Spartas eröfringar: Krigen mot Messenien, Tegea och Argos
| ← Sparta och Lykurgos |
|
Athen och dess författning → |
2. Spartas eröfringar: Krigen mot Messenien, Tegea och Argos.
Berget Taygetos skiljer Lakonien från ett betydligt rikare land, nemligen Messenien. Spartanerna och Messenierna voro af samma stam, den doriska; men de våldsamheter, de utefter gränserna begingo emot hvarandra, gjorde dem till oförsonliga fiender. År 743 f. Kr. öfvergingo dessa gränsfejder till öppet krig. Spartanerna öfverföllo nattetid Ampheia, en stad på gränsen, som för dem var lämplig till vapenplats. Det intogs utan motstånd och invånarne nedhöggos.
De tre första krigsåren gingo till ända under skärmytslingar och plundringar; ty den messeniske konungen ville, innan han inlät sig i någon strid, härda sitt folk, hvilket genom en lång fred blifvit förvekligadt. På det fjerde året inlät han sig i en stor drabbning, som likväl blef oafgjord. Spartanerna ville nu afstå från detta svåra krig, men då de härför rönte smälek af de äldre, fortsattes fiendtligheterna ånyo. Följande året levererades ännu en drabbning, som ej blef afgörande. Intetdera partiet uppreste något segertecken, men skickade härolder och samtyckte å ömse sidor, att de döda finge bortföras och begrafvas. Sålunda drog kriget ut på längden utan att afgöras, men det var olycksbringande för Messenierna, ty de nödgades att med stora omkostnader underhålla besättningar i hvarje stad. Deras jordbrukare vågade ej odla fälten, emedan skörden inhöstades af Spartanerna, och deras slafvar rymde i mängd. Hungersnöd och i följd deraf pest åstadkommo ännu mera ondt. Messenierna beslöto sig för att öfvergifva sina städer och draga sig tillbaka till Ithome, beläget på ett svårtillgängligt berg, som liksom en fästning beherskade hela Messenien.
Sedan någon tid derefter Messeniernas konung stupat, valde de till hans efterträdare den tappre Aristodemos, som ej tvekat att med egen hand döda sin dotter för att blidka gudarnes vrede mot hans olyckliga fosterland. Aristodemos fann äfven understöd hos Spartas afundsamma grannar. Arkaderna hjelpte honom mer än en gång att förhärja Lakonien. Sikyonerna och Argiverna väntade på ett gynsamt tillfälle, för att förena sig med honom; men ett sådant tillfälle erbjöd sig först efter loppet af fem år. De båda folken, som voro uttröttade af den långvariga kampen, tänkte nu göra slut på den samma genom en hufvuddrabbning. De kallade till sig sina bundsförvandter. Till Spartanernas hjelp infunno sig blott Korintherna. Aristodemos stödde sin hufvudstyrka emot berget Ithome och anordnade ett bakhåll af lätta trupper, hvilka under den hetaste striden plötsligen visade sig, anföllo den spartanska hären från sidan och afgjorde segern.
Spartanerna, försvagade genom detta blodiga nederlag, togo sin tillflykt till svek. Etthundra spartanska medborgare bannlystes högtidligt och flydde till Messenien. Men Aristodemos återskickade dem, sägande: »Lakedämoniernas brott äro nya, men deras lister äro mycket gamla».
Lyckan blef dock ej länge Messenierna bevågen. Genom att döda sin dotter hade Aristodemos trott sig rädda sitt fosterland. Men den mördade flickans bild lemnade fadern snart ingen ro, och fasansfulla drömmar gjorde honom slutligen till sjelfmördare. Beröfvade sin käcke anförare, gjorde Messenierna visserligen ännu motstånd mot fienden och hungersnöden; slutligen måste de dock gifva vika (723). Spartanerna jemnade Ithome med jorden och affordrade de bland de besegrade, som stannade qvar i landet, en ed att aldrig göra uppror. »Nedtryckte såsom lastdjur under sina tunga bördor, befunno de sig i den hårda nödvändigheten att gifva sina besegrare hälften af afkastningen på sina fält.» Man nödgade både män och qvinnor under stränga straff att vid begrafningar af konungar eller andra framstående män i sorgdrägter infinna sig i Sparta. »De nödgas att gråta, de och deras hustrur», säger Tyrtäos, »då ödets gudinna afskär lefnadstråden för någon af deras beherskare.»
En generation hade redan lefvat uti förtryck och vanära, då Aristomenes, en ung hjelte, uppträdde. Han ryckte med sig hela sitt folk för att afkasta det spartanska oket, och Sparta måste eröfra Messenien på nytt. Aristomenes inväntade ej Spartanernas ankomst. En dag begaf han sig ensam bort, öfvergick gränsbergen, inträdde under natten i Sparta och upphängde i Pallas’ tempel en sköld med följande inskrift: »Aristomenes till Pallas, byte taget från Lakedämonierna». Spartanerna, häröfver förskräckte, skickade bort att rådfråga oraklet i Delphi. Guden svarade, att man skulle begära en anförare från Athen. Athenarne, som icke ville bidraga till Spartas storhet och ej heller vågade visa olydnad mot Apollons befallning, skickade till Sparta Tyrtäos, en halt skollärare, som tillika var poet och ansågs oduglig till krigiska värf. Men utgången svek Athenarnes beräkning. I eldiga sånger manade Tyrtäos Spartanerna till nya ansträngningar, till tapperhet och uthållighet och framförallt till krigstukt. Och på samma gång Sparta återförde disciplinen i sin här, förberedde det segern genom ett förräderi. Aristokrates, Arkadernas konung, vanns genom skänker och afföll från Aristomenes midt under en drabbning» Denne nödgades draga sig tillbaka till bergfästningen Eira, hvarest han försvarade sig i elfva år. Ofta gjorde han till och med lyckliga utfall och utbredde fasa och förskräckelse ända till hjertat af Lakonien.
Slutligen lyckades Spartanerna, gynnade af åska och regn, nattetid intränga i staden, utan att blifva observerade. De första, som märkte dem, voro Aristomenes och siaren Theoklos. På deras rop framskyndade Messenierna från alla håll, qvinnorna stego upp på husen, hvarifrån de nedkastade tegel på Spartanerna. Under tre dagar kämpade man om hvarenda fots bredd jord; men Spartanerna hade antalet för sig. Då det ej vidare fans något hopp, inkastade sig Theoklos midt ibland fienderna och omkom stridande. Aristomenes åter gjorde tecken till Spartanerna, att han ville draga sig tillbaka till Arkadien med de sina, Man vågade ej drifva denna lilla skara af hjeltemodiga män till det yttersta. Aristomenes gaf plats åt gubbarne, qvinnorna och barnen i midten af sin trupp och uttågade sålunda från Eira (668 f. Kr).
Messenierna blefvo likstälda med Heloterna, men invånarne i Pylos och Methone inskeppade sig på sina fartyg och begåfvo sig till Eleerna i Kyllene. Derefter föreslogo de sina landsmän i Arkadien att förena sig med dem, för att söka sig en bostad i främmande land, samt bådo Aristomenes att blifva deras anförare. Hjelten svarade, att han, så länge han hade qvar en gnista af lif, skulle föra krig mot Spartanerna, och att han var öfvertygad om, att han ännu skulle kunna tillfoga dem mycket ondt. Men han gaf dem till anförare sina söner, Gorgos och Mantiklos, under hvilkas befäl de seglade till Rhegion, dit flere Messenier redan efter första kriget begifvit sig. Två århundraden senare bemägtigade sig Anaxilaos, en Messenier, som blifvit tyrann i Rhegion, Zankle, dit han förflyttade de landsflyktiges afkomlingar, hvilka till minne af sina fäders land gåfvo denna stad namnet Messene. Detta ärorika namn finnes ännu i behåll i det nuvarande Messina.
Aristomenes befann sig en tid derefter i Delphi, då en konung från ön Rhodos kom dit, för att rådfråga oraklet angående val af gemål. Då Pythia svarat, att han borde äkta dottern till den tappraste bland Grekerna, ansåg han, att det ej fans någon i Grekland, som kunde jemföras med Aristomenes, och begärde hans dotter till maka. Aristomenes följde henne till Rhodos, men glömde ej sitt hat till Sparta, utan rufvade ständigt öfver nya hämndplaner, tills döden satte en gräns för hans verksamma lif. Hans folk var, liksom han, troget minnet af sitt förlorade fädernesland och försonade sig aldrig med dem, hvilka på ett orättvist sätt beröfvat dem friheten. Alla Spartas fiender, Athen såväl som Epaminondas, funno dem färdige att alltid och öfverallt bekämpa den evige fienden.
Med hvilka dikter man än utsmyckat händelserna i de nu största korthet berättade krigen mot Messenien,så är resultatet af desamma åtminstone tillförlitligt. Sparta hade derigenom och genom Lykurgos’ lagstiftning blifvit den mägtigaste staten på Peloponnesos. Men efter den sista stora ansträngningen hade det behof af hvila, och först år 620 f. Kr. grep det åter till vapen för att anfalla Tegeaterna i Arkadien, hvilka fordom tillfogat dem förödmjukande nederlag. Detta krig varade med långa afbrott 74 år, och Sparta hade till en början idel motgångar. Men enligt traditionen hos Herodotos hade oraklet, rådfrågadt af Spartanerna, svarat, att de skulle segra, då de till sin stad hemfört Orestes’ ben, hvilka ligga begrafne, der två motsatta vindar blåsa, der slag faller på slag och det ena onda följer på det andra. Nu hände det sig, att en Lakedämonier vid namn Lichas, som begifvit sig till Tegea, gick in i en smedja; smeden berättade händelsevis för honom, att han vid gräfning på sin gård funnit en likkista af en ovanlig storlek. Lichas kommer genast att tänka på orakelsvaret: de motsatta vindarna äro blåsbälgarne i smedjan, slaget är släggan, det slag på hvilket det faller är städet, det ena onda på det andra är jernet, som smides på jern. Likkistan måste således vara Orestes’. Lichas återvänder till Sparta och berättar, hvad han upptäckt: hvarpå han landsförvisas, på det att ingen måtte misstro honom. Han återvänder till Tegea, arrenderar smedens gård, samlar ihop benen och för dem genast till Sparta. Ifrån detta ögonblick trodde Spartanerna på segern. De segra. Tegea fick behålla sitt område och sina lagar, men det nedsjönk bland de folk, hvilka Sparta förde med sig i sina krig, och som blott fingo den hedern att kämpa på en af flyglarna.
Mellan Argos och Sparta uppkom tvist angående besittningen af Thyrea och Kynurien. Detta bergiga landskap hade för Argiverna varit en nyttig skyddsmur mot Spartas infall i landet. Dessutom satte det dem i förbindelse med deras öfriga område, ty de egde hela östra kusten af Lakonien, ända till udden Malea, och de angränsande öarne, ända till Kythere. För att spara blodsutgjutelse, kommo de båda folken öfverens om att hvardera utvälja 300 stridsmän: Kynurien skulle blifva segerpriset. Striden varade en hel dag. På Spartanernas sida var Othryades den ende öfverlefvande, men svårt sårad och liggande bland de döde; på Argivernas sida voro två krigare, Alkenor och Chromios, utan sår. Då de ej sågo några flere fiender framför sig, skyndade de sig att till sina medborgare framföra underrättelse om sin seger. Under deras frånvaro uppreste Othryades med en sista ansträngning ett segertecken af fiendernas vapen och genomborrade sig sedermera med sitt svärd för att ej öfverlefva sina kamrater. Dagen derpå påstodo båda folken sig vara segervinnare, och tvisten slets genom en allmän strid, i hvilken Spartanerna segrade. Argiverna afstodo från det omtvistade området och utan tvifvel äfven från ostkusten af Lakonien, hvilken från medlet af det 6:te århundradet före vår tidräkning synes hafva utgjort en del af Spartas område.
Kriget med Argos förnyades sedermera. Ar 514 framryckte Spartanske konungen Kleomenes efter att hafva vunnit en stor seger, hvarvid 6000 Argiver stupat, ända till murarna af Argos, hvarifrån invånarne likväl, eldade till tapperhet af skaldinnan Telesilla, drefvo honom tillbaka. Samme konung gjorde äfven två infall i Attika. Första gången på befallning af oraklet i Delphi för att förjaga Peisistratiderna; den andra gängen för att i Athen införa en aristokratisk styrelse. Slutligen utsträckte sig år 491 Spartas magt ända till Ägina, hvars inbyggare måste lemna gisslan.
De hade försett Peloponnesos med ännu en förpost genom att besätta Kythere, söder om udden Tänaron. Det var en torr och ofruktbar ö, hvarest myten lät Aphrodite landstiga, då hon uppstigit ur vågornas sköte, men han tillade, att kärlekens gudinna skyndsamt begifvit sig till Cypern. Emellertid funno Spartanerna der en utmärkt hamn, hvarest de köpmansskepp, som kommo från Egypten och Syrien, inlupo. Spartanerna höllo der en ständig besättning.
Sparta hade sålunda blifvit den första magten i Grekland, och dess rykte hade framträngt ända till Asien, hvarifrån den rike Krösus, Lydiens konung, skickat sändebud för att begära dess hjelp. Till Sparta vände sig Jonerna, då de gjort uppror mot Perserna, Platäerna, då de ville skilja sig från Böotien, och Athenarne, då de ville hämnas på Ägina. Det var sålunda före Perserkrigen både af Greker och Barbarer erkändt såsom den ledande staten i Hellas.