Berättelsen om Köpmannen och Anden
| ← Inledning |
|
Första Sheikens Berättelse → |
FÖRSTA NATTEN.
Berättelsen om Köpmannen och Anden.
Det har blifvit mig berättadt, lycksalige konung, — sade Sherasád, — att fordom lefde en köpman, som egde stora rikedomar och dref en vidsträckt handel med kringliggande länder. En dag satt han upp på sin häst och reste till ett i grannskapet beläget land för att indrifva fordringar der; eftersom värmen blef honom besvärlig, satte han sig ned under ett träd i en trädgård och stack ned sin hand i fickan på sin sadel och förtärde en bit bröd samt en dadel, som han upptagit derur. Sedan han förtärt dadeln, kastade han bort kärnan, och i ögonblicket stod der för honom en ande af ofantlig kroppsstorlek, som höll ett blottadt svärd i handen, nalkades honom och sade: Statt upp, på det jag må döda dig, såsom du har dödat min son! Köpmannen frågade: Huru har jag kunnat döda din son? Han svarade: När du hade uppätit dadeln och kastade bort kärnan, träffade denna min son på bröstet, och eftersom ödet hade afkunnat sin dom öfver honom, dog han i ögonblicket.
När köpmannen hörde desa ord, utropade han: Sannerligen, Gudi tillhöra vi, och till honom måste vi sannerligen återvända! Det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den aldrahögste, den störste! Om jag dödat din son, så har jag icke gjort det med afsigt, utan det har skett mig ovetande; och jag sätter min lit till dig, att du skall förlåta mig. Anden svarade: att du dör, är oundvikligt, eftersom du dödat min son, — och med dessa ord grep han honom och kastade honom till jorden samt höjde sin arm för att hugga till med svärdet. Köpmannen började bitterligen gråta och sade till anden: Jag hemställer min sak till Gud, ty ingen kan undvika hvad han beslutit; han fortsatte vidare sin klagan och upprepade följande verser:
Tiden består af tvänne dagar, den ena klar, den andra töcknig; lifvet består af två hälfter, den ena trygg, den andra hotande med faror.
Säg till den, som hånar oss i olyckan: Månne lyckan visar sig ogunstig mot någon annan än den, som höjer sig öfver hopen?
Ser du icke, huru lik flyta på hafvets yta, medan den dyrbara perlan stadnar qvar i dess fjermaste djup?
När tidens hand leker med oss, meddelas oss olyckan genom hans kyss.
På himmelen finnas stjernor, som icke kunna räknas; men icke en blir förmörkad med undantag för solen och månen.
Huru många gröna och torra träd finnas icke på jorden; men icke något är utsatt för stenkastning, annat än det, som bär frukt.
Du tänkte allt godt om dagarna, så länge allt gick dig väl i hand, och fruktade icke för det onda, som ödet har i sitt sköte.
När han slutat dessa verser, sade anden till honom: Spar dina ord, ty din död kan icke afvändas!
Här varseblef Sherasád, att dagen grydde, och berättade icke vidare; men konung Shahrijárs inre glödde af längtan efter berättelsens fortsättande.
När morgonrodnaden inbrutit, sade Dinjásád till sin syster: Vid Gud, hur skön, hur täck och hur underbar är icke din berättelse! Hon svarade: Hvad är detta i jemförelse med det, som jag skall berätta nästa natt, om min herre, konungen, låter mig lefva; det skall bli ännu mer underbart och öfverraskande. Då sade konungen: Vid Gud, jag skall icke låta döda dig, förrän jag hört det öfriga af berättelsen; först efter nästa natt skall du dö. — Det var nu full dager, och solen började skina, hvarföre konungen stod upp och sysselsatte sig med sina regeringsangelägenheter.
Veziren, Sherasáds fader, var högeligen förvånad, när konungen ända till aftonen besörjde regeringsgöromålen. Konungen begaf sig då till sitt palats och sitt sofrum, dit Sherasád måste följa honom.
Sedan detta skett, hvilade bägge något litet; men nu sade Dinjásád till sin syster: Jag besvär dig vid Gud, min syster, om du icke sofver, så låt oss höra någon af dina vackra berättelser, på det vi måtte fördrifva tiden, medan vi vaka!
Då sade konungen: Afsluta först berättelsen om köpmannen och anden, ty den behagar mig. Och Sherasád sade: Det länder mig till nöje och heder, lycksalige konung!
Sherasád talade: Man påstår, lycksalige konung, att när anden lyfte sin hand med svärdet, köpmannen sade till honom: O ande, jag har skulder att betala, och jag eger mycken rikedom, och jag har barn och en hustru, och jag har derjemte panter i min ego; låt mig derföre återvända till mitt hem och gifva hvar och en hvad honom tillhör, och sedan skall jag återvända till dig; jag binder mig med ed och löfte, att jag skall återvända till dig, och du skall göra hvad du vill, och Gud är vittne till det, som jag säger. Detta löfte gillades af anden, som lemnade köpmannen fri och gaf honom tid till årets slut.
Köpmannen återvände till sitt hem, uträttade allt det, som ålåg honom att göra, betalade hvar och en hvad han var honom skyldig, samt underrättade hustru och barn om det, som händt honom; de och hela hans familj fällde tårar, när de hörde det. Han utnämnde en förmyndare för sina barn och stadnade hos de sina till årets slut; då tog han sin svepning under armen, bjöd farväl af sitt hushåll, sina grannar och slägtingar samt begaf sig å väg med sorg i hjertat, medan hans anhöriga gräto och klagade efter honom.
Han fortsatte sin väg, tilldess han kommit till den ofvannämnda trädgården, och nu var det första dagen på det nya året. När han satt der gråtande öfver det öde, som väntade honom, närmade sig till honom en ålderstigen sheik, som ledde en gazell, bunden vid en kring halsen gående kedja. Sheiken helsade köpmannen, önskade honom lång lefnad och frågade honom: Hvad är skälet, hvarföre du sitter på detta ställe, hvilket är ett tillhåll för andar? Köpmannen meddelade honom nu hvad som händt honom med anden och skälet, hvarföre han satt der, hvaröfver sheiken, gazellens egare, blef högeligen förvånad och sade: Vid Allah, o min broder, din tro är stor, och din berättelse underbar. Om den vore inpräglad i hjertat, skulle den kunna lända till varning för den, som vill mottaga varning. Och han satte sig ned bredvid honom och sade: Vid Allah, o min broder, jag vill icke lemna detta ställe, förrän jag sett hvad som kommer att tilldraga sig med dig och denna ande. Derpå satte han sig ned och samtalade med honom.
Här varseblef Sherasád, att dagen grydde, och hon upphörde att berätta. Hennes syster Dinjásád sade till henne: Hvad din berättelse är skön och underbar, min syster! Men Sherasád svarade: Jag skall nästa natt berätta någonting ännu skönare och underbarare, så vida min herre konungen vill låta mig lefva.
Följande natt sade Dinjásád till sin syster: Jag besvär dig vid Allah, min syster, om du icke sofver, så låt oss åter höra en af dina vackra berättelser, på det tiden måtte gå fortare förbi, medan vi äro vakna! — och konungen tillade: fullända berättelsen om köpmannen! — Det länder mig till nöje och till ära, — svarade Sherasád och fortfor som följer:
Jag har hört, lycksalige konung, att, medan de så sutto der, blef köpmannen nästan ifrån sina sinnen; han blef betagen af räddhoga och skräck och ytterlig sorg och ångest. Och medan egaren af gazellen satt bredvid honom, si! då nalkades åter en sheik, som förde med sig två svarta hundar; han helsade dem och frågade, hvarföre de sutto på detta ställe, hvilket var ett tillhåll för andar; och de berättade honom händelsen från begynnelsen till slut. De hade knappt suttit der en stund, förrän en tredje sheik nalkades med en apelkastad mulåsna, och äfven han ställde till dem samma fråga, hvilken besvarades på samma sätt.
Ett ögonblick derefter började stoftet och sanden uppröras samt förvandlades till en ofantlig sandpelare, hvilken närmade sig till dem ifrån djupet af öknen; och stoftpelaren föll tillsamman, och si! anden stod framför dem med ett draget svärd i sin hand och ögon, ur hvilka eldgnistor sprutade. Han närmade sig till dem, ryckte köpmannen ifrån dem och sade till honom: Statt upp, på det jag måtte döda dig, såsom du dödade min son, själen af min egen själ! Och köpmannen började klaga och gråta, och de tre sheikerna gåfvo likaledes tillkänna sin sorg genom ljudelig klagan och gråtande.
Här varseblef Sherasád dagens annalkande och tystnade. Dinjásád sade till henne: Ack huru skön och underbar är icke din berättelse, min syster! Sherasád svarade: Hvad är detta i jemförelse med det, som jag skall berätta er nästa natt, så framt min herre konungen låter mig lefva? Det skall bli ännu mer underbart, förtjusande och hänförande. — Konungen brann af längtan att få höra berättelsens fortsättning, och han beslöt i sitt hjerta: Vid Gud, jag låter icke döda henne, inan jag förnummit slutet af berättelsen och hört, huru det gick med köpmannen; först derefter vill jag enligt min vana låta döda henne, likasom mina öfriga gemåler.
Han sysselsatte sig derefter med regeringsgöromålen och träffade hennes fader veziren, som högeligen förvånades öfver alltsammans. Ända till aftonen stadnade han uti divan, men begaf sig då tillbaka till sitt palats och lade sig till sängs; efter det han sofvit en stund med Sherasád, talade Dinjásád: Jag besvär dig vid Allah, min syster, om du icke sofver, så låt mig höra en af dina vackra berättelser, på det vi måtte fördrifva tiden, medan vi äro vakna! Systern svarade: Det gör mig nöje och heder, — samt berättade.