögenhet finnes der till i all sin frihet. Solon lade grunden till denna frihet genom sin lag angående testamenten. Förut hade den medborgares egendom, hvilken dog utan barn, tillfallit hans geneter. Solon, som föredrog vänskapen framför slägtskapen, friheten framför tvånget, och som ville, att hvar och en verkligen skulle vara herre öfver det han egde, tillät dem, som saknade barn, att fritt förfoga öfver sin egendom. Endast i brist på testamente voro geneterna arfvingar. Funnos barn, delade sönerna sinsemellan lika, men vore skyldige att förse sina systrar med hemgift; funnos ej söner, ärfde döttrarna.
Äktenskapet hade i Athen mer värdighet än i Sparta. Angelägen om qvinnornas heder, inskränkte Solon deras frihet till förmån för det passande. Han utfärdade föreskrifter för deras resor, deras sorg och deras offer; han förbjöd dem att begifva sig ut ur staden med mer än tre drägter, att medföra förråder för mer än en obol, och att visa sig på gatan sedan det blifvit mörkt, annat än i bärstol och försedda med facklor.
Familjlifvet blottstäldes ej här, såsom i Sparta, för det offentligas blick. Barnet födes och uppväxer i faderns och moderns armar, utan att staten på ett ogrannlaga sätt kastar sina blickar in i den husliga härdens helgedom. Häraf uppkomma mellan fader och son de särskilda band och pligter, hvilka stå i öfverensstämmelse med naturen. I Sparta är sonen ej skyldig sin fader mer vördnad, än hvilken annan medborgare som helst, som kommit till en mogen ålder. Solon upprepar, utan att veta det, en föreskrift ur de tio budorden: »Dyrka gudarna och vörda dem, som hafva skänkt dig lifvet». Han ålägger den fullväxte sonen att underhålla sin bräcklige fader och, innan ett högt embete anförtros åt en medborgare, skall lagen tillse, om han varit en god son, om han vördat sina föräldrar under deras lif och hedrat deras minne efter deras död.
Ända till 16 års ålder uppfostra föräldrarne barnet, huru de behaga; men från den tiden blifver den athenske ynglingen statens lärjunge. Han måste nu, tilldess han uppnått 18 år, tillbringa sin tid i de offentliga gymnasierna och undergå öfningar under tillsyn af vissa embetsmän, hvilka kallas kosmeter, sophronister, paidotriber, samt är underkastad en sträng disciplin.
Vid fylda 18 år inträder den borgerliga myndighetsåldern: ynglingen inskrifves i ephebernas bok och får rättighet att taga hand om sitt fädernearf. Vid samma tid inträder han i krigstjenst uti fästningarna vid kusten och på gränserna.
Vid 20 års ålder infaller den politiska myndigheten: den unge mannen blifver medborgare i ordets fulla bemärkelse; han röstar i folkförsamlingen och har äfven rättighet att derstädes erhålla ordet. Då begynner äfven för honom krigstjensten på allvar uti hären. Han hade redan vid sitt 18:de år aflagt den militära eden, hvilken ej var mindre sträng, än i Sparta; ty Athenaren förband sig såsom soldat att ej vanhedra sina vapen, att icke öfvergifva sin stridskamrat, att till sista blodsdroppen försvara gudarnes altaren och fäderneslandets område, att lemna sitt land i bättre tillstånd, än han hade funnit det, att lyda lagarne och öfverheten, att dyrka förfädernas religion.
Vid 30 års ålder kan en medborgare inträda i senaten; vid 60 är han fri från krigstjenst och kan hvila sig.
Från antika vasbilder.
Funnen i Athen.
Solon föreskref, att hvarje medborgare skulle egna sig åt något yrke, och hvarje fader, som ej hade lärt sin son ett sådant, kunde ej fordra, att sonen skulle underhålla honom under hans ålderdom. Areopagen hade fått i uppdrag att taga reda på hvarje medborgares näringsfång och bestraffa de sysslolösa. Sparta hade förbjudit arbetet, Athen gjorde detsamma till en lag. Hela skilnaden i deras öden och deras ära hos efterverlden ligger häruti.
Långt ifrån att för främlingar tillstänga Attika, befalde Solon att väl emottaga alla dem, som Athens frihet ditlockade. Medborgarerätt förlänades likväl blott åt sådana, som för alltid blifvit förvisade från sitt eget land, ty han ansåg lika olämpligt att hafva två fädernesland, som att tjena två herrar. Men först i andra ledet hade medlemmarne af en ny medborgarfamilj tillträde till archontvärdigheten och prestembetet. Främlingar, som voro bosatte i Athen, buro namnet metöker (de som bo tillsammans med). De betalte såsom familjfäder en personlig skatt af tolf drachmer för det skydd, som de af staten åtnjöto; försummades detta, kunde de säljas såsom slafvar. En främmande qvinna betalte hälften af denna summa; sonens beskattning gälde äfven för hans moder, liksom mannens för hustrun. Samma vilkor voro gällande för den frigifne slafven. Metökerna borde bland medborgarne välja sig en patronus eller beskyddare, hvilken svarade för deras uppförande. Sedan dessa skyldigheter blifvit uppfylde, kunde de i frihet utöfva handel eller något annat näringsfång. De kunde likväl ej förvärfva sig någon jordbesittning, och vid festerna voro de underkastade vissa förödmjukande sysselsättningar. Vid Panathenäerna t. ex. skulle de bära vaser och andra heliga kärl, hvarjemte deras qvinnor fingo hålla parasoll öfver de athenska matronornas hufvuden.
Slafvarne behandlades äfven med en viss mildhet. Om de misshandlades af sina herrar, kunde de fordra att blifva sålda till en annan. De njöto skydd af lagen och funno en okränkbar fristad i Thesevs’ tempel, till dess deras sak blifvit afgjord. Athen belönades äfven för denna mildhet mot slafvarne. Det hemsöktes aldrig, äfven då det var som mest blottstäldt, af dessa slafuppror, hvilka flera gånger underkastade Sparta och Rom en så blodig räfst.
Då Solon hade offentliggjort sina lagar, inristades de på rörliga träpelare, som uppstäldes på Akropolis, så att folket alltjemt skulle kunna hafva dem för ögonen. Sedan den store lagstiftaren låtit sina medborgare svära att bevara hans författning oförändrad under 10 år, begärde han deras samtycke att begifva sig ut på resor i främmande land. Detta beviljades; och Solon besökte nu Egypten, Cypern och Mindre Asien.
- ↑ En medimnos = något mer än 2 svenska kubikfot.